Posts tagged ‘aktivism’

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips

Krastavac från Vardagspussel publicerade ett inlägg som handlade om hur alla inte orkade traggla Marx och föredrog att se på t ex Scrubs istället. Som svar på det propsade Jesper från redundans om nödvändigheten i att ändå bilda sig, och när Haninge från Forever United efterlyste nya organisationsformer för lärande konstaterade Tusen Pekpinnar att det nu var lite "debatt", samt att Marx är onödigt tråkig och att det finns andra alternativ.

Det kan tyckas som om att arbetarklassen är i ett permanent moment 22 – för att avskaffa kapitalismen måste vi bilda oss för att förstå den, men om vi inte avskaffar kapitalismen har vi inte tid att bilda oss för att förstå den, eftersom vår "fritid" går åt till att regenerera krafterna inför det kommande arbetet.1 Detta trots att arbetarklassen tillkämpat sig åtta timmars arbetsdag, gratis utbildning, folkbibliotek, och allt möjligt för att befrämja just studier. Ändå använder vi allt mindre av vår fritid till studier – varför?

Några amatörhypoteser:

  1. Arbetarklassen har helt enkelt blivit latare, och kräver mer avslappnande fritid. Lycka uppfattas relativt till omgivningen och relativt till ens egna förflutna,2 och Marx har inte samma omedelbara underhållningsvärde som Scrubs.3
  2. Eftersom kapitalismen kräver dumma arbetare som klarar av att göra monotona trista skitjobb, trubbas en del helt enkelt av tills de blir just dumma i huvudet.
  3. Uppväxt med grundskola och eventuellt gymnasium har gjort så att de delar av arbetarklassen som inte haft det snorlätt i skolan associerar studier med negativa känslor, vilket inte uppmuntrar till vidare studier, hur spännande och roligt det än kan vara att studera i goda vänners lag.
  4. Informationstsunamin den västerländska arbetarklassen utsätts för har en negativ effekt på vår förmåga att ta in mer omfattande verk. När pressmeddelanden kommer i 140 tecken så är 140 sidor föga lockande, och än mindre 845 sidor Kapitalets första band. Allt skall sammanfattas, destilleras, förenklas, förkortas – till fördel för förståelse, men till nackdel för djupare analys.
  5. Den moderna kulturen är en åskådarkultur, vilket föder passivitet. Dåtiden präglas av deltagande – logedanser, sång, och skratt snarare än tv-serier i fåtöljen. Detta illustreras tydligt med den totala bristen på allsång vid politiska möten, något som ju var väldigt vanligt förr i tiden.4
  6. Att växa upp med ögonen klistrade vid TVns magiska bilder har en negativ inverkan på vårt skriftspråk. Analfabetiska kulturer har svårare att greppa abstrakta koncept och liknelser än kulturer med skriftspråk – Marx mervärdesteori går inte att förklara med en serie bilder (även om illustrationers pedagogiska värde verkligen inte skall underskattas).

Så problemformuleringar lider det ingen brist på. Lösningsförslag, däremot…

Vi på Luftslottet tror att vårt problem inte kan härledas till en av de ovan listade hypoteserna, utan snarare en kombination av dem allihop och ett gäng till. Därför är det av vikt att bekämpa dem allihop – genom att aktivt motarbeta en Björklundsk skolpolitik, till exempel. Plötsligt blir brädspel en revolutionär handling, eftersom det är ett uttryck för aktivt deltagande snarare än passivt åskådande. Att kulturarbetare är mer vänster än befolkningen i genomsnitt, kan det bero på det här?

Samtidigt är det ju av vikt att man bara för detta inte bygger in sig i ett elfenbenstorn. Det finns ingen anledning att använda svåra uttryck när lättare finns till hands – en god filosof är värdelös om hen inte samtidigt också är en god pedagog. Därmed är det viktigt att vi, som Jesper påpekar, undviker en folkpartistisk "skyll dig själv"-retorik. Hur går vi vidare? Är det dags att starta en ny läsrörelse? (Eller skall vi helt enkelt spränga televisionsanläggningar?) Handlar det om att återuppbygga studiecirkelns forna glans?5 Hur får vi isåfall folk att gå på studiecirklar, och hur undviker vi att det leder till att diskussionsgrupper kring anarkokommunistisk teori blir ett mål snarare än ett medel?

