Varför jag älskar att snatta från storföretag

En tecknad bild på en person som snattar ett paket chips.
CrimethInc-kollektivet är för vissa av oss kända för att producera inlevelsefull men ganska lättuggad anarkistpropaganda med vissa dragningar åt bland annat situationism. Böckerna Days of War, Nights of Love, Expect Resistance och "receptsamlingen" Recipes for Disaster rekommenderas alla varmt. Du kommer inte att hitta några djupa marxistiska analyser i någon av dem, men väl en mängd fascinerande skrönor, fiffiga idéer och svidande samhällskritik. Och troligen är det meningen också; alla kan inte börja sin politiska karriär med att läsa Kapitalet (för att inte tala om den ännu mindre begripliga, moderna filosofiska smörjan som publiceras nu)! I en värld där till och med motståndet har blivit diffust och abstrakt är CrimethInc tvärt om otidsenligt, nästan lite punkigt, konkreta.

Men samtidigt är (förstås!) inte alla deras idéer bra. Inte sällan drar de åt livsstilism (det vill säga att reducera sin politik till att enbart handla om ett sätt att leva sitt liv), eller ännu värre; primitivism (tanken att allt blir bra bara vi går tillbaka till stenåldern, en idé så korkad att jag inte ens tänker ödsla tid på att förklara varför), och man får ibland intrycket av att de odlar en subkultur för subkulturens egen skull, vilket självklart är kontraproduktivt och ett klassiskt misstag (tänk förra vågens husockupantrörelse).

Två av CrimethIncs kanske bästa texter är Why I Love Shoplifting from Big Corporations och Your Politics Are Boring As Fuck. Som ett experiment har vi översatt den förra, och publicerar den här nedan. Den kanske är något att tänka på nästa gång någon jämför piratkopiering med stöld!

Vi har medvetet behållit originaltextens styckeindelning (eller snarare brist därpå) i översättningen, och försökt bevara så mycket som möjligt av känslan över språkbarriären. Kompletteringar och/eller korrigeringar mottages gärna!

Inget kan jämföras med känslan av upprymdhet, av brustna fjättrar och förlorade bördor, som jag känner när jag lämnar en butik med deras varor i fickorna. I en värld där allting redan tillhör någon annan, där jag förväntas sälja mitt liv, arbetande för att ha råd att överleva, där jag är omgärdad av krafter bortom min kontroll eller förståelse, krafter som uppenbarligen inte bryr sig om mina behov eller mitt välbefinnande, är det ett sätt att skära ut en bit av världen åt mig själv — att påverka det som påverkar mig så mycket.

Det är en helt annan känsla än den jag känner när jag köper något. När jag betalar för något gör jag ett byte; jag erbjuder pengar som jag köpt för mitt arbete, min tid och min kreativitet, för en vara eller tjänst som företaget annars inte skulle dela med sig av under några omständigheter. På sätt och vis har vi en relation grundad på våld: vi förhandlar inte om vårt utbyte baserat på vår respekt för- eller omtanke om varandra, utan efter vad vi kan utsätta varandra för. Stormarknaderna vet att de kan ta tio spänn för en limpa bröd eftersom jag kommer att svälta om jag inte köper det; de vet att de inte kan ta 40 kronor, för då kommer jag att gå till någon annan. Så vår interaktion kretsar kring outtalade hot snarare än kärlek, och jag tvingas offra något för att få något av dem.1

Allt förändras när jag snattar. Jag förhandlar inte längre med ansiktslösa, omänskliga varelser som inte bryr sig om mitt välbefinnande, istället tar jag vad jag behöver utan att offra något. Det känns inte längre som att jag tvingas till ett utbyte,  inte som att jag saknar kontroll över hur världen runt mig styr mitt liv. Jag behöver inte längre oroa mig för om boken jag köpte var värd de två timmarnas arbete som krävdes för att betala den. På de, och på tusen andra sätt, får snattande mig att känna mig befiriad och stark. Låt oss undersöka vad snattande har att erbjuda som en alternativ livsstil.

Snattaren vinner sitt byte genom att ta risker, inte genom att köpa det med en bit av sitt liv. Hennes liv är inte något som måste säljas för 70 eller 80 kronor i timmen i utbyte mot överlevnad; det är något som tillhör henne därför att hon tillgodogör sig det för sig själv. I skarp kontrast till den laglydiga konsumentens metoder så är sättet hon tillskansar sig varorna på lika spännande som varorna själva.

