Ny svensk översättning av bbPress

Mera icke-politik och mer kod, typ.

Continue reading 'Ny svensk översättning av bbPress' »

BuddyPress option to limit or remove the possibility to mail out notifications of wire updates

Det här är inte ett inlägg som hör till Luftslottets vanliga agenda, utan är ett stycke kod som lägger till en inställningsmeny till BuddyPress. Om man inte är intresserad av PHP och/eller BuddyPress/WordPress kan man med fördel bortse från det. Det är också därför det är avklippt i RSS-flödet.

Continue reading 'BuddyPress option to limit or remove the possibility to mail out notifications of wire updates' »

Om strejken på Systembolagets lager

Nu, i morse, har arbetarna på Lagena till slut gått ut i vild strejk mot varslen, efter en serie demonstrationer och förhandlingar. Det hela handlar om att Lagena, som sköter Systembolagets lager, i skydd av krisen försöker varsla 33  fast anställda och ersätta dem med arbetare från bemanningsföretag, som är lättare att köra med. Trots att de inte går med förlust!

Förutom att kampen mot varslen säkerligen kan vara inspirerande nu när fler och fler företag försöker fiffla bort de sista spillrorna av anställningstrygghet vi har, så är det också trevligt att se facklig kamp från något annat än syndikalister. Det skulle också, även om det nog är lite väl mycket att hoppas på, kunna leda till en början på en återvitalisering av arbetarrörelsen.

Många andra bloggar har också behandlat händelsen: Loke (innehållande en lista på arbetarnas krav), Forever United, Jesper på redundans, Kim Müller, cappuccinosocialisten, Tusen pekpinnar och Andrea Doria för att bara nämna några. Samira Ariadad publicerar och dissekerar också ett mail från Lagenas VD, där denne försöker sig på två klassiska fula grepp: för det första att utmåla de strejkande arbetarna som bråkstakar och skilja ut dem från de "vanliga" arbetarna, och för det andra att försöka mana till någon slags lojalitet mot företaget och ledningen. Att döma av de ovanligt långa och välskrivna kommentarerna lyckas det inget vidare.

Som nykterister ser vi på Luftslottet även en annan fördel med strejken: det är snart midsommar, vilket är en supandets högtid, och om strejken fortgår finns det risk för att spriten ska ta slut i butikerna. Systembolagets- och Lagenas talespersoner hävdar förstås motsatsen. Nåväl. Upp till bevis!

Att kritisera Piratpartiet

Flyende pirat
Fly, pirat, fly! En civiliserad samtalston är uppenbarligen inte aktuell här.

Det hivas mycket skit på Piratpartiet just nu. Det är klart att etablerade partier (ibland med rötter i egna folkrörelser) känner sig hotade av denna nya folkrörelse. Den största katapulten verkar svensk inrikespolitiks Se&Hör, Politikerbloggen, vara, med inlägg som de här. Men även delar av vänstern deltar i kastandet, bland annat Jinge som okritiskt och utan vidare problematisering återrapporterar skvaller från Politikerbloggen och Aftonbladet i inlägg som "Här är BRUDARNA Piratpartiet !!". Det här inlägget har sina rötter i en refuserad kommentar (det är givetvis helt okej) till just det inlägget, men vi har valt att skala bort den del som behandlade Jinges illustrationsval till förmån för ett bredare inlägg. Vi på Luftslottet tänkte nu istället bringa ordning i leden med en liten guide: "hur man kritiserar Piratpartiet utan att framstå som en idiot".

Angreppsvinklar man inte skall använda:

Rick Falkvinges privatliv. Att partiledarens facebookraggande har gjorts till en politisk affär är skamligt för alla inblandade, utom såklart för Rick Falkvinge själv. Rick Falkvinge är inte Piratpartiet, Piratpartiet är inte Rick Falkvinge, och han har rätt till ett privatliv (inklusive sexliv) utan medias vakande öga över sig. För att citera honom själv: "Vilka jag knullar med, i vilken ordning och när, det är en del av mitt privatliv och helt och hållet min ensak." Dessutom borde åtminstone vänstern försöka lära sig att inte kasta sten i glashus.

Könsfördelningen i Piratpartiets medlemskår. Piratpartiet har onekligen problem med en sned könsfördelning. De är inte den enda organisationen som har problem med detta. T ex Konfliktportalen har en betydande övervikt av manliga bloggare, däribland Luftslottets båda skribenter. Piratpartiet gör åtminstone en tapper insats för att försöka reda upp detta problem, gör vi i Konfliktportalen det? Inte vad jag märkt.

Piratpartiets problem är att deras väljar- och medlemsbas består av en demografi där det råder en kraftig könsobalans, mer specifikt ugna IT-specialister. Som t ex i Tuss förra klass, datateknik på KTH, där det fanns 5 tjejer på 200 elever – mindre än 3 %! Är detta ett problem? Ja. Är det Piratpartiets problem? Inte bara.