Innan Luftslottet hunnit publicera ovanstående text skrev Krastavac ytterligare ett inlägg, som förklarade 1) att Krastavac är rätt bildad (vilket vi ju redan visste, eftersom det märks i inläggen på Vardagspussel – att bildningen delvis kommer från praktik snarare än böcker är inte utav någon betydelse), 2) att det finns en skillnad mellan "teoretisk diskussion" (typ det som Tuss kallade det "organiskt", se nedan) och "akademisk diskussion", 3) att det viktiga är hur vi kan skänka glädje och mening åt fritidsstudier i teori, samt 4) att Krastavac inte kan kalla sig marxist eftersom hen inte har läst tillräckligt med Marx. Jag (Job) håller inte med – jag kallar mig marxist trots att det enda jag läst är just manifestet och några wikipediaartiklar, samt att jag sett några föredrag.

En sak är säkert: en sockerbit att svälja teorin med är Alternativa politikerveckan, 28 juni-4 juli i Visby. Var där eller var borgerlig!

Från Konfliktportalen.se, exklusive de inlägg som redan länkats: Kristoffer Ejnermark påminner om att enskilda kufar inte representativa för bloggosfären, tusenpekpinnar berättar om det roliga med bloggar, och jesper tipsar om ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen (torrent), och kimmuller sammanfattar budgeten: AMS-trams och klasshat.

  1. Såklart gäller inte detta alla – en del har tid, och ork. Men här drar vi alla över en kam. []
  2. Easterlinparadoxen – förvisso omdiskuterad, men jag tror att dess generella drag stämmer. []
  3. Möjligtvis bortsett från i teateruppsättningar av det Kommunistiska Manifestet. []
  4. Här kan ett levande internet vara av stor betydelse. []
  5. Tuss kallade det här för "organisk bildning – typ lära, applicera, diskutera i en hög". []

Våldsdebatten reloaded

Igår publicerades tre nya debattartiklar i Yelahs granskning av "vänstern" från ett feministiskt- och queerteoretiskt perspektiv. Initiativet började inget vidare, men har definitivt hämtat sig. Diskussionen är givetvis relevant; det torde vara ställt utom allt tvivel att patriarkatet inte faller med kapitalismen (men väl med klassamhället, eftersom patriarkatet är en sorts klass)och att det är en lika god kandidat för krossande. Bäst tycker jag också att texten Feministisk kamp är inte en kvinnofråga! är. Den är både argumenterande och tar upp flera intressanta exempel, så läsning av den rekommenderas. De två andra texterna håller inte riktigt samma kvalitet. Texten "Kön är som vattenfast mascara[…]" är mer queerorienterad än regelrätt feministisk, till skillnad från de andra två, men tyvärr halkar den bort mot att bli mer en personlig text än en allmängiltig argumentation. Jag antar att argumentationen för pacifistisk aktivism är personliga åsikter och ett sidospår som följde med, för de tankarna utvecklas inte- och passas aldrig in i själva argumentationen.

Denna argumentation utgör däremot kärnan i texten "Hand i hand med våldsromantiken". I texten påstår skribenten att "[hen] [inte] anser att vi kan särskilja machokulturen från dess våldsromantik". Vad hen egentligen verkar mena är att det inte går att skilja våldet från våldsromantiken och därmed också machokulturen, vilket jag anser vara huvudfelet i argumentationen. Den reduceras till att bli ytterligare en iteration av den urgamla våldsdiskussionen, och därmed ganska intetsägande. Självklart är en våldsromantisk machokultur helt värdelös och behöver bekämpas med alla till buds stående medel (jag borde anmäla mig som frivillig bullbakare åt AFA exempelvis). Men våld är fortfarande bara ett medel eller en strategi om man så vill. Ibland fungerar den, ibland fungerar den inte. Just det faktum att vi är olika och har olika strategier är en av våra styrkor. Att kategoriskt börja döma ut någon annans strategier är att sätta sig på lite för höga hästar (därmed inte sagt att man inte kan kritisera kulturer hos vissa grupper — men hur många av Yelahs skribenter har egentligen koll på kulturen i AFA? Jag har det inte i alla fall!). Jag accepterar pacifistisk kamp och ser pacifistiska ickevåldsaktioner som en nödvändig komponent i rörelsen, men jag är övertygad om att det inte räcker. Det är när pacifister börjar anklaga våldsanvändare för att vara omänskliga vildar som jag börjar dra öronen åt mig och värma upp anklagelserna om hippietrams. Som AK skrev så är inte revolutionen ett teparty, men det betyder inte att den inte kan– och ska vara dansant. Med tanke på att det troligen kommer att ta oss några hundra år att lyckas, som bäst, så kan det vara en bra idé att se till att skapa en trevlig och givande miljö för alla som deltar.

