Archive for november 2008

En köpfri dag

Trots att den är föga uppmärksammad, föga effektiv, och föga känd,1 väcker "En köpfri dag" upprörda känslor både från vänster och höger.

Förespråkarna hävdar att "konsumtionshetsen" är dålig ur ett miljö- och klimatperspektiv, dålig ur ett globalt rättvise-perspektiv, samt dålig för vår psykiska hälsa. Detta är självklart viktiga, och sanna, poänger – de varor vi konsumerar fraktas fram och tillbaka över hela världen och har säkert tillverkas i någon fabrik som häller ut sina utsläpp i närmaste flod, de varor vi konsumerar har alltför ofta producerats av arbetare i ekonomiska frizoner med sämre villkor än vad den svenska arbetarrörelsen någonsin upplevt, de varor vi konsumerar bidrar säkerligen till att folk drivs in i en konsumtionscykel som tvingar dem att upprepa arbete-konsumtionscykeln så ofta att de inte har tid att göra det som gör en lycklig, att umgås med nära och kära.

Högern och dess "fri"handelsförespråkare2 motsätter sig såklart detta. Det ter sig ett lätt byte för varenda nybliven liten MUFare: handeln är vad som bygger upp vårt samhälle! Om alla slutar konsumera så försvinner alla jobb och alla blir fattiga! Konsumtion föder välstånd! Självklart är det inte så allvarligt – den köpfria dagen skulle behöva samla hela befolkningen för att ens rubba marginalerna i finansherrarnas bokföring. På julafton handlas det inte särskilt mycket, klart mindre än på den köpfria dagen, men detta klagar inte högern på.

Från vänstern – det vill säga den del av vänstern som inte tror att Rättvisemärkt leder till arbetarklassens frigörelse och att ekologisk konsumtion räddar oss från klimatkatastroferna – låter kritiken annorlunda. För konsumentmakten – både när den tar sig uttryck i endagsbojkotter eller "klimatsmart" shopping – är verkningslös när det kommer till saker som verkligen räknas. Det är inte konsumtionen som är det intressanta, det är produktionen.

Rättviserörelsen – den massa som dricker Rättvisemärkt kaffe, käkar ekologiska tomater, och vägrar handla på En Köpfri Dag – kommer aldrig att bringa fram någon social omvälvning. Det enda de på lång sikt lyckas med är att legitimera (och kanske mildra lite grann) det utsugningssystem som är kapitalismen, genom att upprätthålla en illusion av konsumentmakt och begränsa "antikapitalistiska" protester till blott förändringar av konsumtionsmönster.

Genom klimatsmart shopping, rättvis handel, och kortvarig konsumtionsvägran skapas en idé om att det går att förändra om bara alla hjälper till. Företagen som faktiskt säljer skiten slipper undan ansvar, istället så är det de som fortfarande köper den som skulden läggs på. För de borde ju köpa rättvisemärkt/klimatsmart! Hur kan de vara så hjärtlösa att de konsumerar någonting som är gjort på blodet från fattiga arbetare i tredje världen?!

Ja, välkommen till verkligheten. Om det nu ens var så att alla var villiga att "handla rätt", att alla faktiskt trodde på att det var en bra grej, att alla överhuvudtaget kände till konceptet – så skulle det ändå inte funka. För var och en behöver mat, och när vissa inte ens kan få tak över huvudet, hur magstarkt är det inte att begära att folk skall betala extra för att slippa skuldkänslor? Det går inte. Som för att strö ytterligare salt i såren framförs denna begäran samtidigt som den ägande klassen håller världens dyraste fest!

Produktionssystemet vi lever i, kapitalismen, skapar själv en marknad för "orättvisa varor". Detta sker inte bara genom att de som är underst i hierarkin helt enkelt inte har råd att köpa någonting bättre än krossade tomater från Eldorado, utan även genom subtilare sätt som den marknadsföring som får oss att köpa "kvalitetsmärken" istället för varumärkeslösa alternativ även i brist på mätbar skillnad. För att komma tillrätta med detta räcker det inte med att handla mindre; utan produktionssystemets grundvalar måste förändras.