En analys av situationen från ett vänsterhåll bör inte bygga på någon sorts kvasi-feminism för att basha Piratpartiet, utan den bör vara radikal: den bör gå till roten med problemet. Hur kommer det sig att så få kvinnor väljer att läsa dator- och IT-relaterade ämnen på akademisk nivå? Det är den intressanta frågan.

Potentiell knarklegalisering. Ingen i Piratpartiet har sagt att Piratpartiet förespråkar narkotikalegalisering, och så är inte heller fallet: de har en parlamentsstrategi som går ut på att kohandla sig till bästa möjliga genomslag för sina egna frågor. Så gör alla partier, om än inte lika uttalat och inte lika mycket till sin spets (eftersom de har fler frågor de tycker saker om). Denna strategi kan leda till att man röstar för narkotikalegalisering, men den kan lika gärna leda till att man röstar mot narkotikalegalisering. Förmodligen det senare – den fruktansvärda knarklegaliserargruppen ALDE är redan både Centerpartiet och Folkpartiet med i, är det någon som tror att de är en del av legaliseringsrörelsen?

Angreppsvinklar man skall använda:

Piratpartiets status som enfrågeparti. Jaja, det är mer än en fråga, men Piratpartiet är ett "fokusparti" som inte har någon åsikt i väldigt många frågor. Det har fördelar och nackdelar: å ena sidan kan man få ett väldigt starkt tryck på just de väldigt viktiga frågor som Piratpartiet driver, å andra sidan får man inget tryck på andra frågor man kan tänkas vilja driva, t ex feminism, klimat, välfärd, etc. Att använda den här angreppsvinkeln när man går på specifikt Piratpartiet är dock värdelöst – det är som att övertyga någon att byta favoritfärg. Däremot kan det vara användbart när du skall få din kompis att rösta på Vänsterpartiet istället för Piratpartiet.

Piratpartiets bristande analys av hur dagens situation uppstått. Eftersom Piratpartiet hårdnackat vägrar ta ställning på något sätt som skulle kunna placera dem utefter en vänster/höger-skala har de också undvikit att ta upp någon teori till hur den nuvarande situationen, med massiva underhållningsföretagskonglomerat som vill samarbeta med staten för att kontrollera konsumtionen, har uppstått. Resultatet blir en väldigt grund politik: det förklaras vad som är fel, men inte varför dessa fel har uppstått.

Piraters vilja att äta kakan, utan att få receptet. Vänstern idag har en otroligt naiv syn på mjukvara, och inte sällan anses det att piratkopiering av proprietär programvara (t ex Windows) är en revolutionär, anti-kapitalistisk, handling. Så är inte fallet: Microsoft har piratkopieringen att tacka för sin totala dominans i resten av samhället, det vill säga hos företagen och i offentlig sektor. Langaren bjuder på första silen, sen är du fast: eftersom varenda kotte använda Windows hemma är IT-administratörerna i stort sett tvungna att använda Windows i datorparken för att slippa ägna hela sin arbetstid åt att förklara varför det inte finns någon startmeny. Piratpartiets krav på förkortad upphovsrätt etc adresserar inte det här problemet. (Mer kring detta kommer att komma på ett Luftslottet-föredrag på Alternativa Politikerveckan.)

Från Konfliktportalen.se: clausewitz skriver Ockupantfestivalaroonie, Anders_S konstaterar att Piratpartiet är på väg in EU-parlamentet, Jinge funderar om Den strängt troende juden?, MJE nedtecknar Anteckningar 15/5-09., Jesper skriver Inför ockupationsfestivalen i Lund, aik-micke skriver om att bokhandeln INFo fyller 20 bast, och Kim Müller berättar om rättegången mot ett skyddsombud imorgon (läs: igår).

Stäng Vidarkliniken!

Som ett led i artikelserien "Mota hippien i grind", som började med Autonoma kärnans kritik av Promoe, tänkte vi fortsätta med en diskussion om alternativmedicin, eller kanske snarare pseudovetenskap.

En gemensam nämnare i olika typer av pseudovetenskap är att man hävdar sig ha tillgång till en okonventionell informationskanal, eller ta hänsyn till något som den etablerade medicinen inte gör. Man kommer med andra ord släpande på idévärldar, själar, astralkroppar, reinkarnation och annat. Man bör vara väldigt skeptisk mot allt övernaturligt, i synnerhet när det verkar bekvämt (själen, reinkarnation) att tro på det. Hittills har ingen lyckats med att under kontrollerade former visa ens ett indicium på själens, eterns, astralkropparnas, idévärldens, tankeläsningens eller reinkarnationens existens.1 Eftersom det är svårt (omöjligt?) att bevisa icke-existens, men lätt att bevisa existens, så är det rimligt att det naturliga tillståndet är icke-existens, och att existens måste bevisas, eller åtminstone ges indicium för.

En anledning till pseudovetenskaparnas framgångar i sina dimmiga och dribblande resonemangskedjor är att det finns en utbredd meta-tro; en tro på tro som något bra. Att det på något sätt vore avundsvärt att tro på saker, och att det skulle vara trångsynt eller dåligt att tvivla. Det tycks vara den halvdöda kristendomen som hånar oss från andra sidan graven (förlåt, helvetet).

