Fucking 90-tal

Jag tänkte att bättre sent än aldrig och satte mig för att se Fucking Åmål. I just det här fallet är den gamla floskeln faktiskt sann rent bokstavligt (med betoning på "bättre sent"): när filmen hade premiär var jag med största sannorlikhet på tok för liten för att uppskatta den. Jag upptäckte också att det fanns andra poänger med att se den med tio års fördröjning; den visar sig utgöra ett utmärkt porträtt av sin samtid.

Fucking Åmål fångar skickligt 90-talet: platåskor, rejvpartyn, skumgummijackor, Okej-affischer på väggarna och fult böjda kepsar. Den utgör också ett landmärke för hur trist och urvattnat livet verkade, och hur skelettartade datorerna var innan den stora internetvågen kom och dränkte oss. Så futtigt det känns att i huvudsak använda en dator till att krafsa lite i en ordbehandlare såhär efter ADSL!

Jag känner också igen de unga 90-talsmännen, eller snarare pojkarna, från min barndom så tydligt att jag nästan kan känna lukten av Axe (som jag fortfarande inte står ut med) i rummet. Som sociala och emotionella zombies, stympade i allt från känslomässiga uttryck till klädval och frisyrer, utgör deras mumlanden och hesa fyllevrål en fond mot vilken huvudpersonerna tecknas. Elin säger att hon kan förstå varför Agnes är lesbisk för att "killar är så jävla äckliga". I mitt stilla sinne håller jag med. De är helt enkelt anskrämliga, och tjejerna i huvudrollerna springer i åttor runt dem.

Det hela antar tragikomiska proportioner när Markus börjar hävda att "tjejer inte förstår sig på teknik, bilar och höhö porrfilm och sånt där", får mothugg och försöker rädda sig genom att hävda att det finns saker som tjejer är bättre än killar–utan att komma på något annat än "att sminka sig"! Han har alltså en flickvän som han umgås med regelbundet, men ändå känner han henne så illa att det enda han tror att hon kan är att sminka sig! Uppenbarligen är han helt oförmögen att se eller förstå henne i sitt zombielika tillstånd.

Medan Markus verkar uttrycka sin frustration genom spontana aggressiva utbrott är Johan en mycket mer tragisk figur. Det är uppenbart att han vill försöka förstå Elin och också förmedla sina känslor, men allt han får fram genom sin zombiedräkt är ett bortkommet mumlande. Hela filmen igenom bär han samma förvirrade, frustrerade ansiktsuttryck, allt från när han tafatt frågar om det gick bra efter deras första samlag till när Elin gör slut med honom. Det är uppenbart att han är oförmögen att både läsa av hennes känslor och att förstå sina egna.

Fucking Åmål är verkligen en mer intressant film än vad man kan tro baserat på hur den använts av vuxna ungdomsförståsigpåare. Tumregeln att ingen film som tvingas på elever genom skolbio någonsin är bra kanske inte alltid stämmer.

Från Konfliktportalen.se: Jinge ställer Frågor om Zlatan, Anders_S skriver Mycket snack och liten verkstad från en del borgerliga riksdagsledamöter, cappuccinosocialist skriver ”Pete Rock & CL Smooth was on stage drinking Cisco”, andread0ria diskuterar Hägglunds och Åkessons populism i Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?, Bo Myre menar att Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry

Stöd Kommando Carl Bildt och Abbenay!

Aktionsgruppen Kommando Carl Bildt ockuperar sedan augusti en övergiven kontorsbyggnad i Liljeholmen, i vilken hackspacet Abbenay efter sju sorger och elva bedrövelser med andra huseringsplaner har fått ett rum. I lördags arrangerades en wifi-säkerhetsworkshop där, vilken försvårades av att elen just hade slagits av. Nu uppmanar vi och Abbenay (de båda grupperna överlappar till en viss del) till både spontana besök i det ockuperade huset och att skriva brev med uppmaningar om att låta oss få stanna till hyresvärden. Hot eller otrevligheter är troligen kontraproduktiva i sammanhanget, så försök lyfta fram fördelar med att ha ett hackspace!

Och, förstås, kom gärna och hälsa på på våra möten, onsdagar 20.00! Meddela gärna innan på IRC eller epostlistan.

Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn?

twiligh-crap

Det är väl inte många som har missat hysterin runt Twilight-serien (döpt efter den första boken), den senaste återupplivningen av gamla vampyrmyter i modern samtidskultur. Serien har från förespråkarna liknats vid en ny Harry Potter1, men har också anklagats för att vara dålig rent litteraturmässigt sett, och för att vara sexistisk. Detta kände jag var värt att undersöka, och därför köpte jag ett exemplar av Twilight för att se efter.

Nu tänkte jag börja med att diskutera vad den här texten inte är tänkt att vara, för att sedan följa upp med en kort diskussion om vad man kan förvänta sig en bok eller av andra kulturella verk innan jag så att säga sätter tänderna i själva boken och rullar ut min analys. Det måste också påpekas att medan jag planerar att hålla inledningen i princip fri från avslöjanden om handlingen2 så är resten av texten en analys, inte en bokrecension, och därför kommer jag att förutsätta att alla som läser min text antingen redan har läst boken eller inte bryr sig om s.k. »spoilers«.

Något som slog mig ganska tidigt i boken var att det skulle bli problematiskt att analysera den utan att halka ner i en recension, där jag blandar ihop dess antifeministiska tendenser med dess litterära kvalitéer. Eller snarare dess brist på dem, för boken är dålig. Helt enkelt. Karaktärerna är dåliga, språket är dåligt, historien är dålig och hur Meyer hanterar vampyrarvet är direkt vedervärdigt, inte minst för mig som fan av både Stokers och Rice vampyrer. Men steget mellan att fördöma en boks kvalitet och att fördöma dess fans är kort, och det är något jag vill undvika. Bevisligen finns det kvalitéer i boken som många uppskattar, och jag håller med om att den bitvis är känsloväckande och spännande. Men det hjälper inte riktigt när man, som någon sa i en kommentar på nätet, bara känner att man vill döda något efter tvåhundra sidor av synonymer till »vacker«.

Så, vad kan man förvänta sig av en bok? Måste alla författare som skriver till unga människor skriva moraliskt uppbyggliga, ultrafeministiska verk? I den bästa av världar skulle man så klart förvänta sig detta, men vi är långt ifrån den. Att ställa dessa krav på en ungdomsbok idag vore orimligt, helt enkelt, och det är inte detta jag tänker utgå ifrån. Målet är alltså inte att visa att boken inte är feministisk, utan att den i själva verket är reaktionär, anti-feministisk, något som jag verkligen tycker att man kan kräva att böcker inte ska vara, i synnerhet om de riktar sig till unga människor!

Något annat som också blir viktigt att diskutera när vi är inne på författaransvar är skillnaden mellan att skildra något och att normalisera eller romantisera det; att skildra hustrumisshandel, till exempel, i en bok är ju inte automatiskt fel, det beror på hur det framställs av författaren. De är ju ändå de som skriver, berättelserna kommer inte bara flygande med formuleringar och allt från idévärlden. Meyer har själv mött den feministiska kritiken mot sina böcker såhär:

In my own opinion (key word), the foundation of feminism is this: being able to choose. The core of anti-feminism is, conversely, telling a woman she can't do something solely because she's a woman—taking any choice away from her specifically because of her gender. "You can't be an astronaut, because you're a woman. You can't be president because you're a woman. You can't run a company because you're a woman." All of those oppressive "can't"s.

One of the weird things about modern feminism is that some feminists seem to be putting their own limits on women's choices. That feels backward to me. It's as if you can't choose a family on your own terms and still be considered a strong woman. How is that empowering? Are there rules about if, when, and how we love or marry and if, when, and how we have kids? Are there jobs we can and can't have in order to be a "real" feminist? To me, those limitations seem anti-feminist in basic principle."

När vi har skrattat klart åt de stereotypt liberala formuleringarna kan vi fortsätta med att syna detta svar. Till att börja med är ju fokuset på »val« begränsande och förblindande. Poängen med patriarkatet (eller genusmaktordningen eller heteronormativiteten eller vad du nu vill) är ju att det är ett socialt system som också påverkar vad vi vill och får oss att önska vår egen underordning i många fall. Det är ju dessutom skrattretande att tala om fria val hos en karaktär som man själv har hittat på! Men även om vi skulle anta att Meyer har rätt i dessa påståenden och definitioner av feminism kontra anti-feminism så återstår ett viktigt faktum, nämligen att hon inte besvarar den faktiska kritiken mot serien! Nedan börjar alltså den faktiska analysen/kommentaren till texten, vilket i klarhet betyder spoilers!

