Archive for januari 2009

Lättare än luft

airstream
Bild från Forum for the Future.

När klimatkatastrofen knackar på dörren samtidigt som världsekonomin bryter ihop är det lätt att börja drömma om den tid som komma skall. Tyvärr ter sig drömmen om en på teknologiska medel framkommen post-kapitalistisk utopi ouppnåbar – det är långt kvar till 2300-talet (och enligt historieskrivningen i Star Trek var mänskligheten nära total undergång ett antal gånger innan Jorden förenades på 2100-talet).

Mer konstruktivt (hmm) är det nog att drömma om lite mindre förändringar. Wired rapporterar om ett science fiction-artat initiativ av Finnair: "Departure 2093". Finnair drömmer om en framtid där flygplanen snarare ser ut som klassiska flygande tefat än dagens metallcylindrar, och drivs med, såklart, alger. De har också med ett uppenbart Jetsons-inspirerat miniflygplan och drömmer om något som lämpligtvis kan benämnas "privatflygism". Jag ser hellre att vi professionaliserar persontransporterna (avskaffar privatbilismen, med andra ord).

Men även om det inte är helt otänkbart att jag fortfarande är i liv 2093 känns det lite avlägset (och alger-drivna flygande tefat känns ännu mer avlägset) ändå. Vad kan vi drömma om som ligger lite närmare?

Luftskepp.

Min entusiasm för luftskepp har förvisso kallnat lite sedan jag var som mest besatt, men jag tycker fortfarande att det är intressanta, häftiga, och klart genomförbara tankegångar. Det är en skam att luftskeppen har förpassats till steampunk och fantasy, från att en gång majestätiskt ha seglat fram och tillbaka över Atlanten, med idel nöjda passagerare.1

Luftskeppens era fick sin dödsstöt med när Hindenburg tog eld och kraschade i New Jersey 1937. Eftersom det var den första zeppelinaren som flög till USA så var ett stort nyhetsuppbåd på plats. Herbert Morrisons rapportering på plats gjorde förmodligen stort intryck på publiken, och den var minst sagt dramatisk: Morrison konstaterade snabbt att det var "den värsta av de värsta katastroferna i världen". Hindenburg var ett tyskt skepp, och olyckan kombinerad med den osympatiska tyska regimen och andra världskriget två år senare dödförklarade luftskeppen – till flygplanens fördel.

Men var katastrofen verkligen så katastrofal? Det såg knappast vackert ut när den stora brinnande cylindern tumlade mot marken, men utav 97 passagerare dog bara 35 (plus en på marken). Förlåt min cyniska syn på människoliv, men det är ju helt klart småpotatis med tanke på vissa flygplanskrascher – ännu mer så om man begrundar hur mycket skada ett luftskepp skulle kunna orsaka om det råkade köra in i ett höghus!

De teknologiska framsteg som skett sedan Hindenburg kraschade skulle göra moderna luftskepp ännu bättre, ännu säkrare. Eftersom man kan använda lättmetaller behöver man t ex inte lika mycket bärkraft, man kan med hjälp av datorer underlätta styrningen (luftskepp påverkas lätt av vind), och vi behöver inte längre använda explosiv vätgas som lyftgas. Tillkommer gör dessutom det faktum att luftskepp är betydligt tystare än sina brummande kusiner, och kanske framförallt: luftskepp behöver inte sanslösa mängder fossila bränslen för att hålla sig i luften.

Så, vad väntar vi på egentligen? Det är inte lång tid kvar tills vi når toppen av Hubbert-kurvan – fixa luftskepp nuuu!

  1. Från överklassen, såklart. Men ändå! []

Svar till Sanna Rayman

Hej Sanna!

Eftersom det inte går att kommentera på din blogg så får jag väl svara såhär istället.

