Archive for december 2008

Fira grav-mass!

263px-invisible_pink_unicornsvg
En osynlig rosa enhörning!

Känner du dig lika alienerad av bebis-Jesus som du känner dig desillusionerad av cola-tomten? Känns konceptet jólablót inte särskilt lockande? För oss som bäst kan beskrivas som radikala ateister känns hela den här julgrejen ofta lite krystad. Varför är det egentligen vi reser hem till vår familj och ger bort saker till varandra? Att göra det för fira Jesu födelse? Förutom att Jesus (om han ens fanns till att börja med) inte föddes på julen så känns det ju lite b att helga en gudom man inte tror på.

Som tur är finns det ljus i det intellektuella mörkret! Jag vill slå ett slag för grav-mass, som vi firar till minne av Sir Isaac Newtons födelsedag den 25 december. Till skillnad från Guds existens (och Jesu födelse, för att inte tala om Intelligent Fallande) så är gravitationen en väletablerad vetenskaplig teori, värd all uppskattning!

En gnutta hopp i vintermörkret?

Den senaste veckan har jag läst så mycket mainstreammedia att jag nästan har tappat bort mig och börjat tro på lögnerna de pumpar ut om att våld inte lönar sig och att motstånd är meningslöst, att det bästa man kan göra är att sitta ner, hålla tyst och vänta på att det ska fixa sig. Men bland mina RSS-flöden i kväll kommer det intressanta nyheter i form av en uppdatering om situationen i Grekland från Nya anarkisterna och en sammanfattning av medias rapportering om röran i Rosengård från Ockupantnytt. Det verkar som om Grekland börjar närma sig en kritisk punkt, även om det inte talas så mycket om det i exempelvis DNs artikel. Notera förresten hur debaclet i Grekland numera heter "protester", medan det är "våldsamma upplopp" i Rosengård. Lite stenkastning och några anlagda bränder är alltså "våldsamma upplopp", medan den situation av nära nog inbördeskrig, med ockupationer av statlig TV, generalstrejk och attacker på polisstationer är "protester". Det verkar som om revolutionen går på TV, åtminstone grekisk sådan.

DN-rapporteringen fortsätter lika tandlöst och korkat som brukligt, inte ens den uttjatade sammanfattningen av protesternas kostnader och uttalanden om att landet "vanäras av våldet" från regeringen saknas. Artikeln missar också helt att kritiken riktar sig mot det (ny)liberala/kapitalistiska systemet som sådant, inte bara mot "regeringens sociala och ekonomiska reformer och mot dess oförmåga att skydda Grekland mot den globala finanskrisen".

Personligen tycker jag att det är trevligt att det händer något, och ännu mer trevligt att det verkar kunna komma något bra ur det. Under alla omständigheter verkar den grekiska regeringen sitta mer och mer löst, knappast oförtjänt. Tyvärr verkar det inte vara några svenska aktioner planerade för den 20:e, som är den internationella dagen för solidaritetsaktioner. Nåväl. Kan grekerna så kan vi!

Kriget om juldrycken II

Tuss var vänlig nog att upplysa mig om att den andra sidan svarar med samma mynt:

its-a-must

Som tur är har några Facebook-tjommar hittat en bunker vi kan gömma oss i.

Var är integritetsmupparna nu?

busskameraEn övervakningskamera utklädd till brandvarnare!

Det pratas jävligt mycket om integritet (hur bra det är) och övervakning (hur dåligt det är). HAX, opassande, och Rick Falkvinge är några av Sveriges populäraste bloggar.1 Federley, ni vet han som körde en salladsbar i konkurs (och lät sedan staten betala ut en lönegaranti) har också tidigare pratat mycket om det.

Men när ett företag olagligen sätter upp övervakningskameror maskerade som brandvarnare håller de käften! Trots att den vision de målar upp av en skräckatmosfär där ingen vågar säga något här blir verklighet så är de tysta. För att citera Djampour Fereidon, ur styrelsen för Kommunals klubb på Råstagaraget: "Det är en skräckatmosfär. Ingen vågar säga något. De är rädda för att få sparken." Att de låser in skyddsombud och misshandlar dem gör knappast saken bättre.

För den som undrar varför vänstern är så passiv i motståndet mot förkortningarna, här är svaret. För oss är det inte någonting nytt, det är bara ett av staten och kapitalets många verktyg för repression och kontroll. Den som är hungrig söker i första hand efter mat,2 inte efter att slippa abstrakt statlig övervakning. Fick jag välja mellan sänkt a-kasseavgift och att slippa FRA-lagen skulle jag förmodligen välja sänkt a-kasseavgift.

