Stråthutredningen

Idag publicerades en debattartikel med titeln "Begränsad strejkrädd räddar svensk modell" i Dagens nyheter, signerad av flera personer med tunga titlar. Artikeln verkar vara ett resultat av utredningen runt EG-domstolens Lavaldomar. Ännu så länge verkar den inte ha kommenterats vidare ingående i blogosfären, jag hittar bara korta notiser. Bland annat en av Vänsterpartiets Hanna Löfqvist och en av den för mig mer välkända Fredrik Segerfeldt. Ingen av dessa är vidare analyserande; Löfqvists är möjligen upprörd eller beklagande och Segerfeldts består mest av den vanliga liberala noll-analysen och tunnelseendet. Ingen av dem behandlar debattartikeln, vare sig till innehåll eller form. Troligen kommer mina betydligt duktigare kamrater från tankesmedjan- och blogportalen konflikt snart att publicera sina analyser, men jag tänker ändå försöka mig på en tills vidare.

Till formen är debattartikeln snarare lugnande eller försäkrande än debatterande. Trygghetsbegrepp som "den svenska modellen" används tidigt och i en luddig kontext, troligen mest för att låta som om man inte har något emot dessa, lite som när moderaterna kallade sig för "det nya arbetarpartiet". Ganska snart kommer också ett ännu tydligare försäkrande; "[författarna] vill därför betona att domen enbart berör utländska företag som tillfälligt utstationerar arbetstagare till Sverige.", följt av ett konstaterande att det "under hösten 2008 [kan] ha rört sig om några tusen personer som på detta sätt tillfälligt har arbetat i Sverige". I klartext; de lagändringar som ska anpassa Sverige till EG-domstolens beslut kommer bara att drabba några få, och bara utländska företag. Som bäst kan det beskrivas som en smula oärligt eftersom arbetsmarknaden är mycket, mycket mer dynamisk än så.

Efter dessa betryggande ord blir artikeln dock svårare att förstå, begrepp som aldrig introducerats används flitigt. De föreslår bland annat att "de svenska arbetsmarknadsorganisationerna får en stark och tydlig roll för att bestämma villkoren för de utstationerade" och att "[v]illkoren [för utstationeringen?]måste ligga inom utstationeringsdirektivets hårda kärna. det vill säga minimivillkoren i värdlandets bestämmelser om lön, semester, arbetstid, arbetsmiljö etcetera. Därtill ska utgångspunkten vara branschavtalen". Vad de menar med  "värdland" förklaras aldrig, men om de hade menat Sverige så hade de troligen skrivit det, alltså utgår jag från att de menar arbetarnas hemland. Nästa stycke tyder också på att "arbetsmarknadsorganisationer" inte avser fackföreningar (vad menar de då? Svenskt näringsliv?), eftersom facken omnämns separat där: "de fackliga organisationerna får vidta stridsåtgärder för att genomdriva minimivillkor enligt ovan". Men "stridsåtgärder får dock inte vidtas om det utstationerande företaget visar att det tillämpar samma eller bättre villkor än dem som gäller enligt ett tillämpligt svenskt branschavtal."

Så, vad jag förstår är ett branschavtal enligt nationalencyklopedin helt enkelt ett kollektivavtal. De används, vad jag förstår, för att stävja underbudsköpande av arbete och som ett alternativ till lagstadgad minimilön. Att de ska gälla även utländska arbetare i Sverige är väl självklart. Däremot är det konstigt att stridåtgärder bara är tillåtna när företagen inte följer branschavtalen, vilket kan betyda problem för fack som inte arbetar enligt den modellen, exempelvis SAC. Troligen är också branschavtalen förhållandevis låga jämfört med de faktiska reallönerna som är uppförhandlade på arbetsplatserna, vilket betyder att problemet med underbud fortfarande finns kvar i någon mån, och säkerligen finns det fler djävlar gömda i detaljerna.  Att döma av andras analyser kan också skrotandet av lex Britannia bli ett problem; arbetare med dåliga kollektivavtal kan ju då köpas in och på så vis dumpa priserna.

I Aftonbladets nätupplaga publiceras idag också en bäbispråksgenomgång av utredningen, som bäst kan sammanfattas som "tjoho! alla kommer att bli nöjda!". Expressen har istället en betydligt köttigare och mer obehaglig debattartikel av Eric Erfors. Den inleds med den sedvanliga snyfthistorien om arbetare som bara vill arbeta men som inte får för de onda onda facken, med samma liberala nollanalys som jag nämnde ovan. Förutom att inte vara någon hejare på att analysera situationer verkar Erfors även sakna insikt i hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, eftersom han häpnar över att Stråth bjöd in både facken och arbetsköparna att komma med kommentarer. Med tanke på att staten knappt är inblandad annat än som medlare i arbetsmarknadskonflikter är det knappast konstigt; av alla de inbjudna parterna var staten minst berörd av utredningen. Vidare fortsätter Erfors att attackera en annan punkt i den svenska modellen och föreslå införande av en lagstadgad minimilön, med motiveringen att "utändska företag kan faktiskt behöva veta vad lönekostnaderna blir om de ska lägga in ett nytt anbud på något skolbygge i Vaxholm", och nämner sådär i förbifarten att "i förhandlingarna med Laval krävde Byggnads dessutom en genomsnittslön". Jag har väldigt svårt att se det orimliga i det kravet.

Comments are closed.