För att kort sammanfatta historien för de som inte har läst boken: Bella flyttar från sin hysteriska/vimsiga mor som äntligen har hittat en karl som kan hålla koll på henne hem till sin buttra, tysta och känslomässigt handikappade far i en liten gruvort. Där upptäcker hon att hennes far inte har lärt sig laga mat under de 17 år som han har bott ensam, och tar därför utan vidare diskussion över både all matlagning, all disk och all tvätt. Man skulle kunna säga att det är lite av en askungesaga så långt. Bella kommer sen till skolan, där hennes första kontakt med elever är två stycken killar som utan vidare omvändning raggar på henne (och sen fortsätter med det resten av boken). Där träffar hon också den latent våldsamme vampyren Edward, och de utvecklar ett förhållande som går ut på att han bestämmer och hon följer. Det hela avslutas med en kamp mot en annan vampyr, som också vill ha henne, ur vilken Edward går segrande, men Bella klarar sig med nöd och näppe.

Det är ett känt grepp att låta huvudpersonen vara tråkig för att tilltala många läsare, men Bella är kusligt tom. Hon verkar inte ha några egentliga intressen, inga vänner egentligen (utom några stycken killar som alla raggar på henne och en tjej som mest verkar ha henne som social dumpningstipp), gör inget på fritiden (utom att laga mat till sin far). Hon är vansinnigt klumpig och verkar inte vara bra på något alls egentligen. De flesta andra karaktärer är också väldigt tomma, men många har åtminstone hobbys och åsikter.

Förutom att alla karaktärer är extremt platta och stereotypa så framställs den könade särarten och det heteronorma som krafter över alla andra; alla karaktärer tycks söka efter att ordna sig i par, och livet som singel eller frånskiljd framställs som misär, både i form av Bellas hysteriska »hare-brained« mor och som hennes buttre far som, påpekas det tydligt »aldrig har kommit över hennes skilsmässa«. Men det lyser också igenom när Bella hälsar på hos Cullens (Edwards familj), och de säger att de är så glada för att han har henne nu så att han blir hel.

När sen Edward introduceras i Bellas liv blir hon ännu mindre en egen person, och förvandlas istället till en satellit som cirkulerar runt honom och bara honom. Att vara utan honom bara för ett ögonblick blir olidligt, och det enda som framställs är hur hon hela tiden längtar efter honom. Det hela tar sig löjliga proportioner, till exempel när Edward frågar efter hennes favoritfärg och hon har ändrat den till den som hans ögon har.

Samtidigt kan deras förhållande bara beskrivas som destruktivt. Edward är, minst sagt, »pushy« (med Bellas egna ord); han släpar, lyfter, drar och kör över henne verbalt. Hennes åsikter, tankar och känslor förminskas konstant, medan hans blir det som är viktigast för dem båda (även om han hävdar motsatsen), så till den grad att hans första reaktion efter att ha räddat henne från att bli våldtagen är att be henne lugna ner honom! Hon behöver ständigt skyddas, kan inte betros ens med att ta hand om sig själv. Och ständigt, redan från början, finns våldet där, knappt dolt, samtidigt som Edward rationaliserar sitt kontrollbeteende och sin manipulation av Bella till att handla om »hennes eget bästa«.

Medan Rice använder sin vampyrmyt för att skapa romantiska och mångbottnade karaktärer och gör människa-vampyrinteraktionen till en konflikt mellan två världar med ömsesidigt oförstående så är Meyers vampyrer en metafor för våld, misshandel och förtryck. Och detta ifrågasätts aldrig någonsin genom hela boken, och inte heller av Meyer utanför boken.

Med rätt framställning hade denna historia ändå kunnat ges en ironisk poäng, kanske hade den kunnat diskutera könsroller eller destruktiva förhållanden. Men istället romantiseras Bellas totala beroende av Edward, och detta inför precis fel publik. Nej, mot Edward ställer vi Buffy!

Fotnot: titeln på inlägget är en drift med boken. Vid ett tillfälle (i ett försök att kompensera?) säger Bella att hon skriver en uppsats om huruvida Shakespeares hantering av sina kvinnliga karaktärer är misogyn.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Sahlin markerar avståndet till väljarna, Anders_S skriver Korkade kådisar och bisarra ankor, Fredrik Jönsson skriver De kriminella brunskjortorna (Sverigedemokraterna), L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Det handlar om demokratisyn – demokrati versus postdemokrati, Johan Frick skriver Inget kan väl…

  1. Gör gärna en jämförelse mellan de två. Titta speciellt på hur stor grupp myter de olika författarna plockar ur, hur fantasifulla de är i termer både av handling och miljöer men också karaktärsutveckling. Jämför sen sinne för humor, både inuti berättelserna och i själva språket. []
  2. Varning! Detta inkluderar inte länkar! []

Problemet med i-landsproblemen

Humorprogrammet Hipp Hipp! hade flera återkommande sketcher, och en av de mer omtalade var »dagens i-landsproblem«, där fåniga vardagsproblem i stil med»chipsen är för trasiga för att dippa« visades upp. Som en dålig reklamfilm1 verkar dessa sketcher, och framför allt begreppet, ha fastnat i det allmänna medvetandet.