Att reducera världsproblem till konsumtionsproblem är, åtminstone för en proletär,3 att skjuta sig själv i foten.

Intressant?

  1. Inför förra årets köpfria dag konstaterade branschorganisationen Svensk Handel att man inte ser något tecken på minskad omsättning alls. Detta verkar vara den allmänna uppfattningen. []
  2. De som lever i och precis utanför de ekonomiska frizonerna i tredje världen har nog en annan definition av frihet. []
  3. Med andra ord, åtminstone för den som inte är kapitalist. "I marxistisk teori betecknar ordet "proletariat" produktions- och underhållsarbetarna, som är egendomslösa i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom som kan användas i produktionen." (Wikipedia) []

BookMooch – snart på svenska?

Till BookMooch-bloggens inlägg Conferences in Sweden skrev jag en kommentar där jag undrade om John övervägt möjligheterna att översätta BookMooch till andra språk, och lägga till fler datakällor (istället för som nu enbart amazon.com). Dessutom tipsade jag om Libris APIer. Härligt nog fick jag snart därefter följande svar:

It's very easy for me to enable another language inside BM, so that the interface could be in Swedish. What I was waiting for was a data feed source of Swedish books, and now you've provided me with that. Cool!

So, now Swedish is on my todo list.  I'll have to work on coding to their API, but once that's done, I can enable full Swedish support.

And since Sweden is one of my favorite countries, this brings me a bit closer!

-john

Så om vi har tur får vi snart se BookMooch på svenska!

MacWorld och hållbar konsumtion

I den slemmiga mactidningen MacWorld står i varje nummer att läsa en ledare, skriven av tidningens chefredaktör (för närvarande) Anders Lejon. I novembernumret går denna ledare under titeln "Dö för helvete, datorjävel". Den går i princip ut på att Lejon uttrycker sin frustration över sin hela tre år gamla (ojoj, kritaperioden!) MacBook som är så långsam att det blir "badboll, badboll, badboll" hela tiden, vilket är macjargong för att beskriva att systemet tycker att man ska vänta på något. Att detta är ett klart mjukvarurelaterat problem verkar inte ha slagit Lejon.

Däremot går han vidare med att nämna hur han har haft problem med överhettning av sin dator, vilket har lett till att han har tvingats byta batterier två gånger under de knappt tre år han har haft datorn, och nämner senare även att tangenterna "A" och "S" är nötta. Notera att detta alltså är en MacBook Pro, den obscent dyra bratmodellen i prisklassen 15-20 000 minst. Som har behövt batteribyte två gånger på tre år!

Ganska snart blir dock den verkliga anledningen till chefredaktörens frustration uppenbar: det har ju kommit nya crappledatorer, och hans är inte längre fetast! Tänk er vilket lidande detta måste innebära! Man kan ju inte annat än att lida med denna stackars människa som måste vänta till hans obscent dyra fantasihårdvara gått sönder innan han kan köpa ny, lika dyr. Som han kan använda i tre år till får man förmoda.

Svensk översättning av bbPress

Jag har byggt en ny språkfil och, eftersom de ovan är utdaterade, skrivit nya instruktioner. De finns i det här inlägget. Gå dit istället.

Gillar man WordPress som bloggplattform gillar man förmodligen bbPress som forumplattform. Precis som WordPress har bbPress stöd för plugins, teman, och språklokalisering – men eftersom det är ett betydligt mindre projekt, betydligt mindre dokumentation (och av någon underlig anledning ingen wiki). Men letar man information om hur man trollar så att ens bbPress-installation blir på svenska har man hittat rätt:

1. Ladda ner språkfilen, sv_SE.mo.

En gurka bland morötter har vänligt nog skapat en svensk språkfil. Ladda ner den. Den verkar inte vara helt komplett, men det är den enda jag har hittat. Jag kommer med största sannolikhet att modifiera den senare, denna post kommer att uppdateras då (prenumerera på kommentarer så får ni ett mail då).