Vi hävdar det omvända: tro är lika med trångsynthet och fantasilöshet, tvivel är öppensinnighet och vetgirighet! Det var tvivel och ifrågasättande som gav oss medicinen och renligheten, medan de troende pratade om onda andar. Det är tron som än idag föreskriver vitlök och rödbetor (eller ännu värre, våldtäkt av minderåriga!) som skydd mot HIV, istället för kondom.2

Vad ska då pseudovetenskaparna med tron på tron till? Jo, de använder den för att legitimera sin kontakt med idévärlden, astralvetandet, "naturen" eller vad det nu kan vara. Vilket ger dem ensam tillgång (åtminstone gentemot vetenskapen) till en "högre" informationskälla som inte är verifierbar och som inte kan motsägas. Det betyder att vetenskapen i princip inte kan rå på dem, och att de kan måtta gratis slag tillbaka i stil med "vetenskapen tar inte hänsyn till själen/naturen/idévärlden/den rosa enhörningens vilja", och forskarna kommer att stå där som får.

Kvacksalvarna kan sen ordinera livsfarliga tungmetaller som kvicksilver och bly, och hävda att de visserligen kan råka skada den fysiska kroppen, men att de minsann gör under för astralkroppen, skuldbelägga patienten ("du har cancer för att du var elak i ditt tidigare liv"), eller varna för användning av faktiskt fungerande konventionella mediciner eller vaccin utan några som helst bevis. Eller att, som homeopaterna, föreslå vansinnigheter i stil med att mindre doser av läkemedel i själva verket är mer effektiva!

Det finns de som argumenterar för kvacksalveri och alternativmedicin för att de åtminstone är verksamma genom placeboeffekten. Och visst, det är väl sant om det gäller huvudvärk eller förkylning. Men risken är stor att om man framgångsrikt behandlas med alternativ förkylningsmedicin, och blir hjälpt av den på grund av placeboeffekten, så kommer man att vända sig alternativmedicinen även när man får cancer. Och hjälper givetvis inte placeboeffekten!

Vi efterlyser aktioner mot Antroposofernas Vidarklinik (som drivs bland annat med skattemedel!) och andra kvacksalveriinstitutioner!

Från Konfliktportalen.se: andread0ria ryter Inte i mitt namn, Arbetsförnedringen!, slutstadium skriver om Hitlers folkstat, Total avlöning om Inte ens skolmat, andread0ria gör Antoinette-paralleller i Låt dem äta köttben och Jesper skriver en här namnlös text eftersom titeln var dold under några kilo slemmig flash.

  1. Alla kommentarer om att "men min faster gick till en spådomstant en gång och fick veta att hn var Elvis Presley återfödd" kommer antingen att raderas direkt eller hånas. Anekdoter är varken intressanta, pålitliga eller relevanta. []
  2. Någon kan komma att invända att "tro på vetenskapen är ju också en tro!". Grattis, du har precis urholkat begreppet "tro" till meningslöshet. []

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips

Krastavac från Vardagspussel publicerade ett inlägg som handlade om hur alla inte orkade traggla Marx och föredrog att se på t ex Scrubs istället. Som svar på det propsade Jesper från redundans om nödvändigheten i att ändå bilda sig, och när Haninge från Forever United efterlyste nya organisationsformer för lärande konstaterade Tusen Pekpinnar att det nu var lite "debatt", samt att Marx är onödigt tråkig och att det finns andra alternativ.

Det kan tyckas som om att arbetarklassen är i ett permanent moment 22 – för att avskaffa kapitalismen måste vi bilda oss för att förstå den, men om vi inte avskaffar kapitalismen har vi inte tid att bilda oss för att förstå den, eftersom vår "fritid" går åt till att regenerera krafterna inför det kommande arbetet.1 Detta trots att arbetarklassen tillkämpat sig åtta timmars arbetsdag, gratis utbildning, folkbibliotek, och allt möjligt för att befrämja just studier. Ändå använder vi allt mindre av vår fritid till studier – varför?

Några amatörhypoteser:

