Tips: musik som vill bli kopierad

Sajten Jamendo har distribuerat musik under olika former av Creative Commons-licenserna i flera år nu, och har vid det här laget börjat komma upp i ett riktigt bra utbud. Fortfarande är elektronisk musik av olika sorter kraftigt överrepresenterad, och det är märkbart svårare att hitta icke-instrumentala låtar än motsatsen.

Musiken kan laddas ner antingen direkt, som mp3, eller via torrents (mp3 med högre bitrate eller ogg vorbis). Problemet med torrentarna är att de som leder till oggar ofta är outdelade. Vad det beror på vet jag inte, men det är synd. Fri spridning gäller för alla artister, men några få undantag tillåter inte deriverade verk eller modifikationer.

Den första rekommendationen är albumet 2 (BY-NC-SA) av polska efiel. Musiken är ett slags minimalistisk elektronika med inslag av sång (på polska?) av både manliga och kvinnliga vokalister. Den påminner lite om Efterklangs post-rock, men är lite mer svajig och en aning mer kaotisk. Man kastas från minimalistiska beats till sång till klassiskt piano och tillbaka igen. På det hela taget är det en intressant och spännande upplevelse, även om det inte är ett album jag skulle sitta och digga.

En gammal favorit är artisten Tryad, som beskriver sig som en del av "The GNU/Linux for the music industry". Projektet är ett samarbete över nätet mellan ett 20-tal individer, och musikstilen kan även här beskrivas som någon sorts elektronika. De själva beskriver sig som "Industrial Classic Pop",  men användartaggarna "triphop", "chillout" och "melodic" beskriver kanske dem bättre. Deras första album, Public Domain (som inte är i Public Domain utan BY-SA) är klart bäst, men uppföljaren Listen (också BY-SA) är inte dålig den heller.

Mr.Henky gör eterisk elektropop som för tankarna till de fraktaler som pryder de flesta av hens albumomslag, i skarp kontrast till Tokees industriglitchmusik, som närmast kan liknas vid en urflippad (men välstämd) fabrik. JT Bruce gör musik med gitarr och trummor ("instrumental metal") som är som tagen från något fightingspelssoundtrack, och Blood Ruby gör drömsk pop i stil med Cocteau Twins eller All About Eve.

Vår tids prästerskap: om media, seriositet och spektakel

tpbpresskonferens
De ser lite ut som Kraftwerk, eller hur? Bild skamlöst kopierad av Falkvinge.

Medan The Spectrial rullat vidare har jag funderat över hur media fungerar. De hämtar mycket av sin legitimitet från det faktum att media är—eller anses vara—de enda som kan samtala med allmänheten, publiken, eller vad man nu vill kalla den. Denna publik beskrivs som ett slags genomsnitt, men också nästan som ett ideal. Den normala människan. Men självklart är inte publiken något som finns på riktigt; det är en uppfattning, en ande, och den kan ändras, med tiden exempelvis. Eller för att det passar ens intressen.

Media har fått rollen som denna andes språkrör, åt båda hållen. Dels visar den upp andens åsikter i olika frågor, och dels utgör den sig för att veta vad anden vill höra och hur den vill höra det. Vad som är seriöst, vilka uppfattningar som är godkända och vilka som bör undvikas. Vilka som får tala och vad de bör säga. Det är från denna bakgrund som tramsiga uttalanden om bloggosfären som en "liten men högljudd klick" ramlar ut från prästerskapet.1

Det som gör piratrörelsens hantering av The Spectrial så genialisk är att den inte bara vägrar gå genom prästerskapet, utan också driver gäck med hela konceptet och gör saker som inte ens vore möjliga enligt den gamla modellen. Struntar helt i vad som anses rimligt och seriöst och bara kör. Ett "manus" skrivs efter "teatern", i omvänd ordning mot vanlig scenproduktion. En kraftigt pimpad buss full med kopimister sänder video med tillbakamatning, live. Folk utklädda till kassettband stryker omkring runt tingsrätten. De åtalade, som mest av allt kan liknas vid rockstjärnor vid det här laget, chattar med sina fans från rättegången.

