Archive for augusti 2008

Rätten att vara tråkig

Så mycket i ungdomskulturen handlar om ett »personligt uttryck«, att visa upp sig som en unik individ. Man ska vara spännande och annorlunda, kreativ, men bara inom vissa gränser. Att ha en chic väska tillverkad av fabrikssydda och väldiskade kaffepaket är lite udda och nyskapande, men att ha en gammal pappkasse från ICA är bara lodigt och ger sneda blickar från omgivningen. Mycket av det är en effekt av att företagen såg en möjlighet att slå mynt av tonårstidens identitetssökande. Ungdomskulturen är numera så hårt ansatt av reklam att det knappast går att se var den börjar och slutar. En lagom begränsad upplaga av ett antal »individdefinerande« produkter ger en möjlighet att uttrycka sig på ett garanterat socialt säkert sätt utan att råka avvika för mycket. Man köper en liten och lätt dator för att få en del av varumärkets image av frihet och framåtsträvan. Oftast är det inte medvetet, men det ligger där och skvalpar. I tillvaron finns tre krafter: varumärkena/produkterna, den enda legio uttrycksformen för »jaget«, individen och så alla andra.

Samma tänkande fortsätter in i traditionell kultur. Vilken musik man lyssnar på, böcker man har läst och vilka filmer man ser är ett slags individmarkerande konsumtion. Man vill läsa spännande och annorlunda böcker och lyssna på ny musik före alla andra för att verka annorlunda och nyskapande själv. Kulturen blir ett slagfält om prestige istället för ett forum för gemensamt skapande (för att inte tala om hur trist den hegemoniska åskådarkulturen är!). Hetsen att sticka ut men att göra det lagom mycket har lett till att man så ofta hör barn och ungdomar argumentera för rätten att vara annorlunda. Det är givetvis bra, att skydda annorlunda människor är viktigt, men det får snarare ses som en (den enda?) lycklig sideffekt av hela cirkusen. Klart homosexuella ska skyddas, de köper ju mobiltelefonskal med regnbågsflaggan och andra helt värdelösa konsumtionsartiklar, precis som alla andra!

Vad ingen däremot verkar tänka på är rätten att inte vara udda. Varför ska man tvingas definera sin personlighet? Varför understryka alla futtigt löjliga olikheter med töntigt onödiga prylar när vi alla har så många fler likheter ? Varför är det ingen som skriver arga insändare i Kamratposten och talar sig varm för rätten att vara helt normal?

Och varifrån kommer den idiotiska föreställningen om den hyperkreativt lidande Konstnären? Hen som genom sina övermänskliga förmågor kanaliserar sitt konstnärliga lidande så att massorna kan förundras. Till att börja med så är det fullständigt befängt att tro att lidande på något sätt skulle vara kreativt. Lidande är värdelöst och omänskligt och gör människor rädda och korkade och kortsynta. Fortsättningsvis är det svårt att förstå hur man kan mena att något där en person skapar något som konsumeras och beundras av otaliga andra utan något som helst skapande från deras sida skulle vara kreativt. Det låter snarare passiviserande, fördummande och enkelriktande såvida det inte fungerar som diskussionsunderlag eller platform för eget skapande.

Hur IRC förstörde mitt liv och vad jag gjorde åt det

IRC, Internet Relay Chat, är ett vid det här laget ganska åldersdiget chattprotokoll. Det har många brister, men trots dessa används det fortfarande av väldigt många, framför allt bland gamers och hackers. Upplägget fungerar så att man har ett chattrum, en kanal på ircspråk, på en (eller flera) servrar. I detta chattrum loggar man sedan in och pratar med andra personer i en interaktiv gruppchatt. I vissa kanaler finns det flera hundra inloggade användare samtidigt, även om det är vanligt med mycket mindre kanaler med färre personer i. Naturligtvis pratar inte alla inloggade samtidigt; det skulle bli kaotiskt redan vid fem-tio personer. Istället har IRC en utbredd tradition av så kallat »idlande«, vilket betyder att man hänger omkring i kanalen mycket mer än vad man faktiskt är aktiv där. Inte sällan har klienterna en funktion som larmar om någon pratar med eller om en.