2. Ladda upp språkfilen.

Språkfilen, sv_SE.mo, skall nu läggas in i din bbPress-installation. Gå in i mappen "bb-includes" (den finns vid roten av din bbPress-installation) och skapa där en ny mapp vid namn "languages". Lägg språkfilen (sv_SE.mo) där.

3. Justera bb_config.php.

I bb_config.php, som finns i roten av din bbPress-installation, finns det en rad som ser ut såhär:

define('BB_LANG', '');

Ändra det till:

define('BB_LANG', 'sv_SE');

Så! Det var allt! Uppdatera ditt bbPress-forum och du skall se att det ser jättestiligt ut.

Nästan-tre-terminer-utvärdering av Kungliga tekniska högskolan

Hösten 2007, det vill säga förra hösten, började jag på Kungliga tekniska högskolans civilingenjörslinje med inriktning datateknik ("D") efter att ha gått naturvetenskaplig linje med inriktning matte/data på gymnasiet och kommit ut med ganska okej (enligt eget tycke) betyg. Jag var behörig med viss råge för datalinjen, men jag hade inte tillräckligt med poäng för att klara konkurrensen. Lyckligtvis hade jag skrivit högskoleprovet och fått ganska goda resultat på det (nästan bara på ordförståelsen, alla andra delar var jag ganska kass på), och eftersom nästan ingen annan i min sökgrupp verkade ha gjort det kom jag in ändå. Jag brukar skämta och säga att jag kom in på KTH på min ordförståelse, och på sätt och vis är det ju rätt. Man kan säga att de naturvetenskapliga- och tekniska ämnena egentligen inte är de jag är bäst på, men tyvärr är det vad jag är mest intresserad av.

Min dröm är att bli hacker och kunna bidra till fri programvarurörelsen (bland annat), och det är något jag har siktat på sedan ganska tidigt i gymnasiet om jag får gissa. Att vara bra på datorer och programmering har varit ett mål mycket längre än så, ungefär sedan början på tonåren. Jag kan inte ha varit mer än tretton-fjorton när jag satt och försökte cracka spel, pilla med BASIC och lära mig C. Planen har också varit ganska länge att gå just på KTH, mest för att jag har släkt som har gått där men också för att jag har haft, kanske inte helt välgrundat, uppfattningen att det är en av de bättre tekniska högskolorna i Sverige.

Så den som räknar lite kan alltså konstatera att jag mer eller mindre aktivt hade försökt lära mig olika former av programmering i omkring fem år innan jag började på KTH, och att jag dessutom hade läst en del kurser i bland annat Javascript, Java och C++ (och, urk, Visual Basic) på gymnasiet. Trots detta var jag minst sagt en kass programmerare, och jag var högst medveten om det själv. Jag hade vid det laget ögnat igenom ett otal programmeringsböcker och vunnit endast principkunskap, det vill säga jag kunde argumentera för olika programmeringstekniker och jag visste mycket om programmering, men jag kunde inte åstadkomma ett dugg själv. Däremot lät jag väldigt proffsig. Mina medelmåttiga betyg i programmeringskurserna från gymnasiet fick jag genom att gråta för lärarna (självklart inte fejkat, jag var helt förstörd när jag inte kunde lösa uppgifterna), snacka mig förbi det hela eller, mitt vanligaste trick, åka snålskjuts på någon som var mycket, mycket bättre.

