Archive for september 2008

SHIRT-A-TRON 9001 (mk I)

Jag och min vän samt granne Per följer slaviskt tv-serien The Big Bang Theory. I säsongens första avsnitt, som sändes i tisdags, använder en av karaktärerna, Sheldon, en finurlig t-shirtvikargrej.

Och jag och Per tänkte båda: en sådan måste vi ha! Google-sökandet efter en fabriksproducerad variant i plast (som den Sheldon hade) var dock fruktlöst, men med hjälp av vår Google-fu hittade vi, förutom ett förstummande sätt att vika t-shirts för hand, en do-it-yourself folding device video.

Sagt och gjort. Medan vår tvätt snurrade runt i maskinerna konstruerade vi, medelst en flyttkartong vi hittade i soprummet och rätt mycket silvertejp, the one and only SHIRT-A-TRON 9001 (mk 1):

Win!

Tankar kring en IT-strategi för Ungdomens Nykterhetsförbund

Som utlovat i ett tidigare inlägg: tankar kring en IT-strategi för Ungdomens Nykterhetsförbund. Allt eller delar av det här kommer jag säkerligen skicka in som en eller flera motioner till kongressen i Göteborg 2009, gärna med fler undertecknare än jag själv!

Men först behövs såklart input, feedback och diskussion.

  • Dela inte strategi med IOGT-NTO. Alice 16 år och Sven 50 år vill inte ha samma sak ur sina datorer. UNF bör anstränga sig för att nå sin målgrupp, precis som IOGT-NTO bör anstränga sig för att nå sin. Ute i samhället anstränger vi oss för att upprätthålla skilda profiler, av den anledningen delar vi inte på t ex värvarmaterial. Att dela vårt ansikte på internet med IOGT-NTO är absurt.
  • Gör skillnad på IT-strategi för personal, och IT-strategi för medlemmar. Våra medlemmar vill ha gästböcker, presentationer, bildgallerier, och forum. Vår personal vill ha e-post, kalendrar, inloggning som funkar över flera datorer. Dela gärna IT-strategin för personalen med IOGT-NTOs motsvarande (d v s, ha en gemensam IT-strategi för IOGT-NTO-rörelsens avlönade, men separata för förbundens medlemmar).
  • Särskilj e-posten, om den behövs alls. Att sätta upp ett eget community oberoende av Microsofts Active Directory och tillhandahålla webmail inom ramerna för detta community innebär mycket arbete och lite förtjänst. E-posthantering är komplicerat med IMAP-servrar och POP3-stöd och allt vad det heter, och det finns få fria webbmailgränssnitt som kommer i närheten av att mäta sig med t ex Gmail eller Hotmail.
    Vidare behöver UNF knappast dela ut e-postadresser, så gott som alla i åldern 13-26 har redan minst en. En kompromisslösning mellan att behålla mailen och att avskaffa mailen kan vara att sätta upp en möjlighet för användare att få e-post skickat till en @unf.se-adress vidarebefordrat till deras riktiga e-postadress – min egen @unf.se-adress vidarebefordrar all mail till min @gmail.com-adress, och har gjort det smärtfritt sedan februari 2005.
  • Ta till vara på interna krafter. Sätt upp ett utskott tillägnat informationsteknik. Vi har medlemmar därute som kan bygga och sätta upp allt från bloggportaler till insändarverktyg. Med lite stimulering kommer de inte bara ha visioner, utan också medlen för att förverkliga dem. (Underförslag: modernisera och integrera Burken.se i ett nytt community.)
  • Etablera en internetnärvaro utanför våra egna domäner. Uppmuntra, sanktionera, uppmärksamma och länka till UNF-relaterade initiativ och grupperingar i andra sammanhang, som t ex Facebook, Lunarstorm, MySpace, Bilddagboken, Last.fm, Flickr, vadsomhelst. Se det som positivt att föreningar och distrikt har egna hemsidor och egna communities – det är inte konkurrens, det är komplettering. Håll koll ett vakande öga på omvärldens beskrivning av oss (Wikipedia, bloggar, etc) och var snabb med att korrigera/påpeka faktafel.
  • Visa upp förbundsstyrelsen och personalen. Istället för de oftast rätt utdaterade nyheterna på unf.se, sätt upp en blogg med rapporter och berättelser om och från förbundsstyrelsens och personalens arbete. (Jag hade inte ens sett en bild på IOGT-NTO-huset på Stora Essingen innan jag började jobba som fältkonsulent.) Bjud in gästbloggare från andra förbund både inom och utom IOGT-NTO-rörelsen, bjud in gästbloggare från längre ner i organisationen: distriktsstyrelser, föreningsstyrelser, vanliga medlemmar… (Förresten, RSS på de nyheter som finns vore ett steg i rätt riktning.) (IOGT-NTO-bloggen I rörelse är ett stort steg i rätt riktning!)
  • Lär av andra. Titta på hur andra ungdomsförbund har löst saker, och skäms inte för att sno idéer. Kanske ta upp saken inom ramarna för LSU på något sätt?