Anledningen till att den gode komministern är nog inte, som du verkar antyda, att han hatar judar. Isåfall hade det nog inte organiserats något fackeltåg till att börja med. Snarare är det nog så att Nordin lider av en fobisk rädsla att stöta sig med någon – fånigt, ja, anti-semitiskt, nej. Det är inte heller omöjligt att Gaza används som en ursäkt för att ställa in när andra orsaker ligger bakom. Det påminner mig om när jag (som representant för Ungdomens Nykterhetsförbund på Gotland) var med och organiserade ett fackeltåg till minne av Kristallnatten en gång: alla partier deltog, utom Folkpartiet, som motiverade sin frånvaro med att de inte ville samarbeta med det "odemokratiska Vänsterpartiet". En vecka senare gick alla partier i ett gemensamt tåg mot höjda färjepriser, då spelade tydligen demokrati ingen roll längre…

Sedan är det väl kanske på sin plats att påpeka att Luleås komminister Bo Nordin inte på något sätt är representativ för varesig den svenska vänstern eller den svenska antikrigsrörelsen. Faktum är att vänstern och antikrigsrörelsen konsekvent har använt just termerna "Israel", "israeler" och "israeliska"… detta till skillnad från den falang av högern som lite för ofta råkar säga "muslim" istället för "islamist".

Att anklaga Israel-motståndare för judehat känns lite 1900-tal tycker jag. Kan vi gå vidare nu?

Nu faller propagandabomberna istället

Det har inte kommit många officiella uttalanden om händelserna i Gaza från Luftslottet. Det närmsta vi har kommit är en text av Job som nämner det på omvägar. Jag tänkte inte göra några anspråk på att analysera själva situationen, utan istället tänkte jag fokusera på att analysera delar av debatten.

Den typiska israeliska1 argumentationen brukar utgå från Qassam-raketerna som skjuts mot olika israeliska städer och fortsätta med att deklarera att Hamas är terrorister och vill se den israeliska staten och det israeliska folket utrotade. Mest utlämnande i argumentationen är att så stor kraft läggs vid benämningen "terrorister". Vi har ju lärt oss av USAs nykoloniala agerande att det är dags att dra öronen åt sig när man hör T-ordet användas.

I diskussionen om raketerna kan det vara värt att notera att den rent fysiska skada som dessa knappt meterlånga, icke-styrda rör av metall egentligen gör är mer eller mindre försumbar. Eyerouge visar med lite räkneövningar att fler dör till följd av cigarettrökning än av raketerna. I samma text nämns också att Israel lägger större del av sitt BNP på militären än vad till och med USA gör. Givetvis rättfärdigar inget av detta raketerna: det är självklart oförsvarligt att träffa civila2, men det ifrågasätter det goda uppsåt som den israeliska staten hävdar sig ha.

Men det största felet i diskussionen ligger inte egentligen i frågan om hur farliga raketerna är. Att Hamas lät kärnvapen regna över Tel Aviv eller Jerusalem skulle inte ändra på det faktum att Israel bryter mot konventioner de själva har skrivit under. Det skulle heller inte rättfärdiga landockupationerna, de olagliga vapnen, de vansinniga civila förlusterna, de rasistiska vägspärrarna och murarna eller det aktiva hindret mot humanitär hjälp.

Att förneka– eller till och med som delar av högern försvara– de uppenbara krigsförbrytelserna som Israel har begått under dessa veckor är oansvarigt, oärligt och mycket, mycket fult. Att få den regelrätta massakern i Gaza att se ut som ett krig, eller att hävda att Hamas sköt först (Israel erkänner själva att de bröt vapenvilan) är bara två av de metoder som används för att ta fokus från det uppenbara.

Just nu är det ganska uppenbart vad som kommer att hända. När det är paus i det fysiska bombandet kommer propagandabomberna att regna istället. Troligen kommer Israel att vilja ta på sig hela äran för sitt nåderika eldupphör. Vår egna regering tycks redan ha tagit ställning, och uppmanar Hamas att hålla sig i skinnet, utan att ens nämna Israel (som ju faktiskt bröt vapenvilan förra gången — se ovan). Reinfeldt talar kallar också Hamas vapenimport "smuggling", men säger inget om handeln av massförstörelsevapen till Israel. Samtidigt är det viktigt att påpeka att flera  israeler upplever det som djupt respektlöst att använda deras dödade släktingar som svepskäl för massakern, och att det finns protester även i israeliska städer. Det är inte den israeliska populationens fel att deras regering är maktgalen och rasistisk.

Tips: Det finns en inspelad film av Chomsky kommenterandes det hela, men jag hittar den bara i värdelöst format.
Uppdatering: Israel har tydligen anlitat bloggare för att sprida propaganda.

