Posts tagged ‘Gnu’

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

Den stora pingvinnappningen

Jag skrev om webapplikationernas framfart och om det hot mot den fria mjukvaran i ett tidigare inlägg. Men det heter ju "inget ont som inte för något gott med sig"; Microsoft togs precis lika mycket på sängen som FSF av den nya utvecklingen med ett sänkt behov av datorkraft i hemdatorerna. Precis när Vista lanseras med dunder och brak och nya rekord i systemkrav börjar hårdvaruproducenterna tävla om att bygga så små och energisnåla (det vill säga dåliga) bärbara datorer istället för att pumpa i så mycket prestanda för så lite pengar som möjligt.  Folk brydde sig helt enkelt inte om hur många instruktioner deras processorer kunde ösa ur sig så länge de kunde få sin dagliga injektion Facebook. Apple missade också tåget helt, möjligen med flit för att upprätthålla sin image som lyxdatortillverkare.

Hårdvarutillverkarna valde därför att börja använda GNU/Linux i olika konstellationer som förinstallerade operativsystem på sina minibärbara. Ett ganska smart drag, eftersom Linux har förhållandevis bra hårdvarustöd och mycket programvara finns färdigskriven. Asus lanserade sin EeePC med en hårt modifierad (och nerdummad) version av Xandros, en relativt obskyr distribution, och fler följde exemplet.

På senare tid har fler och fler datortillverkare valt att istället utveckla sina egna distributioner snarare än att lita på de som redan finns. Det är ett ganska dumt drag eftersom det leder till onödigt mycket arbetsduplicerande, men det är inte det största problemet. Tillverkarna har också börjat kidnappa Linux; om de utvecklar en mjukvarustack runt Linux (och för den delen GNU) så är det enda de behöver släppa källkoden till just Linux. All den andra programvaran är deras egen och de kan göra den så ofri de vill. Och det, visar det sig, vill de. Nyligen annonserades en ny HP-dator med en "proprietär Linuxdistribution" enligt nyhetssajten LinuxDevices, och utvecklingen är tydlig.

Det värsta har redan hänt inom mobiltelefonområdet; precis som att Mac OS X består av en kidnappad BSD-deriverad kärna (som Apple visserligen lämnar tillbaka lite kod för till BSD-projekten) levererar Motorola flera telefoner med Linux i botten. Men den programvara som körs i dem är inte längre fri som i frihet; för användaren betyder användandet av Linux bara att de får bättre minneshantering än vad de skulle ha fått med Symbian, som en bloggare lakoniskt påpekade. Eftersom Linux är släppt under GPLv2 är det fullt tillåtet för telefon- eller datortillverkarna att låsa telefonerna så att användarna inte ges någon möjlighet att byta ut programvaran som körs, exempelvis genom att kräva att den är signerad med en hemlig kryptografisk nyckel. De kan då inte ens verifiera att den programvara som används verkligen är den som tillverkaren säger att den är. Detta fenomen kallar FSF för Tivoization, efter det amerikanska företaget TiVo som var tidiga med en teknik för att hindra användarna att ändra programvaran i deras enheter. Ofta är också dessa telefoner och enheter så handikappade i sitt stöd för tredjepartsprogramvara att de i själva verket inte skiljer sig från enheter helt utan fri programvara. Den utvecklingen kommer med största sannorlikhet att drabba även de små bärbara datorerna inom kort.

Den stora frågan är bara: är en snutt fri programvara som beter sig likadant som ofri programvara över huvud taget bättre än ofri? Och hur ska vi ställa oss till en eventuell framtid med  en ohelig dubbelmacka av Linux och ofritt lull-lull körande på allas datorer istället för Windows?

Framtida hot mot fri mjukvara

De senaste åren kan man verkligen säga att GNU-baserade operativsystem har fått sig ett uppsving bland nya grupper. Budgetdatorer har, kanske framför allt i USA, sålts med Ubuntu som förinstallerat operativsystem istället för Windows, och flera konsumentenheter levereras nu med modifierad fri programvara i botten. Det är givetvis väldigt bra; att sticka hål på Micro$ofts ömtåliga monopol på förinstallerade operativsystem är ett självändamål, och dessutom medför en spridning av fri programvara till vidare kretsar att den verkligen kommer till sin rätt, både i de tekniska och de sociala aspekterna. Mindre ekonomiskt bemedlade personer ges tillgång till operativsystem av industrikvalité (vilket också är en viktig känga till kapitalismivrarna — allt blir inte bättre för att det kostar pengar!) och utvecklarsamhället runt programvaran får möjligheten att visa utvecklingsmodellens överlägsenhet vad gäller anpassningsbarhet för nya grupper jämfört med den ofria programvaran. Man ska heller inte glömma hur fri programvara utgör en möjlighet för utvecklingsländer att snabbt starta upp en IT-infrastruktur utan att behöva uppfinna hjulet igen eller göra sig beroende av (dyra) utländska företags välvilja eller patent.

