Luftslottet

I DNs kultursidor (som varit ovanligt vettiga på sistone, de måste ha hittat bra sommarvikarier) fanns härom dagen en artikel om Orwells berömda övervakningsroman och dess genomslag som metaforkälla i den samtida debatten, ställd mot Huxleys lika dystopiska Du sköna nya värld. I kommentarerna till nätutgåvan, bland diverse konspirationsteorier från (förmodade) liberaler, nämndes det att texten var spretig, något som stämmer. Resten av den här texten kommer att vara att betrakta som en fortsättning på (och omtolkning av) ett av dessa spret.

I övervaknings/integritetsdebatten har 1984 haft en snudd på obligatorisk ställning som universalkälla till metaforer, och vid det här laget är vi så trötta på alla slentrianmässiga referenser att vi kan spy. Men hur användbar är den egentligen, ens som metafor?

Om man har läst Orwells Hyllning till Katalonien (vilket man borde, för den är bra!) så förstår man att 1984 är en tydlig reaktion mot den sovjetiska totalitarismen, som också redogörs för i HTK. Förmodligen är det just detta som har gjort boken så populär hos liberaler, vilka ju  som bekant älskar att bygga halmdockor med stalinmössor.¹ Allt som över huvud taget har med staten att göra jämförs omedelbart med Gulag.

Och det är också här som svagheten hos 1984 som metaforkälla ligger: den har helt enkelt inte speciellt mycket med den värld vi lever i att göra. För även om många stater, både Sverige och andra, inför mer och mer övervakningssystem och konstiga, integritetskränkande lagar, så sker det inte i ett vakuum, och verkligen inte av ren illvilja.

Om man buntar ihop FRA-lagen med IPRED, ACTA och betraktar dem som slagträn från en ondsint högre makt så får man en analys ungefär på en treårings nivå.

ACTA och IPRED är inte framdrivna av vare sig den svenska staten eller EU i första hand, utan är resultatet av en motsättning inom kapitalet; dess utveckling av vissa tekniker har lett till förhållanden som (om de nu har rätt — det är inte säkert!) försvårar försäljningen av immateriella varor, genom att i princip göra tillgången på dem oändlig.

Det som är intressant med den så kallade "fildelningsfrågan", ett värdelöst och förminskande namn, är att den bryter mot en av politikens heliga kor: separationen mellan ekonomi och politik. IPRED, ACTA och liknande handlar om att man med politiskt våld måste införa konstgjorda begränsningar för hur immateriella varor får konsumeras, för att få ihop ekonomin åt kapitalet. Föga förvånande visar det sig att det som piraterna viftar bort som "fördelningspolitik" här kommer och biter dem.

Istället för att diskutera vår personliga integritet hit och dit, och låtsas som om Sovjet helt plötsligt har återuppstått runt oss borde vi prata om det absurda i att staten går kapitalets ärenden,² och fråga oss vem som vinner och vem som förlorar på de nya förhållandena för immateriella varor. Är det rimligt att den första reaktionen på en teknik som möjliggör distribution av alla böcker, filmer och all musik som någonsin skrivits till alla människor i världen i princip gratis betraktas som ett hot och lagstiftas bort? Varför skulle man ens komma på tanken?

Artikelförfattaren i DN föreslår nu (åtminstone underförstått) Du sköna nya värld som ny metaforkälla, vilket jag inte alls håller med om. Där 1984 är åtminstone lite aktuell (massövervakning planeras, och det finns såklart totalitära drag), så är Huxleys roman i princip helt utdaterad. DNs artikel hävdar, även i titeln, att DSNV skulle handla om kapitalismen, vilket jag har mycket svårt att tänka mig, eftersom varorna knappt finns med ens i bakgrunden av boken, trots att de är centrala inom kapitalismen. DSNV är en parodi på fordismen däremot, och möjligen på futuristernas övertro på framtiden och tekniken.

Men lyssna inte på mig, jag är bara grinig för att jag inte har fått min ranson soma idag.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Kinesisk imperialism?, kimmuller skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Jinge skriver Nästa gång träffar Talibanerna!, Anders_S skriver Stöd till husockupanter i Göteborg, boladefogo skriver Israeliska soldater vittnar, andread0ria skriver Westboro Baptist freakshow

1. Här har vi ett hönan-och-ägget-problem: är 1984-metaforen så populär för att den liberala diskursen dominerar i frågan, eller dominerar den liberala diskursen på grund av att metaforen är så populär? Troligen det förra förstås. [↩]
2. Även om det givetvis blir spelad förvåning: vi vet mycket väl att det är precis det som är dess syfte! [↩]

Johnny Munkhammar jämställer en strävan efter skattefinansierad avgiftsfri kollektivtrafik med en strävan efter att staten skall bestämma vilka kläder man skall ha på sig. Högern slår nya rekord i halmdockeargumentation.