Länge gjorde det inte så mycket, för det finns ju en viss poäng i att vifta bort ett problem med lite förlösande igenkänningshumor. Men ganska snart började jag bli mer och mer skeptisk till begreppet, i takt med att det började användas på ett hånfullt och överlägset sätt för att bagatellisera problem hos andra. Som det ökända »tänk på barnen i Biafra«, som föräldrar brukade ta till (eller är det bara en myt?) om barnen inte tyckte om maten.

Nu verkar begreppsmutationen ha gått hela vägen runt, för på Hamn4:an i Göteborgs stödgrupp på Tracebook postade något rikspucko följande:

Jag vill bara säga att vad vi nu än strejkar om i det här landet så känns det lite som ett I-landsproblem… Bussförares scheman, hamnarbetares anställningsavtal… fackföreningar och arbetare borde sätta detta gärna i lite perspektiv till större saker.
Om det blev en strejk på mn arbetsplats så skulle jag slå mig förbi strejkvakterna och gå in och sortera gem eller sopa golv. Vad som helst utom att strejka.
Om jag nu som arbetsgivare har gett någon en anställning måste jag väl även få säga upp personen om jag känner att det är nödvändigt utan en massa tjafs. Som anställd knegare i en hamn (eller var som helst annars) så borde man väl inse att man inte är chef över vad som händer på arbetsplatsen? Vill man påverka dessa saker får man väl utbilda sig eller slå sig uppåt i ett företag så att man själv blir arbetsgivaren…
Mitt företag – mina regler. Passar det inte så stick.

Inlägget är så hånfullt att jag knappt vet var jag ska börja, men man kan åtminstone konstatera att Daniel, som författaren heter, verkar ha svalt den ideologiserade myten om det postindustriella kunskapssamhället med hull och hår. Nu befinner vi oss i den strålande Framtiden, där de löpande banden är borta, industrierna har flyttat till Kina och där alla är smarta, flexibla och glada! Strejker behövs inte längre, eftersom alla har stimulerande och kunskapsintensiva jobb. De strejkande representerar därför en samling bakåtsträvare, reliker från en svunnen tid.

Man kan fråga sig vilket »perspektiv« som Daniel tycker att man ska sätta sina arbetsförhållanden i? Ska man jämföra med Colombia och hålla tyst så länge det inte är lika illa? Ska man vara glad för att fackliga organisatörer inte hittas döda vid dikeskanter? Med det synsättet blir det ju alltid den som är värst som sätter standarden, och värre kan det alltid bli!

Efter lite uppmaningar till våld mot strejkvakter och strejkbryteri fortsätter sedan Daniel med att med förbluffande ärlighet återupprepa några klassiska liberala floskler. Kapitalisten, arbetsköparen,2 äger arbetet som hen köper och kan alltså göra vad hen vill med arbetaren, som ju »frivilligt« säljer sitt arbete. Möjligheten till avancemang lyfts också fram, att om man inte tycker om situationen så kan man väl avancera och bli chef. Man kan undra om Daniel också föreslår att den som, säg, motsätter sig det iranska väldet ska avancera till Rahbar?

Men hur frivilligt är det egentligen att sälja sitt arbete? Alla måste vi ju ha mat och tak över huvudet. Det är inget man kan förhandla bort. Och i ljuset av den nu skenande arbetslösheten blir det ganska bisarrt att hävda arbetarens frihet att välja vem som ska köpa hens arbete. Som det ser ut nu så får man vara glad åt vad man hittar, vilket betyder att arbetsköparna lätt kan välja och vraka, sätta upp värdelösa villkor och göra sig av med arbetare de inte tycker om. Sen har de mage och hävda att det är vi ungdomar som vill ha flexibla jobb!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver SAS-krasch inom kort, Anders_S skriver Poliser ska ha samma demokratiska rättigheter som alla andra, Björn Nilsson skriver Författare med dyster blick, Kaj Raving skriver Heja Israel!

