Archive for oktober 2008

Den stora pingvinnappningen

Jag skrev om webapplikationernas framfart och om det hot mot den fria mjukvaran i ett tidigare inlägg. Men det heter ju "inget ont som inte för något gott med sig"; Microsoft togs precis lika mycket på sängen som FSF av den nya utvecklingen med ett sänkt behov av datorkraft i hemdatorerna. Precis när Vista lanseras med dunder och brak och nya rekord i systemkrav börjar hårdvaruproducenterna tävla om att bygga så små och energisnåla (det vill säga dåliga) bärbara datorer istället för att pumpa i så mycket prestanda för så lite pengar som möjligt.  Folk brydde sig helt enkelt inte om hur många instruktioner deras processorer kunde ösa ur sig så länge de kunde få sin dagliga injektion Facebook. Apple missade också tåget helt, möjligen med flit för att upprätthålla sin image som lyxdatortillverkare.

Hårdvarutillverkarna valde därför att börja använda GNU/Linux i olika konstellationer som förinstallerade operativsystem på sina minibärbara. Ett ganska smart drag, eftersom Linux har förhållandevis bra hårdvarustöd och mycket programvara finns färdigskriven. Asus lanserade sin EeePC med en hårt modifierad (och nerdummad) version av Xandros, en relativt obskyr distribution, och fler följde exemplet.

På senare tid har fler och fler datortillverkare valt att istället utveckla sina egna distributioner snarare än att lita på de som redan finns. Det är ett ganska dumt drag eftersom det leder till onödigt mycket arbetsduplicerande, men det är inte det största problemet. Tillverkarna har också börjat kidnappa Linux; om de utvecklar en mjukvarustack runt Linux (och för den delen GNU) så är det enda de behöver släppa källkoden till just Linux. All den andra programvaran är deras egen och de kan göra den så ofri de vill. Och det, visar det sig, vill de. Nyligen annonserades en ny HP-dator med en "proprietär Linuxdistribution" enligt nyhetssajten LinuxDevices, och utvecklingen är tydlig.

Det värsta har redan hänt inom mobiltelefonområdet; precis som att Mac OS X består av en kidnappad BSD-deriverad kärna (som Apple visserligen lämnar tillbaka lite kod för till BSD-projekten) levererar Motorola flera telefoner med Linux i botten. Men den programvara som körs i dem är inte längre fri som i frihet; för användaren betyder användandet av Linux bara att de får bättre minneshantering än vad de skulle ha fått med Symbian, som en bloggare lakoniskt påpekade. Eftersom Linux är släppt under GPLv2 är det fullt tillåtet för telefon- eller datortillverkarna att låsa telefonerna så att användarna inte ges någon möjlighet att byta ut programvaran som körs, exempelvis genom att kräva att den är signerad med en hemlig kryptografisk nyckel. De kan då inte ens verifiera att den programvara som används verkligen är den som tillverkaren säger att den är. Detta fenomen kallar FSF för Tivoization, efter det amerikanska företaget TiVo som var tidiga med en teknik för att hindra användarna att ändra programvaran i deras enheter. Ofta är också dessa telefoner och enheter så handikappade i sitt stöd för tredjepartsprogramvara att de i själva verket inte skiljer sig från enheter helt utan fri programvara. Den utvecklingen kommer med största sannorlikhet att drabba även de små bärbara datorerna inom kort.

Den stora frågan är bara: är en snutt fri programvara som beter sig likadant som ofri programvara över huvud taget bättre än ofri? Och hur ska vi ställa oss till en eventuell framtid med  en ohelig dubbelmacka av Linux och ofritt lull-lull körande på allas datorer istället för Windows?

Good hacker, bad hacker

Härom dagen öppnades epostlistan Serengeti för fri programvaruintresserade vänsteraktivister, ett sannerligen välkommet initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag har gnisslat tänder över den totala frånvaron av insikt i fri programvarudebatten inom vänstern (ja, det är ett gräsligt klumpbegrepp, men för en gångs skull stämmer det — varken sossar, vänsterpartister, eller någon vänsterideologisk utomparlamentarisk grupp jag känner till verkar ha förstått frågan). Medan jag kan förstå att exempelvis liberaler eller socialdemokrater inte har några problem med att få ihop sitt användande av ofri programvara ideologiskt så skulle jag vilja hävda att det är näst intill oförenligt med de ideal som den mer seriösa vänstern åtminstone påstår sig följa.