Jag har själv försökt identifiera hindren för mina framsteg inom programmering, och en av de bästa förklaringarna jag har är att jag behöver en tydligt kumulativ utveckling där jag märker att jag gör framsteg. Jag behöver ordnade former och någon form av extern disciplin, annars kommer jag ofelbart att börja göra något annat vid minsta motgång eftersom jag hatar motgångar. Matte är, speciellt i grundskolan och gymnasiet, mycket strukturerat så. Man gör övningstal i serie, kapitel för kapitel och man kommer nästan alltid framåt med en tydlig takt som man kan uppleva. Så fungerar inte alls programmering, det är istället en slags trial-and-error-vetenskap där det gäller att själv söka sig de kunskaper man behöver för att lösa problemet man för tillfället håller på med. Det är därför jag helt enkelt har hämtat in den teoretiska kunskapen men helt missat den praktiskt applicerbara. Med andra ord: programmering är inget jag kan lära mig från böcker, och det hade jag sedan länge konstaterat den där hösten 2007. Det var ju det jag skulle med högskolan till.

Det började ganska märkligt med en samling i Blå salen i Stadshuset någon gång i slutet på augusti om jag inte minns fel. Jag var på väg att komma för sent för det var något trassel med min buss och jag hittade ju inte alls i stan, men till slut kom jag dit. Vi hälsades av en del spex och lite tal från skolans dåvarande rektor, sen var det någon typ av mingel vid kårhuset. Efter det inleddes en minst sagt hektisk vecka av nollning, som jag av fruktan för repressalier inte ska gå in på närmare detaljer om. Jag upplevde den som omväxlande rolig och omväxlande hemsk. Visst var den väl regisserad och genomtänkt, men den var också rörig. Jag visste aldrig när jag skulle komma hem, vart jag skulle eller vad jag behövde ha med mig, och jag umgicks bara med människor jag inte kände som jag var tvungen att vara trevlig mot. Stundtals drev det mig till vansinne och jag försökte smita undan så mycket jag kunde, framför allt när den vidriga studentalkoholkulturen lös igenom på "gasquer". Jag vill lova att man var attans trött på spexiga omskrivningar efter de där veckorna! Trots omständigheterna lyckades jag, och det är något jag i efterhand har insett, etablera mytbilden av mig själv som überhacker. Bland annat ingick det tävlingar i kunskap om programmering i nollningen, och jag var ju som gjord för dem.

Sen började den riktiga terminen. I början var det programmering i Java, en kurs jag direkt blev avigt inställd till på grund av mitt hat mot språket (inte minst det faktum att man måste köra en massa ofri programvara för det). Men mest var det matte. Först en påstått enklare kurs (som jag för övrigt i skrivande stund troligen precis har blivit underkänd i för andra gången) som gjordes svårare än den behövde vara genom att inte tillåta formelsamlingar på tentorna och sedan flera andra i serie. I båda de senare mattekurserna hade vi föreläsare som var väldigt bra på matte men ganska kassa på att föreläsa. Båda två bröt kraftigt, den ena så mycket att de första tre-fem föreläsningarna hölls på engelska, som hen bröt aningen mindre på, och den andra lite mindre. Men tillräckligt mycket för att det skulle krävas mycket koncentration bara för att höra vad hen sa, något som försvårades ytterligare av att det faktiskt var 100-200 åhörare.

Jag har haft färre än fem bra föreläsare. Och när jag säger "bra" menar jag inte att de är överväldigande bra, jag menar att de är ungefär i klass med en sämre gymnasielärare. Jag menar att de allt som oftast kommer någorlunda förberedda till föreläsningarna, har koll på hur tekniken fungerar, pratar någorlunda begripligt och faktiskt kan besvara frågor. De övriga är i området mellan de ovan nämnda brytande matematikerna till föreläsare som tappar bort sig i sina egna over head-bilder, totalt missbedömer tempot på kursen eller kommer med bilder som det faktiskt står fel saker på, fast de har använt samma bilder i flera års tid. Samma föreläsare, det var i en kurs om digitalteknik, hade en otrolig vana att med monoton stämma läsa upp ändlösa rader av ettor och nollor; "ååh då läser vi noll noll ett ett noll…". Som om de, och inte deras relationer till resten av innehållet på pappret, var intressanta!