  1. Kan det ha något att göra med att sketchserien faktiskt påminde lite om reklamfilmer? []
  2. Många säger »arbetsgivare«, man kan fråga sig varför. De köper ju arbete av någon. Ska jag börja kalla mig för »matgivare« nästa gång jag handlar mat? []

1984 har ett begränsat användningsområde som politisk metafor

I DNs kultursidor (som varit ovanligt vettiga på sistone, de måste ha hittat bra sommarvikarier) fanns härom dagen en artikel om Orwells berömda övervakningsroman och dess genomslag som metaforkälla i den samtida debatten, ställd mot Huxleys lika dystopiska Du sköna nya värld. I kommentarerna till nätutgåvan, bland diverse konspirationsteorier från (förmodade) liberaler, nämndes det att texten var spretig, något som stämmer. Resten av den här texten kommer att vara att betrakta som en fortsättning på (och omtolkning av) ett av dessa spret.

I övervaknings/integritetsdebatten har 1984 haft en snudd på obligatorisk ställning som universalkälla till metaforer, och vid det här laget är vi så trötta på alla slentrianmässiga referenser att vi kan spy. Men hur användbar är den egentligen, ens som metafor?

Om man har läst Orwells Hyllning till Katalonien (vilket man borde, för den är bra!) så förstår man att 1984 är en tydlig reaktion mot den sovjetiska totalitarismen, som också redogörs för i HTK. Förmodligen är det just detta som har gjort boken så populär hos liberaler, vilka ju  som bekant älskar att bygga halmdockor med stalinmössor.1 Allt som över huvud taget har med staten att göra jämförs omedelbart med Gulag.

Och det är också här som svagheten hos 1984 som metaforkälla ligger: den har helt enkelt inte speciellt mycket med den värld vi lever i att göra. För även om många stater, både Sverige och andra, inför mer och mer övervakningssystem och konstiga, integritetskränkande lagar, så sker det inte i ett vakuum, och verkligen inte av ren illvilja.

Om man buntar ihop FRA-lagen med IPRED, ACTA och betraktar dem som slagträn från en ondsint högre makt så får man en analys ungefär på en treårings nivå.

ACTA och IPRED är inte framdrivna av vare sig den svenska staten eller EU i första hand, utan är resultatet av en motsättning inom kapitalet; dess utveckling av vissa tekniker har lett till förhållanden som (om de nu har rätt — det är inte säkert!) försvårar försäljningen av immateriella varor, genom att i princip göra tillgången på dem oändlig.

Det som är intressant med den så kallade "fildelningsfrågan", ett värdelöst och förminskande namn, är att den bryter mot en av politikens heliga kor: separationen mellan ekonomi och politik. IPRED, ACTA och liknande handlar om att man med politiskt våld måste införa konstgjorda begränsningar för hur immateriella varor får konsumeras, för att få ihop ekonomin åt kapitalet. Föga förvånande visar det sig att det som piraterna viftar bort som "fördelningspolitik" här kommer och biter dem.

Istället för att diskutera vår personliga integritet hit och dit, och låtsas som om Sovjet helt plötsligt har återuppstått runt oss borde vi prata om det absurda i att staten går kapitalets ärenden,2 och fråga oss vem som vinner och vem som förlorar på de nya förhållandena för immateriella varor. Är det rimligt att den första reaktionen på en teknik som möjliggör distribution av alla böcker, filmer och all musik som någonsin skrivits till alla människor i världen i princip gratis betraktas som ett hot och lagstiftas bort? Varför skulle man ens komma på tanken?

Artikelförfattaren i DN föreslår nu (åtminstone underförstått) Du sköna nya värld som ny metaforkälla, vilket jag inte alls håller med om. Där 1984 är åtminstone lite aktuell (massövervakning planeras, och det finns såklart totalitära drag), så är Huxleys roman i princip helt utdaterad. DNs artikel hävdar, även i titeln, att DSNV skulle handla om kapitalismen, vilket jag har mycket svårt att tänka mig, eftersom varorna knappt finns med ens i bakgrunden av boken, trots att de är centrala inom kapitalismen. DSNV är en parodi på fordismen däremot, och möjligen på futuristernas övertro på framtiden och tekniken.

