Val först, regeringsalternativ sedan


Sju partier – inte två!

Det är en direkt oroväckande att se så många tala om "tydliga regeringsalternativ" nu för tiden. För att betraktas som "seriös politiker" gäller det att man tillsammans med andra partier presenterar den politik som kommer att föras efter valet, vilket, i och med det kompromissande det kräver, av nödvändighet står i motsättning till den politik man vill föra efter valet.1

En gång i tiden gick val i vår pluralistiska parlamentariska demokrati till så att partierna presenterade vad de ville göra, vi gick till val, och utifrån de styrkeförhållanden som vi väljare satte så kompromissade partierna fram beslut och regeringar – ibland vänsterregeringar, ibland högerregeringar, ibland mittenregeringar.

Med början 2004, då Allians för Sverige presenterades, slog Sverige in på vägen mot en dualistisk parlamentarisk demokrati: en tvåpartimodell, som den i USA (och i en viss mån i Storbritannien, eftersom first-past-the-post-mandatfördelningssystem leder till tvåpartimodeller2). Varför? Det är enkelt: om Allians för Sverige presenterar ett gemensamt valmanifest, spelar det någon egentlig roll vilket parti i Allians för Sverige jag röstar på?

De borgerliga partierna i Allians för Sverige gör redan sitt bästa för att uppvisa "enighet",3 och skyler över alla inbördes skillnader i enighetens namn. Eftersom vänsterblocket känner sig tvingade att också uppvisa denna "enighet" reduceras valet till ett val mellan vänster och höger; och inte som tidigare ett smörgåsbord av åsiktspaket.

Ju färre val, desto mindre demokrati.

  1. Tydligen så håller Pär Nuder med mig. []
  2. Läs på om Duvergers lag för mer information om denna tendens []
  3. Läs gärna även Elin Schwartz "När enighet blev viktigare än demokrati" []

20 Comments

  1. Niklas skriver:

    Jag instämmer fullständigt. I en flerpartimodell bildas regeringskoalitioner efter valet med hänsyn till de styrkeförhållande som råder och flerpartisystem leder då till fler valmöjligheter och till att fler röstar eftersom rösten faktiskt har större betydelse.

    Problemet är att valtaktikerna tror att enighet före valet krävs för att vinna valet. Det bygger på att högeralliansens enighet inför valet 2006 anses vara en bidragande orsak till att de vann. Det var emellertid inte den enda orsaken och de kan mycket väl ha vunnit ändå. Poängen är dock att det säkert var ganska viktigt för borgarna att visa en enighet utåt. Alla borgerliga regeringar i modern tid har drabbats av samarbetssvårigheter, kriser och avhopp. Därför misstror väljarna borgarnas förmåga att samarbeta.

    Socialdemokraterna har tvärtom, med stöd av olika partier, varit betydligt mer framgångsrika. Väljarna vet att S och stödpartierna kan samarbeta. Visserligen kan säkert det faktum att det inte finns ett färdigt regeringsalternativ på vänstersidan kritiseras av borgarna, men det är kritik som går att bemöta och det finns inte samma behov av att visa regeringsduglighet.

    OM man väljer taktiken att presentera samarbeten före valet måste man dock se till att vara eniga. Mp och S har skjutit sig själva i foten genom att skapa en bild av oenighet, splittring och bristande regeringsduglighet… Det gynnar borgarna och Sd. (Möjligen även Vänsterpartiet, men det är ändå en klen tröst om vi får ytterligare 4 år med borgarstyre, ev. med stöd av Sd).

  2. thomas skriver:

    Miljöpartiet är kanske det parti som på senare år agerat mest självständigt och synliggjort att de är beredda att förhandla med vem det må vara med ambitionen att kunna få ett genomslag starkare än ett litet mandat i opposition (eller som passivt stödparti). Det har genom åren ifrågasatts om (v) nånsin skulle fälla en (s)-regering. Lite tillbaka i tiden var det (fp) under Westerberg och (c) med Olof Johansson som gjorde upp.

    En akilleshäl i detta sammanhang kan vara riksdagspartiernas profilering om att inte vara (sd). Vad som förvisso fördöms i termer av attityder är ändå tabu. Föga av de etablerade partiernas realpolitik visar på särskilt stora skillnader mot (sd). För det är det alltför många i egna led som delar den "kritik" som gör (sd) alltmer populära. Men att tala om att inte förhandla med dem som får parlamentariskt mandat kan vara helt fel. Det kan väl också legitimera (sd) som del av att pluralistiskt samhälle!?

  3. Job skriver:

    Självklart finns det skäl att inte förhandla med vissa partier. Precis som en kohandel mellan Vänsterpartiet och Moderaterna är otänkbar (på riksnivå) av rent ideologiska skäl så hoppas jag att en kohandel mellan vilket parti som helst och (sd) på samma sätt är otänkbar på alla nivåer.