Och plötsligt står hela prästerskapet där med rumpan bar och tvingas inse att det inte längre är de som driver showen, utan att de har reducerats till en anomali, en pappersblogg som dessutom ligger hjälplöst efter. Givetvis har de fortfarande saker att erbjuda i termer av djupanalyser, som någon påpekade, men de är inte längre varken bäst, snabbast eller bredast. Men,  det som är mest intressant att se är hur makten att definiera verkligheten i det här fallet har decentraliserats och hamnat i händerna på bloggkollektivet istället för hos det relativt homogena prästerskapet.

Därför blir jag lite orolig när det på kvällen den 18:e börjar dyka upp blogginlägg om att Ifpis hemsida har hackats, och där flera av dem oroligt undrar om media kommer att använda det för att smutskasta piratrörelsen. Kom igen nu, det får inte handla om vem som ser bäst ut i media! Visst kan det vara rimligt att, som Piratbyrån, av ideologiska skäl fördöma liknande attacker, men fruktan för prästerskapets vrede bör inte styra ens handlande, då går man ju i deras koppel.

Och det hoppades jag att vi var klara med för ett tag.

  1. Jag är medveten om att just detta sades främst av Ask, men liknande tongångar har hörts även från mediernas tyckarspalter []

Rapport från The Spectrial, dag ett

Vid elva smet jag från min föreläsning, mötte upp med en vän och reste mot tingsrätten för att delta i periferin till det kanske mest intrikata skådespel som någonsin producerats i Sverige. Det var svårt att hitta, nästan misstänkt svårt.

Utanför tingsrätten hade relativt få människor samlats runt KTHs Promenadorkester, som spelade musik med vag piratanknytning som bara blev mer och mer otajt i takt med att det blev kallare och kallare. Mest var där piratpartister, vilket irriterade mig lite. Nog för att det är jättebra att de är där och propagerar (även om det förstås inte påverkar domstolens beslut), men jag tycker att det är mer tveksamt att de åker snålskjuts på spektaklet för att bygga sitt egna partipolitiska varumärke och ragga röster till EU-valet.

Det var också ganska mycket gammelmedia som drällde runt. Jag blev till exempel intervjuad av en person med SR-mikrofon, men det verkar inte som om det dök upp vare sig som textartikel eller som strömmande ljud (och det ska jag väl tacka den osynliga enhörningen för!). Möjligen var inte min tveksamhet mot piratpartiet och mitt försiktiga påpekande att det här var en konflikt bland många andra vad de sökte.

Jag kände också igen—och hälsade på—en del personer från KTH. Strax efter SR-intervjun hamnade vi (jag och min vän) i en klump personer som senare skulle visa sig vara (vad jag uppfattade som) hotshots inom Sverok. De verkade intressanta, så vi stannade och pratade med dem tills kylan blev helt olidlig och vi beslutade oss för att äta lunch.

När vi kom tillbaka fanns inte ett spår kvar av demonstrationen. Istället gick vi in i tingsrätten, där det var ännu mer pintjockt med gammelmedia, och satte oss i hörsalen för att lyssna (vi hade inte platser till rättegångssalen). Här verkade en stor del av åhörarna djupt engagerade i två saker: att hitta el till sina laptops och att få tag på en internetuppkoppling så att de kunde live-blogga. Bloggkändisarna stod som spön i backen.

Efter att ha misslyckats med elen (uttagen verkade döda), tröttnat på uppläsningen av skärmdumpar (åklagaren lyckades inte med sin bildvisning) med listor över peers på Wallander-filmer1 som de agnat med, och konstaterat att det inte fanns några närvarande öppna nätverk lämnade jag och mitt sällskap åhörarsalen för att istället sitta i korridoren och ägna oss åt nätverkande (i dubbel bemärkelse).

