Posts tagged ‘FOSS’

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

10 anledningar att hata Spotify

destroy

10. Spotify har låg ljudkvalitet. Streamad musik har sina begränsningar. Jag har hört att Spotify streamar i 160 kbits ogg, vilket är rätt bra – men inget jämfört med det dubbla!

9. Spotify är inte bärbart. Det är en uttalad ambition att ingen längre skall behöva förvara lokala musikarkiv på sin egen dator. Men när man inte är framför datorn då? Den som använder en mp3-spelare vill förmodligen fortsätta med att lyssna på musik på promenaden, på cykeln, på bussen, på tåget. Är det så att Spotify är en omväg till mobilmusik-lösningar där man får musik streamad (precis som med Spotify) till sin mobiltelefon? Det sägs att Spotify skall komma till mobiltelefoner, men det är inte en klockren lösning: mobiltäckning har man inte överallt, t ex i vissa delar av Stockholms tunnelbana.

8. Spotify funkar inte på Linux. Spotify är ytterligare ett i den långa raden av måste ha-gadgets och mjukvara (iPoden är ett exempel nr 1 i den kategorin) som bara funkar tillsammans med proprietära operativsystem och därmed befäster deras dominans ytterligare. (Wine räknas inte, därför att det inte är en långsiktig lösning: Wine fungerar genom att emulera Windows APIt, som är odokumenterat – Wine är alltså byggt på omvänd ingenjörskonst och rena gissningar. Att hänvisa till Wine för att slippa kritik om brist på klienter till fria operativsystem är som att be en Windows-användare installera Cygwin eller Wubi för att köra Linux-applikationer – ett otänkbart fulhack!)

7. Spotify likriktar metadatat. Istället för som på Last.fm, där klassicifieringen av musiken är användargenererad medelst taggande ("folksonomy"), så är musik taggad med ofta rätt godtyckliga och i de flesta fall oerhört breda genrer. Copyriot tar upp ett exempel: Xela, som ägnar sig åt subtil elektronika, har av Spotify har taggats som "Rock, Indie Rock, Alternative Pop/Rock, Indie Pop". Jämför detta med Last.fms crowdsourcade taggar: ambient, idm, electronic, electronica, glutch, downtempo, experimental, minimal, post-rock…

6. Spotify är hycklare. Till premiären av Spotify var det propert införskaffade musikarkivet inte särskilt omfattande, så man slängde in lite uppenbart piratkopierat material med. Spotify presenteras som ett alternativ till fildelningsnätverken, när de i själva verket själva utnyttjar dessa. Detta har pågått även efter den inledande kontroversen: t ex kan man lyssna på Looptroop trots att avtalet med deras representant inte är klart, och det var först i slutet av januari som Spotify började rensa bort låtar.

5. Spotify är reklamfinansierat. Reklam är dåligt. (Mer om det en annan gång, men den som vill läsa mer om det nu genast kan gå till närmaste bibliotek och låna Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig: en stridsskrift från 1953 – en fulltexts-PDF fanns på Libris men den verkar tyvärr inte funka.) (Ni som ändå använder skiten, installera Mutify.)

4. Spotify är en falsk dröm. När Spotify fick sina avtal med skivbolagsindustrin var de begränsade, framförallt tidsmässigt. Det finns all anledning att anta att om det går bra för Spotify kommer skivbolagen vilja ha en större del av kakan, vilket leder till högre avgifter/mer reklam – alltså sämre tjänst för pengarna. Eller för den delen skapa egna, sämre men mer lättkontrollerade tjänster, och sedan försämra Spotify tills det självdör. Vidare kräver en centraliserad musikdatabas att samtliga stora skivbolag samarbetar – något som man vanligtvis benämner "monopol" eller "kartellbildning". Att sånt inte gillas av EU bådar inte gott för Spotify (men samtidigt är det inte orimligt att anta att EU är tillräckligt korrupt för att hitta en lösning). Vidare så skapar Geographic Rights Management ("landsgränskontroll") ytterligare problem…

3. Spotify kan censurera. Just eftersom Spotify är ett centraliserat system har de möjlighet till godtycklig censur av allt som kan kännas obekvämt. T ex är ordet "fuck" i The Peaches låt "Fine as fuck" ersatt med tystnad. Även referenser till droger har rensats ut. Kommer man att kunna lyssna på Ebba Gröns Skjut en snut på Spotify? Det är inte osannolikt att de har en striktare tolkning av lagar om uppvigling än vad rättsväsendet har… Notera här att det precis som i FRA-frågan inte bara handlar om huruvida de faktiskt använder dessa möjligheter (vilket de i båda fall nog gör) eller inte, utan även om att de överhuvudtaget har den möjligheten.