  1. När jag pratar om Israel så menar jag alltså precis staten Israel och dess officiella myndigheter och talespersoner, inte invånarna. Lite som Autonoma kärnan, fast ännu smalare. []
  2. Notera att jag i "civila" inte inkluderar bosättare. []

Luftslottet: där Tuss och Job bor

Nej, ni ser inte fel, jobjorn.se och luftslott.org har gått ihop. Eller ja, luftslott.org har flyttat till jobjorn.se-servern, bytt rosa ton på temat en smula och fått en till skribent; Job (varje posts upphovsperson visas nu med länk till en sammanfattningssida till höger om datumet längst upp). All historik från de båda bloggarna har också slagits ihop, så gamla länkar borde (peppar, peppar) fortfarande fungera.

Vi känner att det är rätt överflödigt med två bloggar, och vill inte stödja den person-hype som bloggande ofta utvecklas till. Vem vill vara ensam? Eftersom vi är överens om det mesta (och kan acceptera våra skillnader) ser vi ingen anledning att ha separata publikationsverktyg. Vi hoppas dessutom på häftiga synergieffekter och sådant!

Vi kommer dock inte skriva saker gemensamt alltför ofta, utan publicerar varje inlägg under vårt eget namn. För de som fortfarande bara vill lyssna på vad en av oss har att säga (hej släkt och vänner som egentligen inte är intresserade av vad vi skriver), finns det individuella författarsidor. Dessa är http://luftslott.org/author/Job/ (RSS) och http://luftslott.org/author/Tuss/ (RSS). Det finns individuella flöden för lite allt möjligt på bloggen, gillar du t ex bara våra veganska recept, så är det det här flödet som gäller – lägg alltså bara till /feed/ i adressfältet.

En sak vi behöver är fler taglines! Om du kommer på några, säg till.

// Job och Tuss

Seitanhamburgare

Hamburgare av revision två (vänster) och revision ett. Notera smuligheten hos revision två.

Hamburgare av revision två (vänster) och revision ett. Notera smuligheten hos revision två.

Idag roade jag mig med att försöka göra hamburgare av seitan. Jag baserade mina experiment på två recept på korv från bloggen "Seitankorv och annat vegofusk", men jag ändrar kryddningen en hel del. Receptet blir cirka 10 hamburgare. Varning, det är ett experimentrecept!

Ingredienser:

Torra ingredienser:

  • 5 dl vetegluten
  • 1 dl bjäst
  • 2 msk sojamjöl
  • en näve havregryn

Kryddpasta:

  • 3 vitlöksklyftor
  • 1 röd lök (troligen är det bättre med en gul istället)
  • 1 kapsyl liquid smoke
  • grillkrydda
  • spiskummin
  • cayennepeppar
  • paprikapulver
  • sojasås
  • ½ buljongtärning
  • några matskedar chilisås
  • några matskedar olja av något slag (jag använde sesamolja)

Buljong:

  • 2½ dl buljong (½ buljongtärning och 2½ dl vatten)

Gör såhär:

Häll de torra ingredienserna i en skål, hacka, blanda och mixa ihop kryddpastan och blanda ner buljongen i den. Häll ner den blöta blandningen i den torra och knåda ihop en deg. Om det inte blir fuktigt nog så tillsätt vatten lite i taget. Forma burgarna av degen och grädda dem i lite under 1 h på 175 grader i en övertäckt ugnsfast form. Ett serveringstips är att byta ut salladen på hamburgaren mot färsk spenat, så får du i dig lite järn också.

Uppdatering/revision

Jag fick tips om att blanda ner mosade bönor i smeten för att minska den gummiliknande konsistensen. Därför gjorde jag en till revision, där jag både lät bli att mixa löken, hade i två burkar mosade kidneybönor och rullade in seitanen i aluminiumfolie, för att skiva upp den när den blev klar. Resultatet var ganska instabilt — jag gjorde för stora bitar lök och bönor, så burgarna höll inte riktigt ihop. Däremot blev de helt klart mer hamburgerlika av att gräddas i en rulle och skivas upp, fast det tog dubbelt så lång tid!

Högupplöst verklighetsflykt

death-race

Man skulle kunna säga att Death Race handlar om en fars strävan efter att återförenas med sin dotter. Man skulle kunna säga att det är en film om en oskyldigt dömd människas kamp mot ett korrumperat rättssystem styrt av vinstintresse snarare än rättvisa. Man skulle kunna säga att det är en satir med udden mot kommersialiseringen och privatiseringen av sådant som en gång var statens uppgift. Man skulle kunna säga att det är en parodi på den dumburksförslavade och nöjesvåldsfixerade TV-publiken i västvärlden. Då skulle man ha rätt.