Med personerna vi hittade i denna korridor diskuterade vi viktiga frågor såsom fildelningstekniker, vilket programmeringsspråk som är bäst och vilken texteditor man bör använda (vim vs Emacs vs ed vs fjärilar), samtidigt som vi försökte dela ut någons 3G-modem över en trådlös ad-hoc-anslutning. Vi åt också Creative Commons-kakor.2 En person som vi hade pratat lite med (och som möjligen har med Piratbyrån att göra) gick förbi oss och tipsade oss (som "verkade tekniskt kunniga") om att titta på Consistent Hashing (vilket verkar vara nyckelkomponenten i DHT) som en möjlighet för framtida fildelningsprotokoll.

Och det börjar bli uppenbart att skivbolagen, precis som det sades på presskonferensen, redan har förlorat oavsett vem som vinner målet. Det bådar onekligen illa för dem att piraternas mest engagerade personer är betydligt mer teknikkunniga än genomsnittet. Att vi sitter i deras korridorer och spekulerar om hur vi ska planera nästa anfall när de som bäst försöker sänka ett flera år gammalt skepp. Jag träffade fler hackers och likasinnade i tingsrättens korridorer på några timmar än jag gjort efter nästan två terminer på KTH.

Rättegången beräknas pågå i minst två veckor, men troligen kommer det att ta ännu längre tid. I mångt och mycket är den ett krig mellan den tekniska- och den ekonomiska/politiska makten, så min gissning är att det mot den bakgrunden kommer att sluta med en eller flera fällande domar, men att det, som sagt, inte kommer att göra större skillnad än att folk blir lite oroligare för att köra trackers i Sverige.

  1. Så alla pirater med något som påminner om filmsmak behöver alltså inte oroa sig []
  2. ShareAlike, NonCommercial, Attribution []

Om begreppet "naturligt"

Ett koncept som aldrig tycks mista sin popularitet är naturligheten. Kanske är det för att det kan användas av alla möjliga sidor i alla möjliga bemärkelser vid alla möjliga (och några helt omöjliga) tillfällen. Framför allt verkar det hårt knutet till den ytliga konsumtions-ekorörelsen, som gärna slår mynt av begreppet. Det ger en myspysig image åt varumärken utan att för den sakens skull föra med sig några som helst krav, eftersom det inte riktigt är klarlagt vad "naturlighet" verkligen innebär. Just det användningsområdet siktade jag som mest på när jag spånade idéer till Bönkriget.1

Typiskt används "naturligt" i bemärkelsen "producerat utan/med försumbar mänsklig inblandning". En blomma är alltså naturlig, men ett rapsfält onaturligt (förutsatt att det är planterat av en människa). Det verkar också finnas grader av onaturlighet som är löst kopplade till hur nyligen påkomna teknikerna för framställning av saker är. Få skulle kalla det för onaturligt att odla spannmål med metoder från medeltiden exempelvis.

En intressant följdfråga uppstår då: innebär det att våra nuvarande produktionsmetoder kommer att betraktas som naturliga om ett par-tre hundra år? Det rimmar illa med det till synes absoluta och beständiga intrycket som begreppet inger, och får det snarare att låta som teknofobi.2

En följdfråga blir då hur man ska se skillnad på "naturligt" förekommande kemikalier, som produceras i intrikata kemilabb i levande organismer, och "onaturliga", som producerats i väsentligt mindre intrikata mänskligt framställda labb. Den är kanske mer intressant än den förra, i och med anti-E-nummer-rörelsen som uppstått efter Den hemliga kocken.

Denna hycklarkult34 äter glatt likdelar- och kroppsvätskor från synnerligen onaturligt framavlade (men "ekologiska"!) djur, men ryggar tillbaka inför laboratorieframställda kemikalier som de redan har ätit i tio-tjugo år av sina liv utan att reagera. Naturligtvis har detta en koppling, även om det inte är en direkt konspiration, till att det går att tjäna (mer) pengar på "tillsatsfri" mat, men inte (lika mycket) på en bojkott av djurindustrin.