Men lyssna inte på mig, jag är bara grinig för att jag inte har fått min ranson soma idag.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Kinesisk imperialism?, kimmuller skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Jinge skriver Nästa gång träffar Talibanerna!, Anders_S skriver Stöd till husockupanter i Göteborg, boladefogo skriver Israeliska soldater vittnar, andread0ria skriver Westboro Baptist freakshow

  1. Här har vi ett hönan-och-ägget-problem: är 1984-metaforen så populär för att den liberala diskursen dominerar i frågan, eller dominerar den liberala diskursen på grund av att metaforen är så populär? Troligen det förra förstås. []
  2. Även om det givetvis blir spelad förvåning: vi vet mycket väl att det är precis det som är dess syfte! []

Munkhammar och halmdockan

Johnny Munkhammar jämställer en strävan efter skattefinansierad avgiftsfri kollektivtrafik med en strävan efter att staten skall bestämma vilka kläder man skall ha på sig. Högern slår nya rekord i halmdockeargumentation.

Vad bör göras: Manifest för ett öppet och fritt internet

Olika typer av nätverk, från vänster till höger: centraliserade (Facebook, Google), nav-och-ekrar-modellen (vanliga internet, epost) och decentraliserade (GNUnet, OneSwarm, trackerlösa torrents)

Olika typer av nätverk, från vänster till höger: centraliserade (Facebook, Google), nav-och-ekrar-modellen (vanliga internet, epost) och helt decentraliserade (GNUnet, OneSwarm, trackerlösa torrents).

Vi har ägnat mycket energi åt att kritisera tekniska lösningar, communities och andra nya fenomen på internet för sina inlåsande, tekniskt undermåliga och socialt manipulerande egenskaper. Nu tänkte vi istället lista vilka egenskaper vi efterlyser, i form av rättigheter som användaren har:

  • Rätten till källkoden. Och när vi menar källkoden, menar vi all kod som är nödvändig för att starta en egen kopia av sajten. Alla komponenter behöver naturligtvis inte vara exakt samma som används just för den aktuella sidan: om den exempelvis kör en ofri Oracle-databasserver som lika gärna kan bytas ut mot en fri MySQL så är det okej. Koden ska inte gömmas undan, utan kan lämpligen placeras i en fotnot på framsidan eller på hjälpsidorna. Koden eller lösningarna i den ska heller inte täckas av några patent, utan ska vara fritt implementerbara. Nyckelordet här är i praktiken. Föredragen licens är AGPL, men vilken fri licens som helst duger.
  • Rätten till datan. All data som är åtkomlig för en inloggad användare ska också vara åtkomlig och flyttbar för denna användare i maskinläsbart format. Det ska, i praktiken, gå att flytta en hel användare från originalsajten till sin egen- eller någon annans kopia av samma mjukvara utan att behöva skriva egna filter för att omforma datan, eller exempelvis försöka plocka ut den ur HTML:en. Ett enkelt RSS-flöde räcker helt enkelt inte! Detta applicerar även på icke-sociala applikationer, exempelvis i dokumenthanterare eller epostklienter där metadata läggs till konventionell (och åtkomlig) data. Datan får inte lagras i format som inte kan avkodas med fri mjukvara.
  • Rätten till att försvinna. Alla användare måste, av vilken anledning som helst, få radera all data som kan beskrivas som personlig från sajten, så långt det är möjligt. Data som inte är personlig (exempelvis kommentarer i andra användares gästböcker etc) kan avidentifieras (t.ex genom att personens namn stryks från den).
  • Rätten till att interagera. En fristående kopia av mjukvaran ska kunna komma åt datan i alla andra körande kopior genom öppna standarder så länge det inte är säkerhetsmässigt omöjligt. Det står förstås administratörerna fritt att neka en nod tillgång till sin data.
  • Rätten till insyn. Buggar och problem i koden, med undantag för nyligen upptäckta säkerhetshål som av förklarliga skäl kan behöva hållas hemliga, ska finnas tillgängliga för alla användare och behandlas i en  öppen och transparent process, t.ex med en buggtracker.
  • Rätten till åtkomst. Det måste vara praktiskt möjligt att använda sajten normalt med enbart fri programvara, därför bör till exempel embed:ad video föredras framför- eller erbjudas som alternativ till- flashkodad video. Det är inte ett minus om sajten inte fungerar med ofri programvara.

Det här är inga orimliga krav. De flesta större sajter skulle lätt kunna avklara dem på mellan en vecka och en månad, utan vidare mycket jobb. Möjligen skulle inter-sajt-protokollen vara det som behöver filas på mest. System som t.ex WordPress följer också precis enligt manifestet. Men, och det ska understrykas, det här är ingen idealbild. Det är tvärt om ett manifest för en återgång till internet som det var på väg att se ut innan web 2.0-vågen skruvade till det.