Men vem bryr sig om sånt? Det är en film om våld, eller snarare en film med våld. Med knytnävar, med tillhyggen, med bilar, med skjutvapen, med maskingevär, med mosar-saker, med fjärrutlösta bomber, med eldkastare, med napalm, med missiler. Och en hel del andra saker. Explosioner!

Och det är därför jag gillar den. Vad mig anbelangar var slutscenen där huvudpersonerna lever ett hederligt liv som bilmekaniker och tar hand om Jensens dotter helt överflödig. Jag vill se våld, jag vill se explosioner, jag vill se handling och inte ord. Jag vill se de onda dö på spektakulära sätt, och de goda segra och överleva. I verkligheten är det tvärtom – om handling kommer utövas den av de onda och drabbar de oskyldiga. Det fyller mig med hat och förtvivlan, och eftersom jag inte kan ta ut min aggression i verkligheten litar jag på att samma onda makter (Kapitalet, alltså—inte Israel) ser till så att jag kan se de onda sprängas på låtsas.

I minst 720p.

Våldsdebatten reloaded

Igår publicerades tre nya debattartiklar i Yelahs granskning av "vänstern" från ett feministiskt- och queerteoretiskt perspektiv. Initiativet började inget vidare, men har definitivt hämtat sig. Diskussionen är givetvis relevant; det torde vara ställt utom allt tvivel att patriarkatet inte faller med kapitalismen (men väl med klassamhället, eftersom patriarkatet är en sorts klass)och att det är en lika god kandidat för krossande. Bäst tycker jag också att texten Feministisk kamp är inte en kvinnofråga! är. Den är både argumenterande och tar upp flera intressanta exempel, så läsning av den rekommenderas. De två andra texterna håller inte riktigt samma kvalitet. Texten "Kön är som vattenfast mascara[…]" är mer queerorienterad än regelrätt feministisk, till skillnad från de andra två, men tyvärr halkar den bort mot att bli mer en personlig text än en allmängiltig argumentation. Jag antar att argumentationen för pacifistisk aktivism är personliga åsikter och ett sidospår som följde med, för de tankarna utvecklas inte- och passas aldrig in i själva argumentationen.

Denna argumentation utgör däremot kärnan i texten "Hand i hand med våldsromantiken". I texten påstår skribenten att "[hen] [inte] anser att vi kan särskilja machokulturen från dess våldsromantik". Vad hen egentligen verkar mena är att det inte går att skilja våldet från våldsromantiken och därmed också machokulturen, vilket jag anser vara huvudfelet i argumentationen. Den reduceras till att bli ytterligare en iteration av den urgamla våldsdiskussionen, och därmed ganska intetsägande. Självklart är en våldsromantisk machokultur helt värdelös och behöver bekämpas med alla till buds stående medel (jag borde anmäla mig som frivillig bullbakare åt AFA exempelvis). Men våld är fortfarande bara ett medel eller en strategi om man så vill. Ibland fungerar den, ibland fungerar den inte. Just det faktum att vi är olika och har olika strategier är en av våra styrkor. Att kategoriskt börja döma ut någon annans strategier är att sätta sig på lite för höga hästar (därmed inte sagt att man inte kan kritisera kulturer hos vissa grupper — men hur många av Yelahs skribenter har egentligen koll på kulturen i AFA? Jag har det inte i alla fall!). Jag accepterar pacifistisk kamp och ser pacifistiska ickevåldsaktioner som en nödvändig komponent i rörelsen, men jag är övertygad om att det inte räcker. Det är när pacifister börjar anklaga våldsanvändare för att vara omänskliga vildar som jag börjar dra öronen åt mig och värma upp anklagelserna om hippietrams. Som AK skrev så är inte revolutionen ett teparty, men det betyder inte att den inte kan– och ska vara dansant. Med tanke på att det troligen kommer att ta oss några hundra år att lyckas, som bäst, så kan det vara en bra idé att se till att skapa en trevlig och givande miljö för alla som deltar.

Captain Picard om FRA (och annat)

jean-luc_picard_encounter_at_farpoint

– Sir, the Federation DOES have enemies! We MUST seek them out!