Snatteri är att vägra deltagande i bytesekonomin. Det är ett förnekande av att folk förtjänar att äta, leva och dö baserat på hur effektivt de säljer sitt arbete till andra. Det är ett förnekande av att allting kan beskrivas i monetära värden, av att en smaskig bit choklad i munnen är värd precis fem kronor eller att en timma av en persons liv verkligen kan vara värd hundra kronor mer än en timma av någon annans. Det är att vägra acceptera det kapitalistiska systemet, där arbetarna måste köpa tillbaka frukterna av sitt eget arbete, och på så sätt generera vinster till kapitalägarna.

Snattandet säger nej till alla de förkastliga företeelser som karakteriserar det moderna företaget. Det är ett uttryck för missnöje med de låga löner och oförmånliga arbetstider som så många utsugande företag tvingar på sina anställda för att maximera sina vinster. Det är en vägran att betala för skräpprodukter som konstruerats för att gå sönder eller nötas ut snabbt så att konsumenterna måste köpa nya. Det är en vägran att betala för de skador som företagen skoningslöst gör på miljön när de tillverkar fler produkter eller bygger nya affärskedjor, en vägran att finansiera de företag som konkurrerar ut lokala småföretag, en vägran att acceptera det systematiska mord av djur i animalieindustrin och utnyttjandet av gästarbetare i frukt- och grönsaksindustrierna. Snattandet markerar mot alieneringen av den moderna konsumenten. "Om vi inte har råd med- eller kan hitta andra produkter än de här, som gjorts tusentals mil från oss, och om vilka vi inte kan veta ett skvatt,"2 försäkrar det, "så vägrar vi åtminstone att betala för dem."

Snattande är den effektivaste protesten mot dessa förkastliga egenskaper hos moderna företag därför att det inte bara är teoretiskt — det är praktiskt, det inbegriper handling. Verbala protester mot ansvarslösa företagsbeteenden kan resas utan att någonsin ha någon faktisk effekt, men snattande skadar företagen samtidigt som det (om än i hemlighet) visar missnöje. Det är bättre än en bojkott, för det kostar företaget pengar istället för att bara minska dess inkomster, och det betyder också att snattaren  fortfarande kan komma över de produkter hon behöver för att överleva. Och nu för tiden, när så många företag är sammankopplade och så många multinationella företag är involverade i oacceptabla aktiviteter, är snattandet en generaliserad protest: det är en vägran att förse ekonomin med några pengar över huvud taget, så att snattaren kan vara säker på att hennes pengar aldrig slutar i händerna på företag hon ogillar. Och utöver det kommer hon inte att behöva arbeta lika mycket för dem!

Men vad händer med människorna i företagen? Hur går det med dem? För det första så skiljer sig de moderna storföretagen från den klassiska modellen av privata bolag i det att de existerar som separata ekonomiska enheter från sina ägare. Så snattaren stjäl alltså från en icke-mänsklig enhet, inte direkt ur någon människas ficka. För det andra, eftersom så många arbetare betalas förbestämda löner som beror mer på hur lite företaget kan komma undan med att betala snarare än på hur mycket de tjänar så skadar inte snattaren större delen av arbetskraften på något företag heller. Aktieägarna, som nästan alltid är rikare än den genomsnittliga tjuven, är de som råkar illa ut om företagen går med förlust; men allvarligt talat, det går givetvis inte att ruinera någon av dessa ens med den mest välriktade snattarkampanj. Dessutom lägger de flesta moderna företag undan pengar för att täcka upp för snatteriet. Företagen är medvetna om att det finns tillräckligt mycket missnöje med dem- och deras kapitalistiska ekonomi för att folk ska stjäla av dem. De är alltså tillräckligt cyniska för att fortsätta som vanligt, fast de vet att det innebär att många av deras kunder (och anställda!) är beredda att stjäla från dem om de kan. Och om de är beredda att fortsätta göra affärer på det viset, fast de är medvetna om hur många människor det alienerar, så ska de heller inte vara förvånade över att folk fortsätter att stjäla från dem.

Snattandet är mer än ett sätt att överleva i den samvetslösa konkurrensen på den "fria marknaden" eller att protestera mot företagens orättvisor. Det är också en annan inställning till världen och livet.