Detta är några lösa tankar, som säkerligen kan funderas vidare på och revideras. Förslag?

Brev från Filippinerna

Idag när jag kom hem (från min första dugga någonsin!) väntade förutom några tråkiga brev ett stort brev från Filippinerna i brevlådan!

Brevet innehöll Naomi Kleins senaste bok, The Shock Doctrine. Den kommer jag säkert återkomma till när jag har läst den, men frågan är varför den kommer i ett brev från Filippinerna och inte från, säg, Adlibris?

Jag är medlem i BookMooch, ett internationellt bokbytarcommunity. Inga pengar är inblandade, utan det fungerar med ett internt poängsystem: du får poäng om du skickar böcker, och blir av med poäng om du tar emot böcker. Den som skickar står för portot (men en slipper i gengäld stå för portot när en tar emot böcker).

Jag har skickat betydligt fler böcker än jag tagit emot, framförallt science fiction. Men jag har en hel del kvar!

Puffsnickers

Puffsnickers

Något som går hem överallt är vegansnickers, förslagsvis bakade efter Handgranats recept. Jag fick dock en gång för mig att jag skulle prova att byta ut krossade cornflakes mot rispuffar för att se hur det blev. Häromdagen gjorde jag till slut slag i saken, och resultat blev puffsnickers:

  • 1 burk jordnötssmör (krämig variant, gärna med bitar i)
  • 2 dl sirap
  • 1 dl socker
  • 1 dl kokosflingor
  • 10 dl rispuffar
  • 1,5 blockchokladkaka

Blanda de fyra första ingredienserna i en kastrull på svag värme. Släng sedan i rispuffarna och rör om tills allting är någorlunda jämnt fördelat. "Häll" smeten på en plåt och smeta på smält blockchoklad. Ställ plåten kallt (frysen/utomhus/kylen) ett tag, och skär sen i lagoma bitar. Förvaras lämpligtvis i frysen.

Jag är nöjd!

Vad som är fel med Sobernet

IOGT-NTO-rörelsen har sedan före min tid (jag gick med 2004) baserat sin IT-strategi kring Sobernet; en uppsättning verktyg byggda av Microsoft och framförallt kompatibelt med Microsoft Outlook. Den del av Sobernet som flest känner till, använder och associerar med ordet "Sobernet" är den webbaserade accesspunkten, baserat på Outlook Web Access. Sedan 2008 pågår en utrullning av "nya" Sobernet (som först annonserades kongressen i Piteå 2005 och då "snart" skulle vara klart). Nya Sobernet är byggt på Microsoft SharePoint, som har lite fler funktioner. Bland annat har trådade diskussioner och någonting som liknar en wiki satts upp.

Den nuvarande IT-lösningen har många fördelar. Framförallt så är den infrastruktur som nu finns centraliserad kring användarregistret, Active Directory. Medlemskap på Sobernet innebär inte bara att du kan skriva i Sobernets diskussionsforum, utan även att du har en personlig e-postadress, har tillgång till olika kalendrar, ett användarnamn du kan använda för att logga in på vilken IOGT-NTO-rörelsen-dator som helst så länge den har möjlighet att ansluta till kansliet i Stockholm, och lite mer.

Men är det värt det? Här kommer min lista över fundamentala fel med Sobernet.