Petter påminner om Salka Sandéns kommentar från efterdyningarna av FRA-debatten tidigare i år. Den är fortfarande högst aktuell. Även andra inlägg från Dagens Konflikt är högst relevanta.

Vill man ägna mer tid åt immaterielrätt kan man läsa Tuss senaste inlägg på Luftslottet, jag personligen föredrar Snatterskans tetrispepparkakor (som förresten är ett solklart intrång i The Tetris Companys upphovsrätt). Glöm förresten inte att välklädda banditer alltid kommer undan.

  1. EDIT 23:00: Som jag påpekat i en kommentar nedan använder jag inte "mupp" som ett nedsättande ord, utan snarare som ett litet gulligt flufford, typ. Dock gillar jag varken frihetsfrontare eller centerpartister, så om någon vill fortsätta tolka ordet negativt så undanta opassande och Falkvinge. []
  2. En liknelse, jag är mätt, thankyouverymuch. []

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Kriget om juldrycken

Det finns rätt många historier om julmusten och dess antagonister. Någon gång hörde jag t ex påståendet att nykterhetsrörelsen i Sverige lobbade för den alkoholfria julmusten som alternativ till den mindre nykterhetsvänliga julölen, och det är tack vare detta intensiva opinionsbildande arbete som julmusten är så hårt rotad i svensk jultradition att den ännu håller stånd mot Coca-Cola. (Numera jobbar rörelsen för en Vit Julandra sätt.)

Jag har inte direkt funnit några mer belägg för denna teori än ren hörsägen (någon gång skall jag undersöka saken lite mer ingående), men hos Roberts AB – det företag som tillverkar större delen av all mustessens i Sverige – kan man bland annat läsa "Det är tidigt 1900-tal. Robert Roberts och sonen Harry vill skapa ett alternativ till öl och brännvin", vilket ju faktiskt stöder teorin.

I dessa dagar står den stora kampen knappast mellan julöl och julmust, utan snarare mellan julmust och Coca-Cola. Tack vare julmusten är Sverige det enda land där Coca-Cola inte är den vanligaste läskedrycken under julsäsongen, något som ju måste kännas rätt surt för sockerkapitalisterna i the Coca-Cola Company. I början av 2000-talet provade de på fulknepet "Bjäre Julmust", som inför julen 2008 inte längre säljs. Kvar finns dock Facebook-gruppen "Bojkotta Bjäre Julmust", som tycker att man istället skall köpa julmust "från Apotekarnes eller från andra mindre producenter" – de tycks ha missat att Apotekarnes knappast är ett litet svenskt småföretag utan ägs av Carlsberg, en av de största dryckesjättarna i världen.

Men kriget tog knappast slut i och med Bjäre Julmusts bortgång. Coca-Colas nya äss i rockärmen är ett ordskämt som skär i min själ, och jag fruktar för den kapprustning det kan komma att leda till. Var ligger egentligen närmaste skyddsrum?

coca-cola-a-must-for-christmas1
Reklamskylt utanför ICA Luthagens, 14 december 2008.

Andra bloggar om seriösare och viktigare saker än jag, t ex Redundans som skriver om hur polisen ljuger, Snatterskan som skriver om heteronormativitetens vedermödor, Tuss som skriver om vardagsvåld (och berör kravallerna i Grekland), Ellika som konstaterar att skitjobb faktiskt är skit, anarkisterna som skriver om hur klimatet (fortfarande) går åt helvete, eller Knut Stahle som skriver om en intressant mailväxling (och påminner om att julen knappast är kristen).

Stråthutredningen

Idag publicerades en debattartikel med titeln "Begränsad strejkrädd räddar svensk modell" i Dagens nyheter, signerad av flera personer med tunga titlar. Artikeln verkar vara ett resultat av utredningen runt EG-domstolens Lavaldomar. Ännu så länge verkar den inte ha kommenterats vidare ingående i blogosfären, jag hittar bara korta notiser. Bland annat en av Vänsterpartiets Hanna Löfqvist och en av den för mig mer välkända Fredrik Segerfeldt. Ingen av dessa är vidare analyserande; Löfqvists är möjligen upprörd eller beklagande och Segerfeldts består mest av den vanliga liberala noll-analysen och tunnelseendet. Ingen av dem behandlar debattartikeln, vare sig till innehåll eller form. Troligen kommer mina betydligt duktigare kamrater från tankesmedjan- och blogportalen konflikt snart att publicera sina analyser, men jag tänker ändå försöka mig på en tills vidare.