    Miljöpartiet har, som du säger, tidigare spelat just vågmästarrollen och hållit alla dörrar öppna – men så är inte längre fallet. Mp tyr sig alltmer till socialdemokraterna; och tycks aktivt verka för en svensk tvåpartimodell. I nuläget är Vänsterpartiet de enda som inte böjer sig för vad som anses var politiskt "seriöst" – både i fråga om budgettak och tvåpartitendenser.

  4. Niklas skriver:

    Thomas:

    Det är sant att Mp samarbetat med olika partier, men det verkar nu förändras. Det har inte bara varit positivt iofs utan har ibland även gett ett litet parti ett oproportionellt stort inflytande på grund av att övriga partier hållit sig inom sina block. Hur som helst kan man inte bara se vilka partier som samarbetar med vilka, utan även vilka alternativ som finns före valet. Även om Vänsterpartiet troligen kommer samarbeta med S så skulle ju deras valresultat kunna påverka samarbetet, om inte politiken slagits fast i förväg. Och väljarna skulle också känna att de kan rösta för V-politik. (Vänsterpartiet är här bara ett exempel).

    Sedan håller jag med Jobjörn angående att man inte kan samarbeta med vilket parti som helst. Ibland är skillnaderna i ideologi och människosyn alltför stora för att man ska kunna försvara ett samarbete. Även om man bara samarbetar i enstaka mindre viktiga frågor kan samarbetet dessutom leda till att partiet legitimeras.

  5. thomas skriver:

    Jag är då inte angelägen om att se (sd) innanför. Men det är en alltför tacksam roll att vara "offer". Och självklart skulle det vara teoretiskt möjligt för de flesta partier att kunna kompromissa med (sd) på många politikområden (som å andra sigan inte är viktiga för dem).

    Med en mindre blockorienterad positionering och tydlig nog politik, som på egna meriter visade en skarp kontrast till (sd)
    (inte som nu, uttrycker sig vara så annorlunda, trots så lite hockey)
    kunde förmodligen flertalet riksdagspartier ha sagt — Vi förhandlar inte om individers rättigheter baserat på härkomst, kultur, identitet eller sexuell läggning etc. Vi står inte bara för en annan människosyn, utan presenterar också en politik för att inkludera dem som har sökt eller vill söka sig hit. Vi förhandlar förstås främst med dem vars politik förenar mer än skiljer. Vi kommer inte sitta i regering med (sd), men de får naturligtvis stödja vår politik.

    Det som stör mig är att "etablissemanget" inte praktiskt driver en nog tydligt annorlunda politik i frågor om flyktingar, invandring eller inkludering.

    Men jag tror också att ovannämnda budskap är svåra att kommunicera (och sårbara för ifrågasättande). Förmodligen är nuvarande "triangulering" och paketering av tydliga alternativ taktiskt smart för inblandade partier. Men som Plrk finner jag det måttligt tillfredsställande, intellektuellt.

    För "alliansen" är samverkan nog helt nödvändig, med senare årtiondens förhistoria. Jag skulle tro (kanske inte förvänta) att teknisk valsamverkan vore ännu ett smart steg i samma riktning. Praktiskt antingen (c)+(fp)+(kd) eller också inkl. (m). Ideologiskt vore annars klargörande med en åtskillnad av liberalism och konservatism (i den grad 1800-tals-ismer är nog relevanta).

  6. Job skriver:

    Kristen Demokratisk Samling (kd) kom ju faktiskt in i riksdagen tack vare valtekniskt samarbete (med (c)) en gång i tiden. Kommer man kunna rösta på "Allians för Sverige" 2014 kanske?

  7. thomas skriver:

    Kommer ihåg det med (kds) intåg.
    Och ja, jag skulle tro att oddsen är ganska låga för att "alliansen" 2014 kan komma att gå till val med fyra lite olikt profilerade, ev. olikt viktade valsedlar. Den yttersta logiken kunde tänkas vara samgående, men sådana fusioner kan vara svåra.

    Skiftande lokala perspektiv och makten hos de många förtroendevalda (och dessas egenintresse av sina positioner) talar nog ändå starkt emot. Detta med två klara, tydliga och "trovärdiga" alternativ kanske delvis också är uttryck för en annan anledning till fyra partier i allians — appell och identifikation, snarare än sakpolitik. Ungefär som multi branding. Post-modernitet och yta.

  8. Moa skriver:

    Åh… vad ska jag nu rösta på nästa val? :3

  9. Job skriver:

    Moa: samma som vanligt förslagsvis

  10. Job skriver:

    Jag har nu uppdaterat det här inlägget med en fotnot som hänvisar till Duvergers lag för mer information om first past the post-systems tendens att bli tvåpartisystem.