  • Det är stängt. Ute i vår folkrörelse, som samlar över 50 000 medlemmar, finns otrolig teknisk kompetens. Många som inte är intresserade av årsmöten och pizzaätning är skulle kanske istället kunna vilja bidra med kod till en hemsidesmjukvarulösning vi själva utvecklat (från grunden eller baserat på en existerande open source-lösning). Istället har vi valt att köpa in en IT-lösning från ett externt företag för x miljoner kronor, så att vi får begränsade konfigureringsmöjligheter och fastlåsning vid andra Microsoft-produkter.
  • Det är användarovänligt. Hur registrerar jag mig? Hur byter jag mitt lösenord? Hur får jag reda på vem den här personen är? (Vad är det som kommer fram när jag klickar på folks namn?) Varför ersätts mitt meddelande med saker i stil med "REMOVED_ BY_ THE_ EXCHANGE_ EMAIL_ SCANNING_ SERVICE_ 008BC5E7_ 55E9F026D000000" utan synbar anledning? Var hittar jag mappen för mitt distrikt? Hur gör jag för att det skall sluta stå att det är 4869 nya inlägg?
  • Det saknar insyn. Hur många medlemmar har Sobernet? Vilka är moderatorer på Sobernet? Hur får man tag på dem? Vad gör de? Vad finns det för ord i det filter som tar bort inlägg till synes slumpmässigt?
  • Det är anpassat för personal, inte medlemmar. De som framförallt drar nytta av Sobernets fördelar – e-post, delade kalendrar, inloggning på rörelsens datorer, etc – är anställd personal och hel- eller deltidsarvoderade förtroendevalda. Men Alice 15 år skiter i delade kalendrar, var är gästboken, presentationerna och bildgalleriet? Även Sven 61 år skiter i inloggning på rörelsens datorer, när är logens nästa berättarcafé?
  • Det är dyrt. Jag har tyvärr inga siffror att belägga det här med (upplys mig!), men med tanke på att UNF hostade upp 250 000 för den inte särskilt imponerande designen på unf.se känns det inte helt orimligt att anta att de kostnader som Sobernet medför är i miljonklassen. För 250 000 kan man anställa en programmare/webdesigner på heltid eller en programmerare plus en designer på halvtid i ett år! Då skulle vi kunna få en omdesign i den klassen 5-6 gånger för samma pris, minst.

Skulle man göra en lista över alla de saker som är fel med Sobernet hur ett rent tekniskt hänseende skulle den naturligtvis bli ännu längre, och rätt oanvändbar. Ovan beskrivs de strukturfel som behöver åtgärdas. Som FRA-demonstranterna har sagt: riv upp, gör om, gör rätt.

Men helt negativ är jag inte! Håll utkik efter ett kommande inlägg, betitlat någonting i stil med "Förslag på IT-strategi för Ungdomens Nykterhetsförbund".

(Se även "Engagemanget minskar my ass!" (juli 2007) av Robert Damberg.)

Premiär!

Välkommen till min nya blogg, inledningen på min andra bloggningsperiod!

Som första inlägg kan det väl vara rimligt med en beskrivning av hur bloggen är upplagd och konfigurerad, eftersom det är det enda jag har i huvudet just nu.

Likheten med min första (hemmabyggda) blogg (minns någon den?) till trots så kör jag WordPress med det CSS-vänliga themet Naked, såklart med mängder utav CSS till det.

Dessutom har jag installerat Subscribe to Comments, ett plugin som gör att läsare kan få e-postnotifieringar om kommentarer på ett givet inlägg. (Det har jag lagt in för att jag själv gillar när andra bloggar har det – då är jag säker på att jag läser eventuella svar på min kommentar!)

Slutligen har jag hackat lite i mitt theme för att knöla in min Facebook-status som tagline. Det går till så att Pipes hämtar ett RSS-flöde utav mina statusuppdateringar, utför några av mig givna förändringar (t ex att ta bort mitt namn från början av varje statusmeddelande), genererar en fil som jag i PHP öppnar och kör unserialize() på för att få fram hanterbara arrayer, och slutligen helt enkelt ekar ut det aktuella statusmeddelandet.

Jag är rätt nöjd.