Men i ärlighetens namn sätter E-nummerfobikerna fingret på ett faktiskt problem, nämligen kontrollen över vad vi äter. Vi har ju knappt alls någon kontroll över vår mat, vad som finns i den eller hur den produceras. Allt vi kan göra är att gå till affären, betala och hoppas på att vi inte blir ilurade gift. E-nummerhetsen handlar snarare om en sned belysning på ett verkligt problem, och i vanlig ordning har kapitalet gjort sitt bästa för att kapa denna rörelse och istället fokusera den på en ny form av meningslös konsumtion — av, surprise surprise, ännu dyrare varor!

En mer konsekvent och ärlig variant av naturlighetsbegreppet skulle vara att hävda konsekvent att allt som är skapat av människor (alltså även stenåldersredskap, utandningsluft och så vidare) är onaturligt. Men den givna följdfrågan blir ju då — vad är det som är så speciellt med oss människor? Har vi inte uppstått ur evolutionen precis som alla andra djur?5 Borde inte därför allt vi skapar vara "naturligt"? Eller, om man nu är troende: om Gud har skapat oss till att ha världen som lekplats, borde inte "naturlighet" i sådana fall vara något negativt och underlägset?

Resterande varianter av naturlighetsbegrepp innefattar ett värdebaserat (dåliga- eller meningslösa saker är onaturliga) och ett avsiktsbaserat (saker som skapas avsiktligt och målmedvetet är onaturliga). Den värdebaserade naturligheten faller på att den helt glömmer bort naturligt förekommande grymheter; katters lek med byten de inte äter upp, minkar som dödar mer än de kan äta och så vidare. Vad gäller den avsiktsbaserade naturligheten så kan ju evolutionen själv betraktas som målinriktad (bästa möjliga anpassning), och skulle alltså vara onaturlig. Och vad säger att inte djur kan ha avsikter?

Så för att sammanfatta: begreppet "naturligt" är helt värdelöst och intetsägande och man gör bäst i att vara skeptisk mot resonemang som utgår från det.

  1. Till alla som inte har sett några kusinfilmer förut: vi gör hobbyfilmer med medvetet låga ambitioner, och tyngdpunkten ligger i att ha kul när vi gör filmerna (och sen ser dem växa fram), inte i kvalitén på slutprodukten. Trots detta har vi faktiskt ett par-tre stycken relativt hängivna fans, samtliga i tolvårsåldern. []
  2. Troligen är det för att det är teknofobi. []
  3. Dess medlemmar är dock i gott sällskap — jag äter animalier, om än inte kött, så jag är också kvalificerad hycklare! []
  4. För fler (och mycket bättre) argument för veganism, se denna lista på vanliga frågor. []
  5. Kreationister: vad gör ni här?! []

Müsligodis med jordnötssmak

Receptet är version av det klassiska vegansnickers-receptet, på vilket Job tidigare har gjort en annan variant. Följande behövs:

  • 1 burk jordnötssmör
  • 2 dl (ljus) sirap
  • 1 dl socker
  • 1 dl kokosflingor
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 10 dl müsli av någon sort (eller bara havregryn om du bara har det). Helst utan russin.

Blanda och värm allt utom müslin i en kastrull, tillsätt sedan müslin lite i taget tills blandningen är lagom fast (troligen behövs allt). Smeta ut på bakplåtspapper (om du hemskt gärna vill ha choklad på så kan du hälla dit den här) och låt svalna i kylen (eller frysen). Skär upp i bitar av valfri storlek.

Danderyd är bäst i klassen, Blått är sämst i klassen

Jag satt och läste i Moderata Ungdomsförbundets medlemtidsning Blått (pdf, sid 6) och fick syn på en notis med rubriken "Danderyd är bäst i klassen!". I sin helhet lyder den som följer:

Det borgerliga Danderyd visar var skolbänken ska stå. I kommunen har eleverna nämligen bäst betyg i hela landet. Coolt nog satsar de inte mest pengar, istället fortsätter de på den inslagna vägen med skolpeng och massor med friskolor. Konkurrens och valfrihet fungerar!