Snattaren klarar sig med en miljö som har erövrats av kapitalismen och industrin, där det inte längre finns en neutral värld att hämta resurser från och där allting har blivit privat egendom, utan att acceptera den eller det absurda liv det medför. Hon tar sitt liv i sina egna händer genom att applicera en urgammal angreppsmetod på den moderna överlevnadens problem: hon lever som urban jägare och samlare. På så sätt kan hon leva mycket som hennes avlägsna släktingar gjorde innan världen underkuvades av teknologi, imperialism och den "fria" marknadens irrationella krav; hon hittar samma utmaningar och belöningar för sitt arbete, belöningar som är förlorade för resten av oss idag. För henne är världen lika farlig och spännande som den var för den förhistoriska mänskligheten: varje dag befinner hon sig i nya situationer, möter nya risker, lever sitt liv i en ständigt föränderlig miljö. För den laglydiga konsumenten är det troligt att varje dag är den andra lik, och att avsaknaden av faror är lika påtaglig som mål och mening.

Att snatta är att sätta omedelbara kroppsliga behov (som till exempel hunger) över abstrakt "etik" och andra eteriska konstruktioner, av vilka de flesta ändå blev kvar efter den avlidna kristendomen. Snattandet klär av varorna (och marknaden rent allmänt) från dess mytiska kraft att kontrollera konsumenternas liv… när de fångas med våld visar de sig som det de verkligen är: resurser som kontrolleras med våld av företagen på alla andras bekostnad. Snattandet tar oss tillbaka till den fysiska världen, där saker är verkliga och där ting inte är mer än deras fysiska egenskaper (vikt, smak och tillgänglighet) och inte behäftade med övernaturliga kvalitéer såsom "marknadsvärde" eller "profitmarginal". Det tvingar oss att ta risker och att uppleva livet på riktigt igen. Kanske kan inte snattandet ensamt besegra det industriella samhället eller det kapitalistiska systemet… men under tiden är det en av de bästa formerna av motstånd och självförverkligande, och en av de mest praktiska!

  1. I en kärleksrelation däremot brukar folk se det som att de tjänar på att dela med sig. []
  2. Det är precis denna känsla av maktlöshet inför de varor man måste konsumera för att överleva som vi hävdar skapar nojorna runt ekologiska produkter och tillsatser. []

13 Comments

  1. ottero skriver:

    Här –> "…någonsin ha någon faktiskt effekt,…" borde det stå "…någonsin ha någon faktisk effekt,…", men det är bara en liten poängtering i översättningen.

    Trevlig text, även om den var lite för förskönande och romantiserande över hela snattandet. Fast det kanske bara är jag som helt enkelt störde mig lite på upprepandet över hur spännande det är att snatta. Jag skulle också vilja säga att kristendomen tyvär inte är avliden än.

    Allt detta är däremot bara kommentarer på en text ni inte har skrivit utan borde egentligen riktas någon annanstans, men texten innan var trevligt skriven och kom med en trevlig poäng.

  2. Job skriver:

    Jag har fixat faktisk-stavfelet

  3. fredrik skriver:

    apropå dissident: visst, det senaste numret var åt helvete för flummigt i stora delar, men nummer två är ju både ganska konkret och framförallt skitbra!

  4. Job skriver:

    Det har vi inte läst, men vi skall försöka få fatt på det och göra så!

  5. Calandrella skriver:

    Jag anser att en viss äganderätt är till samhällets bästa, men kapitalism är det knappast, och texten är mycket intressant. Hur lång tid kommer gå tills publicering av sådana här texter räknas som uppmaning till brott?

  6. Job skriver:

    Mycket lång tid kommer att gå innan publicering av sådana här texter räknas som uppmaning till brott, tror jag.

    Hursomhelst: texten ifrågasätter inte den personliga äganderätten, d v s rätten att förfoga över personliga tillhörigheter.

  7. eyerouge skriver:

    Delar av det de skriver verkar motsägelsefullt. T.ex. att man genom snatteriet gör ekonomisk skada på företaget, samtidigt som man i en annan passage menar att företagen stoppat undan pengar för att täcka snatteriet (vilket stämmer).

    Dessa pengar företaget "stoppat undan" regnade inte ner från ovan. Företagen kommer inte "stoppa undan" pengar från kapitalistens vinst.

    De undanstoppade pengarna kommer från företagets prishöjning och/eller lönesänkning och liknande nedskärningarna för de vanliga arbetarna på företagen. I slutändan är det snittsvensson som drabbas, och inte exempelvis företagsledningen. Av samma skäl är det också i regel missvisande när svenskt näringsliv m.fl. går ut och berättar hur mycket snatteriet i Sverige "kostar näringslivet".