Fri programvara handlar om att skapa mjukvara som tar hänsyn till olika användares- men kanske framför allt olika gruppers behov. Det handlar om att motarbeta det monopol på programvara som de stora företagen bygger upp och hänsynslöst utnyttjar för att maximera sina vinster. Ofri programvara placerar konsumenten i en beroendeställning till producenten på ett sätt som gör att det blir lätt att skapa självförstärkande mönster. För du tror väl inte på allvar att du behövde köpa en ny dator för att den gamla blev långsam av slitage? Att alla har iPods och i-gud-vet-vad för att de är så otroligt bra? Att alla använder programvara som det är svårt på gränsen till omöjligt att få insyn i hur den fungerar skapar också andra problem; operativsystem som Windows eller Mac OS X som används av många och som källkoden inte finns tillgänglig för granskning till är veritabla syltburkar för övervakning och användarkontroll från alla möjliga håll. Bland annat kan nämnas att en misstänkt bakdörr för den USAiska säkerhetstjänsten NSA har hittats i just Windows. Att använda fri programvara är helt enkelt ett förhållandevis enkelt sätt att bromsa imperialismen åtminstone i cyberspace och bli lite svårare att övervaka.

Att så många i vänstern tycks helt missa den fria mjukvaran beror förmodligen mindre på ideologisk inkonsekvens och mer på prioriteringar eller (förmodligen mest) ren okunskap. Båda dessa problem adresseras genom skapandet av Serengeti, som dels skulle kunna fungera som upplysningsorgan och dels som ett slags arbetsförmedling där intresserade aktivister kan hjälpa olika grupper eller projekt med sina kunskaper.

Med detta sagt är det kanske värt att påpeka att min syn på fri programvara inte är gemensam för hela rörelsen. På senare tid har inriktningen "Open Source" ("öppen källkod"), som egentligen är en synonym för fri programvara, börjat få mer och mer genomslag. De flesta (men inte alla!) anhängare av öppen källkod pratar oftare om de tekniska fördelarna med fri programvara än om de sociala- och moraliska aspekterna, helt enkelt för att begreppet lanserades för att sälja in konceptet hos företag. Det har lett till ett ökat intresse från företag för rörelsen, vilket i någon mån är bra. De har ju trots allt pengar, och det är under alla omständigheter bättre att de släpper sin kod fri än att de gör ofri programvara.

Men det har också lett till en avpolitisering av rörelsen, mycket lik den som verkar ha drabbat hela samhället. Och det behöver knappast sägas att i sammanhanget betyder ingen politik samma sak som överallt annars: liberalism. Den tydliga sprickan syntes när Serengeti introducerades i en tråd på Linuxportalen. Några reagerade som Jonas Björk, en gammal räv i sammanhanget, med färgblindhet; "vad är skillnaden mellan den och det vi gör?". Andra reagerade med sina liberalat McCarthyistiska lillhjärnor och ytterligare några proklamerade högt och ljudligt att de minsann inte var ute efter att diskutera politik, utan fri programvara! Som om det var någon skillnad. Och som om det vore ett slags hot, en kommunistisk front av hackers som kommer krypande för att på klassiskt trotskistiskt manér ta över rörelsen och, ve och fasa, göra den politisk!

Jag vet inte varför, men det verkar finnas ett utbrett hat mot all politik som inte är liberalism just i den svenska fri programvarurörelsen som jag inte har sett i den internationella motsvarigheten. Det är väldigt konstigt eftersom rörelsen mycket handlar om samarbete- och liberalismens uppfattning om samarbete är att ge alla väldigt stora pistoler så att de kan råna varandra så mycket som möjligt. Rörelsens grundare, Richard Stallman, är också engagerad i många typiska rättvisefrågor med liknande synpunkter som stora delar av vänstern, även om han verkar sakna ett klassperspektiv. Ett exempel är den här serien.