Förlåt, men va? Notisförfattaren kan knappast fått särskilt bra betyg med den analysförmågan. Att Danderyd har bäst betyg i hela landet kanske har något att göra med att Danderyd har högst medelinkomst i landet? Hur många undersökningar har inte publicerats som presenterar ett samband mellan uppväxtmiljö och studieresultat? Jisses…

Jag blev naturligtvis nyfiken på hur det egentligen ligger till och kan därför presentera följande ståtliga tabell, baserad på data från Skolverket (Studieresultat och övergång till gymnasieskolan för elever i huvudmannens skolor som avslutat årskurs 9 läsåret 2007/08, xls) och från E24 (Kommunerna som har högst och lägst medelinkomst, 2007). Håll till godo.

10 anledningar att hata Spotify

destroy

10. Spotify har låg ljudkvalitet. Streamad musik har sina begränsningar. Jag har hört att Spotify streamar i 160 kbits ogg, vilket är rätt bra – men inget jämfört med det dubbla!

9. Spotify är inte bärbart. Det är en uttalad ambition att ingen längre skall behöva förvara lokala musikarkiv på sin egen dator. Men när man inte är framför datorn då? Den som använder en mp3-spelare vill förmodligen fortsätta med att lyssna på musik på promenaden, på cykeln, på bussen, på tåget. Är det så att Spotify är en omväg till mobilmusik-lösningar där man får musik streamad (precis som med Spotify) till sin mobiltelefon? Det sägs att Spotify skall komma till mobiltelefoner, men det är inte en klockren lösning: mobiltäckning har man inte överallt, t ex i vissa delar av Stockholms tunnelbana.

8. Spotify funkar inte på Linux. Spotify är ytterligare ett i den långa raden av måste ha-gadgets och mjukvara (iPoden är ett exempel nr 1 i den kategorin) som bara funkar tillsammans med proprietära operativsystem och därmed befäster deras dominans ytterligare. (Wine räknas inte, därför att det inte är en långsiktig lösning: Wine fungerar genom att emulera Windows APIt, som är odokumenterat – Wine är alltså byggt på omvänd ingenjörskonst och rena gissningar. Att hänvisa till Wine för att slippa kritik om brist på klienter till fria operativsystem är som att be en Windows-användare installera Cygwin eller Wubi för att köra Linux-applikationer – ett otänkbart fulhack!)

7. Spotify likriktar metadatat. Istället för som på Last.fm, där klassicifieringen av musiken är användargenererad medelst taggande ("folksonomy"), så är musik taggad med ofta rätt godtyckliga och i de flesta fall oerhört breda genrer. Copyriot tar upp ett exempel: Xela, som ägnar sig åt subtil elektronika, har av Spotify har taggats som "Rock, Indie Rock, Alternative Pop/Rock, Indie Pop". Jämför detta med Last.fms crowdsourcade taggar: ambient, idm, electronic, electronica, glutch, downtempo, experimental, minimal, post-rock…

6. Spotify är hycklare. Till premiären av Spotify var det propert införskaffade musikarkivet inte särskilt omfattande, så man slängde in lite uppenbart piratkopierat material med. Spotify presenteras som ett alternativ till fildelningsnätverken, när de i själva verket själva utnyttjar dessa. Detta har pågått även efter den inledande kontroversen: t ex kan man lyssna på Looptroop trots att avtalet med deras representant inte är klart, och det var först i slutet av januari som Spotify började rensa bort låtar.

5. Spotify är reklamfinansierat. Reklam är dåligt. (Mer om det en annan gång, men den som vill läsa mer om det nu genast kan gå till närmaste bibliotek och låna Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig: en stridsskrift från 1953 – en fulltexts-PDF fanns på Libris men den verkar tyvärr inte funka.) (Ni som ändå använder skiten, installera Mutify.)