  1. Arbetarklassen har helt enkelt blivit latare, och kräver mer avslappnande fritid. Lycka uppfattas relativt till omgivningen och relativt till ens egna förflutna,2 och Marx har inte samma omedelbara underhållningsvärde som Scrubs.3
  2. Eftersom kapitalismen kräver dumma arbetare som klarar av att göra monotona trista skitjobb, trubbas en del helt enkelt av tills de blir just dumma i huvudet.
  3. Uppväxt med grundskola och eventuellt gymnasium har gjort så att de delar av arbetarklassen som inte haft det snorlätt i skolan associerar studier med negativa känslor, vilket inte uppmuntrar till vidare studier, hur spännande och roligt det än kan vara att studera i goda vänners lag.
  4. Informationstsunamin den västerländska arbetarklassen utsätts för har en negativ effekt på vår förmåga att ta in mer omfattande verk. När pressmeddelanden kommer i 140 tecken så är 140 sidor föga lockande, och än mindre 845 sidor Kapitalets första band. Allt skall sammanfattas, destilleras, förenklas, förkortas – till fördel för förståelse, men till nackdel för djupare analys.
  5. Den moderna kulturen är en åskådarkultur, vilket föder passivitet. Dåtiden präglas av deltagande – logedanser, sång, och skratt snarare än tv-serier i fåtöljen. Detta illustreras tydligt med den totala bristen på allsång vid politiska möten, något som ju var väldigt vanligt förr i tiden.4
  6. Att växa upp med ögonen klistrade vid TVns magiska bilder har en negativ inverkan på vårt skriftspråk. Analfabetiska kulturer har svårare att greppa abstrakta koncept och liknelser än kulturer med skriftspråk – Marx mervärdesteori går inte att förklara med en serie bilder (även om illustrationers pedagogiska värde verkligen inte skall underskattas).

Så problemformuleringar lider det ingen brist på. Lösningsförslag, däremot…

Vi på Luftslottet tror att vårt problem inte kan härledas till en av de ovan listade hypoteserna, utan snarare en kombination av dem allihop och ett gäng till. Därför är det av vikt att bekämpa dem allihop – genom att aktivt motarbeta en Björklundsk skolpolitik, till exempel. Plötsligt blir brädspel en revolutionär handling, eftersom det är ett uttryck för aktivt deltagande snarare än passivt åskådande. Att kulturarbetare är mer vänster än befolkningen i genomsnitt, kan det bero på det här?

Samtidigt är det ju av vikt att man bara för detta inte bygger in sig i ett elfenbenstorn. Det finns ingen anledning att använda svåra uttryck när lättare finns till hands – en god filosof är värdelös om hen inte samtidigt också är en god pedagog. Därmed är det viktigt att vi, som Jesper påpekar, undviker en folkpartistisk "skyll dig själv"-retorik. Hur går vi vidare? Är det dags att starta en ny läsrörelse? (Eller skall vi helt enkelt spränga televisionsanläggningar?) Handlar det om att återuppbygga studiecirkelns forna glans?5 Hur får vi isåfall folk att gå på studiecirklar, och hur undviker vi att det leder till att diskussionsgrupper kring anarkokommunistisk teori blir ett mål snarare än ett medel?

Innan Luftslottet hunnit publicera ovanstående text skrev Krastavac ytterligare ett inlägg, som förklarade 1) att Krastavac är rätt bildad (vilket vi ju redan visste, eftersom det märks i inläggen på Vardagspussel – att bildningen delvis kommer från praktik snarare än böcker är inte utav någon betydelse), 2) att det finns en skillnad mellan "teoretisk diskussion" (typ det som Tuss kallade det "organiskt", se nedan) och "akademisk diskussion", 3) att det viktiga är hur vi kan skänka glädje och mening åt fritidsstudier i teori, samt 4) att Krastavac inte kan kalla sig marxist eftersom hen inte har läst tillräckligt med Marx. Jag (Job) håller inte med – jag kallar mig marxist trots att det enda jag läst är just manifestet och några wikipediaartiklar, samt att jag sett några föredrag.

En sak är säkert: en sockerbit att svälja teorin med är Alternativa politikerveckan, 28 juni-4 juli i Visby. Var där eller var borgerlig!

Från Konfliktportalen.se, exklusive de inlägg som redan länkats: Kristoffer Ejnermark påminner om att enskilda kufar inte representativa för bloggosfären, tusenpekpinnar berättar om det roliga med bloggar, och jesper tipsar om ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen (torrent), och kimmuller sammanfattar budgeten: AMS-trams och klasshat.

  1. Såklart gäller inte detta alla – en del har tid, och ork. Men här drar vi alla över en kam. []
  2. Easterlinparadoxen – förvisso omdiskuterad, men jag tror att dess generella drag stämmer. []
  3. Möjligtvis bortsett från i teateruppsättningar av det Kommunistiska Manifestet. []
  4. Här kan ett levande internet vara av stor betydelse. []
  5. Tuss kallade det här för "organisk bildning – typ lära, applicera, diskutera i en hög". []

Vanliga frågor, del ett: varför kampen mot kapitalet (fortfarande) är relevant

Det är inte ovanligt att man stöter på något av följande tre argument mot antikapitalistisk kamp:

  1. Vem som helst kan ha en bra idé, ta ett lån och bli rik, det är inte relevant att prata om klasser längre, speciellt inte när så många arbetsplatser har demokratiserats.
  2. Kapitalet har bättrat sig, nu för tiden har vi ju Rättvisemärkt och Krav! Den Marxistiska analysen grundar sig på miljön vid 1900-talet och kan inte användas längre.
  3. Kapitalismen är en nödvändig och sund komponent i ett demokratiskt samhälle.

Vi tänkte därför här möta dessa tre argumentklasser i tur och ordning.