Apple är fortfarande svin, fast de har nedgjort sin egna halmdocka

Apple har nu äntligen släppt sina NDA:er på iPhone-utvecklingspaketet i en publikation på utvecklarsidan för iPhone. Texten, som inte finns kvar där längre (i vanlig ordning stuvar Apple undan det som är intressant och kastar fram några bilder på designade datorer istället), är en studie i företagstänk. Det talas om "våra idéer" som kan "stjälas" och därför måste skyddas. Det görs också synnerligen klart att Apple tänker fortsätta med samma strategi, och att anledningarna till att de över huvud taget släppte på NDAet var att de upplevde att det hindrade utvecklandet av program för iPhone och därmed även telefonens spridande. Med andra ord: de gjorde sin matteläxa och kom fram till att de tjänade mer pengar på att spola puckoavtalen.

Det intressanta är att det förmodligen fungerar strålande som marknadsstrategi. Först hypar Apple telefonen så att  hybris skapas och alla köper telefoner som galningar–utom de som skräms av utvecklaravtalen. Diskussionen om avtalen kväver sedan all annan vettig kritik av telefonen i den alternativa sfären (slashdot med omnejd). När Apple sedan släpper på avtalen så får de positiv kritik igen och alla rusar till för att lovorda tilltaget. Därmed skapas ett vakuum av kritik även i den alternativa sfären–och ännu fler telefoner säljs. Vad värre är, de som köper dessa telefoner är personer som faktiskt kommer att skapa ett socialt nätverk med fri och användbar programvara runt den.  Genom att skapa en halmdockefiende och sedan nedgöra denna plockar Apple billiga poäng.

Vad hände med killswitcharna? Fjärrstyrningen? DRM:et? Det ska mycket till för att övertyga mig om att det inte bara var en rökridå. Det som ska till är exakt följande: fullständiga specifikationer på all hårdvara i telefonen och fullständigt släpp av källkoden som körs på iPhone under GPLv3 (för att undvika TiVolization) eller en jämförbar licens, inklusive drivrutiner. Och, nästan vikitgast av allt, en ursäkt. Och om detta genomförs innebär det bara att iPhone är en okej telefon att använda, det är inte en hjälteinsats av Apple. Det är det minsta de kan göra och vad de borde ha gjort från ruta ett. De jävla svinen.

Att dra alla över en kam

En kam. Dra alla över den.

En spännande sak med att prata om saker som har det minsta lilla som har med statistik att göra är attityden "nu tycker jag att du drar alla över en kam".

Exempel: jag läste en kurs där vi diskuterade genus och könsroller ganska mycket. På ett seminarium tittade klassen på en lista med "motsatspar", där den ena sidan vanligtvis associerades med "kvinnligt" och den andra med "manligt". Det var alltså dikotomier i stil med "fostran/omsorg", "styrka/svaghet", etc. Sedan tillfrågades vi om vi tyckte att de här associeringarna stämde överens med hur folk vanligtvis associerar.

Såklart är det någon som genast säger någonting i stil med "min mamma stämmer inte alls in på det där". Någon annan klämmer fram någonting i stil med "min pappa var väldigt omsorgsfull". Efter att jag påpekat hur dumt det är att dra ner sådant här på individnivå, och bland annat nämnt att kvinnor i snitt tjänar 87 % av vad män tjänar,1 så är till och med någon som på fullt allvar säger att en kvinnlig chef tjänar mer än många män.

För mig är det helt ofattbart hur man ens kan komma på tanken att dra ner statistikproblem på individnivå och sedan använda ett helt irrelevant exempel för att "motbevisa" problemets existens. Hur kommer det sig att folk verkar vara totalt blinda inför strukturella problem och väljer att stirra sig blinda på individuella fall?

Det är inte bara genustänk som missgynnas av den här blindheten; det är allt motstånd mot existerande maktstrukturer. Jag tror att den här individualistiska tendensen är ett stort hot mot alla sociala rörelser idag – det enda den gynnar är just individualistiska ideologier; som liberalismen. Genom att inte släppa den enskilde med blicken misslyckas folk med att se övergripande problem som rör en hel grupp. Fler exempel:

  • Lasse konfronteras med att Sverige behöver minska sina koldioxidutsläpp med 122 %. Lasse tycker att han ju faktiskt behöver köra bil till jobbet eftersom det inte finns någon bra busslinje där han bor, dessutom var det jättevarmt en sommar när han var liten så varför skulle det vara ett problem nu?
  • Någon försöker förklara problemet med osäkra anställningar för Britta, men Britta svarar att hennes son som har en visstidsanställning trivs jättebra med det och dessutom har hennes väninna har en egen firma och hon har ju inte satt behovsanställningar i system.
  • Ställd inför det faktum att hög alkoholtolerans ökar risken för att man skall utveckla missbrukartendenser, berättar Eric om hans kompis som dricker jättemycket men som inte alls är missbrukare utan har jättebra betyg. (Sedan tar han en öl till.)