4. Spotify är en falsk dröm. När Spotify fick sina avtal med skivbolagsindustrin var de begränsade, framförallt tidsmässigt. Det finns all anledning att anta att om det går bra för Spotify kommer skivbolagen vilja ha en större del av kakan, vilket leder till högre avgifter/mer reklam – alltså sämre tjänst för pengarna. Eller för den delen skapa egna, sämre men mer lättkontrollerade tjänster, och sedan försämra Spotify tills det självdör. Vidare kräver en centraliserad musikdatabas att samtliga stora skivbolag samarbetar – något som man vanligtvis benämner "monopol" eller "kartellbildning". Att sånt inte gillas av EU bådar inte gott för Spotify (men samtidigt är det inte orimligt att anta att EU är tillräckligt korrupt för att hitta en lösning). Vidare så skapar Geographic Rights Management ("landsgränskontroll") ytterligare problem…

3. Spotify kan censurera. Just eftersom Spotify är ett centraliserat system har de möjlighet till godtycklig censur av allt som kan kännas obekvämt. T ex är ordet "fuck" i The Peaches låt "Fine as fuck" ersatt med tystnad. Även referenser till droger har rensats ut. Kommer man att kunna lyssna på Ebba Gröns Skjut en snut på Spotify? Det är inte osannolikt att de har en striktare tolkning av lagar om uppvigling än vad rättsväsendet har… Notera här att det precis som i FRA-frågan inte bara handlar om huruvida de faktiskt använder dessa möjligheter (vilket de i båda fall nog gör) eller inte, utan även om att de överhuvudtaget har den möjligheten.

2. Spotify likriktar kulturen. Decentraliseringen av kulturutbudet har varit till fördel för "den långa svansen", d v s den enorma massan artister som enskilt inte betyder särskilt mycket men som grupp producerar en betydande del av all kultur som konsumeras. Fildelningsnätverken har gjort det lätt för människor att hitta och dela med sig av dessa, och vem som helst har kunnat bidra till spridningen av ett verk bara genom att lägga upp dem på fildelningsnätverken. Spotify centraliserar och konsoliderar kulturutbudet: vem som helst kan inte längre lägga upp vad som helst. Vilket ju självklart leder till ett mindre utbud.

1. Spotify dödar den fria kulturen. Om alternativet är att släppa sin musik på traditionellt vis och se den piratas i massor samt att släppa sin musik under en fri licens och se den spridas över världen väljer nog många artister det senare, om inte annat så bara för att få goodwill och mer folk till spelningarna. Om det däremot går att släppa sin musik på ett icke-traditionellt vis utan att behöva låta folk sprida den hejvilt men samtidigt utan att lita till fysisk skivförsäljning väljer nog många artister istället den vägen. Det är såklart bra för skivbolagsindustrin, som köper sig några extra år av överlevnad. Möjligtvis är det även bra för konsumenter, som på ett lätt och billigt vis får tillgång till massor av musik. Men att hålla det sjunkande skivbolagsskeppet flytande är dåligt för rörelsen för fri kultur.

Intressant? Klicka då här så att fler får läsa det!

Recension av Deltagänget

Jag har letat efter Deltagänget på biblioteket ett tag, men åtminstone Stockholms stadsbiblioteks exemplar var utlånat nästan hela tiden, och det är dyrt att stå i kö så jag har inte kommit mig för att läsa den. Inte förrän jag hittade den på bokbordet på Kafé 44 för ett tag sedan.

Min första kontakt med Salka Sandén, författaren till boken, var på förra sommarens alternativa politikervecka. Hon var då där och högläste ur Deltagänget. Jag var just då i köket, som låg våningen över den improvicerade föreläsningshallen där högläsningen var, och jag minns att jag febrilt letade ingredienser till maten samtidigt som jag försökte både lyssna och inte skramla så mycket. Den överhängande stämningen var den av sagostund på dagis, frånsett att "sagan" handlade om en person som blev misshandlad av polisen.