Olika typer av nätverk, från vänster till höger: centraliserade (Facebook, Google), nav-och-ekrar-modellen (vanliga internet, epost) och helt decentraliserade (GNUnet, OneSwarm, trackerlösa torrents).

Vi har ägnat mycket energi åt att kritisera tekniska lösningar, communities och andra nya fenomen på internet för sina inlåsande, tekniskt undermåliga och socialt manipulerande egenskaper. Nu tänkte vi istället lista vilka egenskaper vi efterlyser, i form av rättigheter som användaren har:

• Rätten till källkoden. Och när vi menar källkoden, menar vi all kod som är nödvändig för att starta en egen kopia av sajten. Alla komponenter behöver naturligtvis inte vara exakt samma som används just för den aktuella sidan: om den exempelvis kör en ofri Oracle-databasserver som lika gärna kan bytas ut mot en fri MySQL så är det okej. Koden ska inte gömmas undan, utan kan lämpligen placeras i en fotnot på framsidan eller på hjälpsidorna. Koden eller lösningarna i den ska heller inte täckas av några patent, utan ska vara fritt implementerbara. Nyckelordet här är i praktiken. Föredragen licens är AGPL, men vilken fri licens som helst duger.
• Rätten till datan. All data som är åtkomlig för en inloggad användare ska också vara åtkomlig och flyttbar för denna användare i maskinläsbart format. Det ska, i praktiken, gå att flytta en hel användare från originalsajten till sin egen- eller någon annans kopia av samma mjukvara utan att behöva skriva egna filter för att omforma datan, eller exempelvis försöka plocka ut den ur HTML:en. Ett enkelt RSS-flöde räcker helt enkelt inte! Detta applicerar även på icke-sociala applikationer, exempelvis i dokumenthanterare eller epostklienter där metadata läggs till konventionell (och åtkomlig) data. Datan får inte lagras i format som inte kan avkodas med fri mjukvara.
• Rätten till att försvinna. Alla användare måste, av vilken anledning som helst, få radera all data som kan beskrivas som personlig från sajten, så långt det är möjligt. Data som inte är personlig (exempelvis kommentarer i andra användares gästböcker etc) kan avidentifieras (t.ex genom att personens namn stryks från den).
• Rätten till att interagera. En fristående kopia av mjukvaran ska kunna komma åt datan i alla andra körande kopior genom öppna standarder så länge det inte är säkerhetsmässigt omöjligt. Det står förstås administratörerna fritt att neka en nod tillgång till sin data.
• Rätten till insyn. Buggar och problem i koden, med undantag för nyligen upptäckta säkerhetshål som av förklarliga skäl kan behöva hållas hemliga, ska finnas tillgängliga för alla användare och behandlas i en  öppen och transparent process, t.ex med en buggtracker.
• Rätten till åtkomst. Det måste vara praktiskt möjligt att använda sajten normalt med enbart fri programvara, därför bör till exempel embed:ad video föredras framför- eller erbjudas som alternativ till- flashkodad video. Det är inte ett minus om sajten inte fungerar med ofri programvara.

Det här är inga orimliga krav. De flesta större sajter skulle lätt kunna avklara dem på mellan en vecka och en månad, utan vidare mycket jobb. Möjligen skulle inter-sajt-protokollen vara det som behöver filas på mest. System som t.ex WordPress följer också precis enligt manifestet. Men, och det ska understrykas, det här är ingen idealbild. Det är tvärt om ett manifest för en återgång till internet som det var på väg att se ut innan web 2.0-vågen skruvade till det.

Rent tekniskt så är det ingen skillnad på en klient och en server, alltså på en besökare och t.ex en servern bakom en websida. Eller snarare: det behöver inte göras en åtskillnad. Alla klienter och servrar skulle lika gärna kunna turas om som klient- respektive server. Anledningen till att internet har gått mot en struktur av nav med ekrar, alltså många servrar med ännu fler klienter är att det helt enkelt var det lättaste sättet att ordna saker på.

Om vi ska tala om ideal, och det ska vi, så är vårt ideal ett platt system med noder, där varje nod utgör både klient och server. Dels är ett sådant system mycket mer tolerant mot både tekniska fel (det finns ingen central komponent som kan gå sönder), censur och kontrollförsök, men det viktigaste är att det gör kontrollen över näten mer demokratisk: eftersom varje användare är jämlik har de också samma kontroll över dataflödena i nätet/svärmen, samma rättigheter och möjligheter att publicera information.

Varför har vi inte redan ett sådant system, om det nu är så bra? Jo, till att börja med så är det svårt att synkronisera data i stora svärmar, vilket just är anledningen till att nav-och-ekrar-modellen har valts; med tillräckligt många olika nav får man nästan samma stabilitet som hos den navlösa modellen. Sen handlar det troligen mycket om kontroll: i ett navlöst nätverk kan ingen enskild person eller grupp kontrollera dataflödena. Och att till exempel visa annonser skulle vara en teknisk omöjlighet (men å andra sidan skulle det också vara ganska onödigt, eftersom ingen behöver köra dyra servrar).