I mötet med dessa nya användargrupper har det filats och putsats på många projekt; nya drivrutiner har skrivits, pakethanterare har hottats upp och försetts med grafiska gränssnitt och fönsterhanterare har polerats tills de blänker. Det är, som jag sa tidigare, till stor del bra, men det finns risker med dessa anpassningar också. På senare tid har det skett en explosionsartad ökning av två saker i fria operativsystem, båda två oroväckande på gränsen till direkt dåliga; ögongodis och abstraktioner.

Det är inte så att jag inte kan acceptera avrundade grafiska gränssnitt (även om jag anser att de är hopplöst ineffektiva och inflexibla), men jag ser det som väldigt oroväckande att man bara implementerar ögongodisreform efter ögongodisreform med hänvisning till att »användarna vill ha det«. Det är inte så att jag ifrågasätter att många faktiskt vill det, men jag tycker att det är konstigt att ingen, med vetskap om vår reklamimpregnerade, ytfixerade kultur, frågar sig varifrån önskan om häftiga gränssnitt kommer. Det är fullt möjligt att det är ett skapat behov och ett PR-jippo från Crapples och Micro$ofts sidor, ett försök att flytta fokus från vad som är viktigt till något helt irrelevant. Om man rakt av hoppar på bling-tåget riskerar man att lägga än mer bränsle på slöskonsumtionselden, och inte bara det; om vi utvecklar våra fria operativsystem efter regler som andra definierar, är de verkligen fria då? Är de inte bara billiga kopior? Borde vi inte istället offra några nya användare för att fokusera på saker som faktiskt är viktiga?

Ett annat, närliggande problem är abstraktioner. Och då menar jag inte att alla abstraktioner är av ondo, absolut inte. Utan abstraktioner skulle jag manuellt sitta och knacka in bitar i datorn för hand och datorer skulle vara nära på oanvändbara. Vad en abstraktion egentligen är är ju en metod att ta ett egentligen komplext system, packa in det och förse det med ett gränssnitt utåt. Det är i princip omöjligt att abstrahera utan att tappa kraftfullhet, men det är ofta inte något man saknar. Som exempel skulle man kunna ta den välkända amerikanska Knappen på presidentens bord; allt presidenten behöver veta är att om hen trycker på den så kommer ett intrikat system av människor, datorer och uran att radera en främmande stad från jordens yta. Presidenten behöver ju inte veta exakt hur det fungerar; hos vem det tänds lampor, vem som för meddelandet vidare och trycker in vilka koder et cetera, alltihopa är inbäddat i abstraktionen.

Fördelen med fri programvara har alltid varit att den har gjort abstraktioner på ett sätt som tar så lite kontroll från användaren som möjligt, och det har alltid funnits en möjlighet att gräva sig genom den om man verkligen vill. De nya fria operativsystemen med Ubuntu i spetsen frångår detta koncept ganska ordentligt på två punkter. För det första så har de börjat implementera abstraktioner inte helt olika de hos den amerikanska presidenten; en knapp med »tryck här så fungerar det«, utan förklaring om vad som egentligen händer. Det gör felsökning mycket smärtsam, och det är exakt samma designfel som Crapple och Micro$oft har gjort i sina ofria operativsystem i alla år. För att göra det hela än värre har man replikerat ännu ett klassiskt misstag från den ofria programvaran, nämligen att bygga system som är beroende på dessa luddiga abstraktioner. Skulle man frångå dem och inte använda de officiella lösningarna så finner man sig plötsligt upp till halsen i oförklarliga problem som kommer sig av att stora delar av systemet förutsätter att man använder de officiella abstraktionerna. Med dessa lösningar har man effektivt desarmerat många av den fria programvarans fördelar och totalt dumförklarat användarna i någon slags föresats att skydda dem från sig själva. Inte speciellt respektfullt, vare sig mot sitt arv eller mot sina användare.

Ett annat viktigt och ganska nytt hot mot den fria programvaran är de så kallade webapplikationerna. På senare tid har det blivit populärt att skriva program, allt från presentationsprogram till ordbehandlare eller epostklienter, som är skrivna i scriptspråket Javascript och körs i webläsaren. Det innebär ett reellt hot mot fri programvara så tillvida att om alla program körs i webläsaren så spelar det ju ingen roll vad man kör i själva datorn. Möjligheten finns också för tillhandahållarna av dessa webapplikationer att plötsligt göra applikationerna beroende av proprietära tillägg som inte kan implementeras med fri programvara utan extremt hårt arbete. Det flyttar också all kontroll över sitt datoranvändande och sin data från användaren till en mystisk tredje part, som har möjlighet att indexera, kopiera och söka på användarens data för sina egna, utan tvivel dunkla syften. Google får en möjlighet att damsuga din inkorg i jakt på mönster att använda för att bättre kunna hjärntvätta dig. Tekniken är också horribelt ineffektiv, vilket ytterligare pådriver den redan ohållbara överkonsumtionen av elektronik.

Sammanfattningsvis är det alltså lite lustigt att ett av de nya hoten mot fri programvara är organisationen runt programvaran själv. Lyckligtvis innehåller den också lösningen; så länge programvaran är fri kan den modifieras för att spara datorresurser och för att respektera användaren. Där kommer vi alltid att ligga ljusår före de ofria programvarutillverkarna. Möjligheten finns också att webapplikationer inte blir ett så stort hot som väntat; det är fullt möjligt att det bara blir en fluga.