I förordet till Deltagänget skriver Salka att "[huvudpersonerna] är tänkta som typkaratktärer och är inte porträtt av enskilda personer, utan ihopsatta som mosaiker av olika människor samt min begränsade fantasi". Jag tolkar det som att boken till stor del, men inte bara, är biografisk, men inte självbiografisk förstås.

En av anledningarna till att jag intresserade mig för boken var att jag ville få en känsla för hur nittitalet, med dess kulmen i kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg,1 egentligen var. Hur det kändes när en annan värld fortfarande verkligen var möjlig, innan alterglobaliseringsrörelsen kramades ihjäl.

Jag ville också göra mig en bild av AFAs rötter. Genom åren har ju organisationen blivit så demoniserad som det bara går i media (med allt från vinklingar till faktiska rena lögner), och det är svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det görs inte heller bättre av att de själva inte verkar vara det minsta intresserade av att framstå i god dager, åtminstone inte om man får tro deras bloggar.

På båda punkterna blev jag ganska nöjd, men ingen av dem utgör bokens verkliga styrka. Istället upptäckte jag, kanske för att det är den  första skönlitterära bok jag läser på länge, att det var en väldigt tät berättelse, både med en spännande och engagerande handling och berättad med ett inlevelsefullt språk. Själva boken är skriven i du-form, vilket jag aldrig har hört talas om förut, och det kanske gör sitt till.

Läsaren tas med på en resa från den lilla hålan som huvudpersonen växte upp i, via husockupationsrörelsen i Malmö ut till Tyskland och sen tillbaka igen. Och vidare med en hisnande fart. Ganska snabbt insåg jag att det var fel bok att läsa innan man skulle sova.

Vissa stycken av boken var väldigt svårlästa; det var lätt att identifiera sig med klaustrofobin och hopplösheten som skildrades nu när alla vägar framåt tycks igenmurade. Men samtidigt vittnar den pånyttfödda husockupantrörelsen (nu utan droger! Jag kan inte med ord beskriva min lycka över detta) och polisens taktikskifte vid Salem 2008 om att nittiotalet är på väg tillbaka, större och värre än någonsin. Och då gäller det att vara beredd.

Om man är närmare intresserad av Salka så har hon en blogg med texter om allt möjligt, både om politik och annat. Hon skriver också på Dagens konflikt. Beträffande Deltagänget så kan man låna den på sitt bibliotek alternativt hoppas på att få tag på den över bokbytarsajten Bookmooch.

  1. Jag vet att det var 2001, men som en vän sa så är de mest stereotypa erorna strax efter att de -tal som ger dem dess namn redan passerat. []

Lättare än luft

airstream
Bild från Forum for the Future.

När klimatkatastrofen knackar på dörren samtidigt som världsekonomin bryter ihop är det lätt att börja drömma om den tid som komma skall. Tyvärr ter sig drömmen om en på teknologiska medel framkommen post-kapitalistisk utopi ouppnåbar – det är långt kvar till 2300-talet (och enligt historieskrivningen i Star Trek var mänskligheten nära total undergång ett antal gånger innan Jorden förenades på 2100-talet).

Mer konstruktivt (hmm) är det nog att drömma om lite mindre förändringar. Wired rapporterar om ett science fiction-artat initiativ av Finnair: "Departure 2093". Finnair drömmer om en framtid där flygplanen snarare ser ut som klassiska flygande tefat än dagens metallcylindrar, och drivs med, såklart, alger. De har också med ett uppenbart Jetsons-inspirerat miniflygplan och drömmer om något som lämpligtvis kan benämnas "privatflygism". Jag ser hellre att vi professionaliserar persontransporterna (avskaffar privatbilismen, med andra ord).

Men även om det inte är helt otänkbart att jag fortfarande är i liv 2093 känns det lite avlägset (och alger-drivna flygande tefat känns ännu mer avlägset) ändå. Vad kan vi drömma om som ligger lite närmare?

