Vanliga frågor, del ett: varför kampen mot kapitalet (fortfarande) är relevant

Det är inte ovanligt att man stöter på något av följande tre argument mot antikapitalistisk kamp:

  1. Vem som helst kan ha en bra idé, ta ett lån och bli rik, det är inte relevant att prata om klasser längre, speciellt inte när så många arbetsplatser har demokratiserats.
  2. Kapitalet har bättrat sig, nu för tiden har vi ju Rättvisemärkt och Krav! Den Marxistiska analysen grundar sig på miljön vid 1900-talet och kan inte användas längre.
  3. Kapitalismen är en nödvändig och sund komponent i ett demokratiskt samhälle.

Vi tänkte därför här möta dessa tre argumentklasser i tur och ordning.

Vad gäller "allas lika möjligheter" (det första argumentet) kan det till att börja med vara en poäng att förklara vad som egentligen menas med kapital. Många associerar ordet "kapitalist" till gubbar med monokel och stormhatt som övervakar vita manliga arbetare som svettas i ett stålverk eller något liknande, men det som avses med kapital är helt enkelt pengar som investeras i arbetskraft och arbetsmedel för att på så sätt förökas.

Med kapitalet menar man den sociala relation (och motsättning!) som finns mellan kapitalet (arbetsköpare, chefer, investerare) och arbetet (anställda). Det tål att upprepas; kapitalet är en social relation. Inte en person med monokel. Inte en person. Det är möjligt att glida in- och ut ur denna relations olika roller. Exempelvis kan man tänka sig en mellanchef som växelvis agerar ansikte åt kapitalet och växelvis är arbetare.

Här kan vi se att eftersom kapitalet är en social relation, en maktfördelning, så spelar det ingen roll om dagens kapitalist var städare igår; hans eller hennes sociala funktion är densamma som en "född" kapitalists, och det är praktiskt omöjligt för alla arbetare att bli kapitalister, även om det inte nödvändigtvis skulle vara bättre om de kunde det. Därför spelar klassresorna och de demokratiserade arbetsplatserna (där flera anställda turas om att agera ansikte åt kapitalet) från det första argumentet inte någon roll. De är istället en strategi från kapitalets sida att hantera arbetarna (alla som stött på begreppet "elevdemokrati" bör förstå vad som avses).

Angående den "goda kapitalismen" (det andra argumentet) så måste man, för att förstå hur kapitalet i stort verkar, förstå att det av naturen är internationellt, och att det har en enda drift: förökandet. En hög guld är, per definition, inte kapital om den inte investeras- och därigenom förökas. Kapitalet kommer dessutom att drivas till att öka sina vinster på grund av "om inte jag gör det så gör någon annan det"-faktorn.1 Myrstacken är liten och många kapitalister strävar efter att komma upp till toppen.

Denna mekanism sållar effektivt bort nyblivna kapitalister med goda avsikter, "compassionate capitalists", "gröna kapitalister" eller arbetarkooperativ exempelvis, antingen genom att konkurrera ut dem eller genom att förändra dem. En reklamfilm som talar om hur miljövänlig man är kostar mindre (det vill säga inbringar större vinst) än att faktiskt vara miljövänlig

Även om några enstaka företag lyckas bygga sig ett varumärke på miljövänlighet så kommer systemet som helhet fortfarande vara djupt omiljövänligt, och därför är heller inte det andra argumentet relevant. De tunga och obehagliga tillverkningsindustrierna har dessutom bara effektiviserats och omformats, men mest av allt flyttats till platser där vi har sämre insyn. Europas tidiga 1900-tal övervintrar bland asiens frihandelszoner och liberala experiment.