    Personligen har jag inte lagt ner tillräckligt energi för att ta ställning i frågan än. Det verkar vara som att snatteriet måste ske i vissa omfattningar för att de ska få olika typer av effekter. Det blir därför svårt att diskutera snatteri rent generellt, som om det fanns en form av det och alltid vissa konsekvenser som skulle följa av det. Tror emellertid att frågan kring vem som drabbas i slutändan och hur den gör det är rätt relevant….

  8. Simon skriver:

    Haha, i min värld låter det här vansinnigt. Men jag har säkert missat en massa som har fått för mig att vårt demokratiska samhälle är förhållandevis välmående. Vilket mål är det ni vill uppnå? Det står att vi som tror på ett rättssystem saknar mål och mening och ibland kan det ju onekligen kännas så, så då blir jag väldigt nyfiken på vad jag missat? Vilken är den stora meningen som ibland kan fattas mig men som författaren känner? Att få kickar av att stjäla känns lite torftigt för mig som livsfilosofi, om jag ska vara ärlig.

  9. Job skriver:

    Att få kickar av att stjäla känns onekligen lite torftigt, vi kallar det för livsstilism och det är dåligt.

  10. Tuss skriver:

    Eyerouge har rätt, texten är självmotsägande på flera punkter, bland annat på den hen nämner. Meningen med att publicera den var inte att visa upp en väl genomförd analys (då hade vi gjort den själva!), utan tanken var mest att mana till eftertanke om hur- och till vems fördel vår moral kodas (exempelvis att det är jättefel att stjäla från ett ansiktslöst företag men "smart" att göra sig rik på andras arbete). Och, förstås, att presentera CrimethInc.

    Vad beträffande det "demokratiska" samhället så förstår jag inte varför det är relevant i frågan (såvida man inte snattar från en statlig institution, möjligen). Även om vi skulle anta att valsystemet är fullständigt demokratiskt så är ju företagen och marknaden i princip bortom (pseudo-) demokratisk kontroll. Såvida man inte tycker att det är demokratiskt att rösta med plånboken, men det är ju absurt, inte minst för att röstsedlarna är ojämlikt fördelade.

  11. Väldigt intressant och läsvärd text, men också väldigt roligt att läsa kommentarerna.
    Det jag gillar mest med texten är den frihetliga känslan som den förmedlar. Känslan av att ta kontroll över sitt liv igen.

  12. Sandra skriver:

    Följt din blogg och njutit av den vi tycker så lika men är nu mest förvånad att jag måste skriva lite…Jag tycker Dissident #3 är väldigt konkret eller det är en bra blandning mellan arbetsplatsskildringar, texter om arbetslöshet, Camatte-texten "om organisering", proletär management osv. och mer spinozistisk Negri-style abstrakthet. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan gilla Crimethinc men inte gilla nummer #3 av Dissident, det är ju dessutom en väldigt stort framsteg från #2. De rör sig med liknande och ibland samma bildspråk, skriver väldigt konkret och hänförs av det okontrollerbara och djupa för att öppna upp nya frågeställningar. Days of War, Nights of Love är ju jättegammal, det är en fin introduktion som öppnar upp frågeställningar, men crimethinc lämnar en med den aktivistiska moralen och föreställningen att det bara är att "unite and fight". För min del tycker jag Dissident är ett väldigt bra nästasteg att våga utmana sig själv med och visar på begränsningar i motståndets natur och problematiserar. Utan nummer 3# hade jag själv aldrig vågat börja läsa Kapitalet t.ex. Givetvis får man gilla olika texter och böcker, det förändras ju även över tid men blev så förvånad över din reaktion.

  13. Tuss skriver:

    Sandra: Lustigt att det kan vara så olika! Jag har nyligen läst ut Kapitalet, och den hade jag inte alls samma problem med som Dissident. Däremot tyckte jag att den var svävande och många gånger anekdotisk med sina redogörelser för barnarbeteskommissionerna och arbetsförhållandena på fabrikerna (för att inte tala om fotnoterna, som jag ganska snart började skumma och till sist nästan kategoriskt hoppa över). Fast det kan vara värt att notera att jag förmodligen missade mycket av innehållet i den, vilket ingick i min plan. Jag hade mest tänkt skaffa mig en översiktsbild så att säga.