Vad gäller "allas lika möjligheter" (det första argumentet) kan det till att börja med vara en poäng att förklara vad som egentligen menas med kapital. Många associerar ordet "kapitalist" till gubbar med monokel och stormhatt som övervakar vita manliga arbetare som svettas i ett stålverk eller något liknande, men det som avses med kapital är helt enkelt pengar som investeras i arbetskraft och arbetsmedel för att på så sätt förökas.

Med kapitalet menar man den sociala relation (och motsättning!) som finns mellan kapitalet (arbetsköpare, chefer, investerare) och arbetet (anställda). Det tål att upprepas; kapitalet är en social relation. Inte en person med monokel. Inte en person. Det är möjligt att glida in- och ut ur denna relations olika roller. Exempelvis kan man tänka sig en mellanchef som växelvis agerar ansikte åt kapitalet och växelvis är arbetare.

Här kan vi se att eftersom kapitalet är en social relation, en maktfördelning, så spelar det ingen roll om dagens kapitalist var städare igår; hans eller hennes sociala funktion är densamma som en "född" kapitalists, och det är praktiskt omöjligt för alla arbetare att bli kapitalister, även om det inte nödvändigtvis skulle vara bättre om de kunde det. Därför spelar klassresorna och de demokratiserade arbetsplatserna (där flera anställda turas om att agera ansikte åt kapitalet) från det första argumentet inte någon roll. De är istället en strategi från kapitalets sida att hantera arbetarna (alla som stött på begreppet "elevdemokrati" bör förstå vad som avses).

Angående den "goda kapitalismen" (det andra argumentet) så måste man, för att förstå hur kapitalet i stort verkar, förstå att det av naturen är internationellt, och att det har en enda drift: förökandet. En hög guld är, per definition, inte kapital om den inte investeras- och därigenom förökas. Kapitalet kommer dessutom att drivas till att öka sina vinster på grund av "om inte jag gör det så gör någon annan det"-faktorn.1 Myrstacken är liten och många kapitalister strävar efter att komma upp till toppen.

Denna mekanism sållar effektivt bort nyblivna kapitalister med goda avsikter, "compassionate capitalists", "gröna kapitalister" eller arbetarkooperativ exempelvis, antingen genom att konkurrera ut dem eller genom att förändra dem. En reklamfilm som talar om hur miljövänlig man är kostar mindre (det vill säga inbringar större vinst) än att faktiskt vara miljövänlig

Även om några enstaka företag lyckas bygga sig ett varumärke på miljövänlighet så kommer systemet som helhet fortfarande vara djupt omiljövänligt, och därför är heller inte det andra argumentet relevant. De tunga och obehagliga tillverkningsindustrierna har dessutom bara effektiviserats och omformats, men mest av allt flyttats till platser där vi har sämre insyn. Europas tidiga 1900-tal övervintrar bland asiens frihandelszoner och liberala experiment.

Återstår gör då påståendet om att kapitalismen är en nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle (det tredje argumentet). Det förs ofta av den liberala skolan, som tycks ha bortsett från själva kapitalet, och istället fokuserar uteslutande på bytet av varor genom marknaden. Argumentationen brukar gå något i stil med att om du odlar äpplen så köper jag dem av dig och bakar paj, som jag säljer tillbaka till dig. Alla blir glada, och ett plus ett blir lite mer än två, eftersom det nu både finns äpplen och paj.2

Problemet med resonemanget uppstår om äppelpajsbagaren bygger en pajfabrik och anställer arbetare som får baka paj åt henom. Hen kan då låta arbetarna producera pajer för mer pengar än deras lön och kostnaden för fabriksbygget, vilket ger vår nyblivna pajkapitalist möjlighet att bygga ännu fler pajfabriker, tjäna ännu mer pengar och på så sätt förskjuta den redan skeva maktfördelningen ytterligare.

Vi kan alltså inte betrakta kapitalismen som bara ett praktiskt bytessystem, utan måste se det som ett system för (ojämn) fördelning av social makt. Alldeles oavsett om man anser det parlamentariska systemet vara demokratiskt eller inte så är det helt enkelt uppenbart att kapitalismen inte är demokratisk på något sätt.

Från konfliktportalen: salkavalka skriver att klasskampen är lös, aik-micke skriver om Punkrock av Stig Larsson, aik-micke konstaterar att Till slut har AB fattat vad det handlar om, och clausewitz skriver ett stycke historia.

  1. Ekonomer känner till konceptet som "allmänningens dilemma", där det används för att bevisa att, tja, kapitalet kommer att exploatera sönder naturresurser om det får chansen. []
  2. Tramsmatematiken är ett autentiskt citat. []

Varför jag älskar att snatta från storföretag

En tecknad bild på en person som snattar ett paket chips.
CrimethInc-kollektivet är för vissa av oss kända för att producera inlevelsefull men ganska lättuggad anarkistpropaganda med vissa dragningar åt bland annat situationism. Böckerna Days of War, Nights of Love, Expect Resistance och "receptsamlingen" Recipes for Disaster rekommenderas alla varmt. Du kommer inte att hitta några djupa marxistiska analyser i någon av dem, men väl en mängd fascinerande skrönor, fiffiga idéer och svidande samhällskritik. Och troligen är det meningen också; alla kan inte börja sin politiska karriär med att läsa Kapitalet (för att inte tala om den ännu mindre begripliga, moderna filosofiska smörjan som publiceras nu)! I en värld där till och med motståndet har blivit diffust och abstrakt är CrimethInc tvärt om otidsenligt, nästan lite punkigt, konkreta.

