från http://becqon.blogg.se/2007/december/gransens-ethos-epilog-1.html

Beträffande din fråga, så vill jag påstå att jag inte sagt det du säger. I repliken ovan skriver jag : "Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något av det slaget, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare?"
Tänker mig att det är en lapsus bara. För det stämmer verkligen INTE att vi marxister vill skapa värden, vi vill skapa en annan värld där talet om värden, kanske, en dag kan bli angelägen. Blir lite osäker på ditt sätt att tala om värden.
Uppskattar dina synpunkter och vill avsluta med att endast påpeka att utanför Kapitalet finns inget. Kapitalet döljer inte något, utan det är som bekant havande med sin egen undergång.
Tänker mig att vikten av att utveckla kommuniseringsstrategier som matchar utvecklanden av begär som Kapitalet inte kan tillfredställa.
( Tänk på karriär, jobb, välstånd, platt-tv, etc….eller likande, hur ser arbetarnas begär ut? Hur ser dina och mina ut, var tangerar dem en konventionell politiskt omedveten människas? Jag vet, det låter banalt, men den reflexiva praxis som vi i vår dialog står i kan inte vara främmande för den subjektiva aspekten av vår objektiva tillvaro.)

Kamrat, uppskattar mycket detta samtal och hoppas jag inte i för hög grad förhindrar förståelse genom min överlastade stil.

Jag anser att det fortfarande är meningsfullt att skilja på basbehov och andra behov åtminstone i avseendet att man kan, relativt enkelt, vänja sig vid att leva utan de andra behoven, men att det är svårt (ofta omöjligt) att leva något vidare liv utan att ha fått sina basbehov tillfredsställda, men visst har du en poäng i att de allra flesta behoven är skapade av kapitalet. Nu minns jag inte riktigt vad det var jag ville säga när jag först använde begreppet, så jag är inte säker på om min replik är rimlig.

Din notering om de konservativa tendenserna hos marxister är intressant, men stämmer det verkligen att vi vill skapa "värden värda att bevara"? Brukar det inte heta (bland annat i en av dina kommentarer här) att kommunismen är en strävan framåt, inte ett mål? Åtminstone jag tycker mig läsa in att det innebär att det mesta är flytande. Även i ett (mer?) kommunistiskt samhälle finns det troligen saker att förbättra!

Jag har aldrig riktigt tyckt om romantiseringen av "arbetaren" som en del ägnar sig åt, kanske framför allt på grund av dess sneda fokus på stereotypen med de vita, manliga (industri-) arbetarna (nu kanske hantverkare?). Det finns inte mycket att romantisera som är gemensamt för hela klassen-i-sig (använder jag begreppet rätt nu?); det är ju bara just lönearbetet och det finns inte mycket vackert i det. Bland annat tänker jag på, som du säger, löneslaveri och underbetalda och obehagliga jobb (på restauranger och vårdhem till exempel, eller obetalt reproducerande arbete i hemmet), vad finns det där att vara stolt över?

Som jag förstår ditt citat på slutet så är det delvis en varning till att låta en romantiserad "arbetarklass" göra revolution, och därmed bevara den tidigare situationen, fast i ett annat utförande, stämmer det? Om jag knyter ihop det med vad du tidigare har sagt så får jag någon slags bild av att den kommunistiska rörelsen måste inleda projekt för skapande av andra värden, utanför kapitalet, är det korrekt?