Begravningstal


Lennart Larsson, 11 januari 1930 – 6 november 2008

Den 9 november dog min morfar, 78 år gammal. Trots att han lade av med piprökandet för 13 år sedan så tog 50 års rökning kål1 på honom ändå. Han var folkskollärare (pensionerad sedan länge såklart), IOGTare, boknörd, expert på knyppling och en jävligt bra morfar.

Begravningen, som var icke-religiös, hölls måndagen den 24 november. Jag skrev två tal, men höll ingetdera – dock kommer de här. Första talet:

Jag minns när morfar hämtade mig och Torunn när vi slutade skolan. Jag minns hur vi åt glass. Jag minns hur jag byggde banor i Block på morfars dator – det var roligare än att spela dem. Jag minns hur vi spelade Mathable – som Alfapet fast med siffror. Jag minns hur morfar stimulerade mitt intresse för läsande och lärande. Jag minns hans pipa (och hur han slutade använda den), hans knypplande, hans opel, hans böcker. Jag minns när han berättade om kriget. Och mycket, mycket mer.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Men utan morfar hade jag inte blivit den jag är idag. På samma sätt har morfar lämnat sina spår, stora som små, hos oss alla, och bidragit till att göra oss till de vi är. Trots att morfar är död finns han kvar, i våra minnen och i oss själva. I förlängningen kommer morfar att finnas kvar… För alltid.

Andra talet:

För några månader sedan flyttade jag till Uppsala. Det kändes väldigt skönt att till slut lämna ön, som jag bott på under hela min hemväxt. Det kändes bra att gå vidare. Det dröjde dock inte länge innan jag längtade hem – Uppsala var fint, men det var ju inte hemma. Framförallt var det havet jag saknade. Jag hade inte ägnat mycken uppmärksamhet åt havet när jag bodde på Gotland, det var framförallt någonting som man reste över och badade i.

Men man vet inte vad man saknar förrän det försvinner. Likadant är det med morfar. Jag umgicks inte så mycket med morfar som jag kunde ha gjort, precis som jag inte besökte havet så mycket som jag kunde ha gjort – och det ångrar jag. För havet kan jag ju komma och hälsa på, men morfar kan jag inte hälsa på.

Min lillasyster skrev och höll ett tal som finns återgett på hennes blogg.

En sak jag faktiskt sade under begravningen, eller snarare strax efter, var att det är viktigt att inte se begravningen som en punkt, utan som den stora bokstaven i början av nästa mening. Det kan tyckas lite nonsensartat, och det är det väl också, men det jag vill säga är att begravningar inte skall vara alltigenom sorgliga tillställningar. Det är de ju inte heller – begravningskaffet efter själva begravningsceremonin är minst lika viktig som begravningsceremonin, och oftast både rolig och intressant. När släkt och vänner berättar om valda delar av sina relationer med den avlidne får man veta så mycket nytt, att det blir som om man kommer närmare den avlidne.

Många tycker att begravningar är jobbiga och obehagliga. Jag håller inte med. För mig är en begravning ett avslut på sorgeperioden och en ny start på vardagen. På begravningen är man öppen med sin sorg, men också med sin glädje. På begravningen vet man att man inte är ensam, på begravningen får man bekräftat att den avlidne gjort sitt. På begravningen lyfter man sorgen av varandras axlar och går vidare.

Jag menar, vilken morfar skulle önska att vi inte fortsatte vara på gott humör även efter hans död?

  1. Under något år under andra världskriget låg morfar inlagd på ett sjukhus någonstans i södra Sverige eftersom han alltid haft problem med någon höftkula eller något sådant. Det enda som serverades att äta var tydligen kål i olika former. Ända sedan dess – d v s tidigt 40-tal – har han vägrat äta kål. Jag förstår honom. []

2 Comments

  1. Grillo skriver:

    Har inte riktigt kommit för mig att kommentera det här men jag tyckte det var väldigt fint. På min mormors begravning satte nån igång med den där reklamen "Haj Kaj, Hallåååå Boje" (det var 2000, om nån minns den). Personligen tyckte jag väl att det var lite snett tillfälle, men vafan, hon hade säkert själv skrattat åt det.

    Förstår också varför du inte höll talet, hade inte klarat det själv… Fruktar kommande begravningar, mina farföräldrar och resterande morförälder är ju inte precis purunga… Man har ingen aning om vad man ska säga, måste hälsa på en massa främmande släktingar man aldrig träffat förr och ska blotta sina känslor inför precis alla som är där… Urk.

    Då föredrar jag en klingonsk begravning…

  2. Thomas Tvivlaren skriver:

    Instämmer med föregående kommentatör. Fint skrivet och jag beklagar förlusten!

    Skulle dock själv hävda att begravningen är början på sorgearbetet.