Posts tagged ‘konsumtion’

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

En köpfri dag

Trots att den är föga uppmärksammad, föga effektiv, och föga känd,1 väcker "En köpfri dag" upprörda känslor både från vänster och höger.

Förespråkarna hävdar att "konsumtionshetsen" är dålig ur ett miljö- och klimatperspektiv, dålig ur ett globalt rättvise-perspektiv, samt dålig för vår psykiska hälsa. Detta är självklart viktiga, och sanna, poänger – de varor vi konsumerar fraktas fram och tillbaka över hela världen och har säkert tillverkas i någon fabrik som häller ut sina utsläpp i närmaste flod, de varor vi konsumerar har alltför ofta producerats av arbetare i ekonomiska frizoner med sämre villkor än vad den svenska arbetarrörelsen någonsin upplevt, de varor vi konsumerar bidrar säkerligen till att folk drivs in i en konsumtionscykel som tvingar dem att upprepa arbete-konsumtionscykeln så ofta att de inte har tid att göra det som gör en lycklig, att umgås med nära och kära.

Högern och dess "fri"handelsförespråkare2 motsätter sig såklart detta. Det ter sig ett lätt byte för varenda nybliven liten MUFare: handeln är vad som bygger upp vårt samhälle! Om alla slutar konsumera så försvinner alla jobb och alla blir fattiga! Konsumtion föder välstånd! Självklart är det inte så allvarligt – den köpfria dagen skulle behöva samla hela befolkningen för att ens rubba marginalerna i finansherrarnas bokföring. På julafton handlas det inte särskilt mycket, klart mindre än på den köpfria dagen, men detta klagar inte högern på.

Från vänstern – det vill säga den del av vänstern som inte tror att Rättvisemärkt leder till arbetarklassens frigörelse och att ekologisk konsumtion räddar oss från klimatkatastroferna – låter kritiken annorlunda. För konsumentmakten – både när den tar sig uttryck i endagsbojkotter eller "klimatsmart" shopping – är verkningslös när det kommer till saker som verkligen räknas. Det är inte konsumtionen som är det intressanta, det är produktionen.

Rättviserörelsen – den massa som dricker Rättvisemärkt kaffe, käkar ekologiska tomater, och vägrar handla på En Köpfri Dag – kommer aldrig att bringa fram någon social omvälvning. Det enda de på lång sikt lyckas med är att legitimera (och kanske mildra lite grann) det utsugningssystem som är kapitalismen, genom att upprätthålla en illusion av konsumentmakt och begränsa "antikapitalistiska" protester till blott förändringar av konsumtionsmönster.

Genom klimatsmart shopping, rättvis handel, och kortvarig konsumtionsvägran skapas en idé om att det går att förändra om bara alla hjälper till. Företagen som faktiskt säljer skiten slipper undan ansvar, istället så är det de som fortfarande köper den som skulden läggs på. För de borde ju köpa rättvisemärkt/klimatsmart! Hur kan de vara så hjärtlösa att de konsumerar någonting som är gjort på blodet från fattiga arbetare i tredje världen?!

Ja, välkommen till verkligheten. Om det nu ens var så att alla var villiga att "handla rätt", att alla faktiskt trodde på att det var en bra grej, att alla överhuvudtaget kände till konceptet – så skulle det ändå inte funka. För var och en behöver mat, och när vissa inte ens kan få tak över huvudet, hur magstarkt är det inte att begära att folk skall betala extra för att slippa skuldkänslor? Det går inte. Som för att strö ytterligare salt i såren framförs denna begäran samtidigt som den ägande klassen håller världens dyraste fest!

Produktionssystemet vi lever i, kapitalismen, skapar själv en marknad för "orättvisa varor". Detta sker inte bara genom att de som är underst i hierarkin helt enkelt inte har råd att köpa någonting bättre än krossade tomater från Eldorado, utan även genom subtilare sätt som den marknadsföring som får oss att köpa "kvalitetsmärken" istället för varumärkeslösa alternativ även i brist på mätbar skillnad. För att komma tillrätta med detta räcker det inte med att handla mindre; utan produktionssystemets grundvalar måste förändras.

Att reducera världsproblem till konsumtionsproblem är, åtminstone för en proletär,3 att skjuta sig själv i foten.

Intressant?