Ofta utvecklas mellanstora IRC-kanaler till egna små relationsekosystem med långtgående inverkan på deltagarnas privatliv. Bara #ost, en kanal med runt tre-fyra år på nacken och numera mellan 20 och 30 användare, har tussat ihop tre par. Åtminstone #ost utvecklades ganska fort till ett slags dygnet-runt-dokusåpa med precis samma beroendeframkallande effekt. Det är möjligt att andra klarar av att hantera idlande, men jag gör det inte och har aldrig gjort det. För mig slutade det med att jag alltid hade ett konversationsfönster uppe som jag ständigt zappade till, trots att ingen konversation pågick (vem vet, det kan ju hända något!). Det gjorde att jag aldrig riktigt gjorde något, för min uppmärksamhet var alltid till minst hälften på IRC-fönstret. I vilket det inte heller hände något. En annan effekt av att ha ett dygnet-runt-kafferep var (och är!) att det är lätt att känna sig isolerad och bortglömd när man hör alla berätta om allt intressant och spännande de har haft för sig hela dagarna. Självklart har inte alla bara gjort spännande saker, men man får lätt det intrycket.

Det jag har gjort åt situationen är att ställa min hemserver på att ligga i kanaler jag bryr mig om och när någon pratar med- eller om mig så skickar den epost med vad som sas till mig (bara den raden ännu så länge, jag skulle gärna vilja att den inkluderade en tio-tjugo rader före och efter, men jag kan inte perl bra nog). På så sätt missar jag inget (det är en enorm noja man utvecklar efter ett tag) och jag slipper vara interaktivt involverad i det hela tiden. Istället kan jag koncentrera min kommunikation till ett- eller flera tillfällen då jag läser mina mail och nyheter och samtidigt loggar in och är anträffbar. Det är inte alls en perfekt lösning, men den duger tills jag har kommit på något bättre. Nu kan jag åtminstone använda lediga dagar till att göra andra saker. Jag har inte lärt mig att läsa igen på riktigt, men det är på gång. Jag kan nästan se på film igen.

En avhoppares bekännelser

Idag insåg jag hur oproportionell min datorkonfiguration egentligen är, sedan jag hoppade av hårdvarurejset. Det var förstås inte något som hände bara över en natt, utan det var snarare något som sakta växte fram. För närvarande är mitt chassi, ett full tower, och nätaggregat båda löjligt överdimensionerade. När jag köpte dem (de kom tillsammans) gjorde jag det av två anledningar; det såg häftigt ut och jag drömde våta drömmar om alla hårddiskar jag skulle få plats med (åtta stycken, fler med en 5.25-tumsmodul). Hur jag hade tänkt mig att jag skulle ha råd med dessa hårddiskar är fortfarande ett mysterium.

De flesta av hårddiskarna köpte jag sen inte så mycket för att jag behövde dem som för att det pågick en kapprustning i min vänkrets. Jag hann nätt och jämnt spräcka terabytevallen (inte först och definitivt inte sist) innan jag tröttnade och gav upp. Det var helt enkelt svårt att göra något med så mycket utrymme; visst, jag kan spara alla hollywoodfilmer jag laddar ner och ser, men det är ganska onödigt eftersom jag bara ser dem en gång. Faktum är att man kan argumentera för att det är onödigt att ens ha flera när de är så lika varandra. Numera har jag satt min minsta hårddisk i ett bärbart kabinett för att ha till filservern (som är en bärbar dator med runt åtta gigabyte utrymme) och mer eller mindre gett bort en annan. Hur mycket jag har nu vet jag nästan inte, men det är ungefär lagom. Blir det fullt så tar jag bort något jag inte behöver helt enkelt.