Återstår gör då påståendet om att kapitalismen är en nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle (det tredje argumentet). Det förs ofta av den liberala skolan, som tycks ha bortsett från själva kapitalet, och istället fokuserar uteslutande på bytet av varor genom marknaden. Argumentationen brukar gå något i stil med att om du odlar äpplen så köper jag dem av dig och bakar paj, som jag säljer tillbaka till dig. Alla blir glada, och ett plus ett blir lite mer än två, eftersom det nu både finns äpplen och paj.2

Problemet med resonemanget uppstår om äppelpajsbagaren bygger en pajfabrik och anställer arbetare som får baka paj åt henom. Hen kan då låta arbetarna producera pajer för mer pengar än deras lön och kostnaden för fabriksbygget, vilket ger vår nyblivna pajkapitalist möjlighet att bygga ännu fler pajfabriker, tjäna ännu mer pengar och på så sätt förskjuta den redan skeva maktfördelningen ytterligare.

Vi kan alltså inte betrakta kapitalismen som bara ett praktiskt bytessystem, utan måste se det som ett system för (ojämn) fördelning av social makt. Alldeles oavsett om man anser det parlamentariska systemet vara demokratiskt eller inte så är det helt enkelt uppenbart att kapitalismen inte är demokratisk på något sätt.

Från konfliktportalen: salkavalka skriver att klasskampen är lös, aik-micke skriver om Punkrock av Stig Larsson, aik-micke konstaterar att Till slut har AB fattat vad det handlar om, och clausewitz skriver ett stycke historia.

  1. Ekonomer känner till konceptet som "allmänningens dilemma", där det används för att bevisa att, tja, kapitalet kommer att exploatera sönder naturresurser om det får chansen. []
  2. Tramsmatematiken är ett autentiskt citat. []

29 Comments

  1. Job skriver:

    Addendum: det är i denna kontext som begreppet "proletariatets diktatur" skall förstås. Proletariatets diktatur åsyftar alltså inte kommunistpartiets politiska envälde, utan arbetarklassens herravälde i motsats till till kapitalets herravälde – "bourgeoisins diktatur". Det senare är alltså det vi har världen över idag, oavsett parlamentarisk demokrati eller bananrepubliksdiktatur.

  2. Johannes Jäger skriver:

    arbetarklassens affirmation är kapitalets affirmation. Att hoppas på klassen är att hoppas på denna värld.
    De av oss som hoppas på denna världs snara undergång, hoppas alltså också på proletariatets undergång emedan
    det utgör ett konstitutivt moment i Kapitalets egen arkitektonik.

  3. Tuss skriver:

    Johannes: Så vad föreslår du att man gör istället? Världens undergång kan ju lika gärna, för att norpa ur Dissident, sluta i en vidrig postapokalyps, framför allt om ingen organiserar upp något som kan ersätta den. Vad betyder "arkitektonik"?

  4. Johannes Jäger skriver:

    Tuss. Uppskattar din snabba replik. Till ordet "Arkitektonik". Det sätt på vilket något är byggt, hur något konstitueras, är uppbyggt.
    "Kapitalets arkitektonik" betecknar således hur Kapitalet konstitueras, hur det förmerar sig självt.
    Proletariatet utgör ingalunda kapitalets fiende. På det följer att vi som tillhör arbetarklassen ej bör hoppas på eller sträva efter att affirmera vår klass som klass emedan affirmeringen av klassen som klass innebär ett förstärkande av den logik som kännetecknar Kapitalets egen rörelse. ( Märk väl, jag gör en formell distinktion mellan "kapital" med litet k och "Kapital" med stort K, detta eftersom jag vill påvisa hur dialektiken mellan proletariatet och kapital utgör själva Kapitalet – dvs. Kapitalet omfattar relationen kapital-proletariat).
    Kapitalet konstitueras i dialektiken kapital-proletariat. Att affirmera det andra ledet i den relationen har på sin höjd en ideologisk betydelse, men vittnar om bristande förståelse för proletariatets egen plats i Kapitalets reproduktion. Ergo: att hoppas på Kapitalets undergång är att hoppas på vårt eget upphävande, inte vår affirmation. Citerar Jacques Camatte som med en kärnfull mening artikukulerar ovanstående resonemang: "One can only speak of the victory of the proletarians to the extent that one simultaneously affirms that they will not realize it as proletarians, but in negating themselves."