Rent tekniskt så är det ingen skillnad på en klient och en server, alltså på en besökare och t.ex en servern bakom en websida. Eller snarare: det behöver inte göras en åtskillnad. Alla klienter och servrar skulle lika gärna kunna turas om som klient- respektive server. Anledningen till att internet har gått mot en struktur av nav med ekrar, alltså många servrar med ännu fler klienter är att det helt enkelt var det lättaste sättet att ordna saker på.

Om vi ska tala om ideal, och det ska vi, så är vårt ideal ett platt system med noder, där varje nod utgör både klient och server. Dels är ett sådant system mycket mer tolerant mot både tekniska fel (det finns ingen central komponent som kan gå sönder), censur och kontrollförsök, men det viktigaste är att det gör kontrollen över näten mer demokratisk: eftersom varje användare är jämlik har de också samma kontroll över dataflödena i nätet/svärmen, samma rättigheter och möjligheter att publicera information.

Varför har vi inte redan ett sådant system, om det nu är så bra? Jo, till att börja med så är det svårt att synkronisera data i stora svärmar, vilket just är anledningen till att nav-och-ekrar-modellen har valts; med tillräckligt många olika nav får man nästan samma stabilitet som hos den navlösa modellen. Sen handlar det troligen mycket om kontroll: i ett navlöst nätverk kan ingen enskild person eller grupp kontrollera dataflödena. Och att till exempel visa annonser skulle vara en teknisk omöjlighet (men å andra sidan skulle det också vara ganska onödigt, eftersom ingen behöver köra dyra servrar).

Det pågår just nu flera experiment med decentraliserade nätverk, kanske främst avsett för fildelning (GNUnet och OneSwarm är några av de mer intressanta). Många av dem bygger på något sätt på DHT, en intressant ny teknik för att sprida- och koordinera information i nät med många noder, exempelvis svärmar. Inte ens idealet framstår alltså som onåbart.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Mot generalstrejk i Honduras, Anders_S skriver Ouppklarade mord, Jinge skriver Reinfeldt och svininfluensan, Björn Nilsson skriver Demonstration “Aktion mot Deportation” mot Stockholmsprogrammet, nettle skriver Ockupation för frirum och mot Fort Europa

Tyvärr, Kjöller, vi har ingen medborgarlön ännu

Ok, ok vi börjar komma farligt nära inläggsinflation, men jag läste en så rolig ledare i DN att jag var tvungen att kommentera den. Det är Hanne Kjöller som i dagens (torsdagens) tidning förfasar sig över hur a-kassan fungerar. Rubriken är "Mental medborgarlön redan införd", och texten påminner en hel del om John Madisons uttalanden om faran med "överdriven demokrati" och "the danger of the leveling spirit", det vill säga faran för att ett någorlunda demokratiskt system riskerar leda till att "fel" klasspolitik förs.

Den första halvan av texten är inte helt vansinnig: den påpekar att det är ett problem att tjänstemännen sätter upp egna regler och normer för utfärdande av a-kassa skilda från de som har beslutats om. Att måla upp det som ett demokratiproblem är kanske att ta i, men det är ju åtminstone något som kan diskuteras.

Riktigt roligt blir det inte förrän i slutet, där Kjöller börjar beklaga sig över resultatet av undersökningarna om vilken sorts a-kassa "folket" vill ha. Det visar sig att 41% av de tillfrågade i den undersökning hon har läst tycker att a-kassan ska användas mot skapandet av mer mobila arbetare som måste byta jobb eller bostadsort när de blir arbetslösa, något Kjöller förfasar sig över.

Behöver jag påpeka det orimliga i att tala om demokratiproblem när det visar sig att myndigheterna beter sig som folket vill ha det, och inte som ministrarna har beslutat? Synen på demokrati som ministerstyre har väl aldrig varit mer löjeväckande tydlig. Och, framför allt, klassföraktet som lyser igenom är lustigt; den som arbetar ska vara jävligt glad över att få vilket jobb som helst, var som helst.

Tyvärr, Kjöller, så har vi inte medborgarlön ännu. Alla är inte berättigade till a-kassa.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Problem med det privatiserade pensionsystemet, Jinge skriver Oops, you did it again Britney!, Bent skriver En annan värld är helt oundviklig, Björn Nilsson skriver Vänsterpartiet på väg utför?