Men samtidigt är (förstås!) inte alla deras idéer bra. Inte sällan drar de åt livsstilism (det vill säga att reducera sin politik till att enbart handla om ett sätt att leva sitt liv), eller ännu värre; primitivism (tanken att allt blir bra bara vi går tillbaka till stenåldern, en idé så korkad att jag inte ens tänker ödsla tid på att förklara varför), och man får ibland intrycket av att de odlar en subkultur för subkulturens egen skull, vilket självklart är kontraproduktivt och ett klassiskt misstag (tänk förra vågens husockupantrörelse).

Två av CrimethIncs kanske bästa texter är Why I Love Shoplifting from Big Corporations och Your Politics Are Boring As Fuck. Som ett experiment har vi översatt den förra, och publicerar den här nedan. Den kanske är något att tänka på nästa gång någon jämför piratkopiering med stöld!

Vi har medvetet behållit originaltextens styckeindelning (eller snarare brist därpå) i översättningen, och försökt bevara så mycket som möjligt av känslan över språkbarriären. Kompletteringar och/eller korrigeringar mottages gärna!

Inget kan jämföras med känslan av upprymdhet, av brustna fjättrar och förlorade bördor, som jag känner när jag lämnar en butik med deras varor i fickorna. I en värld där allting redan tillhör någon annan, där jag förväntas sälja mitt liv, arbetande för att ha råd att överleva, där jag är omgärdad av krafter bortom min kontroll eller förståelse, krafter som uppenbarligen inte bryr sig om mina behov eller mitt välbefinnande, är det ett sätt att skära ut en bit av världen åt mig själv — att påverka det som påverkar mig så mycket.

Det är en helt annan känsla än den jag känner när jag köper något. När jag betalar för något gör jag ett byte; jag erbjuder pengar som jag köpt för mitt arbete, min tid och min kreativitet, för en vara eller tjänst som företaget annars inte skulle dela med sig av under några omständigheter. På sätt och vis har vi en relation grundad på våld: vi förhandlar inte om vårt utbyte baserat på vår respekt för- eller omtanke om varandra, utan efter vad vi kan utsätta varandra för. Stormarknaderna vet att de kan ta tio spänn för en limpa bröd eftersom jag kommer att svälta om jag inte köper det; de vet att de inte kan ta 40 kronor, för då kommer jag att gå till någon annan. Så vår interaktion kretsar kring outtalade hot snarare än kärlek, och jag tvingas offra något för att få något av dem.1

Allt förändras när jag snattar. Jag förhandlar inte längre med ansiktslösa, omänskliga varelser som inte bryr sig om mitt välbefinnande, istället tar jag vad jag behöver utan att offra något. Det känns inte längre som att jag tvingas till ett utbyte,  inte som att jag saknar kontroll över hur världen runt mig styr mitt liv. Jag behöver inte längre oroa mig för om boken jag köpte var värd de två timmarnas arbete som krävdes för att betala den. På de, och på tusen andra sätt, får snattande mig att känna mig befiriad och stark. Låt oss undersöka vad snattande har att erbjuda som en alternativ livsstil.

Snattaren vinner sitt byte genom att ta risker, inte genom att köpa det med en bit av sitt liv. Hennes liv är inte något som måste säljas för 70 eller 80 kronor i timmen i utbyte mot överlevnad; det är något som tillhör henne därför att hon tillgodogör sig det för sig själv. I skarp kontrast till den laglydiga konsumentens metoder så är sättet hon tillskansar sig varorna på lika spännande som varorna själva.

Snatteri är att vägra deltagande i bytesekonomin. Det är ett förnekande av att folk förtjänar att äta, leva och dö baserat på hur effektivt de säljer sitt arbete till andra. Det är ett förnekande av att allting kan beskrivas i monetära värden, av att en smaskig bit choklad i munnen är värd precis fem kronor eller att en timma av en persons liv verkligen kan vara värd hundra kronor mer än en timma av någon annans. Det är att vägra acceptera det kapitalistiska systemet, där arbetarna måste köpa tillbaka frukterna av sitt eget arbete, och på så sätt generera vinster till kapitalägarna.