Nej, dra alla över en kam för bövelen! Annars blir vi aldrig av med lössen…

  1. Inte en exakt siffra – den nämndes av någon annan tidigare i en smågruppsdiskussion. []

Wordlade budgetar

Det har talats mycket om vad de olika partiernas budgetar innehåller och inte innehåller. Eftersom jag inte är särskilt intresserad av dem tänkte jag ta ett verktyg till hjälp för att ta reda på vad de pratar mest om: Wordle. Nedan följer fyra Wordle-genererade budgetsammanfattningar. Allting som genereras av Wordle är släppt under CC-BY.


Vänsterpartiets budgetmotion, Motion 2008/09:Fi271


Socialdemokraternas budgetmotion, Motion 2008/09:Fi270


Miljöpartiets budgetmotion, Motion 2008/09:Fi272


Regeringens budgetproposition, Proposition 2008/09:1. Allianspartierna lägger en gemensam proposition eftersom de är i regeringsställning, och motionerar alltså inte som de andra partierna.

Så vad får vi ut av det här? Tyvärr inte särskilt mycket. Det pratas mycket om kronor – inte särskilt konstigt eftersom det är en budget! Regeringen är omtalad i samtliga motioner, rimligen för att oppositionspartierna kritiserar regeringen och regeringen talar om sig själva i tredje person.

En sak som kan noteras är att man i Regeringens proposition hittar ordet "personer" rätt frekvent. I Miljöpartiets motion talas det istället om "människor". Socialdemokraterna talar ungefär lika mycket om "människor", "barn" och "ungdomar", medan Vänsterpartiet framförallt talar om "kvinnor", men även "män" och "människor". Dessutom kan vi konstatera att småpartierna (v) och (mp) verkar vilja påpeka sin egen existens genom att använda sitt eget namn rätt frekvent, något (s) inte gör.

En sak kan snabbt konstateras: Miljöpartiets mediauppmärksammade massanvändande av orden "stoppa", "förbud" och annat negativt verkar vara rätt överdrivet.

Google Android — öppen för utnyttjande

Den är snygg, den är väldesignad och den aspirerar på världsherravälde!

Den är väldesignad, den är plastig och den aspirerar på världsherravälde!

Google har nu släppt Android, deras programvara för mobiltelefoner, fri. Projektet har kantats av märkligheter och fult spel som ger misstankar om att Google försöker konkurrera med Apples iPhone i lite väl många avseenden. Koden är inte under GPL, trots att de använder Linux som är det. Istället har Google valt att släppa Android under Apache-licensen, vilket det argumenteras för i prestigebloggen Ars Technica i november 2007. Ganska snabbt framgår det att skälen för detta är att de egentligen inte gillar fri programvara, men ändå vill dra nytta av te tekniska fördelarna med utvecklingsmodellen. Apachelicensen beskrivs som, till skillnad från GPL, varande "conducive to commercial development and proprietary redistribution". Conductive to commercial development. Smaka på den formuleringen! Artikeln fortsätter sedan att med förbluffande ärlighet beskriva vad detta innebär mer exakt; "[permissive licenses] make it possible to use open-source software code without having to turn proprietary enhancements back over to the open source software community". De kan med andra ord plocka ut alla de goda syltkakorna ur fri programvara-burken, lägga till en hög ofria transfetter och sälja dem dyrt utan att behöva lägga tillbaka något. Digital utsugning helt enkelt. Uppenbarligen är det här grabbar och tjejer som är helt befriade från moraluppfattning och andra handelshinder. Lyckligtvis är Apachelicensen kompatibel med GPLv3, så det går att omlicensera Android eller derivat av det.

