Vår tids prästerskap: om media, seriositet och spektakel

tpbpresskonferens
De ser lite ut som Kraftwerk, eller hur? Bild skamlöst kopierad av Falkvinge.

Medan The Spectrial rullat vidare har jag funderat över hur media fungerar. De hämtar mycket av sin legitimitet från det faktum att media är—eller anses vara—de enda som kan samtala med allmänheten, publiken, eller vad man nu vill kalla den. Denna publik beskrivs som ett slags genomsnitt, men också nästan som ett ideal. Den normala människan. Men självklart är inte publiken något som finns på riktigt; det är en uppfattning, en ande, och den kan ändras, med tiden exempelvis. Eller för att det passar ens intressen.

Media har fått rollen som denna andes språkrör, åt båda hållen. Dels visar den upp andens åsikter i olika frågor, och dels utgör den sig för att veta vad anden vill höra och hur den vill höra det. Vad som är seriöst, vilka uppfattningar som är godkända och vilka som bör undvikas. Vilka som får tala och vad de bör säga. Det är från denna bakgrund som tramsiga uttalanden om bloggosfären som en "liten men högljudd klick" ramlar ut från prästerskapet.1

Det som gör piratrörelsens hantering av The Spectrial så genialisk är att den inte bara vägrar gå genom prästerskapet, utan också driver gäck med hela konceptet och gör saker som inte ens vore möjliga enligt den gamla modellen. Struntar helt i vad som anses rimligt och seriöst och bara kör. Ett "manus" skrivs efter "teatern", i omvänd ordning mot vanlig scenproduktion. En kraftigt pimpad buss full med kopimister sänder video med tillbakamatning, live. Folk utklädda till kassettband stryker omkring runt tingsrätten. De åtalade, som mest av allt kan liknas vid rockstjärnor vid det här laget, chattar med sina fans från rättegången.

Och plötsligt står hela prästerskapet där med rumpan bar och tvingas inse att det inte längre är de som driver showen, utan att de har reducerats till en anomali, en pappersblogg som dessutom ligger hjälplöst efter. Givetvis har de fortfarande saker att erbjuda i termer av djupanalyser, som någon påpekade, men de är inte längre varken bäst, snabbast eller bredast. Men,  det som är mest intressant att se är hur makten att definiera verkligheten i det här fallet har decentraliserats och hamnat i händerna på bloggkollektivet istället för hos det relativt homogena prästerskapet.

Därför blir jag lite orolig när det på kvällen den 18:e börjar dyka upp blogginlägg om att Ifpis hemsida har hackats, och där flera av dem oroligt undrar om media kommer att använda det för att smutskasta piratrörelsen. Kom igen nu, det får inte handla om vem som ser bäst ut i media! Visst kan det vara rimligt att, som Piratbyrån, av ideologiska skäl fördöma liknande attacker, men fruktan för prästerskapets vrede bör inte styra ens handlande, då går man ju i deras koppel.

Och det hoppades jag att vi var klara med för ett tag.

  1. Jag är medveten om att just detta sades främst av Ask, men liknande tongångar har hörts även från mediernas tyckarspalter []

3 Comments

  1. Adam skriver:

    Jag såg att du hade med min blogg som en av dem som oroligt undrar vad media kommer skriva. Jag kan säga att jag både är för och emot hackandet av IFPI:s hemsida – för eftersom de förtjänar det och emot för att det ger pirater ett ännu mer negativt rykte.
    Självklart vet de flesta som är med i bloggosfären hur vi pirater är, men det finns andra målgrupper utanför internet som vi också måste nå ut till och det blir svårare om den målgruppen (som i princip bara läser papperstidningar alternativt webtidningar och inga bloggar) redan på förhand fått veta från gammelmedia att vi är vandaliserande, hackande, kriminella underground-ungdomar.

  2. Tuss skriver:

    Ja, det är ett effektivt vapen att marginalisera genom att stämpla folk som subkulturella. Vem lyssnar på en subkulturell liksom? Nåväl, låt oss se vad pappersbloggarnas motdrag blir!

  3. Carl skriver:

    Well put!