  5. Job skriver:

    (Och vad betyder "konstitutivt moment"?)

  6. Job skriver:

    Johannes: du använder många svåra ord som verkar vara lite onödigt komplicerade, men om jag fattar det rätt så försöker du säga att ett avskaffande av kapitalismen av nödvändighet även innebär avskaffandet av arbetarklassen, eller med andra ord ett upplösande av alla klasser och klassrelationer? Isåfall – ja, det är väl självklart, är det någon som påstått annorlunda?

  7. Johannes Jäger skriver:

    Kamrat. Jag ber dig läsa vad jag skriver om ordet "Arkitektonik". Det sätt på vilket något är byggt, hur något konstitueras, är uppbyggt.

  8. Johannes Jäger skriver:

    Job. Om jag inte misstar mig talar du i din första kommentar om "arbetarklassens herravälde i motsats till till kapitalets herravälde".
    Mitt påpekande rör just den motsatsen du talar om.
    Du tycks missförstå det radikala i min kommentar: upplösandet av klasserna kan ej arbetarklassen stå för som klass.

  9. Tuss skriver:

    Hm. Ja, nu förstår jag din poäng tror jag, Johannes, även om jag tycker att verkar lite som ordpeteri. Det är hur som helst kul att någon som uppenbarligen är såpass teoribevandrad kommer och kommenterar. Jag försökte förresten läsa Dissident #3 som jag såg att du rekommenderade, men mest av allt tyckte jag att texterna luktade klubb för inbördes beundran och värsta sortens filosofitrams (det vill säga användandet av svåra ord och begrepp i sådan utsträckning att det börjar framstå som att meningen är att ta fokus från vad man faktiskt säger). Att basera en kritik av något på att man inte förstår det har dock sina begränsningar! Om du har tips på någon "trappstegsläsning" innan Dissident så är jag idel öra.

  10. Job skriver:

    Johannes: så vänta, du försöker säga att klassamhället kan bara avskaffas om proletariat och kapital samarbetar?

    Om så inte är fallet, varför förklarar du inte istället för att upprepa samma sak igen, som en jävla papegoja?

    Om så är fallet, är du fascist eller vad är grejen? Klassamarbete känns lite väl italienskt 30-tal, gör det inte?

  11. Johannes Jäger skriver:

    Tuss.
    Det gläder mig att något av det som artikulerades i mina kommentarer låter sig uppfattas som meningsfullt. Beträffande Dissident #3 så hänvisar jag till texten av Camatte. Tror inte jag delar din uppfattning om vad som är "filosofitrams". Marxistisk tradition kännetecknas många gånger av hög abstraktionsnivå, det är bara att se på många av Marx egna texter för att inse att Marx inte backade inför det svåra, det filosofiska, det begreppsliga arbetet. Tror du håller med mig i det. Det verkar så.
    Men du verkar misstänksam mot texter som ter sig eller är "svåra", vad det verkar. Att ge sig in i det teoretiska arbetet är att fördjupa sig i den självklara verklighet som ständigt gäckar och undflyr begreppsliga bestämningar, därför ter det sig angeläget att ej rygga inför det svåra "som om" det vore enkelt, lätt att tala om. Ty skenet kan som bekant bedra. Jag vill inte "lära" dig något, jag vet bara att jag respekterar och vet med mig om att de som skrivit i dissident är allvarligt syftande tänkare, liksom du. vänligen J

