Media glömde Burma, och du med

Helt misslyckade protester. (Bild av lokha, CC-BY-NC-SA)

För lite mer än ett år sedan, den 28 september 2007, satt jag ute i Hemse hos en kompis som hade födelsedagskalas. Samma dag var den stora ha-en-röd-tröja-på-dig-för-Burmas-skull-dagen. Trots att jag hade en röd tröja på mig – jag minns inte om det var ett medvetet val eller en tillfällighet, dock – argumenterade jag att protesten var meningslös, ett feel-good-jippo för allmänheten. Jag sade att det inte spelar någon roll hur många som går med i Facebook-grupper med ilskna namn eller för den delen hur många som springer runt på Sergels torg klädda i rött – munkarna kommer att slås ner, demokratin kommer att krossas.

Jag hade tidigare i veckan gått i polemik om konceptets meningslöshet, framförallt i kommentarer på olika bloggar (såklart). Jag minns hur jag möttes av dels det loja det-är-ju-i-alla-fall-symboliskt, och dels saker i stil med den här kommentaren:

Härligt, lycka till med din ambitiösa gör-ingenting-för-det-är-ändå-skitsamma!
Slit inte ut dig bara!

Vi andra vet att den Burmesiska juntan utkämpar ett psykologiskt krig med sina medborgare och alla opinionsyttrare i resten av världen. Allt som görs är en del i en framvällande fors av dissidens, som juntan försöker att betrakta med jämnmod och likgiltighet. Men det vi hoppas är att varje droppe sakta ingjuter tvivel – kanske inte hos Than Shwe, men hos alla hejdukar, höga generaler ända ner till soldaterna. Tills de inser att vad de håller på med är skit och måste ges upp.

Att sedan munkar och demonstranter i Burma eventuellt får se bilder på demonstrationer från hela världen lär inte alls vara meningslöst utan tvärtom stärkande för stridsmoralen!

Författaren till den senare kommentaren drev en blogg dedikerad till den burmesiska kampen, som jag inte sett förrän nu – med sista inlägget från 17 oktober 2007.

För hur gick det med den framvällande forsen av dissidens till slut? Militärjuntan krossade den som en slägga kan krossa ett ägg. I slutet av oktober 2007 var "Saffransrevolutionen" föga mer än ett smärtsamt minne hos den burmesiska befolkningen, och den nyss så engagerade allmänheten i väst skiftade sin uppmärksamhet till andra saker. Nu, ett år senare, rapporteras (om man letar lite) att situationen är värre än någonsin.

Det är ett praktexempel på hur media har och använder sitt agendasättarprivilegium. Befolkningen hetsas till tillfälliga "folkstormar" som vanligen handlar om någonting som pågår hela tiden (Burma, bröstcancer, svält, HIV/AIDS) eller om saker som liksom skapas av sensationslysten media: Arbogafallets förundersökning som torrent på The Pirate Bay är ett praktexempel, innan TV4s "larm" hade den bara laddats ner ett fåtal gånger och utan den uppmärksamheten hade den knappast laddats ner 45 000 gånger. Ett annat klockrent exempel är galna chips-sjukan

Vad kan man göra åt det här? En del säger att bloggarna, eller snarare den nya tidens medborgarjournalistik, är lösningen på problemet. Nu när publikationsverktygen är satta under demokratisk kontroll – i var mans händer – skall den härskande klassens problemformuleringsprivilegium ge vika, låter det, ungefär. En balanserad "journalistkår" förväntas ge en balanserad mediabevakning.

Men så är det ju knappast. Bloggarna är föga mer än kuggar i det massmediala maskineriet. Bloggarna har gått från någorlunda självständig kommunikationsplattform till en hypeskapare för den gamla vanliga medievärlden; politiken styrs fortfarande från DN Debatt och den blogg som Twingly-länkar mest blir mest inflytelserik.

Så vi är fortfarande fast med etablissemangets problemformuleringsprivilegium. Fan.

9 Comments

  1. Tuss skriver:

    Rapporteringen om arbogamorden och TPB (vars detaljer jag tro det eller ej inte är insatt i — jag har viktigare saker för mig än sensationsjournalistik) var ju förutom att vara löjesväckande irrelevant dessutom uppenbart oärlig, så mycket att jag börjar misstänka en konspiration. Ibland tror jag att pappers- och etermedia driver en medveten kamp mot internet och framför allt mot kopimismen, för där är de för omväxlings skull i underläge.

