Fucking 90-tal

Jag tänkte att bättre sent än aldrig och satte mig för att se Fucking Åmål. I just det här fallet är den gamla floskeln faktiskt sann rent bokstavligt (med betoning på "bättre sent"): när filmen hade premiär var jag med största sannorlikhet på tok för liten för att uppskatta den. Jag upptäckte också att det fanns andra poänger med att se den med tio års fördröjning; den visar sig utgöra ett utmärkt porträtt av sin samtid.

Fucking Åmål fångar skickligt 90-talet: platåskor, rejvpartyn, skumgummijackor, Okej-affischer på väggarna och fult böjda kepsar. Den utgör också ett landmärke för hur trist och urvattnat livet verkade, och hur skelettartade datorerna var innan den stora internetvågen kom och dränkte oss. Så futtigt det känns att i huvudsak använda en dator till att krafsa lite i en ordbehandlare såhär efter ADSL!

Jag känner också igen de unga 90-talsmännen, eller snarare pojkarna, från min barndom så tydligt att jag nästan kan känna lukten av Axe (som jag fortfarande inte står ut med) i rummet. Som sociala och emotionella zombies, stympade i allt från känslomässiga uttryck till klädval och frisyrer, utgör deras mumlanden och hesa fyllevrål en fond mot vilken huvudpersonerna tecknas. Elin säger att hon kan förstå varför Agnes är lesbisk för att "killar är så jävla äckliga". I mitt stilla sinne håller jag med. De är helt enkelt anskrämliga, och tjejerna i huvudrollerna springer i åttor runt dem.

Det hela antar tragikomiska proportioner när Markus börjar hävda att "tjejer inte förstår sig på teknik, bilar och höhö porrfilm och sånt där", får mothugg och försöker rädda sig genom att hävda att det finns saker som tjejer är bättre än killar–utan att komma på något annat än "att sminka sig"! Han har alltså en flickvän som han umgås med regelbundet, men ändå känner han henne så illa att det enda han tror att hon kan är att sminka sig! Uppenbarligen är han helt oförmögen att se eller förstå henne i sitt zombielika tillstånd.

Medan Markus verkar uttrycka sin frustration genom spontana aggressiva utbrott är Johan en mycket mer tragisk figur. Det är uppenbart att han vill försöka förstå Elin och också förmedla sina känslor, men allt han får fram genom sin zombiedräkt är ett bortkommet mumlande. Hela filmen igenom bär han samma förvirrade, frustrerade ansiktsuttryck, allt från när han tafatt frågar om det gick bra efter deras första samlag till när Elin gör slut med honom. Det är uppenbart att han är oförmögen att både läsa av hennes känslor och att förstå sina egna.

Fucking Åmål är verkligen en mer intressant film än vad man kan tro baserat på hur den använts av vuxna ungdomsförståsigpåare. Tumregeln att ingen film som tvingas på elever genom skolbio någonsin är bra kanske inte alltid stämmer.

Från Konfliktportalen.se: Jinge ställer Frågor om Zlatan, Anders_S skriver Mycket snack och liten verkstad från en del borgerliga riksdagsledamöter, cappuccinosocialist skriver ”Pete Rock & CL Smooth was on stage drinking Cisco”, andread0ria diskuterar Hägglunds och Åkessons populism i Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?, Bo Myre menar att Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry

2 Comments

  1. […] Konfliktportalen.se: Tuss skriver Fucking 90-tal, jesper skriver Fascist gråter ut om snällkommunisterna i TV, Jinge skriver Frågor om Zlatan, […]

  2. […] Jinge skriver Bloggare Vaccinerad, Johan Frick skriver Mer krav på politiken, Tuss skriver Fucking 90-tal, jesper skriver Fascist gråter ut om snällkommunisterna i TV This entry was written by […]