  11. Tuss skriver:

    Jag är jättekluven inför det där med röstande i val: jag tror inte på parlamentarismen och jag tror inte på en revolution ovanifrån, som ju per definition blir auktoritär. Däremot inser jag ju att det kan bli olika dåligt beroende på vem som vinner valet. Vilket gör det mycket svårare; eftersom röstande för min del bara är en taktik för att hålla borta "fel" partier och se till att de partier som vinner inte förstör mer än nödvändigt så gäller det att hitta "rätt" parti att rösta på. I normala fall skulle det exempelvis kunna tänkas att det är "rätt" att rösta på sossarna, med tanken att bara de kommer att få tillräckligt med röster för att hålla tillbaka alliansen. Men samtidigt är de ju så gott som nästan lika dåliga!

    Jag skulle ju också kunna rösta på KP eller RVPS eller något annat rött kalle anka-parti, men det är ju att i princip kasta bort sin röst eftersom de inte har en chans att komma någon vart. Det enda vänsterorienterade partiet som jag tycker verkar ha en chans är Vänsterpartiet, men jag har starka tvivel på dem; bland annat har de en läskig inställning till immaterialrätt och Lars Ohly skrämmer livet ur mig. Det råder inget tvivel om att de har personer som är ganska vettiga involverade, men frågan är om inte dessa är i minoritet.

    Miljöpartiet litar jag inte på. De är totalt oberäknerliga, även vad gäller miljöfrågor. Piratpartiet är också läskiga, men de är nog det enda partiet med en åtminstone nästan sund hållning till immaterialrätt. Det bästa som kan sägas om att rösta på dem är väl att det är en tydlig markering till de andra politikerna. Fi är väl numera så gott som borta, så det är ingen idé att rösta på dem, inte ens som en markering. Jag vet verkligen inte vad jag ska hitta på.

  12. Job skriver:

    Med all sannolikhet kommer jag personligen att lägga min röst på Vänsterpartiet, såvida inte F! eller (pp) ökar som faaan i opinionsundersökningarna.

  13. thomas skriver:

    Tolkade först Pp som Pensionärsparti. Kommer nog snart och kan nog ha bättre chanser än junilistan, Fi! eller Piraterna. Det uppstår en våldsam spänning mellan generationer med olika reformer som behandlar olika åldersgrupper olikt. Se både på bostadsmarknaden och pensionssystemet och nu det här med jobbskatteavdrag som innebär relativt högre skatt på tidigare arbetsinkomster som sparats till äldre dagar. Nu som olika generationer lever mest var för sig tror jag att solidariteten kanske riskeras att inskränkas än mer och mest till de egna föräldrarna resp. barnbarnen etc.

  14. Viktor Jackson skriver:

    Ett skitsystem, absolut. Ska man rösta på ett riksdagsparti idag kan man lika gärna kasta en pil på en tavla med bindel för ögonen, de har ändå samma politik numera. Precis som USA. Valet står mellan höger och mer höger.

  15. Job skriver:

    Fast (v) är inte borgerligt ännu.

  16. Tuss skriver:

    Även om jag skulle säga att det mest beror på att de inte har haft så mycket makt ännu. Och jag är väldigt oroad av mycket som de håller på med, så de är verkligen the lesser evil.

  17. Viktor Jackson skriver:

    De må inte vara borgerliga, men jag vill knappast kalla dem socialister. Deras riksdagsmän har samma skeva privilegier som alla andra partiers. De som jobbar heltid i RS lever mer eller mindre på existensminimum.

  18. Job skriver:

    Ledsen Viktor, men din RS-propaganda går inte hem hos mig (eller hos någon annan del av vänstern). Att riksdagsledamöter från (v) får samma arvode som andra partier är rätt rimligt – vad skulle alternativet vara, att ledamöter från Vänsterpartiet får mindre arvode än alla andra? Jag vet med säkerhet att flera v-ledamöter bara tar ut ungefär en genomsnittlig LO-lön och slussar vidare resten till partiet eller välgörenhetssyften, det är möjligt att det t o m finns någon slags policy kring detta. Dessutom är riksdagsledamöterna långtifrån de enda som jobbar heltid med (v).

    Jag håller knappast med om allt Vänsterpartiet gör, och de är i mångt och mycket mer höger än jag själv, men att inte kalla dem socialister är bara… töntigt.

  19. Tuss skriver:

    Jag skulle vilja tillägga att föreställningen om att man som revolutionär/välgörare måste vara någon sorts martyr är ganska kontraproduktiv också.

  20. Job skriver:

    Tuss: verkligen. För mer tankar kring detta vill jag rekommendera Your Politics Are Boring As Fuck, som jag själv läste första gången sommaren 2006. Den är säkerligen äldre än så, och den håller ännu!