– Oh yes… that's how it starts… but the road from legitimate suspicion to rampant paranoia is very much shorter than we think. Something is wrong here, mr Worf. I don't like what we have become.

Lieutenant Worf och Captain Picard i avsnittet The Drumhead, Star Trek: The Next Generation 4×21.

Det finns många ideologiska föredömen att lära av och ta efter. Många av dem har blivit odödliggjorda genom citat, andra genom verk och handlingar. Speciellt i debatt om övervakning finns det många giganter att luta sig på; t ex Benjamin Franklin och hans "those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety" eller Voltaires1 "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it".

Det dåliga med dessa giganter är allt dumt de också hunnit klämma ur sig genom åren; t ex Franklins "Remember that time is money" – ett citat som ju står för en hemsk världsuppfattning. Eller för den delen Voltaires "But all nature cries aloud that he does exist: that there is a supreme intelligence, an immense power, an admirable order, and everything teaches us our own dependence on it" – pffft.

Men efter nästan fyra säsonger av The Next Generation har Picard ännu inte sagt någonting jag inte kan skriva under på. Med det sagt tycker jag att alla andra också borde se på Star Trek, och avslutar med ytterligare två citat från densamme:

A lot has changed in three hundred years. People are no longer obsessed with the accumulation of 'things'. We have eliminated hunger, want, the need for possessions.

Captain Picard till tidsresenären Ralph Offenhouse i The Neutral Zone, Star Trek: The Next Generation 1×26.

The economics of the future is somewhat different. You see, money doesn't exist in the 24th century… The acquisition of wealth is no longer the driving force in our lives. We work to better ourselves and the rest of Humanity.

Captain Picard till tidsresenären Lily Sloane i avsnittet The Neutral Zone, Star Trek: The Next Generation 1×26.

  1. Nu var det inte Voltaire egentligen, utan Evelyn Beatrice Hall – men ändå. []

"Utan Gud finns endast subjektiva moraliska värderingar"

På aftonen innan Isaac Newtons födelsedag (på julafton, alltså) publicerades en insändare av prästkandidaten Tomas Österberg, "Utan Gud finns endast subjektiva moraliska värderingar". Ett citat ur insändaren: "det är varken fel att mörda eller våldta utifrån ett evolutionärt eller ett ateistiskt perspektiv."

Jag skrev på några dagar ihop ett svar, men fick den 30 december av insändarredaktören veta att jag inte var den enda som gjort så, och på grund av längden blev min bortprioriterad. Förståeligt, om än tråkigt. Som tur är kan jag ju publicera den här:

När jag först läste Tomas Österbergs insändare häromdagen skrattade jag till. Inte kan väl någon ta det där på allvar? Sedan insåg jag att, jo, kanske…

De logiska felstegen som prästkandidaten gör är sådant som vanliga debattörer lämnade i sandlådan. Hitler var ateist (om han nu ens var det), alltså är alla ateister onda? Va? Efter detta skamlösa skuldbeläggande-per-gemensam-nämnare går han vidare till att kalla ateister för envisa och enfaldiga…

Att många missgärningar utförts i kristendomens namn råder det ingen tvekan om, men det innebär inte att det finns något likhetstecken mellan dessa och kristendomen. Det är inte ett seriöst sätt att diskutera på. Låt oss istället gå vidare till Österbergs påstående: om Gud inte existerar kan det inte finnas några objektiva etiska och moraliska värderingar.

Det är helt rätt. Det finns inga objektiva etiska och moraliska värderingar, och har inte heller någonsin gjort det. Även inom kristendomen har värderingar skiftat – Lot ansåg det till exempel rättfärdigt att låta en mobb våldta hans döttrar, Abraham offrade villigt sin son på altaret. Konceptet "demokrati" stod kristenheten främmande fram tills modern tid. Sverige kristnades i början av det förra årtusendet, men kvinnor blev inte myndiga förrän på 1900-talet – och då var det mycket tack vare en gudlöshetens ideologi! Men nu skulle väl ingen kristen låta sina döttrar våldtas, ritualmörda sin son, vilja införa diktatur, eller omyndigförklara kvinnor?

Gör man vad man gör för att Gud säger att det är rätt, är man inget annat än en ögontjänare. Vi ateistiska humanister gör våra val av egen vilja, inte för att vi fruktar vedergällning från en högre makt. Men kanske framförallt är vi inte så lumpna och löjliga att vi anklagar kristna för att vara för våldtäkt och mord.

