Luftslottet

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det¹ så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.²

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn³ eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. [↩]
2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. [↩]
3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. [↩]

Krastavac från Vardagspussel publicerade ett inlägg som handlade om hur alla inte orkade traggla Marx och föredrog att se på t ex Scrubs istället. Som svar på det propsade Jesper från redundans om nödvändigheten i att ändå bilda sig, och när Haninge från Forever United efterlyste nya organisationsformer för lärande konstaterade Tusen Pekpinnar att det nu var lite "debatt", samt att Marx är onödigt tråkig och att det finns andra alternativ.

Det kan tyckas som om att arbetarklassen är i ett permanent moment 22 – för att avskaffa kapitalismen måste vi bilda oss för att förstå den, men om vi inte avskaffar kapitalismen har vi inte tid att bilda oss för att förstå den, eftersom vår "fritid" går åt till att regenerera krafterna inför det kommande arbetet.¹ Detta trots att arbetarklassen tillkämpat sig åtta timmars arbetsdag, gratis utbildning, folkbibliotek, och allt möjligt för att befrämja just studier. Ändå använder vi allt mindre av vår fritid till studier – varför?

Några amatörhypoteser:

1. Arbetarklassen har helt enkelt blivit latare, och kräver mer avslappnande fritid. Lycka uppfattas relativt till omgivningen och relativt till ens egna förflutna,² och Marx har inte samma omedelbara underhållningsvärde som Scrubs.³
2. Eftersom kapitalismen kräver dumma arbetare som klarar av att göra monotona trista skitjobb, trubbas en del helt enkelt av tills de blir just dumma i huvudet.
3. Uppväxt med grundskola och eventuellt gymnasium har gjort så att de delar av arbetarklassen som inte haft det snorlätt i skolan associerar studier med negativa känslor, vilket inte uppmuntrar till vidare studier, hur spännande och roligt det än kan vara att studera i goda vänners lag.
4. Informationstsunamin den västerländska arbetarklassen utsätts för har en negativ effekt på vår förmåga att ta in mer omfattande verk. När pressmeddelanden kommer i 140 tecken så är 140 sidor föga lockande, och än mindre 845 sidor Kapitalets första band. Allt skall sammanfattas, destilleras, förenklas, förkortas – till fördel för förståelse, men till nackdel för djupare analys.
5. Den moderna kulturen är en åskådarkultur, vilket föder passivitet. Dåtiden präglas av deltagande – logedanser, sång, och skratt snarare än tv-serier i fåtöljen. Detta illustreras tydligt med den totala bristen på allsång vid politiska möten, något som ju var väldigt vanligt förr i tiden.⁴
6. Att växa upp med ögonen klistrade vid TVns magiska bilder har en negativ inverkan på vårt skriftspråk. Analfabetiska kulturer har svårare att greppa abstrakta koncept och liknelser än kulturer med skriftspråk – Marx mervärdesteori går inte att förklara med en serie bilder (även om illustrationers pedagogiska värde verkligen inte skall underskattas).

Så problemformuleringar lider det ingen brist på. Lösningsförslag, däremot…

Vi på Luftslottet tror att vårt problem inte kan härledas till en av de ovan listade hypoteserna, utan snarare en kombination av dem allihop och ett gäng till. Därför är det av vikt att bekämpa dem allihop – genom att aktivt motarbeta en Björklundsk skolpolitik, till exempel. Plötsligt blir brädspel en revolutionär handling, eftersom det är ett uttryck för aktivt deltagande snarare än passivt åskådande. Att kulturarbetare är mer vänster än befolkningen i genomsnitt, kan det bero på det här?

Samtidigt är det ju av vikt att man bara för detta inte bygger in sig i ett elfenbenstorn. Det finns ingen anledning att använda svåra uttryck när lättare finns till hands – en god filosof är värdelös om hen inte samtidigt också är en god pedagog. Därmed är det viktigt att vi, som Jesper påpekar, undviker en folkpartistisk "skyll dig själv"-retorik. Hur går vi vidare? Är det dags att starta en ny läsrörelse? (Eller skall vi helt enkelt spränga televisionsanläggningar?) Handlar det om att återuppbygga studiecirkelns forna glans?⁵ Hur får vi isåfall folk att gå på studiecirklar, och hur undviker vi att det leder till att diskussionsgrupper kring anarkokommunistisk teori blir ett mål snarare än ett medel?

Innan Luftslottet hunnit publicera ovanstående text skrev Krastavac ytterligare ett inlägg, som förklarade 1) att Krastavac är rätt bildad (vilket vi ju redan visste, eftersom det märks i inläggen på Vardagspussel – att bildningen delvis kommer från praktik snarare än böcker är inte utav någon betydelse), 2) att det finns en skillnad mellan "teoretisk diskussion" (typ det som Tuss kallade det "organiskt", se nedan) och "akademisk diskussion", 3) att det viktiga är hur vi kan skänka glädje och mening åt fritidsstudier i teori, samt 4) att Krastavac inte kan kalla sig marxist eftersom hen inte har läst tillräckligt med Marx. Jag (Job) håller inte med – jag kallar mig marxist trots att det enda jag läst är just manifestet och några wikipediaartiklar, samt att jag sett några föredrag.

En sak är säkert: en sockerbit att svälja teorin med är Alternativa politikerveckan, 28 juni-4 juli i Visby. Var där eller var borgerlig!

Från Konfliktportalen.se, exklusive de inlägg som redan länkats: Kristoffer Ejnermark påminner om att enskilda kufar inte representativa för bloggosfären, tusenpekpinnar berättar om det roliga med bloggar, och jesper tipsar om ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen (torrent), och kimmuller sammanfattar budgeten: AMS-trams och klasshat.

