Cyberrymdimperiet slår tillbaka
När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.
Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.
Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.
Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.
Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.
Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.
Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.
Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.
Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2
På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.
En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.
Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.
Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.
Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.
Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter
- Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. [↩]
- Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. [↩]
- Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. [↩]