Tydligen publicerades Österbergs insändare även i Ålandstidningen, och, tro det eller ej, Livets Ords tidning Världen idag. Jag hittar några andra bloggar som också kommenterar påhittet, saken har också lyfts i forumet hos Vetenskap och Folkbildning där det finns många läsvärda kommentarer.

Fri vilja och religösa dumheter (plus ett förslag)

Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunskap är styrka

Man hör ofta pratas om frihet som ett abstrakt begrepp, med eller utan precisering. Många friheter är bara friheter (som bäst) på ett idéplan som till exempel yttrandefriheten. Total yttrandefrihet har aldrig existerat och kommer inte att existera, frågan handlar väl mest om hur mycket yttrandefrihet som är rimligt. Men jag har redan diskuterat yttrandefrihet och tänkte gå vidare till andra typer av vanliga frihetsbegrepp, närmast begreppet fri vilja. Mot slutet tänkte jag också skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp.

Från början härstammar idén om den fria viljan från två egentligen helt olika strömningar. Den ena är upplysningstankarna, med sina ideal om den förnuftiga människan som analyserar och formar sin omgivning, och den andra är kristendomen, där människan har skapats med en fri vilja att göra som hon vill. Människan får sedan agera som ett slags vågmästare mellan Gud och Djävulen genom att välja mellan att göra ont eller gott (jag struntar här i diskussionen om de absurt onda saker Gud själv gör- och tvingar andra att göra i Bibeln). Båda idéströmningarna har en märkligt atomär syn på medvetandet, de separerar helt indata från medvetande och tänker sig att det finns någon slags fryst substans, en hård kärna inuti medvetandet (i kristendomens fall skulle det kunna vara själen) som utgör den egentliga viljan. Runt den samlas sedan erfarenheter och intryck, och denna egentligen världsfrånskilda beslutsmotor fattar sedan beslut utefter dessa.

Man behöver inte vara expert på utvecklingspsykologi för att börja ana oråd. Om den fria viljan är så atomär, hur växer den då fram? Bara en komplett galning skulle ju erkänna ett spädbarns rätt till "fri vilja", men de har ju fortfarande som princip samma luktsinne, syn och så vidare som en vuxen människa, och alltså borde det som inte har vuxit färdigt ännu och som gör dem omyndiga vara just denna påstått atomära beslutsfattarmotor, eller själ om man så vill.

Ett annat stort problem med konceptet fri vilja är statistik. Om vi exempelvis säger att för personer med föräldrar som inte röker så börjar 1% själva att röka, medan motsvarande siffra för personer med rökande föräldrar är den omvända, att 99% börjar röka och 1% låter bli (siffrorna är såklart spekulativa och bara som exempel). Det ställer till det lite för vår fria vilja. Det verkar ju som om "indata" i form av upplevelser och intryck (och uppfostran!) påverkar vår beslutsfattarmotor en hel del! Eftersom dessa intryck är helt bortom vår kontroll (vi kan ju inte välja föräldrar) så börjar det bli vanskligt att tala om en fri vilja. Uppenbarligen spelar intrycken större roll, annars skulle det ju knappt vara någon skillnad mellan barn till rökande- respektive ickerökande föräldrar!

Den fria viljans dilemman blir också intressanta när man diskuterar feminism. De allra flesta kvinnor är ju med och reproducerar patriarkatet och placerar sig så att säga frivilligt i underläge. Om alla världens kvinnor en dag bara slutade med denna reproduktion skulle patriarkatet upphöra (men troligen skulle det bli hårda strider innan dess). Givetvis betyder inte det att man kan påstå att det är kvinnornas eget fel att de får lägre löner, gör mer obetalt hemarbete ("frivilligt"), får mindre plats i skolan och på jobbet och så vidare och så vidare. Det är ingen som har funderat över varför så många kvinnor exempelvis tycker att det är roligt att laga mat, medan så få män gör det. Om det finns något sådant som en fri vilja så är den uppenbarligen inte den starkast styrande kraften.