Men det var inte bara själva föreläsarna som lämnade en del i övrigt att önska; skolans infrastruktur är nästan om möjligt ännu värre. Kärnan för all information är skolans webbplats, där den i särklass viktigaste komponenten är "Mina sidor". Där kan man se vilka kurser man har klarat eller, som i mitt fall, inte klarat, man kan även anmäla att man ska gå kvar nästa termin och/eller anmäla sig till tentor. Det är, utan tvekan, en mycket bra idé att samla informationen på en webplats på det sättet, men genomförandet är fruktansvärt.

Till att börja med så är informationen bara skenbart centraliserad. Det man kommer åt från "Mina sidor" är bara väldigt övergripande information, allt mer djupgående om kurserna hittar man på deras hemsidor. Dessa hemsidor körs på olika servrar beroende på vilken sektion som har hand om dem, men det är inte helt konsekvent vilka sektioner som har vilken typ av kurs (förutom att matteinstitutionen har mattekurserna). Och, dessa sidor är inte på något sätt automatgenererade. Det är i de flesta fall helt upp till kursledarna att skapa- och uppdatera websidorna. Det betyder att man måste navigera genom ett minfält av gammal- eller potentiellt gammal information innan man hittar det man söker. Om det ens finns där. I många av fallen ändras sidorna under kursomgångarna, helt utan att man som student varnas om det, och föreläsarna kan bara hastigt referera till ny vital information med "ja just det och det här finns nu på kurshemsidan" under en föreläsning. Jag antar att jag inte heller behöver påpeka hur dåliga många av dessa kursansvariga är på webdesign. Ett skräckexempel är hemsidan för kursen Datorteknik, som är helt oöverskådlig. Delar av informationen där säger dessutom emot sig själv.

För att göra det hela ännu värre så finns det dessutom flera system för att göra samma sak. Först finns det exempelvis det officiella tentaanmälningsverktyget på "Mina sidor", där man för övrigt inte ser sina tentor förrän de är öppna för anmälan, så man får titta efter varje dag, sen finns det det s.k. Daisy-systemet för att hantera laborationer i elektronikkurser och ytterligare ett system på datasektionen som hanteras genom att man SSHar in i en server vars adress jag tror att jag fick genom hörsägen. Möjligen finns det ännu fler, men de är de jag känner till.

Scheman hanteras också digitalt, via ett system som heter Time Edit. Under mina första två- och första halvan av den tredje terminen var detta system nere mer eller mindre konsekvent varje söndag. Det betyder alltså att om man inte hade sparat ner schemat på hårddisken eller, som jag, skrivit ut det så får man hoppas på att servern är uppe måndag morgon, annars vet man inte var man ska vara den dagen.

Allt detta skapar ett slags permanent informationsparanoia. Man vet inte om man vet allt man borde veta eller om man har missat att läsa på någon kurshemsida för att få reda på något vitalt. Utöver det så är många kurser väldigt diffust planerade. Man vet helt enkelt inte vad som förväntas av en. Med mattekurserna är det ännu värre: där har kursledarna varit duktiga nog att faktiskt ladda upp en plan för vad man rekommenderas räkna som övningar, men åtminstone för mig är dessa groteskt överdimensionerade. Jag hinner inte med de rekommenderade uppgifterna för en av kurserna åt gången, ens om jag sitter hela dagna. Och hur ska jag veta vad jag kan sålla bort? För andra mattekurser har jag gjort alla övningarna men ändå misslyckats så att det visslade om det på tentan.

Innan jag började på högskolan hade jag ett slags idealiserad bild av den, underblåst av historier om gamla MIT-hackers, som fri mjukvarurörelsens sista tillflyktsort, ett slags hackarnas lustgård. Man kan säga att jag blev minst sagt besviken när jag insåg att mina klasskamrater inte alls var som jag, utan allihopa satt med äckliga Macbooks eller Vista-datorer och verkade mest intresserade av att supa och spela spel. Faktum är att jag såvitt jag vet är en av väldigt få fri mjukvaruaktivister i min klass. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över just denna bit.