    Job:
    Du verkar inte vara den mest begåvade av läsare. Det är beklämande att du drar den slutsatsen som du gör. Ber dig sluta använda nedvärderande ord, för om jag förstår dig rätt så står vi på samma sida som kamrater. Men din självgodhet hindrar dig ifrån att se att det finns andra som ej talar eller tänker som du. Eftersom du inte förstått något av det jag säger, vilket dina frågar bevisar, är jag rädd att ett förtydligande endast kommer att mötas med samma ignoranta skepsis som dina kommentarer låter mig förstå. Men jag säger ändå ett par saker.
    Kapitalets avskaffande innebär inte ett samarbete med kapitalet, det innebär ett upphävande av både de poler som utgör Kapitalet självt. Som arbetare är vi Kapitalistiska varelser, det är vårt merarbete och därmed mervärdet som är av intresse för kapitalet.
    För att kasta kapitalet över ända måste vi själva upphöra vara arbetare, vi måste skälpa själva den grund som gör oss till arbetare.

  12. Job skriver:

    Kamrat Jäger,

    meningen var inte att nedvärdera dig eller ditt omfattande intellekt. Självklart står vi på samma sida som kamrater. Självklart är det min självgodhet som hindrar mig att förstå vad du säger när du efter att jag bett om ett förtydligande upprepar exakt samma sak igen – naturligtvis kan inte fallet vara så att din pedagogik är något bristande. Du har rätt i att jag knappt förstått något av det du säger, även om Tuss sedermera förklarade att du inte förespråkade klassamarbete, och du har även rätt i att sålänge du skriver som om du skrev en uppsats vid ett läroverk i början av 1900-talet så kommer du att mötas med denna ignoranta skepsis.

    Om allt du ville säga var att vårt merarbete måste avskaffas för att avskaffa kapitalismen så kan jag bara säga – duh. Om dina ändlösa studier av marxistisk dialektik lett dig till den slutsatsen och intet mera kan det bara konstateras att den tiden förmodligen kunnat ägnas åt någonting bättre. Det har även jag insett, och jag har inte kommit längre än till första sidan av första kapitlet av Kapitalet (utgåvan från A-Z förlag, med första upplagan 1969).

    Det intressanta är inte att detta måste ske, det intressanta är hur vi skall gå tillväga för att få detta att ske. Har du några goda idéer på den fronten? För att citera Marx: "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den" (Teser om Feuerbach). Att läsa marxistisk filosofi räcker inte, du måste gå från ord till handling.

    Slutligen, beträffande min intelligens: att jag ibland väljer att uttrycka mig som stora delar av det proletariat jag faktiskt tillhör är inte tecken på en bristande intelligens, däremot så är det möjligtvis ett tecken på bristande intelligens att du vägrar sluta prata som intelligentsian under tidigt 1900-tal istället för att lugnt och sakta förklara vad i helvete det är du menar.

    För övrigt så är jag inte bara en läsare – jag är 50 % av Luftslottet, där Tuss utgör de andra 50 %.

    (Och det stavas stjälpa.)

  13. Job skriver:

    Kamrat Jäger återigen;

    Tuss upplyser mig nu att han i samråd med en fjärde kamrat konstaterat att dina ursprungliga inlägg handlade om mitt ursprungliga addendum om "proletariatets diktatur". Syftet med min kommentar var alltså inte att mena att relationen mellan proletariat och kapital är något som helt enkelt måste kastas om, så att proletariatet står över kapitalet istället för tvärtom – som du ju själv försökte påpeka är proletariatet såklart något som måste avskaffas i samband med kapitalet, eftersom proletariatet enbart existerar som en följd av att kapitalet existerar.

    Nej, syftet med min kommentar var att reda ut ett vanligt missförstånd: "proletariatets diktatur" betyder inte att en gubbe med mustasch sitter och styr över folket uppbackad av ett gediget våldsmonopol.

  14. Johannes Jäger skriver:

    Kamrater, Tuss och Jobb med flera. Känns meningsfullt att föra dialog med er.

    Syftet med min kommentarer, om än omständligt formulerade, är att försöka tänka relationen proletär-kapital i sin dialektiska samtidighet. Kapitalet sätter proletären som sitt eget objekt. I vart fall i vår tid. Vi människor är inte bara inordnade i ett kapitalistiskt system, vi är underordnade det. Vi kan inte ta oss ut, för det finns ingen utsida!