Jag är osäker på vad Android kommer att betyda för mobiltelefonprogramvarorna. Det pågår just nu flera projekt för att utveckla en fri programvara för mobiltelefoner, där OpenMoko kanske är det mest kaotiska och Nokias QTopia förmodligen är det mest oseriösa. Värt att notera är att min uppfattning av oseriositet är exakt ortogonal till vad man brukar mena; en oseriös mjukvaruutvecklare inger en känsla av att försöka sälja något. En affärsrelation är per definition ojämlik och oärlig och jag håller mig så långt ifrån den som möjligt. OpenMoko började som ett projekt att både designa en telefon och att skriva en mjukvarustack som var helt fri ovanpå Linux. Till skillnad från QTopia så använder de en full X-server, vilket betyder att vilka grafiska GNU/Linuxprogram som helst i teorin bara kan kompileras om och köras utan modifiering.

Projektet har nu först åstadkommit en utvecklartelefon och sedan en en massproducerad telefon. I princip har den senare allt man förväntar sig av en modern telefon (utom kamera); tryckkänslig skärm (jag vet inte om den har stöd för multitouch), accelerometrar, GPS, bluetooth, wifi och SD-kortsläsare. All hårdvara är dessutom dokumenterad och det finns fria drivrutiner till alla komponenter. Tack vare att det faktiskt är en hackertelefon så går det att göra massor av finurligheter som inte är möjligt på andra telefoner. Exempelvis går det att ställa telefonerna i USB-värdläge så att man med en modifierad kontakt kan ansluta vilka USB-enheter som helst; tangentbord, möss eller 3G-modem. Däremot är mjukvaran fortfarande inte i närheten av att bli färdig, mest på grund av att projektet hattar runt så mycket. Först höll de på med sin egna mjukvarustack, sen kom de på att de kunde använda komponenter ur QTopia, men klistret mellan dem är ännu så länge inte helt torrt, så många saker som borde fungera gör inte det. För närvarande uppger de heltidsanställda utvecklarna (med kontor i Taipei) att de arbetar på stabiliteten, mest på kärnnivå så det lär ta ett tag innan det släpps några spektakulärt visuella mjukvaruuppdateringar.
Jag hoppas att Androidkoden kan komma till nytta i OpenMoko-utvecklingen. Google har trots allt långt mycket större resurser än vad OpenMoko-utvecklarna har och att inte utnyttja dem vore direkt korkat.

Uppdatering: Android verkar nu ha portats till Neo Freerunner, men det finns ännu så länge bara patchar, inga binärer.

Uppdatering #2: Jag verkar inte vara ensam om att vara bekymrad över utveckningen av Android.

Val först, regeringsalternativ sedan


Sju partier – inte två!

Det är en direkt oroväckande att se så många tala om "tydliga regeringsalternativ" nu för tiden. För att betraktas som "seriös politiker" gäller det att man tillsammans med andra partier presenterar den politik som kommer att föras efter valet, vilket, i och med det kompromissande det kräver, av nödvändighet står i motsättning till den politik man vill föra efter valet.1

En gång i tiden gick val i vår pluralistiska parlamentariska demokrati till så att partierna presenterade vad de ville göra, vi gick till val, och utifrån de styrkeförhållanden som vi väljare satte så kompromissade partierna fram beslut och regeringar – ibland vänsterregeringar, ibland högerregeringar, ibland mittenregeringar.

Med början 2004, då Allians för Sverige presenterades, slog Sverige in på vägen mot en dualistisk parlamentarisk demokrati: en tvåpartimodell, som den i USA (och i en viss mån i Storbritannien, eftersom first-past-the-post-mandatfördelningssystem leder till tvåpartimodeller2). Varför? Det är enkelt: om Allians för Sverige presenterar ett gemensamt valmanifest, spelar det någon egentlig roll vilket parti i Allians för Sverige jag röstar på?

De borgerliga partierna i Allians för Sverige gör redan sitt bästa för att uppvisa "enighet",3 och skyler över alla inbördes skillnader i enighetens namn. Eftersom vänsterblocket känner sig tvingade att också uppvisa denna "enighet" reduceras valet till ett val mellan vänster och höger; och inte som tidigare ett smörgåsbord av åsiktspaket.

Ju färre val, desto mindre demokrati.