På det hela taget är miljön ett slags hyperindividualiserad mardröm, där alla sköter sig själva och skiter i de andra. De få gruppaktiviteter som finns är inte upplagda som diskussioner utan snarare (upplevde jag) som demonstrationer där man får visa upp sina skapelser för de andra att avundas (eller håna — det senare oftare i mitt fall). Jag har i efterhand förstått att det är så universitetskulturen ser ut, men som nybörjare i den kom det hela som en chock. Jag har fortfarande väldigt svårt att smälta det faktum att det skulle göra minimal skillnad för skolan- och för mina klasskamrater om jag dog imorron. Det kanske är långsökt, men jag har en känsla av att den typen av miljö bidrar till att skapa framtida skolmassakrerare.

Varför är jag då kvar? Det enkla svaret är att jag fortfarande vill, mer än något annat, bli en duktig hacker. Jag struntar egentligen i det där med civilingenjör, jag vill bara bli bra. Och jag har fortfarande en känsla att om jag bara tar mig igenom det jobbiga i "början" så kommer det guld och gröna skogar där framme. Jag är smärtsamt medveten om att det är liknande drivkrafter som håller kvar människor i (andra former av) destruktiva förhållanden.

Så vad kan göras åt saken? Jag har gjort en lista:

  • Först och främst, centralisera dataåtkomsten. Se till så att informationen finns på ett ställe och att den trycks ut, exempelvis genom skolans epostserver, och inte behöver letas efter hela tiden. Push, inte pop. Se också till att det är i huvudsak lärarnas ansvar att se till att informationen kommer ut. De har en fast anställning, det är inte de som blir halshuggna av CSN om informationen om att det är tenta inte kommer fram.
  • Skapa bättre system för återkoppling och använd dem. Det finns kurser med runt 83% misslyckanden på tentorna, oavsett hur dåliga tiderna är så är det helt enkelt inte okej. Det är inte studenterna det är fel på i de fallen!
  • Fokusera mer på grupparbeten och samarbetsövningar och revidera pedagogiken. Som det är nu är det 1800-talspedagogik som tillämpas, med ungefär lika goda resultat. Det duger helt enkelt inte!
  • Se till att det är väldigt tydligt vad som förväntas av studenterna och se till att de också förstår det.
  • Utbilda personalen i utrustningen de ska använda och se till att den också underhålls och fungerar som den ska. Strunta i att ha nya och flashiga saker om det inte är nödvändigt!
  • Se till att kartor och liknande information är lätt att hitta. Seriöst, ni forskar bland annat på människa-datorinteraktion, men er hemsida är fortfarande skit!
  • Undvik ofri programvara. Det kan inte nog understrykas. Det går emot hela den akademiska principen och det kommer att drabba personer med fria operativsystem. Ni kan helt enkelt inte förvänta er att alla kör Windows längre.
  • Se över examinationsformerna; en enda hit-or-miss-examination är förmodligen inte optimal.
  • Ha fler hjälpassistenter på laborationerna! Om man har svårt med programmering är man inte hjälpt av en situation där assistenterna har jättebråttom och bara hinner med att lyssna på redovisningar.
  • Undvik engelska kursböcker, i synnerhet i matte och om undervisningen ska vara på svenska. Annars måste man sitta med termordlista och översätta mellan det boken säger och det föreläsaren säger. En svår kurs blir också dubbelt så svår på engelska, även för oss som kan språket ganska bra.

Bonus till "duktiga lärare"?

Det finns mycket att säga om det pedagogiska i Moderaternas förslag om att lyfta fram duktiga elever (DN), men det värsta i förslaget är väl ändå att "duktiga lärare" skulle belönas, t ex med en bonus.