    Att vilja förändra världen, att inte bara tolka den innebär för mig att formulera ett trovärdigt alternativ till den aktivistiska hållning som Job kärnfullt formulerar när han/hon säger: "Att läsa marxistisk filosofi räcker inte, du måste gå från ord till handling."
    Det är en appell som påminner om Jakobs brev i nya testamentet, där det talas om att en tro utan gärningar är död. Det fanns en tid då jag kände mig träffad av en sådan uppmaning.
    Den reflexiva praxis som är möjlig att bedriva – när man som jag givit upp hoppet om att kampen ska producera det kommande samhället – är en praxis som i marxismen uppfattar möjligheten att "se & verka" i det som står på spel i våra liv, här och nu.

    Kapitalismen kan inte omstörtas av den lönearbetande klassen; revolutionen är inte det nya, demokratiska förvaltandet av samhällets resurser – i min fantasi är revolution att rikta "vapnen" mot det vi blivit, att lägga ner lönearbetet, sluta sträva, ta avstånd från välfärden, utveckla förhoppningar som inte kapitalet kan tillfredställa, utveckla relationer till varandra och oss själva som i sig själva kanske skulle kunna beskrivas som "den utsida som inte finns" (för att säga det lite paradoxalt), dvs. i praxis sluta upp med att identifiera oss med det vi vill upphäva: utsugningen av vår arbetskraft. Kort sagt, endast genom att negera vårt liv som inordnade arbetare, underordnade Kapitalets reproduktiva cykel.

    Så, på frågan om jag har några idéer om hur kapitalismen ska kunna stjälpas(!), omstörtas, så är svaret: det är "fel" fråga, det är ett kategorimisstag. Det är att ta miste på vad som står på spel för oss som marxister idag.

    Erkänner villigt det inflytande visa teoretiker haft på det sättet vilket jag skriver och tänker. Kanske borde jag vara tyst, men ni har inspirerat mig till att ta till orda. Citerar avslutningsvis Gilles Dauvé, en teoretiker som skriver föredömligt okomplicerat om angelägna saker.

    "Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?"

    Gilles Dauvé, Kapitalism och kommunism i Vägrandets dynamik

  15. Johannes Jäger skriver:

    Ps. för övrigt uppskattar jag texten "vanliga frågor del ett….". Ni har så rätt, så rätt.

  16. Tuss skriver:

    Problemet är ju att det inte bara är välfärd som lönearbetet ger, utan faktiskt möjlighet till att leva; mat, bostad et cetera. Utan att ha fått sina basbehov tillfredsställda (se Maslow) så kan man ju knappast utveckla nya förhoppningar och relationer. Därmed inte sagt att du nödvändigtvis har fel; att något är svårt är inte detsamma som att det är omöjligt! Tanken att förgöra kapitalismen genom att skapa en utsida, som så att säga kan användas för att peta in en hävstång och bända i, är kanske bra. Möjligen är den inte den enda dock!

    Ett intressant exempel på utsidor skulle jag vilja säga är fri programvarurörelsen, den som har gett oss GNU/Linux och så vidare. Visserligen kan man väl se den som en avknoppning från den akademiska världen, men den handlar ju fortfarande om att skapa program enligt kriterier som definitivt inte är skapade av kapitalet och med en produktionsprocess som är ganska olik de som kapitalet använder sig av (det var dels därför de skapade "open source", som tonar ner de mest kapitalinkompatibla idealen om rätten att kopiera och modifiera som en mänsklig rättighet). Hela rörelsen är ju decentraliserad och ad-hoc-ig, och framför allt: den bygger på det totala upphävandet av privategendomen av immateriella föremål, och skapar ett slags gåvoekonomi. Givetvis kommer inte denna rörelse ensam att rädda oss; det finns många fall där kapitalet både bidrar till den och utnyttjar den för egen vinning, men den kan vara en början.