2. Spotify likriktar kulturen. Decentraliseringen av kulturutbudet har varit till fördel för "den långa svansen", d v s den enorma massan artister som enskilt inte betyder särskilt mycket men som grupp producerar en betydande del av all kultur som konsumeras. Fildelningsnätverken har gjort det lätt för människor att hitta och dela med sig av dessa, och vem som helst har kunnat bidra till spridningen av ett verk bara genom att lägga upp dem på fildelningsnätverken. Spotify centraliserar och konsoliderar kulturutbudet: vem som helst kan inte längre lägga upp vad som helst. Vilket ju självklart leder till ett mindre utbud.

1. Spotify dödar den fria kulturen. Om alternativet är att släppa sin musik på traditionellt vis och se den piratas i massor samt att släppa sin musik under en fri licens och se den spridas över världen väljer nog många artister det senare, om inte annat så bara för att få goodwill och mer folk till spelningarna. Om det däremot går att släppa sin musik på ett icke-traditionellt vis utan att behöva låta folk sprida den hejvilt men samtidigt utan att lita till fysisk skivförsäljning väljer nog många artister istället den vägen. Det är såklart bra för skivbolagsindustrin, som köper sig några extra år av överlevnad. Möjligtvis är det även bra för konsumenter, som på ett lätt och billigt vis får tillgång till massor av musik. Men att hålla det sjunkande skivbolagsskeppet flytande är dåligt för rörelsen för fri kultur.

Intressant? Klicka då här så att fler får läsa det!

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Framtida hot mot fri mjukvara

De senaste åren kan man verkligen säga att GNU-baserade operativsystem har fått sig ett uppsving bland nya grupper. Budgetdatorer har, kanske framför allt i USA, sålts med Ubuntu som förinstallerat operativsystem istället för Windows, och flera konsumentenheter levereras nu med modifierad fri programvara i botten. Det är givetvis väldigt bra; att sticka hål på Micro$ofts ömtåliga monopol på förinstallerade operativsystem är ett självändamål, och dessutom medför en spridning av fri programvara till vidare kretsar att den verkligen kommer till sin rätt, både i de tekniska och de sociala aspekterna. Mindre ekonomiskt bemedlade personer ges tillgång till operativsystem av industrikvalité (vilket också är en viktig känga till kapitalismivrarna — allt blir inte bättre för att det kostar pengar!) och utvecklarsamhället runt programvaran får möjligheten att visa utvecklingsmodellens överlägsenhet vad gäller anpassningsbarhet för nya grupper jämfört med den ofria programvaran. Man ska heller inte glömma hur fri programvara utgör en möjlighet för utvecklingsländer att snabbt starta upp en IT-infrastruktur utan att behöva uppfinna hjulet igen eller göra sig beroende av (dyra) utländska företags välvilja eller patent.

I mötet med dessa nya användargrupper har det filats och putsats på många projekt; nya drivrutiner har skrivits, pakethanterare har hottats upp och försetts med grafiska gränssnitt och fönsterhanterare har polerats tills de blänker. Det är, som jag sa tidigare, till stor del bra, men det finns risker med dessa anpassningar också. På senare tid har det skett en explosionsartad ökning av två saker i fria operativsystem, båda två oroväckande på gränsen till direkt dåliga; ögongodis och abstraktioner.

Det är inte så att jag inte kan acceptera avrundade grafiska gränssnitt (även om jag anser att de är hopplöst ineffektiva och inflexibla), men jag ser det som väldigt oroväckande att man bara implementerar ögongodisreform efter ögongodisreform med hänvisning till att »användarna vill ha det«. Det är inte så att jag ifrågasätter att många faktiskt vill det, men jag tycker att det är konstigt att ingen, med vetskap om vår reklamimpregnerade, ytfixerade kultur, frågar sig varifrån önskan om häftiga gränssnitt kommer. Det är fullt möjligt att det är ett skapat behov och ett PR-jippo från Crapples och Micro$ofts sidor, ett försök att flytta fokus från vad som är viktigt till något helt irrelevant. Om man rakt av hoppar på bling-tåget riskerar man att lägga än mer bränsle på slöskonsumtionselden, och inte bara det; om vi utvecklar våra fria operativsystem efter regler som andra definierar, är de verkligen fria då? Är de inte bara billiga kopior? Borde vi inte istället offra några nya användare för att fokusera på saker som faktiskt är viktiga?