Till formen är debattartikeln snarare lugnande eller försäkrande än debatterande. Trygghetsbegrepp som "den svenska modellen" används tidigt och i en luddig kontext, troligen mest för att låta som om man inte har något emot dessa, lite som när moderaterna kallade sig för "det nya arbetarpartiet". Ganska snart kommer också ett ännu tydligare försäkrande; "[författarna] vill därför betona att domen enbart berör utländska företag som tillfälligt utstationerar arbetstagare till Sverige.", följt av ett konstaterande att det "under hösten 2008 [kan] ha rört sig om några tusen personer som på detta sätt tillfälligt har arbetat i Sverige". I klartext; de lagändringar som ska anpassa Sverige till EG-domstolens beslut kommer bara att drabba några få, och bara utländska företag. Som bäst kan det beskrivas som en smula oärligt eftersom arbetsmarknaden är mycket, mycket mer dynamisk än så.

Efter dessa betryggande ord blir artikeln dock svårare att förstå, begrepp som aldrig introducerats används flitigt. De föreslår bland annat att "de svenska arbetsmarknadsorganisationerna får en stark och tydlig roll för att bestämma villkoren för de utstationerade" och att "[v]illkoren [för utstationeringen?]måste ligga inom utstationeringsdirektivets hårda kärna. det vill säga minimivillkoren i värdlandets bestämmelser om lön, semester, arbetstid, arbetsmiljö etcetera. Därtill ska utgångspunkten vara branschavtalen". Vad de menar med  "värdland" förklaras aldrig, men om de hade menat Sverige så hade de troligen skrivit det, alltså utgår jag från att de menar arbetarnas hemland. Nästa stycke tyder också på att "arbetsmarknadsorganisationer" inte avser fackföreningar (vad menar de då? Svenskt näringsliv?), eftersom facken omnämns separat där: "de fackliga organisationerna får vidta stridsåtgärder för att genomdriva minimivillkor enligt ovan". Men "stridsåtgärder får dock inte vidtas om det utstationerande företaget visar att det tillämpar samma eller bättre villkor än dem som gäller enligt ett tillämpligt svenskt branschavtal."

Så, vad jag förstår är ett branschavtal enligt nationalencyklopedin helt enkelt ett kollektivavtal. De används, vad jag förstår, för att stävja underbudsköpande av arbete och som ett alternativ till lagstadgad minimilön. Att de ska gälla även utländska arbetare i Sverige är väl självklart. Däremot är det konstigt att stridåtgärder bara är tillåtna när företagen inte följer branschavtalen, vilket kan betyda problem för fack som inte arbetar enligt den modellen, exempelvis SAC. Troligen är också branschavtalen förhållandevis låga jämfört med de faktiska reallönerna som är uppförhandlade på arbetsplatserna, vilket betyder att problemet med underbud fortfarande finns kvar i någon mån, och säkerligen finns det fler djävlar gömda i detaljerna.  Att döma av andras analyser kan också skrotandet av lex Britannia bli ett problem; arbetare med dåliga kollektivavtal kan ju då köpas in och på så vis dumpa priserna.

I Aftonbladets nätupplaga publiceras idag också en bäbispråksgenomgång av utredningen, som bäst kan sammanfattas som "tjoho! alla kommer att bli nöjda!". Expressen har istället en betydligt köttigare och mer obehaglig debattartikel av Eric Erfors. Den inleds med den sedvanliga snyfthistorien om arbetare som bara vill arbeta men som inte får för de onda onda facken, med samma liberala nollanalys som jag nämnde ovan. Förutom att inte vara någon hejare på att analysera situationer verkar Erfors även sakna insikt i hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, eftersom han häpnar över att Stråth bjöd in både facken och arbetsköparna att komma med kommentarer. Med tanke på att staten knappt är inblandad annat än som medlare i arbetsmarknadskonflikter är det knappast konstigt; av alla de inbjudna parterna var staten minst berörd av utredningen. Vidare fortsätter Erfors att attackera en annan punkt i den svenska modellen och föreslå införande av en lagstadgad minimilön, med motiveringen att "utändska företag kan faktiskt behöva veta vad lönekostnaderna blir om de ska lägga in ett nytt anbud på något skolbygge i Vaxholm", och nämner sådär i förbifarten att "i förhandlingarna med Laval krävde Byggnads dessutom en genomsnittslön". Jag har väldigt svårt att se det orimliga i det kravet.