På samma sätt är själva datorn också ganska överdimensionerad, trots att jag kör en källkodsbaserad GNU/Linux-distribution. Att kompilera stora saker, som exempelvis Firefox, tar kanske ett tag, upp till en timma, men det gör inte så mycket när jag kan fortsätta som vanligt med allt annat medan den håller på. En snabbare Front Side Bus vore trevligt, men det är knappast något jag måste ha. Grafikkortet är ett av de billigare nvidious-korten jag kunde komma över och används bara för att rita grafik på skärmen; jag har ingen 3D-accelerering på grund av brist på drivrutiner. Jag har 1 GB RAM, normalt för datorns inköpstid och lite med dagens mått mätt, av vilket jag som mest använder 200–500 MB, men oftast inte mer än runt 100.

Bredvid det har jag en widescrieenskärm som är finfin för filmtittande, men som får textläsande, min vanligaste aktivitet, att kännas som att titta på en tennismatch i ultrarapid. Som krona på verket har jag ett mellanbilligt och ganska skräpigt plasttangentbord med tillhörande urgammal (äldre än datorn faktiskt!) mus.

Såhär i efterhand verkar det vansinnigt att jag inte la ner mer tid och energi på att hitta ett bättre tangentbord. Det är ju trots allt uteslutande mitt vanligaste, nästan enda, inmatningsredskap. Likadant med skärmen; den formar ju min datorupplevelse mycket mer än vad inälvorna i datorlådan gör. Så kan det gå när man snarare tävlar än försöker hålla kvar proportionerna!

Framtida hot mot fri mjukvara

De senaste åren kan man verkligen säga att GNU-baserade operativsystem har fått sig ett uppsving bland nya grupper. Budgetdatorer har, kanske framför allt i USA, sålts med Ubuntu som förinstallerat operativsystem istället för Windows, och flera konsumentenheter levereras nu med modifierad fri programvara i botten. Det är givetvis väldigt bra; att sticka hål på Micro$ofts ömtåliga monopol på förinstallerade operativsystem är ett självändamål, och dessutom medför en spridning av fri programvara till vidare kretsar att den verkligen kommer till sin rätt, både i de tekniska och de sociala aspekterna. Mindre ekonomiskt bemedlade personer ges tillgång till operativsystem av industrikvalité (vilket också är en viktig känga till kapitalismivrarna — allt blir inte bättre för att det kostar pengar!) och utvecklarsamhället runt programvaran får möjligheten att visa utvecklingsmodellens överlägsenhet vad gäller anpassningsbarhet för nya grupper jämfört med den ofria programvaran. Man ska heller inte glömma hur fri programvara utgör en möjlighet för utvecklingsländer att snabbt starta upp en IT-infrastruktur utan att behöva uppfinna hjulet igen eller göra sig beroende av (dyra) utländska företags välvilja eller patent.

I mötet med dessa nya användargrupper har det filats och putsats på många projekt; nya drivrutiner har skrivits, pakethanterare har hottats upp och försetts med grafiska gränssnitt och fönsterhanterare har polerats tills de blänker. Det är, som jag sa tidigare, till stor del bra, men det finns risker med dessa anpassningar också. På senare tid har det skett en explosionsartad ökning av två saker i fria operativsystem, båda två oroväckande på gränsen till direkt dåliga; ögongodis och abstraktioner.

Det är inte så att jag inte kan acceptera avrundade grafiska gränssnitt (även om jag anser att de är hopplöst ineffektiva och inflexibla), men jag ser det som väldigt oroväckande att man bara implementerar ögongodisreform efter ögongodisreform med hänvisning till att »användarna vill ha det«. Det är inte så att jag ifrågasätter att många faktiskt vill det, men jag tycker att det är konstigt att ingen, med vetskap om vår reklamimpregnerade, ytfixerade kultur, frågar sig varifrån önskan om häftiga gränssnitt kommer. Det är fullt möjligt att det är ett skapat behov och ett PR-jippo från Crapples och Micro$ofts sidor, ett försök att flytta fokus från vad som är viktigt till något helt irrelevant. Om man rakt av hoppar på bling-tåget riskerar man att lägga än mer bränsle på slöskonsumtionselden, och inte bara det; om vi utvecklar våra fria operativsystem efter regler som andra definierar, är de verkligen fria då? Är de inte bara billiga kopior? Borde vi inte istället offra några nya användare för att fokusera på saker som faktiskt är viktiga?

