Posts tagged ‘hårdvara’

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Den stora pingvinnappningen

Jag skrev om webapplikationernas framfart och om det hot mot den fria mjukvaran i ett tidigare inlägg. Men det heter ju "inget ont som inte för något gott med sig"; Microsoft togs precis lika mycket på sängen som FSF av den nya utvecklingen med ett sänkt behov av datorkraft i hemdatorerna. Precis när Vista lanseras med dunder och brak och nya rekord i systemkrav börjar hårdvaruproducenterna tävla om att bygga så små och energisnåla (det vill säga dåliga) bärbara datorer istället för att pumpa i så mycket prestanda för så lite pengar som möjligt.  Folk brydde sig helt enkelt inte om hur många instruktioner deras processorer kunde ösa ur sig så länge de kunde få sin dagliga injektion Facebook. Apple missade också tåget helt, möjligen med flit för att upprätthålla sin image som lyxdatortillverkare.

Hårdvarutillverkarna valde därför att börja använda GNU/Linux i olika konstellationer som förinstallerade operativsystem på sina minibärbara. Ett ganska smart drag, eftersom Linux har förhållandevis bra hårdvarustöd och mycket programvara finns färdigskriven. Asus lanserade sin EeePC med en hårt modifierad (och nerdummad) version av Xandros, en relativt obskyr distribution, och fler följde exemplet.

På senare tid har fler och fler datortillverkare valt att istället utveckla sina egna distributioner snarare än att lita på de som redan finns. Det är ett ganska dumt drag eftersom det leder till onödigt mycket arbetsduplicerande, men det är inte det största problemet. Tillverkarna har också börjat kidnappa Linux; om de utvecklar en mjukvarustack runt Linux (och för den delen GNU) så är det enda de behöver släppa källkoden till just Linux. All den andra programvaran är deras egen och de kan göra den så ofri de vill. Och det, visar det sig, vill de. Nyligen annonserades en ny HP-dator med en "proprietär Linuxdistribution" enligt nyhetssajten LinuxDevices, och utvecklingen är tydlig.

Det värsta har redan hänt inom mobiltelefonområdet; precis som att Mac OS X består av en kidnappad BSD-deriverad kärna (som Apple visserligen lämnar tillbaka lite kod för till BSD-projekten) levererar Motorola flera telefoner med Linux i botten. Men den programvara som körs i dem är inte längre fri som i frihet; för användaren betyder användandet av Linux bara att de får bättre minneshantering än vad de skulle ha fått med Symbian, som en bloggare lakoniskt påpekade. Eftersom Linux är släppt under GPLv2 är det fullt tillåtet för telefon- eller datortillverkarna att låsa telefonerna så att användarna inte ges någon möjlighet att byta ut programvaran som körs, exempelvis genom att kräva att den är signerad med en hemlig kryptografisk nyckel. De kan då inte ens verifiera att den programvara som används verkligen är den som tillverkaren säger att den är. Detta fenomen kallar FSF för Tivoization, efter det amerikanska företaget TiVo som var tidiga med en teknik för att hindra användarna att ändra programvaran i deras enheter. Ofta är också dessa telefoner och enheter så handikappade i sitt stöd för tredjepartsprogramvara att de i själva verket inte skiljer sig från enheter helt utan fri programvara. Den utvecklingen kommer med största sannorlikhet att drabba även de små bärbara datorerna inom kort.

Den stora frågan är bara: är en snutt fri programvara som beter sig likadant som ofri programvara över huvud taget bättre än ofri? Och hur ska vi ställa oss till en eventuell framtid med  en ohelig dubbelmacka av Linux och ofritt lull-lull körande på allas datorer istället för Windows?

En avhoppares bekännelser

Idag insåg jag hur oproportionell min datorkonfiguration egentligen är, sedan jag hoppade av hårdvarurejset. Det var förstås inte något som hände bara över en natt, utan det var snarare något som sakta växte fram. För närvarande är mitt chassi, ett full tower, och nätaggregat båda löjligt överdimensionerade. När jag köpte dem (de kom tillsammans) gjorde jag det av två anledningar; det såg häftigt ut och jag drömde våta drömmar om alla hårddiskar jag skulle få plats med (åtta stycken, fler med en 5.25-tumsmodul). Hur jag hade tänkt mig att jag skulle ha råd med dessa hårddiskar är fortfarande ett mysterium.

De flesta av hårddiskarna köpte jag sen inte så mycket för att jag behövde dem som för att det pågick en kapprustning i min vänkrets. Jag hann nätt och jämnt spräcka terabytevallen (inte först och definitivt inte sist) innan jag tröttnade och gav upp. Det var helt enkelt svårt att göra något med så mycket utrymme; visst, jag kan spara alla hollywoodfilmer jag laddar ner och ser, men det är ganska onödigt eftersom jag bara ser dem en gång. Faktum är att man kan argumentera för att det är onödigt att ens ha flera när de är så lika varandra. Numera har jag satt min minsta hårddisk i ett bärbart kabinett för att ha till filservern (som är en bärbar dator med runt åtta gigabyte utrymme) och mer eller mindre gett bort en annan. Hur mycket jag har nu vet jag nästan inte, men det är ungefär lagom. Blir det fullt så tar jag bort något jag inte behöver helt enkelt.

På samma sätt är själva datorn också ganska överdimensionerad, trots att jag kör en källkodsbaserad GNU/Linux-distribution. Att kompilera stora saker, som exempelvis Firefox, tar kanske ett tag, upp till en timma, men det gör inte så mycket när jag kan fortsätta som vanligt med allt annat medan den håller på. En snabbare Front Side Bus vore trevligt, men det är knappast något jag måste ha. Grafikkortet är ett av de billigare nvidious-korten jag kunde komma över och används bara för att rita grafik på skärmen; jag har ingen 3D-accelerering på grund av brist på drivrutiner. Jag har 1 GB RAM, normalt för datorns inköpstid och lite med dagens mått mätt, av vilket jag som mest använder 200–500 MB, men oftast inte mer än runt 100.

Bredvid det har jag en widescrieenskärm som är finfin för filmtittande, men som får textläsande, min vanligaste aktivitet, att kännas som att titta på en tennismatch i ultrarapid. Som krona på verket har jag ett mellanbilligt och ganska skräpigt plasttangentbord med tillhörande urgammal (äldre än datorn faktiskt!) mus.

Såhär i efterhand verkar det vansinnigt att jag inte la ner mer tid och energi på att hitta ett bättre tangentbord. Det är ju trots allt uteslutande mitt vanligaste, nästan enda, inmatningsredskap. Likadant med skärmen; den formar ju min datorupplevelse mycket mer än vad inälvorna i datorlådan gör. Så kan det gå när man snarare tävlar än försöker hålla kvar proportionerna!