Good hacker, bad hacker

Härom dagen öppnades epostlistan Serengeti för fri programvaruintresserade vänsteraktivister, ett sannerligen välkommet initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag har gnisslat tänder över den totala frånvaron av insikt i fri programvarudebatten inom vänstern (ja, det är ett gräsligt klumpbegrepp, men för en gångs skull stämmer det — varken sossar, vänsterpartister, eller någon vänsterideologisk utomparlamentarisk grupp jag känner till verkar ha förstått frågan). Medan jag kan förstå att exempelvis liberaler eller socialdemokrater inte har några problem med att få ihop sitt användande av ofri programvara ideologiskt så skulle jag vilja hävda att det är näst intill oförenligt med de ideal som den mer seriösa vänstern åtminstone påstår sig följa.

Fri programvara handlar om att skapa mjukvara som tar hänsyn till olika användares- men kanske framför allt olika gruppers behov. Det handlar om att motarbeta det monopol på programvara som de stora företagen bygger upp och hänsynslöst utnyttjar för att maximera sina vinster. Ofri programvara placerar konsumenten i en beroendeställning till producenten på ett sätt som gör att det blir lätt att skapa självförstärkande mönster. För du tror väl inte på allvar att du behövde köpa en ny dator för att den gamla blev långsam av slitage? Att alla har iPods och i-gud-vet-vad för att de är så otroligt bra? Att alla använder programvara som det är svårt på gränsen till omöjligt att få insyn i hur den fungerar skapar också andra problem; operativsystem som Windows eller Mac OS X som används av många och som källkoden inte finns tillgänglig för granskning till är veritabla syltburkar för övervakning och användarkontroll från alla möjliga håll. Bland annat kan nämnas att en misstänkt bakdörr för den USAiska säkerhetstjänsten NSA har hittats i just Windows. Att använda fri programvara är helt enkelt ett förhållandevis enkelt sätt att bromsa imperialismen åtminstone i cyberspace och bli lite svårare att övervaka.

Att så många i vänstern tycks helt missa den fria mjukvaran beror förmodligen mindre på ideologisk inkonsekvens och mer på prioriteringar eller (förmodligen mest) ren okunskap. Båda dessa problem adresseras genom skapandet av Serengeti, som dels skulle kunna fungera som upplysningsorgan och dels som ett slags arbetsförmedling där intresserade aktivister kan hjälpa olika grupper eller projekt med sina kunskaper.

Med detta sagt är det kanske värt att påpeka att min syn på fri programvara inte är gemensam för hela rörelsen. På senare tid har inriktningen "Open Source" ("öppen källkod"), som egentligen är en synonym för fri programvara, börjat få mer och mer genomslag. De flesta (men inte alla!) anhängare av öppen källkod pratar oftare om de tekniska fördelarna med fri programvara än om de sociala- och moraliska aspekterna, helt enkelt för att begreppet lanserades för att sälja in konceptet hos företag. Det har lett till ett ökat intresse från företag för rörelsen, vilket i någon mån är bra. De har ju trots allt pengar, och det är under alla omständigheter bättre att de släpper sin kod fri än att de gör ofri programvara.

Men det har också lett till en avpolitisering av rörelsen, mycket lik den som verkar ha drabbat hela samhället. Och det behöver knappast sägas att i sammanhanget betyder ingen politik samma sak som överallt annars: liberalism. Den tydliga sprickan syntes när Serengeti introducerades i en tråd på Linuxportalen. Några reagerade som Jonas Björk, en gammal räv i sammanhanget, med färgblindhet; "vad är skillnaden mellan den och det vi gör?". Andra reagerade med sina liberalat McCarthyistiska lillhjärnor och ytterligare några proklamerade högt och ljudligt att de minsann inte var ute efter att diskutera politik, utan fri programvara! Som om det var någon skillnad. Och som om det vore ett slags hot, en kommunistisk front av hackers som kommer krypande för att på klassiskt trotskistiskt manér ta över rörelsen och, ve och fasa, göra den politisk!

Jag vet inte varför, men det verkar finnas ett utbrett hat mot all politik som inte är liberalism just i den svenska fri programvarurörelsen som jag inte har sett i den internationella motsvarigheten. Det är väldigt konstigt eftersom rörelsen mycket handlar om samarbete- och liberalismens uppfattning om samarbete är att ge alla väldigt stora pistoler så att de kan råna varandra så mycket som möjligt. Rörelsens grundare, Richard Stallman, är också engagerad i många typiska rättvisefrågor med liknande synpunkter som stora delar av vänstern, även om han verkar sakna ett klassperspektiv. Ett exempel är den här serien.