Ett annat, närliggande problem är abstraktioner. Och då menar jag inte att alla abstraktioner är av ondo, absolut inte. Utan abstraktioner skulle jag manuellt sitta och knacka in bitar i datorn för hand och datorer skulle vara nära på oanvändbara. Vad en abstraktion egentligen är är ju en metod att ta ett egentligen komplext system, packa in det och förse det med ett gränssnitt utåt. Det är i princip omöjligt att abstrahera utan att tappa kraftfullhet, men det är ofta inte något man saknar. Som exempel skulle man kunna ta den välkända amerikanska Knappen på presidentens bord; allt presidenten behöver veta är att om hen trycker på den så kommer ett intrikat system av människor, datorer och uran att radera en främmande stad från jordens yta. Presidenten behöver ju inte veta exakt hur det fungerar; hos vem det tänds lampor, vem som för meddelandet vidare och trycker in vilka koder et cetera, alltihopa är inbäddat i abstraktionen.

Fördelen med fri programvara har alltid varit att den har gjort abstraktioner på ett sätt som tar så lite kontroll från användaren som möjligt, och det har alltid funnits en möjlighet att gräva sig genom den om man verkligen vill. De nya fria operativsystemen med Ubuntu i spetsen frångår detta koncept ganska ordentligt på två punkter. För det första så har de börjat implementera abstraktioner inte helt olika de hos den amerikanska presidenten; en knapp med »tryck här så fungerar det«, utan förklaring om vad som egentligen händer. Det gör felsökning mycket smärtsam, och det är exakt samma designfel som Crapple och Micro$oft har gjort i sina ofria operativsystem i alla år. För att göra det hela än värre har man replikerat ännu ett klassiskt misstag från den ofria programvaran, nämligen att bygga system som är beroende på dessa luddiga abstraktioner. Skulle man frångå dem och inte använda de officiella lösningarna så finner man sig plötsligt upp till halsen i oförklarliga problem som kommer sig av att stora delar av systemet förutsätter att man använder de officiella abstraktionerna. Med dessa lösningar har man effektivt desarmerat många av den fria programvarans fördelar och totalt dumförklarat användarna i någon slags föresats att skydda dem från sig själva. Inte speciellt respektfullt, vare sig mot sitt arv eller mot sina användare.

Ett annat viktigt och ganska nytt hot mot den fria programvaran är de så kallade webapplikationerna. På senare tid har det blivit populärt att skriva program, allt från presentationsprogram till ordbehandlare eller epostklienter, som är skrivna i scriptspråket Javascript och körs i webläsaren. Det innebär ett reellt hot mot fri programvara så tillvida att om alla program körs i webläsaren så spelar det ju ingen roll vad man kör i själva datorn. Möjligheten finns också för tillhandahållarna av dessa webapplikationer att plötsligt göra applikationerna beroende av proprietära tillägg som inte kan implementeras med fri programvara utan extremt hårt arbete. Det flyttar också all kontroll över sitt datoranvändande och sin data från användaren till en mystisk tredje part, som har möjlighet att indexera, kopiera och söka på användarens data för sina egna, utan tvivel dunkla syften. Google får en möjlighet att damsuga din inkorg i jakt på mönster att använda för att bättre kunna hjärntvätta dig. Tekniken är också horribelt ineffektiv, vilket ytterligare pådriver den redan ohållbara överkonsumtionen av elektronik.

Sammanfattningsvis är det alltså lite lustigt att ett av de nya hoten mot fri programvara är organisationen runt programvaran själv. Lyckligtvis innehåller den också lösningen; så länge programvaran är fri kan den modifieras för att spara datorresurser och för att respektera användaren. Där kommer vi alltid att ligga ljusår före de ofria programvarutillverkarna. Möjligheten finns också att webapplikationer inte blir ett så stort hot som väntat; det är fullt möjligt att det bara blir en fluga.