Våld och katastrofer: appropå kravallerna i Grekland

Få har väl missat att det brinner i Aten. Utom Sveriges ambassadör i Grekland, som totalt verkar ha missat vad det handlar om. På hans minst sagt bagatelliserande redogörelse låter det som om det genom en olycklig miss i grekisk lagstiftning har skapats frizoner för anarkister på de grekiska högskolorna, vilka tar alla chanser de får att förstöra allt de hittar, och detta är i princip summan av hans analys av kravallerna, som framställs som en temporär ordningsstörning. Vidare påpekar ambassadören att det faktum att anarkisterna saknar ledare (det låter som om det kom som en överraskning i texten) blir problematiskt, eftersom det inte ger etablissemanget, för vilket han inte har ett kritiskt ord, en möjlighet att veta vad de vill. Vad han egentligen menar med det är att det inte finns någon mer eller mindre självutnämnd ledare för rörelsen som den uppenbarligen korrupta staten kan kohandla bort småsmulor till för att stävja upploppen, en favoritmetod i väst för att hantera obekväma rörelser. Men just situationen i Grekland var inte det jag tänkte skulle utgöra huvudnumret för dagens diskussion, jag tänkte istället diskutera det våldsbegrepp som används i media, dels om kravallerna i Grekland, men även vid mycket mildare oroligheter här hemma.

När media talar om våld kan man vara säker på att de menar någon form av ordningsstörning, typiskt med fysisk konflikt mellan personer och/eller förstörelse av egendom. Dessa konflikter, oavsett om det rör sig om motdemonstrationerna i Salem, protester mot WTO-möten (de verkar bli mindre vanliga i takt med att WTO-mötena flyttas längre och längre bort från bebodda områden) eller fackliga stridsmetoder, framställs ofta med en lätt (eller, om det är en tyckarspalt, svår-) oförstående ton. Våldet framställs i regel som oproportionerligt och djupt omotiverat, som något chockerande främmande i vår trygga tillvaro. Att det framstår som obegripligt beror på att skribenterna inte har förstått, eller inte låtsas om, de lågintensiva våldselementen i vardagen.

Det är våld som tvingar vissa att arbeta och andra att låta bli, som stressar människor sjuka och skapar social utslagning, tiggare, fattigdom. Det är våld som knäcker ryggar, skapar musarmar och mobbing. Men det är ett ansiktslöst, systematiserat och lågintensivt våld, oglamoröst i förhållande till kravallerna. Vardagsvåldet rycker in och håller folk på plats med fruktan för sociala repressalier, utblottning och misär långt innan våldsmonopelet med sin batong och sin pepparsprej gör det. Det som i media framställs som våldsamma ordningsstörningar är i själva verket inget annat än ett brott i den våldsamma vardagen.

Mening och attityder skapas i sociala sammanhang och beror starkt på gruppdynamik. Hur våldsamt motståndet mot vardagen blir beror mycket på hur starkt vardagsvåldet är och hur medveten om det en grupp är. Det är uppenbart att det grekiska vardagsvåldet är mycket värre än det svenska, men troligen är också medvetenheten om det högre bland kravallarna. Även inom väldigt stora delar av den svenska vänstern finns det en helt omotiverad (av annat än propaganda) övertro på konsumentmakt och en stark skepsis till politiskt våld som bara är motiverad om man verkligen inte har insett vidden av vardagsvåldet. När vi har lärt oss att kapitalismen i grunden är ett våldsamt system som kräver ständiga blodsoffer kommer vi också att ställa oss betydligt mindre tvekande till politiskt våld.

Begravningstal


Lennart Larsson, 11 januari 1930 – 6 november 2008

Den 9 november dog min morfar, 78 år gammal. Trots att han lade av med piprökandet för 13 år sedan så tog 50 års rökning kål1 på honom ändå. Han var folkskollärare (pensionerad sedan länge såklart), IOGTare, boknörd, expert på knyppling och en jävligt bra morfar.

