Våld och katastrofer: appropå kravallerna i Grekland

Få har väl missat att det brinner i Aten. Utom Sveriges ambassadör i Grekland, som totalt verkar ha missat vad det handlar om. På hans minst sagt bagatelliserande redogörelse låter det som om det genom en olycklig miss i grekisk lagstiftning har skapats frizoner för anarkister på de grekiska högskolorna, vilka tar alla chanser de får att förstöra allt de hittar, och detta är i princip summan av hans analys av kravallerna, som framställs som en temporär ordningsstörning. Vidare påpekar ambassadören att det faktum att anarkisterna saknar ledare (det låter som om det kom som en överraskning i texten) blir problematiskt, eftersom det inte ger etablissemanget, för vilket han inte har ett kritiskt ord, en möjlighet att veta vad de vill. Vad han egentligen menar med det är att det inte finns någon mer eller mindre självutnämnd ledare för rörelsen som den uppenbarligen korrupta staten kan kohandla bort småsmulor till för att stävja upploppen, en favoritmetod i väst för att hantera obekväma rörelser. Men just situationen i Grekland var inte det jag tänkte skulle utgöra huvudnumret för dagens diskussion, jag tänkte istället diskutera det våldsbegrepp som används i media, dels om kravallerna i Grekland, men även vid mycket mildare oroligheter här hemma.

När media talar om våld kan man vara säker på att de menar någon form av ordningsstörning, typiskt med fysisk konflikt mellan personer och/eller förstörelse av egendom. Dessa konflikter, oavsett om det rör sig om motdemonstrationerna i Salem, protester mot WTO-möten (de verkar bli mindre vanliga i takt med att WTO-mötena flyttas längre och längre bort från bebodda områden) eller fackliga stridsmetoder, framställs ofta med en lätt (eller, om det är en tyckarspalt, svår-) oförstående ton. Våldet framställs i regel som oproportionerligt och djupt omotiverat, som något chockerande främmande i vår trygga tillvaro. Att det framstår som obegripligt beror på att skribenterna inte har förstått, eller inte låtsas om, de lågintensiva våldselementen i vardagen.

Det är våld som tvingar vissa att arbeta och andra att låta bli, som stressar människor sjuka och skapar social utslagning, tiggare, fattigdom. Det är våld som knäcker ryggar, skapar musarmar och mobbing. Men det är ett ansiktslöst, systematiserat och lågintensivt våld, oglamoröst i förhållande till kravallerna. Vardagsvåldet rycker in och håller folk på plats med fruktan för sociala repressalier, utblottning och misär långt innan våldsmonopelet med sin batong och sin pepparsprej gör det. Det som i media framställs som våldsamma ordningsstörningar är i själva verket inget annat än ett brott i den våldsamma vardagen.

Mening och attityder skapas i sociala sammanhang och beror starkt på gruppdynamik. Hur våldsamt motståndet mot vardagen blir beror mycket på hur starkt vardagsvåldet är och hur medveten om det en grupp är. Det är uppenbart att det grekiska vardagsvåldet är mycket värre än det svenska, men troligen är också medvetenheten om det högre bland kravallarna. Även inom väldigt stora delar av den svenska vänstern finns det en helt omotiverad (av annat än propaganda) övertro på konsumentmakt och en stark skepsis till politiskt våld som bara är motiverad om man verkligen inte har insett vidden av vardagsvåldet. När vi har lärt oss att kapitalismen i grunden är ett våldsamt system som kräver ständiga blodsoffer kommer vi också att ställa oss betydligt mindre tvekande till politiskt våld.

Comments are closed.