Vad jag försöker visa med mina exempel är att den fria viljan inte existerar egentligen. I dagens förhärskande idétraditioner ingår en nästan total blindhet för kollektiv och en total fokusering på individer. När man befinner sig nere på individnivån är det relativt lätt att upprätthålla villfarelsen om den fria viljan; personers handlingar kommer synbart från deras egna beslut, fattade efter betraktande av omvärlden. På en kollektiv nivå faller hela teoribygget samman nästan direkt, vilket jag visade med mina exempel ovan. Det visar sig att upplevelser- och sociala klimat påverkar så mycket att de helt dränker en eventuell fri vilja. Varför skulle vi annars ha drogmissbrukare (jag menar här verkligen missbrukare, inte personer som röker på ibland eller dricker vin till maten), ojämlik arbetsfördelning och så vidare? Varför skulle vi ha social skiktning över huvud taget?

Det är inte en slump att det är snudd på tabu att ifrågasätta den fria viljan idag. Den utgör i det närmaste kärnan i liberalismen, som är kapitalismens huvudsakliga ideologiska vapen. Genom att idealisera den fria viljan och fria val (av politiker så väl som varor) och genom att fokusera på individer så åstadkommer man effekten av att först legitimera det kapitalistiska förtryckarsystemet och samtidigt sopa undan spåren efter sig. På en individnivå kan kapitalismen, precis som liberalerna vill få det till, faktiskt beskrivas som ett system av frihet och valmöjlighet. För att tydligt se dess effekter måste man betrakta världen med kollektivglasögonen för att se hur skiktad, ofri och ojämlik den faktiskt blir. För vilken frihet är det egentligen att välja mellan två jeansmärken eller mellan ett skitjobb och ett annat för att ha råd med mat? Men när man befinner sig i fri-vilja-paradigmet är det svårt att se sin situation som en effekt av ett system. Man beskriver istället sin tillvaro med de begrepp som finns till hands; "jag skulle ha pluggat mer och skaffat ett bättre jobb" och så vidare. Systemets problem maskeras som individens, och sopas på så sätt under mattan.

Efter att ha sågat begreppet fri vilja och därmed skjutit hela det förhärskande liberala frihetsbegreppet i sank tänkte jag skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp. Till att börja med kan det vara värt att notera att även om fri vilja inte existerar på riktigt så är det inte för inte som idén finns. Även om de val man gör inte är helt fria så känns det ju fortfarande så, vilket är ett faktum att ta hänsyn till i vår skiss. Det gör ju att vi nästan direkt kan avfärda de mer auktoritära politiska systemen; jag behöver ju inte ha en fri vilja för att veta att jag inte gärna gasas ihjäl eller tvingas arbeta dygnet runt i Gulag.

Det kan också vara intressant att titta på utvecklingspsykologen Maslows behovstrappa (den framställdes som en trappa när jag läste psykologi). I korthet menade hen att människor (som regel, det finns ju individuella variationer) har en serie behov som behöver tillfredställas inkrementellt. För att ta ett självklart exempel så är det inte möjligt att tillfredställa sina behov av kreativ sysselsättning om man håller på att svälta ihjäl eller inte har någon stans att sova om nätterna. Behovstrappan ger en fingervisning om hur vårt frihetsbegrepp skulle kunna börja: så mycket som möjligt av de lägre nivåerna av trappan bör uppfyllas för så många som möjligt och så ovillkorligt som möjligt. Anledningen till att jag vill ha dit ett "ovillkorligt" är att frihet under tvång helt enkelt inte är en frihet att tala om. Om man har att välja mellan att göra en handling A eller att svälta (eller att inte få något av ens andra behov uppfyllda) är man inte på något sätt fri.

När vi nu har definerat upp vår skiss av frihet som friheten att inom rimliga gränser garanteras att våra grundläggande behov tillfredställs kan det vara värt att ta en titt på en motsvarighet till begreppet fri vilja. Känslan av personlig frihet är ju fortfarande något som måste värnas om: att bli överkörd är aldrig roligt, ens om det är för det allmännas bästa. Men individuell frihet måste kompletteras med en medvetenhet av sociala sammanhang och dynamik. Det går inte att betrakta människor som atomärt fria själar, utan snarare som noder som växelverkar och omprogrammeras i förhållande till sin omvärld och som verkar i ett socialt sammanhang. Grupptryck och gruppmedvetande är mekanismer som både är farliga och användbara; sociala koder kan både skapa nykterister och narkomaner, mördare och frihetskämpar. Vi måste göra styrning av sociala sammanhang till något medvetet, och det måste användas till bättre ändamål än att få oss att köpa saker!