För lite mer än ett år sedan, den 28 september 2007, satt jag ute i Hemse hos en kompis som hade födelsedagskalas. Samma dag var den stora ha-en-röd-tröja-på-dig-för-Burmas-skull-dagen. Trots att jag hade en röd tröja på mig – jag minns inte om det var ett medvetet val eller en tillfällighet, dock – argumenterade jag att protesten var meningslös, ett feel-good-jippo för allmänheten. Jag sade att det inte spelar någon roll hur många som går med i Facebook-grupper med ilskna namn eller för den delen hur många som springer runt på Sergels torg klädda i rött – munkarna kommer att slås ner, demokratin kommer att krossas.

Jag hade tidigare i veckan gått i polemik om konceptets meningslöshet, framförallt i kommentarer på olika bloggar (såklart). Jag minns hur jag möttes av dels det loja det-är-ju-i-alla-fall-symboliskt, och dels saker i stil med den här kommentaren:

Härligt, lycka till med din ambitiösa gör-ingenting-för-det-är-ändå-skitsamma!
Slit inte ut dig bara!

Vi andra vet att den Burmesiska juntan utkämpar ett psykologiskt krig med sina medborgare och alla opinionsyttrare i resten av världen. Allt som görs är en del i en framvällande fors av dissidens, som juntan försöker att betrakta med jämnmod och likgiltighet. Men det vi hoppas är att varje droppe sakta ingjuter tvivel – kanske inte hos Than Shwe, men hos alla hejdukar, höga generaler ända ner till soldaterna. Tills de inser att vad de håller på med är skit och måste ges upp.

Att sedan munkar och demonstranter i Burma eventuellt får se bilder på demonstrationer från hela världen lär inte alls vara meningslöst utan tvärtom stärkande för stridsmoralen!

Författaren till den senare kommentaren drev en blogg dedikerad till den burmesiska kampen, som jag inte sett förrän nu – med sista inlägget från 17 oktober 2007.

För hur gick det med den framvällande forsen av dissidens till slut? Militärjuntan krossade den som en slägga kan krossa ett ägg. I slutet av oktober 2007 var "Saffransrevolutionen" föga mer än ett smärtsamt minne hos den burmesiska befolkningen, och den nyss så engagerade allmänheten i väst skiftade sin uppmärksamhet till andra saker. Nu, ett år senare, rapporteras (om man letar lite) att situationen är värre än någonsin.

Det är ett praktexempel på hur media har och använder sitt agendasättarprivilegium. Befolkningen hetsas till tillfälliga "folkstormar" som vanligen handlar om någonting som pågår hela tiden (Burma, bröstcancer, svält, HIV/AIDS) eller om saker som liksom skapas av sensationslysten media: Arbogafallets förundersökning som torrent på The Pirate Bay är ett praktexempel, innan TV4s "larm" hade den bara laddats ner ett fåtal gånger och utan den uppmärksamheten hade den knappast laddats ner 45 000 gånger. Ett annat klockrent exempel är galna chips-sjukan…

Vad kan man göra åt det här? En del säger att bloggarna, eller snarare den nya tidens medborgarjournalistik, är lösningen på problemet. Nu när publikationsverktygen är satta under demokratisk kontroll – i var mans händer – skall den härskande klassens problemformuleringsprivilegium ge vika, låter det, ungefär. En balanserad "journalistkår" förväntas ge en balanserad mediabevakning.

Men så är det ju knappast. Bloggarna är föga mer än kuggar i det massmediala maskineriet. Bloggarna har gått från någorlunda självständig kommunikationsplattform till en hypeskapare för den gamla vanliga medievärlden; politiken styrs fortfarande från DN Debatt och den blogg som Twingly-länkar mest blir mest inflytelserik.

Så vi är fortfarande fast med etablissemangets problemformuleringsprivilegium. Fan.