Ett annat, närliggande problem är abstraktioner. Och då menar jag inte att alla abstraktioner är av ondo, absolut inte. Utan abstraktioner skulle jag manuellt sitta och knacka in bitar i datorn för hand och datorer skulle vara nära på oanvändbara. Vad en abstraktion egentligen är är ju en metod att ta ett egentligen komplext system, packa in det och förse det med ett gränssnitt utåt. Det är i princip omöjligt att abstrahera utan att tappa kraftfullhet, men det är ofta inte något man saknar. Som exempel skulle man kunna ta den välkända amerikanska Knappen på presidentens bord; allt presidenten behöver veta är att om hen trycker på den så kommer ett intrikat system av människor, datorer och uran att radera en främmande stad från jordens yta. Presidenten behöver ju inte veta exakt hur det fungerar; hos vem det tänds lampor, vem som för meddelandet vidare och trycker in vilka koder et cetera, alltihopa är inbäddat i abstraktionen.

Fördelen med fri programvara har alltid varit att den har gjort abstraktioner på ett sätt som tar så lite kontroll från användaren som möjligt, och det har alltid funnits en möjlighet att gräva sig genom den om man verkligen vill. De nya fria operativsystemen med Ubuntu i spetsen frångår detta koncept ganska ordentligt på två punkter. För det första så har de börjat implementera abstraktioner inte helt olika de hos den amerikanska presidenten; en knapp med »tryck här så fungerar det«, utan förklaring om vad som egentligen händer. Det gör felsökning mycket smärtsam, och det är exakt samma designfel som Crapple och Micro$oft har gjort i sina ofria operativsystem i alla år. För att göra det hela än värre har man replikerat ännu ett klassiskt misstag från den ofria programvaran, nämligen att bygga system som är beroende på dessa luddiga abstraktioner. Skulle man frångå dem och inte använda de officiella lösningarna så finner man sig plötsligt upp till halsen i oförklarliga problem som kommer sig av att stora delar av systemet förutsätter att man använder de officiella abstraktionerna. Med dessa lösningar har man effektivt desarmerat många av den fria programvarans fördelar och totalt dumförklarat användarna i någon slags föresats att skydda dem från sig själva. Inte speciellt respektfullt, vare sig mot sitt arv eller mot sina användare.

Ett annat viktigt och ganska nytt hot mot den fria programvaran är de så kallade webapplikationerna. På senare tid har det blivit populärt att skriva program, allt från presentationsprogram till ordbehandlare eller epostklienter, som är skrivna i scriptspråket Javascript och körs i webläsaren. Det innebär ett reellt hot mot fri programvara så tillvida att om alla program körs i webläsaren så spelar det ju ingen roll vad man kör i själva datorn. Möjligheten finns också för tillhandahållarna av dessa webapplikationer att plötsligt göra applikationerna beroende av proprietära tillägg som inte kan implementeras med fri programvara utan extremt hårt arbete. Det flyttar också all kontroll över sitt datoranvändande och sin data från användaren till en mystisk tredje part, som har möjlighet att indexera, kopiera och söka på användarens data för sina egna, utan tvivel dunkla syften. Google får en möjlighet att damsuga din inkorg i jakt på mönster att använda för att bättre kunna hjärntvätta dig. Tekniken är också horribelt ineffektiv, vilket ytterligare pådriver den redan ohållbara överkonsumtionen av elektronik.

Sammanfattningsvis är det alltså lite lustigt att ett av de nya hoten mot fri programvara är organisationen runt programvaran själv. Lyckligtvis innehåller den också lösningen; så länge programvaran är fri kan den modifieras för att spara datorresurser och för att respektera användaren. Där kommer vi alltid att ligga ljusår före de ofria programvarutillverkarna. Möjligheten finns också att webapplikationer inte blir ett så stort hot som väntat; det är fullt möjligt att det bara blir en fluga.