  17. Johannes Jäger skriver:

    kamrat
    Finner repliken från 18 april mycket tänkvärd. Har inte tänkt särskilt på det du påtalar, men det är ett mycket bra exempel på
    vad jag finner önskvärt!
    Till dina inledande ord. Lönearbetet som vi känner låter oss resonera och dra de slutsatser som du drar. Går inte att invända emot det.
    Du har naturligtvis rätt. Är det likväl möjligt att lite försiktigt kritisera innebörden av basbehov?

    Som vi båda vet ligger det i Kapitalets intresse att reproducera de villkor som möjliggör fortsatt exploatering av arbetskraften. (1)
    När denna reproduktion kommit att inkludera hur vi arbetare betraktar våra behov (bortser nu från de uppenbara, mat, sömn, vatten,värme), dvs. när man med Althusser kanske kan påpeka att människor inte förhåller sig till sina livsvillkor utan de förhåller sig till sina föreställningar om dem, så blir den kritiska frågan för oss: hur lever jag mitt liv? ( Är medveten om hur idealistiskt och individcentrerat detta kan låta, men dessa frågor kan naturligtivs inte besvaras genom att "lyssna till sig själv" utan bör som förstås som aspekter på den gemenskap vi delar. Maslow i all ära, men givet en materialistisk förståelse av "oss själva", så förföljer frågan om vår proletära status oss enda in i vårt mest intima.)
    Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något av det slaget, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare? (2)

    Vår klasstillhörighet är en påtvingad reproduktion av våra liv som tillhörande just arbetarklassen. Det finns inget att vara stolt över i det. Att förgöra kapitalet är bland annat att göra slut på romantiska föreställningar om arbetaren som någon sorts grund på vilket samhället vilar, det nuvarande och det kommande, som många fortfarande hoppas på. (3)

    Reproduktionen av våra behovs tillfredställande, påminner mig om berättelsen mannen som blev instängd i en igloo och andades till döds. ( Läser kommunalarbetaren, ett utmärkt exempel på hur man romantiserar stoltheten över att göra ett bra jobb och att arbetare är proffs, dugliga! Inte ett ord om löneslaveriet. Så klart. Hur skulle de kunna tala om det?)

    Tankarna drar iväg. Det jag skriver hänger inte ihop. Låter det vara fragmentariskt.
    Från ord till handling. Ja, hur se på reflexiv praxis?
    Jag har tagit djupa intryck av gruppen Théorie communiste. Som ett avslut citerar jag ur texten "Självorganisering och kommunisering".
    Ett citat som i mina ögon är av vikt för varje revolutionär att tänka på, i ord som handling.( Ni är säkert bekanta med den.) In summa så formulerar de vad jag från ett mer personligt vis försökt artikulera.(4)

    "Den fläckfria »kampautonomin» som en skola om övergången från en kamp för dagskrav till en revolutionär kamp är en konstruktion som inte är intresserad av denna övergångs innehåll, utan denna förblir ett formellt angreppssätt på klasskampen. Om denna övergångs innehåll ställs åt sidan är det för att autonomin hindrar oss från att förstå denna övergång som ett brott, ett kvalitativt språng. »Övergången» blir endast en bekräftelse och uppenbarelse av den sanna naturen hos det som existerar: proletariatet segrar i revolutionen så som det existerar inom kapitalet, det blir den absoluta polen i samhället. »Språnget» blir endast en formalitet. Självklart bryter proletariatet med sin tidigare situation när det organiserar sig självt, men om detta brott endast är proletariatets »frigörelse» av sin verksamhet utan kapitalet, omorganiseringen av vad det är, snarare än förgörelsen av sin tidigare situation, det vill säga om proletariatet förblir självorganiserat, om det inte överskrider detta stadium, kan det endast besegras."