  1. Tydligen så håller Pär Nuder med mig. []
  2. Läs på om Duvergers lag för mer information om denna tendens []
  3. Läs gärna även Elin Schwartz "När enighet blev viktigare än demokrati" []

Media glömde Burma, och du med

Helt misslyckade protester. (Bild av lokha, CC-BY-NC-SA)

För lite mer än ett år sedan, den 28 september 2007, satt jag ute i Hemse hos en kompis som hade födelsedagskalas. Samma dag var den stora ha-en-röd-tröja-på-dig-för-Burmas-skull-dagen. Trots att jag hade en röd tröja på mig – jag minns inte om det var ett medvetet val eller en tillfällighet, dock – argumenterade jag att protesten var meningslös, ett feel-good-jippo för allmänheten. Jag sade att det inte spelar någon roll hur många som går med i Facebook-grupper med ilskna namn eller för den delen hur många som springer runt på Sergels torg klädda i rött – munkarna kommer att slås ner, demokratin kommer att krossas.

Jag hade tidigare i veckan gått i polemik om konceptets meningslöshet, framförallt i kommentarer på olika bloggar (såklart). Jag minns hur jag möttes av dels det loja det-är-ju-i-alla-fall-symboliskt, och dels saker i stil med den här kommentaren:

Härligt, lycka till med din ambitiösa gör-ingenting-för-det-är-ändå-skitsamma!
Slit inte ut dig bara!

Vi andra vet att den Burmesiska juntan utkämpar ett psykologiskt krig med sina medborgare och alla opinionsyttrare i resten av världen. Allt som görs är en del i en framvällande fors av dissidens, som juntan försöker att betrakta med jämnmod och likgiltighet. Men det vi hoppas är att varje droppe sakta ingjuter tvivel – kanske inte hos Than Shwe, men hos alla hejdukar, höga generaler ända ner till soldaterna. Tills de inser att vad de håller på med är skit och måste ges upp.

Att sedan munkar och demonstranter i Burma eventuellt får se bilder på demonstrationer från hela världen lär inte alls vara meningslöst utan tvärtom stärkande för stridsmoralen!

Författaren till den senare kommentaren drev en blogg dedikerad till den burmesiska kampen, som jag inte sett förrän nu – med sista inlägget från 17 oktober 2007.

För hur gick det med den framvällande forsen av dissidens till slut? Militärjuntan krossade den som en slägga kan krossa ett ägg. I slutet av oktober 2007 var "Saffransrevolutionen" föga mer än ett smärtsamt minne hos den burmesiska befolkningen, och den nyss så engagerade allmänheten i väst skiftade sin uppmärksamhet till andra saker. Nu, ett år senare, rapporteras (om man letar lite) att situationen är värre än någonsin.

Det är ett praktexempel på hur media har och använder sitt agendasättarprivilegium. Befolkningen hetsas till tillfälliga "folkstormar" som vanligen handlar om någonting som pågår hela tiden (Burma, bröstcancer, svält, HIV/AIDS) eller om saker som liksom skapas av sensationslysten media: Arbogafallets förundersökning som torrent på The Pirate Bay är ett praktexempel, innan TV4s "larm" hade den bara laddats ner ett fåtal gånger och utan den uppmärksamheten hade den knappast laddats ner 45 000 gånger. Ett annat klockrent exempel är galna chips-sjukan

Vad kan man göra åt det här? En del säger att bloggarna, eller snarare den nya tidens medborgarjournalistik, är lösningen på problemet. Nu när publikationsverktygen är satta under demokratisk kontroll – i var mans händer – skall den härskande klassens problemformuleringsprivilegium ge vika, låter det, ungefär. En balanserad "journalistkår" förväntas ge en balanserad mediabevakning.

Men så är det ju knappast. Bloggarna är föga mer än kuggar i det massmediala maskineriet. Bloggarna har gått från någorlunda självständig kommunikationsplattform till en hypeskapare för den gamla vanliga medievärlden; politiken styrs fortfarande från DN Debatt och den blogg som Twingly-länkar mest blir mest inflytelserik.

Så vi är fortfarande fast med etablissemangets problemformuleringsprivilegium. Fan.

RoboCop, folkets hjälte

RoboCop som spraymall!