Luftskepp.

Min entusiasm för luftskepp har förvisso kallnat lite sedan jag var som mest besatt, men jag tycker fortfarande att det är intressanta, häftiga, och klart genomförbara tankegångar. Det är en skam att luftskeppen har förpassats till steampunk och fantasy, från att en gång majestätiskt ha seglat fram och tillbaka över Atlanten, med idel nöjda passagerare.1

Luftskeppens era fick sin dödsstöt med när Hindenburg tog eld och kraschade i New Jersey 1937. Eftersom det var den första zeppelinaren som flög till USA så var ett stort nyhetsuppbåd på plats. Herbert Morrisons rapportering på plats gjorde förmodligen stort intryck på publiken, och den var minst sagt dramatisk: Morrison konstaterade snabbt att det var "den värsta av de värsta katastroferna i världen". Hindenburg var ett tyskt skepp, och olyckan kombinerad med den osympatiska tyska regimen och andra världskriget två år senare dödförklarade luftskeppen – till flygplanens fördel.

Men var katastrofen verkligen så katastrofal? Det såg knappast vackert ut när den stora brinnande cylindern tumlade mot marken, men utav 97 passagerare dog bara 35 (plus en på marken). Förlåt min cyniska syn på människoliv, men det är ju helt klart småpotatis med tanke på vissa flygplanskrascher – ännu mer så om man begrundar hur mycket skada ett luftskepp skulle kunna orsaka om det råkade köra in i ett höghus!

De teknologiska framsteg som skett sedan Hindenburg kraschade skulle göra moderna luftskepp ännu bättre, ännu säkrare. Eftersom man kan använda lättmetaller behöver man t ex inte lika mycket bärkraft, man kan med hjälp av datorer underlätta styrningen (luftskepp påverkas lätt av vind), och vi behöver inte längre använda explosiv vätgas som lyftgas. Tillkommer gör dessutom det faktum att luftskepp är betydligt tystare än sina brummande kusiner, och kanske framförallt: luftskepp behöver inte sanslösa mängder fossila bränslen för att hålla sig i luften.

Så, vad väntar vi på egentligen? Det är inte lång tid kvar tills vi når toppen av Hubbert-kurvan – fixa luftskepp nuuu!

  1. Från överklassen, såklart. Men ändå! []

Svar till Sanna Rayman

Hej Sanna!

Eftersom det inte går att kommentera på din blogg så får jag väl svara såhär istället.

Anledningen till att den gode komministern är nog inte, som du verkar antyda, att han hatar judar. Isåfall hade det nog inte organiserats något fackeltåg till att börja med. Snarare är det nog så att Nordin lider av en fobisk rädsla att stöta sig med någon – fånigt, ja, anti-semitiskt, nej. Det är inte heller omöjligt att Gaza används som en ursäkt för att ställa in när andra orsaker ligger bakom. Det påminner mig om när jag (som representant för Ungdomens Nykterhetsförbund på Gotland) var med och organiserade ett fackeltåg till minne av Kristallnatten en gång: alla partier deltog, utom Folkpartiet, som motiverade sin frånvaro med att de inte ville samarbeta med det "odemokratiska Vänsterpartiet". En vecka senare gick alla partier i ett gemensamt tåg mot höjda färjepriser, då spelade tydligen demokrati ingen roll längre…

Sedan är det väl kanske på sin plats att påpeka att Luleås komminister Bo Nordin inte på något sätt är representativ för varesig den svenska vänstern eller den svenska antikrigsrörelsen. Faktum är att vänstern och antikrigsrörelsen konsekvent har använt just termerna "Israel", "israeler" och "israeliska"… detta till skillnad från den falang av högern som lite för ofta råkar säga "muslim" istället för "islamist".

Att anklaga Israel-motståndare för judehat känns lite 1900-tal tycker jag. Kan vi gå vidare nu?