Snattandet säger nej till alla de förkastliga företeelser som karakteriserar det moderna företaget. Det är ett uttryck för missnöje med de låga löner och oförmånliga arbetstider som så många utsugande företag tvingar på sina anställda för att maximera sina vinster. Det är en vägran att betala för skräpprodukter som konstruerats för att gå sönder eller nötas ut snabbt så att konsumenterna måste köpa nya. Det är en vägran att betala för de skador som företagen skoningslöst gör på miljön när de tillverkar fler produkter eller bygger nya affärskedjor, en vägran att finansiera de företag som konkurrerar ut lokala småföretag, en vägran att acceptera det systematiska mord av djur i animalieindustrin och utnyttjandet av gästarbetare i frukt- och grönsaksindustrierna. Snattandet markerar mot alieneringen av den moderna konsumenten. "Om vi inte har råd med- eller kan hitta andra produkter än de här, som gjorts tusentals mil från oss, och om vilka vi inte kan veta ett skvatt,"2 försäkrar det, "så vägrar vi åtminstone att betala för dem."

Snattande är den effektivaste protesten mot dessa förkastliga egenskaper hos moderna företag därför att det inte bara är teoretiskt — det är praktiskt, det inbegriper handling. Verbala protester mot ansvarslösa företagsbeteenden kan resas utan att någonsin ha någon faktisk effekt, men snattande skadar företagen samtidigt som det (om än i hemlighet) visar missnöje. Det är bättre än en bojkott, för det kostar företaget pengar istället för att bara minska dess inkomster, och det betyder också att snattaren  fortfarande kan komma över de produkter hon behöver för att överleva. Och nu för tiden, när så många företag är sammankopplade och så många multinationella företag är involverade i oacceptabla aktiviteter, är snattandet en generaliserad protest: det är en vägran att förse ekonomin med några pengar över huvud taget, så att snattaren kan vara säker på att hennes pengar aldrig slutar i händerna på företag hon ogillar. Och utöver det kommer hon inte att behöva arbeta lika mycket för dem!

Men vad händer med människorna i företagen? Hur går det med dem? För det första så skiljer sig de moderna storföretagen från den klassiska modellen av privata bolag i det att de existerar som separata ekonomiska enheter från sina ägare. Så snattaren stjäl alltså från en icke-mänsklig enhet, inte direkt ur någon människas ficka. För det andra, eftersom så många arbetare betalas förbestämda löner som beror mer på hur lite företaget kan komma undan med att betala snarare än på hur mycket de tjänar så skadar inte snattaren större delen av arbetskraften på något företag heller. Aktieägarna, som nästan alltid är rikare än den genomsnittliga tjuven, är de som råkar illa ut om företagen går med förlust; men allvarligt talat, det går givetvis inte att ruinera någon av dessa ens med den mest välriktade snattarkampanj. Dessutom lägger de flesta moderna företag undan pengar för att täcka upp för snatteriet. Företagen är medvetna om att det finns tillräckligt mycket missnöje med dem- och deras kapitalistiska ekonomi för att folk ska stjäla av dem. De är alltså tillräckligt cyniska för att fortsätta som vanligt, fast de vet att det innebär att många av deras kunder (och anställda!) är beredda att stjäla från dem om de kan. Och om de är beredda att fortsätta göra affärer på det viset, fast de är medvetna om hur många människor det alienerar, så ska de heller inte vara förvånade över att folk fortsätter att stjäla från dem.

Snattandet är mer än ett sätt att överleva i den samvetslösa konkurrensen på den "fria marknaden" eller att protestera mot företagens orättvisor. Det är också en annan inställning till världen och livet.

Snattaren klarar sig med en miljö som har erövrats av kapitalismen och industrin, där det inte längre finns en neutral värld att hämta resurser från och där allting har blivit privat egendom, utan att acceptera den eller det absurda liv det medför. Hon tar sitt liv i sina egna händer genom att applicera en urgammal angreppsmetod på den moderna överlevnadens problem: hon lever som urban jägare och samlare. På så sätt kan hon leva mycket som hennes avlägsna släktingar gjorde innan världen underkuvades av teknologi, imperialism och den "fria" marknadens irrationella krav; hon hittar samma utmaningar och belöningar för sitt arbete, belöningar som är förlorade för resten av oss idag. För henne är världen lika farlig och spännande som den var för den förhistoriska mänskligheten: varje dag befinner hon sig i nya situationer, möter nya risker, lever sitt liv i en ständigt föränderlig miljö. För den laglydiga konsumenten är det troligt att varje dag är den andra lik, och att avsaknaden av faror är lika påtaglig som mål och mening.

Att snatta är att sätta omedelbara kroppsliga behov (som till exempel hunger) över abstrakt "etik" och andra eteriska konstruktioner, av vilka de flesta ändå blev kvar efter den avlidna kristendomen. Snattandet klär av varorna (och marknaden rent allmänt) från dess mytiska kraft att kontrollera konsumenternas liv… när de fångas med våld visar de sig som det de verkligen är: resurser som kontrolleras med våld av företagen på alla andras bekostnad. Snattandet tar oss tillbaka till den fysiska världen, där saker är verkliga och där ting inte är mer än deras fysiska egenskaper (vikt, smak och tillgänglighet) och inte behäftade med övernaturliga kvalitéer såsom "marknadsvärde" eller "profitmarginal". Det tvingar oss att ta risker och att uppleva livet på riktigt igen. Kanske kan inte snattandet ensamt besegra det industriella samhället eller det kapitalistiska systemet… men under tiden är det en av de bästa formerna av motstånd och självförverkligande, och en av de mest praktiska!