RoboCop är delvis människa, delvis maskin, konstruerad av det allestädes närvarande megaföretaget Omni Consumer Products som ersättning för de rätt ineffektiva och fragila vanliga poliserna i våldsamma Old Detroit.

Här, i en ospecifierad framtid, har polisväsendet outsourcats till OCP (och ozonlagret är så pajat att det krävs tjocka lager med blå gegga för att vistas i solen i Florida). En företagschef säger vid ett tillfälle "Hell, we practically are the military" och vid ett annat tillfälle påpekas att OCP ser profit på nya och visionära områden som vanligtvis inte förknippas med profit: sjukvård och skolväsendet, till exempel.

Visst är det fascinerande hur väl fiktionen stämmer överens med verkligheten? Den nära framtiden är här nu, och förvisso har vi inte robotar (eller cyborger) eller multibranschmegaföretag (åtminstone inte i OCP-utsträckning), men mycket annat stämmer: sjukvården privatiseras, skolväsendet privatiseras, och i vissa delar av världen privatiseras även stora delar av militären (dessa privatiserade delar av militären utgör det "militär-industriella komplexet" och består av företag som t ex Halliburton och Blackwater). All denna privatisering sågs bara för tjugo år sedan som så långt in i framtiden, så absurd och dystopisk, att vi samtidigt skulle ha cyborger som sprang runt på gatorna!

Fast allt är ju inte fel i RoboCops Old Detroit. RoboCop, vars primära direktiv – "Serve the public trust", "Protect the innocent", samt "Uphold the law" – leder honom till att jaga upp och ta kål på först småtjuvar, sedan knarkkungar, och slutligen diverse av OCPs onda chefer. I den sista filmen går han med i en motståndsgrupp och, mot slutet med stöd av alla vanliga poliser som nu hoppat av sina jobb i protest mot OCP (Oppressive Capitalist Pigs, enligt graffiti som syns i filmen), leder tillsammans med dem en folklig resning mot storkapitalets förtryck.

Är det vad i framtiden har på lager för oss? Folkliga resningar mot förtryckande storföretag? Som tur är är framtiden ikapp oss även på den här fronten, över hela världen har folk rest sig, och fortsätter resa sig, mot globalisering och kapitalism.

Jag hoppas bara att Hollywood hinner spotta ut en reboot av RoboCop-serien innan Hollywood sätts i brand och filmföretagens ledare ställs mot väggen i den ärorika revolutionen.

Namninsamlingars värdelöshet

Ett exempel på en misslyckad namninsamling – skolan stängdes en månad senare.

Det finns två olika sorters politiska symbolhandlingar: att göra någonting symboliskt för att få medial uppmärksamhet, eller att göra någonting symboliskt bara för att göra någonting.

Den tidigare är inte värdelös. Den funkar bra. Sådana symbolhandlingar kan t ex vara att skicka mängder med folköl inköpt av minderåriga till folkhälsoministern, eller att utlova blommor till folk som matförgiftar näringslivet. (De strategiska och etiska argumenten för eller mot det senare beteendet är ovidkommande – uppmärksamhet fick de!)

Men ta till exempel namninsamlingar. Jag hatar namninsamlingar. Poängen med dem är att visa på folkets motstånd mot (eller, mer sällan, förespråkande av) en viss ståndpunkt, genom att visa hur många som tycker si. Det handlar om kvantitet, inte om kvalitet – det spelar ingen roll vem som spelar på bara det skrivs på. De liknar val lite, fast istället för att skriva sitt namn på en lista lägger man sin lapp i en låda.

Den stora skillnaden mellan namninsamlingar och val? Deltagandet. Skrapar man ihop 75 000 namn har man knappt mer än en 1 % av Sveriges röstberättigade befolkning, jämför detta med ett valdeltagande på 80 %!

Men namninsamlingar får väl ändå ibland medialt genomslag, eller hur? Knappast. Jag letade igenom DNs arkiv (med sökningar på "namnunderskrifter" och "namninsamling"), och det var oftare planerade namninsamlingar nämndes än genomförda sådana.

Nej, namninsamlingar är värdelöst. Mycket slit för lite verkan. Den positiva effekten är väl att den stärker självkänslan både hos den som gör skitjobbet och hos den som skriver under – "jag gör iallafall någonting" i båda fallen.

Men om detta någonting inte ger någonting, är det då någonting?