Silen en del av gemenskapen

Under veckan har vågorna gått höga i debatten om heroinet sedan en smuggelhärva som bland annat försett minderåriga med heroin uppdagats, och flera föräldraorganisationer har ifrågasatt den lagstiftning som finns. Några menar på att ett förbud borde införas. Jens Västerblom, talesman för den svenska grenen av lobbyorganisationen EORA, Europeian Opiate Retailers Association, säger däremot att han själv ibland använder opiater. »Det är en del av gemenskapen, en social grej«, säger han. »Vi träffas några efter jobbet ibland, tar en sil och umgås, det handlar inte om något missbruk — och jag skulle aldrig använda smutsiga nålar, hellre låter jag bli. Att heroinanvändare skulle vara nergångna, beroende hemlösa är en myt«. Jens företräder också den internationella opiatmarknadens intressen i Sverige och är en uttalad motståndare mot Apotekets monopol på försäljning av opiater såväl som mot de höga skatterna. »Genom att opiater är så dyra i Sverige så tappar vi kontrollen på försäljningen till importer från utlandet« säger han. Att opiatanvändning skulle leda till missbruk eller beroende förnekar han: »De allra flesta brukar heroin på ett ansvarsfullt sätt, tar en sil för att lugna ner sig när de kommer hem från jobbet och det är väl bra det, annars kanske de slår sin fru!«. Istället menar Jens att det rör sig om en liten minoritet individer som inte kan hantera knarket och som blir beroende. »Det är som en sjukdom, som vilken mentalsjukdom som helst. Klart de ska behandlas, men vi andra ska ju inte behöva avstå från vår sil för deras skull!«.

Från regeringens sida har man tillsatt en utredning som ska utvärdera opiaternas ställning i samhället och se över den missbrukarvård som finns idag. Otto Stenhammar(m) på hälsodepartementet håller med Jens och säger att han förväntar sig en skattelättnad på opiater på upp till 40%. »Just nu leder det höga skattetrycket till att fler och fler importera från Europa, där skatterna är lägre, och det gör att vi inte har någon kontroll över konsumtionen. Det är bättre att de köper från Apoteket så att vi vet vad de får i sig«. Något förbud däremot tror han inte är en lösning: »nej, det skulle bara leda till en explosion av illegal användning vilket skulle gynna den organiserade brottsligheten«.

Lina Stenbock, som nyss fyllt arton säger att många klasskamrater redan har provat opiater. »Det finns väl på en del fester, nåra pundar sig så höga att de knappt vet vad de gör« säger hon. Själv planerar hon att ta det lugnt fast hon nu lagligt får gå till opiumhålor. »Ja jag idrottar ju, och jag har hört att det inte ska vara en bra kombination. Men det är klart man är nyfiken på att prova, jag har ju bara tagit ett bloss på pappas crackpipa någon gång« säger hon.

»Webben 2.0« är en nergradering

»Webben 2.0«, ett så kallat »buzzword« som beskriver det nya webutvecklarparadigmet med ett tänkande runt applikationer snarare än websidor och med interaktivitet genom AJAX-tekniken, har nu på allvar spritt sig till den breda massan och blivit snudd på obligatorisk för webutvecklare. Så vanlig att det känns som ett bra tillfälle att påpeka WWWs ursprungliga syfte, nämligen att sprida- och länka information, mestadels i textformat, på ett plattformsoberoende sätt. Tanken var att det inte skulle spela någon roll vilken utrustning man hade för att läsa sidor eftersom de alla skulle vara skrivna enligt en gemensamt överenskommen standard. Förmodligen är det plattformsoberoende tänkandet i webbens utformning anledningen till att man idag kan läsa websidor i sin mobiltelefon och oberoende av vilket operativsystem man har i sin dator, precis som med epost, ett annat system designat enligt liknande principer.