    Det stora problemet med bloggvärlden är ju att den som det är nu inte producerar något innehåll utan snarare kommunicerar ett som redan finns, oftast det som gammelmedia har producerat. Med det upplägget är det ju inte konstigt att det enda blogosfären har att bidra med är navelskådande trams och modeblogar. Visst finns det ljuspunkter, men de är inte sådär jättemånga. Det bästa man kan få i något sånär utsträckning är kommentarer till producerat material. Med andra ord: blogosfären är som en ledarsida i tidningen.

    Det lite mindre problemet (läs: det som är lättare att åtgärda) är ju länkandet. Pappersmedierna är ju naturliga startpunkter, och de är ju också otroligt dåliga på att länka. Det betyder att vettigt innehåll får förhållandevis usel exponering — om inte gammelmedia välsignar det. Problemet kan ju lösas förhållandevis enkelt, och knuff.se med flera försöker väl, men de har ganska långt kvar. Det räcker ju inte med att de är tekniskt avancerade, de måste ju faktiskt vara kända av många, jätte-jättemånga, för att göra någon större nytta.

    Min egna tes om just arbogamordsbilderna är att tidningarna bara är avundsjuka för att de inte kom på idén först, trots att de har en lång historia av snaskiga rapportage och sensationsjournalistik.

  2. Tuss skriver:

    PS jag hatar bottenkommentering, kan du inte implementera ett system där man får välja var man ska kommentera?

  3. Job skriver:

    Du menar kommentering direkt i inlägget? Nej, jag tror faktiskt att jag inte kan implementera det

  4. Catti Ullström skriver:

    Alla glömmer inte….

  5. Job skriver:

    Nej (uppenbarligen glömde jag inte heller). Såklart är det bra att det existerar organisationer som jobbar med sådana här frågor över en längre tid istället för att, som de flesta gjorda hösten 2007, bara haka på den tillfälliga goodwill-flgan. All heder åt S-Studenters Burmautskott, som tydligen jobbat i över tio år med frågan.

  6. Tuss skriver:

    Jag tror att de absolut flesta proteststormarna uträttar väldigt lite men ger sken av att göra mycket (se exempelvis FRA-demonstrationerna, vilka som bäst lyckades göra moderaterna lite oroliga innan de parerade och fick tyst på mediakritiken), men jag tror inte att det nödvändigtvis måste vara så. Det blir lite som ett konvent: så länge några är där och fifflar och ordnar hela tiden så blir det faktiskt något som händer när det väl händer — om bara arrangörerna kommer blir det inte så kul, men om de inte finns så blir det inget alls. Jag tror att det går att, åtminstone till en viss del, styra proteststormar så att de gör nytta, men det har verkligen varit dåligt med praktiska exempel på det. Just i Burmafallet är det nog väldigt svårt, för Kina är såpass arrogant att det inte bryr sig om kritiken. Det enda jag kan komma på som skulle kunna lösa situationen är att genom olika metoder göra det så dyrt och opraktiskt att ha kvar Burma att de av strategiska skäl ger upp det. Sen är det ganska irriterande att inte regeringar världen över fördömer Kinas agerande hårdare, men det är ju knappast oväntat.

  7. Job skriver:

    Speciellt bör det betonas att Kina (eller den burmesiska militärjuntan) inte bryr sig om kritik från några demonstrationer och idealister i väst – kanske skulle de bry sig om politiska påtryckningar åtminstone litegrann. (Vår käre utrikesminister Carl Bildt provocerade ju iallafall fram en reaktion när han jämförde Rysslands agerande i Georgien med Hitlers preludium till andra världskriget.)

  8. Calandrella skriver:

    "kanske skulle de bry sig om politiska påtryckningar åtminstone litegrann" – jo, och politikerna blir valda av folket, och försöker därför åtminstone ge sken av att de lyssnar på folket, så om många demonstrerar kommer politikerna inse att de måste göra något. Något annat bra med demonstrationer är att folk kanske donerar pengar till hjälporganisationer och så.

  9. Job skriver:

    Det låter som önsketänkande i mina öron. "Försöker ge sken av", "kanske donerar pengar"…