    Vänligen J Jäger

    1) »Det är själva processens dubbelkvarn som ständigt kastar den ene tillbaka ut på arbetsmarknaden som försäljare av arbetskraft och förvandlar hans produkt till ett köpmedel för den andre.»
    – Karl Marx
    2) Kanske finns det en sorts filosofisk tröst i "…totaliteten av det som är är aldrig så totalt och fullständigt bestämd att den skulle kunna utesluta (omöjliggöra) att nya bestämningar uppstår." Castoriades

    3)"Självorganiseringen formaliserar arbetarklassens och kapitalistklassens oförenliga intressen i kampen för dagskrav. På detta sätt skapas det nödvändiga moment då klasstillhörigheten uppträder som ett externt tvång. Självorganiseringen är den form som kommer att vara startpunkten för kommuniseringen av förhållanden mellan individer, men kommuniseringen sker mot den." Théorie communiste, "Självorganisering och kommunisering".
    3) Beträffande fascism så hänvisar jag till texten http://becqon.blogg.se/2007/december/gransens-ethos-epilog-1.html

  18. Johannes Jäger skriver:

    Intressant det du säger om "fri programvarurörelse". Skrev ett inlägg, men det försvann i cyberrymden. Trist.

  19. Job skriver:

    kamrat Jäger: ditt inlägg fastnade i vårt spamfilter av okänd anledning, men jag såg det som tur var och har avmarkerat det nu.

  20. Johannes Jäger skriver:

    Kamrater!
    Hoppas dialogen ej stannat av. vänligen

  21. Tuss skriver:

    Ursäkta det sena svaret, jag glömde helt bort kommentaren!

    Jag anser att det fortfarande är meningsfullt att skilja på basbehov och andra behov åtminstone i avseendet att man kan, relativt enkelt, vänja sig vid att leva utan de andra behoven, men att det är svårt (ofta omöjligt) att leva något vidare liv utan att ha fått sina basbehov tillfredsställda, men visst har du en poäng i att de allra flesta behoven är skapade av kapitalet. Nu minns jag inte riktigt vad det var jag ville säga när jag först använde begreppet, så jag är inte säker på om min replik är rimlig.

    Din notering om de konservativa tendenserna hos marxister är intressant, men stämmer det verkligen att vi vill skapa "värden värda att bevara"? Brukar det inte heta (bland annat i en av dina kommentarer här) att kommunismen är en strävan framåt, inte ett mål? Åtminstone jag tycker mig läsa in att det innebär att det mesta är flytande. Även i ett (mer?) kommunistiskt samhälle finns det troligen saker att förbättra!

    Jag har aldrig riktigt tyckt om romantiseringen av "arbetaren" som en del ägnar sig åt, kanske framför allt på grund av dess sneda fokus på stereotypen med de vita, manliga (industri-) arbetarna (nu kanske hantverkare?). Det finns inte mycket att romantisera som är gemensamt för hela klassen-i-sig (använder jag begreppet rätt nu?); det är ju bara just lönearbetet och det finns inte mycket vackert i det. Bland annat tänker jag på, som du säger, löneslaveri och underbetalda och obehagliga jobb (på restauranger och vårdhem till exempel, eller obetalt reproducerande arbete i hemmet), vad finns det där att vara stolt över?

    Som jag förstår ditt citat på slutet så är det delvis en varning till att låta en romantiserad "arbetarklass" göra revolution, och därmed bevara den tidigare situationen, fast i ett annat utförande, stämmer det? Om jag knyter ihop det med vad du tidigare har sagt så får jag någon slags bild av att den kommunistiska rörelsen måste inleda projekt för skapande av andra värden, utanför kapitalet, är det korrekt?