Den digitala apokalypsens början

Vi har tidigare skrivit om molnberäkningsparadigmet, att alla beräkningar ska köras över internet på någon annans server. Nu har Google gått ut och annonserat "Google Chrome OS", ett GNU/Linux-baserat operativsystem byggt för att interagera med Googles- och andras on-line-tjänster ("för människor som bor på webben").

Utvecklingen kunde inte vara mycket sämre. Det är uppenbart av pressmeddelandet att Google på fullt allvar menar att de ska "tänka om hur operativsystem fungerar", och det verkar inte finnas någon anledning till att ifrågasätta det; Google Chrome OS kommer med största sannolikhet att vara en språngbräda mot on-line-tjänster, inte ett fullvärdigt operativsystem i sig.

I ett värsta fall-scenario skulle detta innebära en accelererad utveckling mot en värld där hela fri programvarurörelsen har blivit i stort sett meningslös, eftersom all data är inlåst i Googles moln, och där datan bara är åtkomlig för den som accepterar Googles villkor. Vi som håller oss nere på marken kommer effektivt att marginaliseras och stängas ute från dataflödena (som vi redan har med de sociala flödena på t.ex Facebook).

KabelTV-internet är här. Det är dags att vinka farväl till den personliga integriteten: Google kommer att ha fulla möjligheter att lämna ut privat data (och de har redan under tveksamma förhållanden lämnat ut IP-adresser till Blogger-användare bland annat). Kommer det att behövas en husrannsakanstillstånd för att ladda ner dina privata bilder? Dina dokument? Titta vilka vänner du har? Spara ner dina konversationer med dina vänner?

Samarbete över internet och nätverkande behöver inte vara centraliserat! Istället för moln efterlyser vi en jämnt fördelad dimma, ett nät av samarbetande noder över centrala datafort.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Datorberoende, vem jag?, martin skriver Spännande hets mot kultureliten, Anders_S skriver Gangstergäng, krig och vapen, Bo Myre tycker att vi ska lyssna på Sommar med anarkisterna #1!, Björn Nilsson skriver Tänk på vilodagen …

Rapport från en motståndsoas i en politisk öken

IMG_1065-2

Luftslottets båda skribenter har typ sommarlov och hälften har återvänt till Sveriges vackraste ö, Gotland. Tyvärr förpestas den just nu av en av årets äckligaste politiska händelser, Politikerveckan i Almedalen.

Här finns inga illusioner av medborgardeltagande i vår så kallade demokrati. Lobbyister, politiker, och journalister vänslas i Visbys sommarhetta, och kring benen på dem springer inhyrda flygbladsutdelare som knappt vet vad de delar ut och ungdomsförbundare som agerar fanclub åt sina respektive representanter. Nytt rekord i år, över 1000 seminarier! Frågan är hur många som går på "Västsverige som klustermotor för den maritima näringen"…

Mitt i detta finns som tur är en motståndsoas i den politiska öknen. Alternativa Politikerveckan är på plats mitt i Visby innerstad, i S:t Hans-skolan. Halva Luftslottet har hållit sitt föredrag "Att befria datorerna: fri programvarurörelsen som antikapitalistiskt redskap", den andra hälften ansvarar för caféet – döpt till Café Ishackan. Här finns stans billigaste, och godaste, fika! (Bortsett från det man får gratis av lobbyisterna, då.)

Alternativa Politikerveckan är allt som Almedalsveckan inte är. Ett billigt hotellrum kostar 1500 spänn per natt – om man får tag på ett. Alternativveckan erbjuder boende i masslogi till självkostnadspris – 45 spänn per natt! Dessutom vegansk frukost, lunch och middag – för bara 30 spänn. Våra seminarier uppmuntrar deltagande och de flesta följs upp av praktiska workshops.

Kom hit!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver ett inlägg som jag inte läst men har en uppenbart felaktig rubrik: Människorna bakom Pirate Bay cashar in, Kaj Raving skriver däremot sanning i sin rubrik Hjältarna på Lagena, cappuccinosocialist skriver Björklundlagen, Jinge pratar om väder Mördande varmt, andread0ria konstater Slutord om Humanisternas kampanj, Björn Nilsson skriver om hur Gamla och nya media (miss)lyckas i Irak och Iran. Salka, som håller föredrag på Alternativveckan 17:00 på onsdag, skrev senast om att gud inte finns.