Det är ett faktum att barn till föräldrar med akademisk bakgrund gör bättre ifrån sig i skolan än barn till föräldrar med icke-akademisk bakgrund. Omvänt så gör barn till föräldrar med icke-akademisk bakgrund sämre ifrån sig. Även om lärare kan göra skillnad på individuell nivå så spelar det i det stora hela ingen roll hur bra lärare man har eller inte har; korrelationen (och kausaliteten) mellan föräldrars studiebakgrund och elevernas skolresultat är tydlig.

Så vad skulle resultatet av (m)s förslag bli? Antagligen att lärare i områden där jobbet är relativt lätt då eleverna har studievana sedan tidigare plötsligt får bonusar, medan lärare i områden där jobbet är betydligt svårare p g a studieovana, mindre resurser, kulturkonflikter etc inte får någon bonus.

Var någonstans verkar det vettigt?

Allt ljus på Uppsala


Frihetens ljus, ljussättning av monumentet på Martin Luther Kings plan.

Jag gillar ljuskonst. Så länge jag kan minnas har jag haft en dragning till det färgstarka, det lysande, det onaturliga. Det har manifesterat sig på olika sätt; t ex de avskyvärt fula men i sanning färgstarka skjortorna jag bar på högstadiet eller min fascination för surrealistisk konst – framförallt Joan Mirós verk, vars arv går igen i min allestädes närvarande avatar.

Därför uppskattar jag Uppsala kommuns senaste initiativtagande Allt ljus på Uppsala extra mycket. En promenad genom Uppsala är vanligtvis inte alltför spännande eftersom jag är föga intresserad av historiska byggnader (dessutom är Visby domkyrka mycket snyggare än Uppsala domkyrka både in- och utvändigt, sådetså), men med denna extra touch blir de allra tråkigaste platserna plötsligt en upplevelse (Klostergatans omvandling från mörk gränd till ljudlöst diskotek är ett bra exempel). Det bör dock kanske påpekas att vissa s k installationer var rätt misslyckade: att sätta ljusslingor på en "tidstypisk betongkloss" och kalla det Urban geometri är som bäst löjligt och välmenande, som värst femtiotusen spänn rätt i fickorna hos Kreativ Teknik AB.

Som den navelskådare jag är funderade jag på att ägna några stycken åt att söka efter rötterna till min fascination för det artificiella och onaturliga – jag känner igen mig mycket i Naomi Kleins återberättande om hur hon som liten såg landet bortom neonskyltarna som en drömvärld där allting var vackert och fint och bra. Är det så att jag växt upp med samma indoktrinerade längtan till låtsasvärlden, och trots att jag på ett intellektuellt plan tar avstånd från den reklam som neonskyltarna oftast förmedlar fortsätter att dras till någonting liknande men ändå olikt?

Men när jag funderat klart kom jag fram till att nej, inga stycken om det, och inte heller några stycken om konst i det offentliga rummet, och inte heller om kultursponsring. Däremot kan jag ju tipsa om Wikipedia-artikeln om Allt ljus på Uppsala som jag skrev tidigare idag, och kanske framförallt om de fyra av Pers bilder som finns befriade på Wikimedia Commons: Martin Luther King-monumentet, Engelska parken, Universitetshuset och Carolina Rediviva.

Boktips

Jag håller för närvarande på med boken The China Study, skriven av bland annat en mycket välmeriterad professor (vad det verkar, de första två-tre sidorna innehåller endast lovord från akademiska höjdare). Den handlar om mat- eller kanske mer specifikt om kopplingen mellan vad vi äter och välkända välfärdssjukdomar (diabetes, cancer, hjärtproblem, fetma…). Den utger sig för att vara en långsam dietguide som inte ger någon "quick fix", samtidigt som den gör rätt sensationella påståenden om hur den kan påverka ens hälsa till det bättre. Det som fick mig att fastna för den är det faktum att den nästan direkt börjar med att beskriva vetenskapliga undersökningar, först på råttor och sedan på människor, och sen fortsätter med en snabb grundkurs i hur man bedömmer trovärdigheten på vetenskapliga uttalanden. För hur många dietguider är det sant?