Det är viktigt att förstå att den ursprungliga webben inte var tänkt att vara interaktiv. HTML, språket som beskriver en websida, är ett så kallat märkspråk och har enbart till uppgift att markera ut om det som kommer är ett nytt stycke, en överskrift eller kursiv text exempelvis. Även på den tiden fanns det formulär där användare kunde fylla i data som skickades in till webservern, som förmodades göra något smart med den. Ett vanligt problem är att titta om användaren har fyllt i formuläret rätt och inte skrivit något fel eller glömt fylla i ett fält. Efter ett tag kom man på att det var opraktiskt att låta servrarna tugga igenom all data som användarna skickade in bara för att se att den var korrekt (processortid var dyrare på den tiden), så man introducerade skriptspråket Javascript (som egentligen heter ECMAScript och inte har något alls att göra med den Java som körs i exempelvis mobiltelefoner), J:et i AJAX. Med det kunde man i sin HTML-kod skriva att »här uppe är det en snutt javascriptkod, kör den på formuläret och kolla att allt är som det ska innan du skickar det«.

Senare introducerades så kallade stilmallar för att mer precist kunna styra utseendet på en websida, och Javascript började användas till vad som kallades dynamisk HTML. Mestadels bestod »dynamiken« i att ändra bakgrund på en länk eller knapp när användaren förde musen över den och liknande saker. Fortfarande var dock websidor faktiskt sidor. Det var fortfarande text och bild som visades upp, de hade bara pyntats med lite (mestadels skenbar) interaktivitet. Men så kom någon på att man kunde använda information lagrad i XML (X:et i AJAX) för att kontinuerligt mata en snutt Javascriptkod som körs i själva websidan med ny data. Detta gjorde det möjligt att göra websidor som ändras under körning, och webben börjar mer och mer bete sig som ett utvecklingsramverk för program än ett dokumentformat.

Men det stora problemet är att de nya designgreppen mer eller mindre är påtejpade ovanpå de gamla och systemet används på ett sätt som det inte var tänkt för. Fråga en webdesigner bara så får du veta att det är långt ifrån trivialt att få AJAX att fungera, och att få det att fungera bra på alla webläsare är en mardröm. Utvecklingen i form av interaktivitet har alltså skett på direkt bekostnad av plattformsoberoendet. Ett annat, kanske mindre uppenbart, problem är att webindexerare för söktjänster som Google eller Yahoo fungerar väldigt dåligt ihop med den nya modellen. De är ju gjorda för att krypa omkring och leta efter information som ligger mer eller mindre statiskt på sidor, inte att köra små snuttar kod för att hämta information från servrar.

Ett annat problem med webapplikationer är att de har börjat ta över områden som vanliga, lokalt körande applikationer fyllde. Numera läser man nyheterna och eposten genom webläsaren, och Google har börjat lansera kalendrar och dokumenthanterare med mera. Det har flera olika sorters risker, den kanske mest uppenbara är drift- och informationssäkerheten. Om din internetuppkoppling går ner exempelvis, så blir din dator i princip oanvändbar, eftersom du är beroende av program som körs på servrar ute på nätet. Ofta har dessa tjänster också dåliga möjligheter till back-up, vilket betyder att om det brinner i serverhallarna och de inte har tagit back-up så är din data borta. Andra sorters problem handlar om transparens, risker för informationsläckage och datamakt. Vill vi verkligen ha all vår personliga information koncentrerad i händerna på ett företag som vi vet att vi inte kan lita på? Och även om vi vet att vi kan det, vad är det som säger att inte morgondagens VD:ar är mindre hänsynsfulla och exempelvis gräver fram dina gamla dokument för att sälja dem till högstbjudande? Webapplikationer tenderar att förskjuta makten över användarens data till företag — som har kontroll över många personers data. Det är en samhällsfara som allra minst.

Men Web 2.0 har fört med sig bra saker också, kanske mest nämnvärt fler möjligheter för dataexport från websidor, så att man som användare (eller programmerare av en annan webtjänst) kan plocka ut data på ett strukturerat sätt ur sajters databaser. Förhoppningsvis kommer Web 3.0 att utveckla det konceptet och göra sajter där informationen går att hämta på ett strukturerat sätt och där utseendet är separerat från datan så att det blir frivilligt att använda och sökning i datan blir enklare. Möjligheterna för kommunikativa applikationer, som sociala nätverk exmepelvis, är också intressant och det behövs definitivt ett plattformsoberoende ramverk för att utveckla sådana. Men det ramverket är inte HTML.