1. Såklart gäller inte detta alla – en del har tid, och ork. Men här drar vi alla över en kam. [↩]
2. Easterlinparadoxen – förvisso omdiskuterad, men jag tror att dess generella drag stämmer. [↩]
3. Möjligtvis bortsett från i teateruppsättningar av det Kommunistiska Manifestet. [↩]
4. Här kan ett levande internet vara av stor betydelse. [↩]
5. Tuss kallade det här för "organisk bildning – typ lära, applicera, diskutera i en hög". [↩]

Det är inte ovanligt att man stöter på något av följande tre argument mot antikapitalistisk kamp:

1. Vem som helst kan ha en bra idé, ta ett lån och bli rik, det är inte relevant att prata om klasser längre, speciellt inte när så många arbetsplatser har demokratiserats.
2. Kapitalet har bättrat sig, nu för tiden har vi ju Rättvisemärkt och Krav! Den Marxistiska analysen grundar sig på miljön vid 1900-talet och kan inte användas längre.
3. Kapitalismen är en nödvändig och sund komponent i ett demokratiskt samhälle.

Vi tänkte därför här möta dessa tre argumentklasser i tur och ordning.

Vad gäller "allas lika möjligheter" (det första argumentet) kan det till att börja med vara en poäng att förklara vad som egentligen menas med kapital. Många associerar ordet "kapitalist" till gubbar med monokel och stormhatt som övervakar vita manliga arbetare som svettas i ett stålverk eller något liknande, men det som avses med kapital är helt enkelt pengar som investeras i arbetskraft och arbetsmedel för att på så sätt förökas.

Med kapitalet menar man den sociala relation (och motsättning!) som finns mellan kapitalet (arbetsköpare, chefer, investerare) och arbetet (anställda). Det tål att upprepas; kapitalet är en social relation. Inte en person med monokel. Inte en person. Det är möjligt att glida in- och ut ur denna relations olika roller. Exempelvis kan man tänka sig en mellanchef som växelvis agerar ansikte åt kapitalet och växelvis är arbetare.

Här kan vi se att eftersom kapitalet är en social relation, en maktfördelning, så spelar det ingen roll om dagens kapitalist var städare igår; hans eller hennes sociala funktion är densamma som en "född" kapitalists, och det är praktiskt omöjligt för alla arbetare att bli kapitalister, även om det inte nödvändigtvis skulle vara bättre om de kunde det. Därför spelar klassresorna och de demokratiserade arbetsplatserna (där flera anställda turas om att agera ansikte åt kapitalet) från det första argumentet inte någon roll. De är istället en strategi från kapitalets sida att hantera arbetarna (alla som stött på begreppet "elevdemokrati" bör förstå vad som avses).

Angående den "goda kapitalismen" (det andra argumentet) så måste man, för att förstå hur kapitalet i stort verkar, förstå att det av naturen är internationellt, och att det har en enda drift: förökandet. En hög guld är, per definition, inte kapital om den inte investeras- och därigenom förökas. Kapitalet kommer dessutom att drivas till att öka sina vinster på grund av "om inte jag gör det så gör någon annan det"-faktorn.¹ Myrstacken är liten och många kapitalister strävar efter att komma upp till toppen.

Denna mekanism sållar effektivt bort nyblivna kapitalister med goda avsikter, "compassionate capitalists", "gröna kapitalister" eller arbetarkooperativ exempelvis, antingen genom att konkurrera ut dem eller genom att förändra dem. En reklamfilm som talar om hur miljövänlig man är kostar mindre (det vill säga inbringar större vinst) än att faktiskt vara miljövänlig

Även om några enstaka företag lyckas bygga sig ett varumärke på miljövänlighet så kommer systemet som helhet fortfarande vara djupt omiljövänligt, och därför är heller inte det andra argumentet relevant. De tunga och obehagliga tillverkningsindustrierna har dessutom bara effektiviserats och omformats, men mest av allt flyttats till platser där vi har sämre insyn. Europas tidiga 1900-tal övervintrar bland asiens frihandelszoner och liberala experiment.

Återstår gör då påståendet om att kapitalismen är en nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle (det tredje argumentet). Det förs ofta av den liberala skolan, som tycks ha bortsett från själva kapitalet, och istället fokuserar uteslutande på bytet av varor genom marknaden. Argumentationen brukar gå något i stil med att om du odlar äpplen så köper jag dem av dig och bakar paj, som jag säljer tillbaka till dig. Alla blir glada, och ett plus ett blir lite mer än två, eftersom det nu både finns äpplen och paj.²

Problemet med resonemanget uppstår om äppelpajsbagaren bygger en pajfabrik och anställer arbetare som får baka paj åt henom. Hen kan då låta arbetarna producera pajer för mer pengar än deras lön och kostnaden för fabriksbygget, vilket ger vår nyblivna pajkapitalist möjlighet att bygga ännu fler pajfabriker, tjäna ännu mer pengar och på så sätt förskjuta den redan skeva maktfördelningen ytterligare.

Vi kan alltså inte betrakta kapitalismen som bara ett praktiskt bytessystem, utan måste se det som ett system för (ojämn) fördelning av social makt. Alldeles oavsett om man anser det parlamentariska systemet vara demokratiskt eller inte så är det helt enkelt uppenbart att kapitalismen inte är demokratisk på något sätt.

Från konfliktportalen: salkavalka skriver att klasskampen är lös, aik-micke skriver om Punkrock av Stig Larsson, aik-micke konstaterar att Till slut har AB fattat vad det handlar om, och clausewitz skriver ett stycke historia.

1. Ekonomer känner till konceptet som "allmänningens dilemma", där det används för att bevisa att, tja, kapitalet kommer att exploatera sönder naturresurser om det får chansen. [↩]
2. Tramsmatematiken är ett autentiskt citat. [↩]