För att avslöja hur boken relativt snabbt utvecklar sig kan jag säga att den slår ganska hårt mot Arla-myten om mjölks förträfflighet. Minst sagt. Så långt jag har läst är den ett vetenskapligt brandtal för veganism. Om det som står i boken ens är i närheten av sanningen så förstår jag inte varför den inte har fått större genomslag. Under alla omständigheter så känns den ändå välkommen i den anda av vetenskapsfientlighet och knappt undertryckt panik som tycks råda. Larmrapporterna om livsfarlig mat, cancerchips och "läskiga" tillsatser duggar ju in i en stadig takt.

På senare tid har korstågen mot bland annat MSG och andra tillsatser börjat anta religösa proportioner. Och vad är de baserade på? "det här kanske kan ge cancer". Jag tror att det handlar om minst lika mycket teknofobi som rationell oro. Det är klart att man inte ska äta syntetiserade kemikalier som inte är säkra, men det är garanterat inte glutamaten i vår mat som dödar flest eller genererar mest välfärdssjukdomar. Det är ju bristen på motion, fettet, sockret och de dåliga matvanorna. Men istället för att fokusera på de riktiga problemskaparna lägger man hela diskussionen i vilka tillsatser man ska äta eller inte. Vad kommer härnäst, fältlinjer? Slagrutor? Elallergi? Hur som helst skulle jag gärna vilja se Arla och Bregott svara på det här.

Det är skillnad på yttrande och yttrande

Det är skillnad på kommunikation och kommunikation. Om Pelle och Lisa säger att Kalle är ful till varandra så är det knappast något som skadar Kalle; det är en affär mellan de två. Om de däremot ställer sig vid podiet på skolavslutningen och inför hela skolan förklarar hur gräsligt ful Kalle är så är det en helt annan sak. Och det är ytterligare en sak om de båda fakiskt går fram till Kalle och säger det.

I det första- och sista fallen är det ju frågan om privat kommunikation. De absolut flesta (utom de politiker som för tillfället råkar sitta vid makten — oppositionen är alltid emot förslag att inskränka privat kommunikation, regeringen ofta för) är nog ganska överens om att den typen av kommunikation ska vara helt fri, åtminstone i det första fallet. I de två andra fallen råder mer oklarhet; många, framför allt nazister och internettroll, hävdar sin rätt att genomföra de två andra typerna av kommunikation och rubricerar den "yttrandefrihet".

Skillnaden är bara att det för att privat kommunikation ska vara "fri" enligt de normala kriterierna bara krävs att ingen gör något, men för att kommunikationen ska vara fri i nazisternas- trollens och de religösa fanatikernas mening krävs en aktiv handling för att skydda dem från Kalles vedergällning. Det är naturligtvis inte samma sak! Att ens omnämna de två med samma begrepp är snudd på bedrägeri. Jag ser ingen som helst anledning till varför man skulle skydda nazisters "rätt" att organisera sig för att sprida hatpropaganda, det blir bara extra absurt när man tänker att de verkligen inte skulle åtgälda tjänsten om situationen var den omvända. Precis lika skrattretande är de abortmotståndare som mördar läkare; så mycket medkänsla för en klump nervceller utan förmåga att känna smärta eller reflektera över sin situation och så lite för fullt utvecklade människor.

Det absolut mesta antifascistiska arbetet är inom ramarna för vad som kan kallas självförsvar, direkt eller indirekt. Allt AFA gör faller inte under den kategorin, precis lika lite som att allt antifascistiskt arbete har med AFA att göra. Och antifascister eller vänsterextremister är inte lika goda kålsupare som nazisterna, vilket media gärna skriver om på ledarsidor och liknande i samma andetag som de beskriver nazisterna som ett slags stackars white trash.