Det pågår just nu flera experiment med decentraliserade nätverk, kanske främst avsett för fildelning (GNUnet och OneSwarm är några av de mer intressanta). Många av dem bygger på något sätt på DHT, en intressant ny teknik för att sprida- och koordinera information i nät med många noder, exempelvis svärmar. Inte ens idealet framstår alltså som onåbart.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Mot generalstrejk i Honduras, Anders_S skriver Ouppklarade mord, Jinge skriver Reinfeldt och svininfluensan, Björn Nilsson skriver Demonstration “Aktion mot Deportation” mot Stockholmsprogrammet, nettle skriver Ockupation för frirum och mot Fort Europa

Ok, ok vi börjar komma farligt nära inläggsinflation, men jag läste en så rolig ledare i DN att jag var tvungen att kommentera den. Det är Hanne Kjöller som i dagens (torsdagens) tidning förfasar sig över hur a-kassan fungerar. Rubriken är "Mental medborgarlön redan införd", och texten påminner en hel del om John Madisons uttalanden om faran med "överdriven demokrati" och "the danger of the leveling spirit", det vill säga faran för att ett någorlunda demokratiskt system riskerar leda till att "fel" klasspolitik förs.

Den första halvan av texten är inte helt vansinnig: den påpekar att det är ett problem att tjänstemännen sätter upp egna regler och normer för utfärdande av a-kassa skilda från de som har beslutats om. Att måla upp det som ett demokratiproblem är kanske att ta i, men det är ju åtminstone något som kan diskuteras.

Riktigt roligt blir det inte förrän i slutet, där Kjöller börjar beklaga sig över resultatet av undersökningarna om vilken sorts a-kassa "folket" vill ha. Det visar sig att 41% av de tillfrågade i den undersökning hon har läst tycker att a-kassan ska användas mot skapandet av mer mobila arbetare som måste byta jobb eller bostadsort när de blir arbetslösa, något Kjöller förfasar sig över.

Behöver jag påpeka det orimliga i att tala om demokratiproblem när det visar sig att myndigheterna beter sig som folket vill ha det, och inte som ministrarna har beslutat? Synen på demokrati som ministerstyre har väl aldrig varit mer löjeväckande tydlig. Och, framför allt, klassföraktet som lyser igenom är lustigt; den som arbetar ska vara jävligt glad över att få vilket jobb som helst, var som helst.

Tyvärr, Kjöller, så har vi inte medborgarlön ännu. Alla är inte berättigade till a-kassa.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Problem med det privatiserade pensionsystemet, Jinge skriver Oops, you did it again Britney!, Bent skriver En annan värld är helt oundviklig, Björn Nilsson skriver Vänsterpartiet på väg utför?

Vi har tidigare skrivit om molnberäkningsparadigmet, att alla beräkningar ska köras över internet på någon annans server. Nu har Google gått ut och annonserat "Google Chrome OS", ett GNU/Linux-baserat operativsystem byggt för att interagera med Googles- och andras on-line-tjänster ("för människor som bor på webben").

Utvecklingen kunde inte vara mycket sämre. Det är uppenbart av pressmeddelandet att Google på fullt allvar menar att de ska "tänka om hur operativsystem fungerar", och det verkar inte finnas någon anledning till att ifrågasätta det; Google Chrome OS kommer med största sannolikhet att vara en språngbräda mot on-line-tjänster, inte ett fullvärdigt operativsystem i sig.

I ett värsta fall-scenario skulle detta innebära en accelererad utveckling mot en värld där hela fri programvarurörelsen har blivit i stort sett meningslös, eftersom all data är inlåst i Googles moln, och där datan bara är åtkomlig för den som accepterar Googles villkor. Vi som håller oss nere på marken kommer effektivt att marginaliseras och stängas ute från dataflödena (som vi redan har med de sociala flödena på t.ex Facebook).

KabelTV-internet är här. Det är dags att vinka farväl till den personliga integriteten: Google kommer att ha fulla möjligheter att lämna ut privat data (och de har redan under tveksamma förhållanden lämnat ut IP-adresser till Blogger-användare bland annat). Kommer det att behövas en husrannsakanstillstånd för att ladda ner dina privata bilder? Dina dokument? Titta vilka vänner du har? Spara ner dina konversationer med dina vänner?

Samarbete över internet och nätverkande behöver inte vara centraliserat! Istället för moln efterlyser vi en jämnt fördelad dimma, ett nät av samarbetande noder över centrala datafort.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Datorberoende, vem jag?, martin skriver Spännande hets mot kultureliten, Anders_S skriver Gangstergäng, krig och vapen, Bo Myre tycker att vi ska lyssna på Sommar med anarkisterna #1!, Björn Nilsson skriver Tänk på vilodagen …