  1. I en kärleksrelation däremot brukar folk se det som att de tjänar på att dela med sig. []
  2. Det är precis denna känsla av maktlöshet inför de varor man måste konsumera för att överleva som vi hävdar skapar nojorna runt ekologiska produkter och tillsatser. []

Stoppa mediamatchen!

SvDs rubriker om Ådalshändelserna
Då som nu är sanningen något som modifieras friskt.

Stora delar av dagens vänster tycks vara helt besatta av ett positivt genomslag i media. Mediapersonligheter av olika slag gnäller om att vissa delar av vårt kämpande proletariat är "huliganer" som "förstör". De verkar leva i villfarelsen att om hela vänsterrörelsen betedde sig som små snälla lammungar och inte gjort någonting provokativt överhuvudtaget så skulle till och med Svenska Dagbladets ledarsida gullegulla med dem, och vips så skulle det egalitära samhället komma som en hamburgare på McDonald's.

Men så enkelt är det inte. McDonald's hamburgare trollas inte fram ur intet, det står några arbetare bakom och bygger ihop dem. Svenska Dagbladet ledarsida – och de flesta andra ledarsidor – kontrolleras av en politisk rörelse som representerar arbetarklassens eviga fiende, kapitalistklassen. Och de skulle inte ge upp kontrollen över produktionsmedlen ens om vi ersatte stenkastning med kattungeklappning i våra demonstrationer.

Deras mål är att så splittring i våra led. Om vänstern är upptagen att käbbla om huruvida det för kampen framåt att slå sönder polisens saftblandare eller inte1 så kommer vi inte att formulera några nya strategier för att bekämpa det nyliberala samhällets expansion. Istället måste vi inse att proletariatet är en multitud, en jättelik soppa av olika strategier, vissa dåliga, vissa bra. Att försöka spela efter deras regler är omöjligt, iallafall om vi vill vinna.

Ett exempel på en spirande folkrörelse (som trots sina i stort liberala rötter åtminstone har några element som skulle kunna inkorporeras i vänsterns politik) är Piratpartiet med kringorganisationer (Ung Pirat). Även om de själva förnekar det gör de sitt bästa för att förneka det så spelar de efter de borgerliga mediernas regler, i hopp om det mediala genomslag de så desperat behöver för att ha minsta lilla chans till parlamentarisk representation. Ändå så får de bara skit, skit, och åter skit. Ett klockrent exempel är Per Gudmundssons påstående om att Ung Pirats medlemsvärvning var tidernas klipskaste webscam, trots att förfarandet är snarlikt det hos de andra partipolitiska ungdomsförbunden. Hundratals bloggar tjurade över Gudmundssons sanningsförvrängning, och Gudmundsson bad lite halvhjärtat om ursäkt och sade att de andra ungdomsförbunden var lika dåliga, men skadan är redan skedd – för den som läser Svenska Dagbladets ledarsida men inte Rick Falkvinges blogg är Ung Pirat nu förknippat med skumraskerier.

Inte ens när de egna utsända rapporterar om vad som faktiskt händer på plats litar borgerlig media mer på sina egna reportrar än på polisens presstalesmän. Villigt ställer de upp att agera som våldsmonopolets propagandaarm, de vet mycket väl att de gör bäst i att gå hand i hand med deras uppdragsgivares polisiära gren. Det gagnar deras syften. Ülkü Holago var på plats och liverapporterade om grova kränkningar mot mötesfrihet och yttrandefrihet, men hennes rapporter plockades snart bort från SvDs webbplats och ersattes med officiella uttalanden (lögner) från polisen – som konstaterade precis raka motsatsen.

Att borgerlig media aldrig vinklar nyheter till vänsterns fördel är intet nytt under solen. När liberaler tågar tillsammans med nazister för att demonstrera mot fastighetsskatten är det tyst, men när fyra nazister meddelar att de tänker dyka upp på en demonstration mot Israels våld mot Gaza, men inte ens dyker upp, så är det en "rödbrun röra". Man kan ju tycka att vi borde lärt oss vår läxa när skotten i Ådalen rapporterades som nödvändiga insatser mot en oregerlig lynchmobb (se bilden ovan, och mer här), men detta till trots är det fortfarande folk som konstant försöker slicka deras stövlar. När skall detta få ett slut?

Stoppa mediamatchen – domarna är köpta!

Utöver det som är länkat i brödtexten ovan, läs även: Match, Media och Metoder, En pajad saftblandare…, och Svenska Dagbladet sprider antisemitisk dynga. Det finns förresten media som inte är köpta, framförallt såklart Arbetaren, men även t ex Yelah och Fria Tidningen. Sedan är det ju ett måste att ha Dagens Konflikt i sin RSS-läsare.

  1. Jag själv är tveksam till om egendomsförstörelse är en bra taktik – men det är inte relevant i det här sammanhanget! []