  1. Inför förra årets köpfria dag konstaterade branschorganisationen Svensk Handel att man inte ser något tecken på minskad omsättning alls. Detta verkar vara den allmänna uppfattningen. []
  2. De som lever i och precis utanför de ekonomiska frizonerna i tredje världen har nog en annan definition av frihet. []
  3. Med andra ord, åtminstone för den som inte är kapitalist. "I marxistisk teori betecknar ordet "proletariat" produktions- och underhållsarbetarna, som är egendomslösa i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom som kan användas i produktionen." (Wikipedia) []

MacWorld och hållbar konsumtion

I den slemmiga mactidningen MacWorld står i varje nummer att läsa en ledare, skriven av tidningens chefredaktör (för närvarande) Anders Lejon. I novembernumret går denna ledare under titeln "Dö för helvete, datorjävel". Den går i princip ut på att Lejon uttrycker sin frustration över sin hela tre år gamla (ojoj, kritaperioden!) MacBook som är så långsam att det blir "badboll, badboll, badboll" hela tiden, vilket är macjargong för att beskriva att systemet tycker att man ska vänta på något. Att detta är ett klart mjukvarurelaterat problem verkar inte ha slagit Lejon.

Däremot går han vidare med att nämna hur han har haft problem med överhettning av sin dator, vilket har lett till att han har tvingats byta batterier två gånger under de knappt tre år han har haft datorn, och nämner senare även att tangenterna "A" och "S" är nötta. Notera att detta alltså är en MacBook Pro, den obscent dyra bratmodellen i prisklassen 15-20 000 minst. Som har behövt batteribyte två gånger på tre år!

Ganska snart blir dock den verkliga anledningen till chefredaktörens frustration uppenbar: det har ju kommit nya crappledatorer, och hans är inte längre fetast! Tänk er vilket lidande detta måste innebära! Man kan ju inte annat än att lida med denna stackars människa som måste vänta till hans obscent dyra fantasihårdvara gått sönder innan han kan köpa ny, lika dyr. Som han kan använda i tre år till får man förmoda.

Rätten att vara tråkig

Så mycket i ungdomskulturen handlar om ett »personligt uttryck«, att visa upp sig som en unik individ. Man ska vara spännande och annorlunda, kreativ, men bara inom vissa gränser. Att ha en chic väska tillverkad av fabrikssydda och väldiskade kaffepaket är lite udda och nyskapande, men att ha en gammal pappkasse från ICA är bara lodigt och ger sneda blickar från omgivningen. Mycket av det är en effekt av att företagen såg en möjlighet att slå mynt av tonårstidens identitetssökande. Ungdomskulturen är numera så hårt ansatt av reklam att det knappast går att se var den börjar och slutar. En lagom begränsad upplaga av ett antal »individdefinerande« produkter ger en möjlighet att uttrycka sig på ett garanterat socialt säkert sätt utan att råka avvika för mycket. Man köper en liten och lätt dator för att få en del av varumärkets image av frihet och framåtsträvan. Oftast är det inte medvetet, men det ligger där och skvalpar. I tillvaron finns tre krafter: varumärkena/produkterna, den enda legio uttrycksformen för »jaget«, individen och så alla andra.

Samma tänkande fortsätter in i traditionell kultur. Vilken musik man lyssnar på, böcker man har läst och vilka filmer man ser är ett slags individmarkerande konsumtion. Man vill läsa spännande och annorlunda böcker och lyssna på ny musik före alla andra för att verka annorlunda och nyskapande själv. Kulturen blir ett slagfält om prestige istället för ett forum för gemensamt skapande (för att inte tala om hur trist den hegemoniska åskådarkulturen är!). Hetsen att sticka ut men att göra det lagom mycket har lett till att man så ofta hör barn och ungdomar argumentera för rätten att vara annorlunda. Det är givetvis bra, att skydda annorlunda människor är viktigt, men det får snarare ses som en (den enda?) lycklig sideffekt av hela cirkusen. Klart homosexuella ska skyddas, de köper ju mobiltelefonskal med regnbågsflaggan och andra helt värdelösa konsumtionsartiklar, precis som alla andra!

Vad ingen däremot verkar tänka på är rätten att inte vara udda. Varför ska man tvingas definera sin personlighet? Varför understryka alla futtigt löjliga olikheter med töntigt onödiga prylar när vi alla har så många fler likheter ? Varför är det ingen som skriver arga insändare i Kamratposten och talar sig varm för rätten att vara helt normal?

Och varifrån kommer den idiotiska föreställningen om den hyperkreativt lidande Konstnären? Hen som genom sina övermänskliga förmågor kanaliserar sitt konstnärliga lidande så att massorna kan förundras. Till att börja med så är det fullständigt befängt att tro att lidande på något sätt skulle vara kreativt. Lidande är värdelöst och omänskligt och gör människor rädda och korkade och kortsynta. Fortsättningsvis är det svårt att förstå hur man kan mena att något där en person skapar något som konsumeras och beundras av otaliga andra utan något som helst skapande från deras sida skulle vara kreativt. Det låter snarare passiviserande, fördummande och enkelriktande såvida det inte fungerar som diskussionsunderlag eller platform för eget skapande.