  22. Johannes Jäger skriver:

    Kamrat.
    Kastar mig rakt in i din text.
    Om basbehov är ett sorts antroplogiskt begrepp som betecknar vad människor i allmänhet behöver för att leva så visst, det är sant.
    Men det är också en truism. Dvs. det är lika sant som det är tomt i det som är angeläget för oss att begreppsligt formulera.
    Ty det är inte behoven "i sig" vi talar om, inte jag i alla fall, utan om den form de fått, tagit, tvingats in i. Våra behov av mat – affär, pengar, produktion, lönearbete…osv. Våra behov har givits en form som inte kan skiljas från behovens mening för oss. Deras mening kan inte på ett trovärdigt sätt artikuleras utanför den kapitalistiska logiken. Gör jag mig förstådd? :)
    Låt mig citera en tankeväckande passage:
    "Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredställas av kapitalet." (Marcel, riff-raff, kommunism och klasskampsteori, #7, 2005.)

    Beträffande din fråga, så vill jag påstå att jag inte sagt det du säger. I repliken ovan skriver jag : "Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något av det slaget, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare?"
    Tänker mig att det är en lapsus bara. För det stämmer verkligen INTE att vi marxister vill skapa värden, vi vill skapa en annan värld där talet om värden, kanske, en dag kan bli angelägen. Blir lite osäker på ditt sätt att tala om värden.
    Uppskattar dina synpunkter och vill avsluta med att endast påpeka att utanför Kapitalet finns inget. Kapitalet döljer inte något, utan det är som bekant havande med sin egen undergång.
    Tänker mig att vikten av att utveckla kommuniseringsstrategier som matchar utvecklanden av begär som Kapitalet inte kan tillfredställa.
    ( Tänk på karriär, jobb, välstånd, platt-tv, etc….eller likande, hur ser arbetarnas begär ut? Hur ser dina och mina ut, var tangerar dem en konventionell politiskt omedveten människas? Jag vet, det låter banalt, men den reflexiva praxis som vi i vår dialog står i kan inte vara främmande för den subjektiva aspekten av vår objektiva tillvaro.)

    Kamrat, uppskattar mycket detta samtal och hoppas jag inte i för hög grad förhindrar förståelse genom min överlastade stil.

  23. Johannes Jäger skriver:

    Addendum rörande att "Vi marxister är konservativa i ett avseende". Skrev följande i en text:
    "De som avser att skapa förhållanden värda att bevara begär den makt som konstituerar det socialas revolution.
    Sålunda står fronten här, i arbetet, i det oavgjorda motståndet och medlöperiet, i begreppsarbetets sorgsna glädje."

    från http://becqon.blogg.se/2007/december/gransens-ethos-epilog-1.html

  24. Knut skriver:

    Tjena Job och tack för en intressant blogg. Jag skulle själv klassa mig som någon sorts frihetlig vänster – jag är för en av staten strikt kontrollerad kapitalism där man beskattar hårt efter hur mycket resurser produktionen förbrukar – både naturens och människors. Är inte så insatt i ekonomisk politik eftersom mitt stora engagemang ligger i värdefrågor, sekularism och humanism, men det vore ändå kul att höra vad du tycker om denna idé: http://kstahle.blogspot.com/2008/06/om-arvsrtten.html

  25. Tuss skriver:

    Johannes Jäger: Jag måste hålla med om att samtalet är intressant, men jag är osäker på om jag har något mer att tillägga; många av begreppen som du tar upp är helt främmande för mig, och du refererar till teori som jag inte har läst, så det är svårt att ha något att komma med. Faktum är att jag vid det här laget knappt minns vad vi diskuterade från början!

  26. Johannes Jäger skriver:

    Tuss: Jag förstår. Eller så gör jag inte det. Vilka begrepp är främmande för dig? En stilla undran bara.

  27. Tuss skriver:

    Om sanningen ska fram så måste jag säga att jag inte ens minns vad jag försökte säga från början, eller vad min position var i diskussionen.

  28. Johannes Jäger skriver:

    Kamrat, du får ta hand om dig och måtte du och dina vänner arbeta vidare med det ni finner angeläget.

  29. Tuss skriver:

    Johannes Jäger: Tack detsamma, och lycka till i ditt filosoferande!