Begravningen, som var icke-religiös, hölls måndagen den 24 november. Jag skrev två tal, men höll ingetdera – dock kommer de här. Första talet:

Jag minns när morfar hämtade mig och Torunn när vi slutade skolan. Jag minns hur vi åt glass. Jag minns hur jag byggde banor i Block på morfars dator – det var roligare än att spela dem. Jag minns hur vi spelade Mathable – som Alfapet fast med siffror. Jag minns hur morfar stimulerade mitt intresse för läsande och lärande. Jag minns hans pipa (och hur han slutade använda den), hans knypplande, hans opel, hans böcker. Jag minns när han berättade om kriget. Och mycket, mycket mer.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Men utan morfar hade jag inte blivit den jag är idag. På samma sätt har morfar lämnat sina spår, stora som små, hos oss alla, och bidragit till att göra oss till de vi är. Trots att morfar är död finns han kvar, i våra minnen och i oss själva. I förlängningen kommer morfar att finnas kvar… För alltid.

Andra talet:

För några månader sedan flyttade jag till Uppsala. Det kändes väldigt skönt att till slut lämna ön, som jag bott på under hela min hemväxt. Det kändes bra att gå vidare. Det dröjde dock inte länge innan jag längtade hem – Uppsala var fint, men det var ju inte hemma. Framförallt var det havet jag saknade. Jag hade inte ägnat mycken uppmärksamhet åt havet när jag bodde på Gotland, det var framförallt någonting som man reste över och badade i.

Men man vet inte vad man saknar förrän det försvinner. Likadant är det med morfar. Jag umgicks inte så mycket med morfar som jag kunde ha gjort, precis som jag inte besökte havet så mycket som jag kunde ha gjort – och det ångrar jag. För havet kan jag ju komma och hälsa på, men morfar kan jag inte hälsa på.

Min lillasyster skrev och höll ett tal som finns återgett på hennes blogg.

En sak jag faktiskt sade under begravningen, eller snarare strax efter, var att det är viktigt att inte se begravningen som en punkt, utan som den stora bokstaven i början av nästa mening. Det kan tyckas lite nonsensartat, och det är det väl också, men det jag vill säga är att begravningar inte skall vara alltigenom sorgliga tillställningar. Det är de ju inte heller – begravningskaffet efter själva begravningsceremonin är minst lika viktig som begravningsceremonin, och oftast både rolig och intressant. När släkt och vänner berättar om valda delar av sina relationer med den avlidne får man veta så mycket nytt, att det blir som om man kommer närmare den avlidne.

Många tycker att begravningar är jobbiga och obehagliga. Jag håller inte med. För mig är en begravning ett avslut på sorgeperioden och en ny start på vardagen. På begravningen är man öppen med sin sorg, men också med sin glädje. På begravningen vet man att man inte är ensam, på begravningen får man bekräftat att den avlidne gjort sitt. På begravningen lyfter man sorgen av varandras axlar och går vidare.

Jag menar, vilken morfar skulle önska att vi inte fortsatte vara på gott humör även efter hans död?

  1. Under något år under andra världskriget låg morfar inlagd på ett sjukhus någonstans i södra Sverige eftersom han alltid haft problem med någon höftkula eller något sådant. Det enda som serverades att äta var tydligen kål i olika former. Ända sedan dess – d v s tidigt 40-tal – har han vägrat äta kål. Jag förstår honom. []

Mörka tider

Just nu är en tid då allting verkar gå åt skogen, och för en gångs skull beror det på mer än en vanlig vinterdepression. Det började med att nyheten om att kulturhuset Cyklopen bränts ner nådde mig via SMS när jag befann mig på Höstmötas med Loesje (skämt om att "Ingen gjorde det!" undanbedes). Ett tag såg det ut som om det skulle bli månadens värsta händelse, men så i dagarna genomfördes ytterligare en attack, denna gång mot en barnfamilj syndikalister. Att det skulle vara en slump är knappast troligt, och på uppmaning av Petter sprids nu följande utskick från SAC:

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Samtidigt uppger bloggaren Erik Svensson på bloggen Biology & Politics , i slutet på ett inlägg om feminismens relation till biologin, att han slutar med sitt bloggande tills vidare på grund av "politiska påtryckningar från högre ort". Därmed försvinner en av de mer udda och givande bloggarna från min flödeslista.

Däremot finns det saker att göra, på lördag, den sjätte, är det både världsdagen för klimataktioner och antirasistisk demonstration i Salem. Gå på någon, eller klona dig och gå på båda! Läs också gärna Jobs text om den nu passerade köpfria dagen.