Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Comments are closed.