Posts tagged ‘liberaler är apor (stjärnstopp)’

Problemet med i-landsproblemen

Humorprogrammet Hipp Hipp! hade flera återkommande sketcher, och en av de mer omtalade var »dagens i-landsproblem«, där fåniga vardagsproblem i stil med»chipsen är för trasiga för att dippa« visades upp. Som en dålig reklamfilm1 verkar dessa sketcher, och framför allt begreppet, ha fastnat i det allmänna medvetandet.

Länge gjorde det inte så mycket, för det finns ju en viss poäng i att vifta bort ett problem med lite förlösande igenkänningshumor. Men ganska snart började jag bli mer och mer skeptisk till begreppet, i takt med att det började användas på ett hånfullt och överlägset sätt för att bagatellisera problem hos andra. Som det ökända »tänk på barnen i Biafra«, som föräldrar brukade ta till (eller är det bara en myt?) om barnen inte tyckte om maten.

Nu verkar begreppsmutationen ha gått hela vägen runt, för på Hamn4:an i Göteborgs stödgrupp på Tracebook postade något rikspucko följande:

Jag vill bara säga att vad vi nu än strejkar om i det här landet så känns det lite som ett I-landsproblem… Bussförares scheman, hamnarbetares anställningsavtal… fackföreningar och arbetare borde sätta detta gärna i lite perspektiv till större saker.
Om det blev en strejk på mn arbetsplats så skulle jag slå mig förbi strejkvakterna och gå in och sortera gem eller sopa golv. Vad som helst utom att strejka.
Om jag nu som arbetsgivare har gett någon en anställning måste jag väl även få säga upp personen om jag känner att det är nödvändigt utan en massa tjafs. Som anställd knegare i en hamn (eller var som helst annars) så borde man väl inse att man inte är chef över vad som händer på arbetsplatsen? Vill man påverka dessa saker får man väl utbilda sig eller slå sig uppåt i ett företag så att man själv blir arbetsgivaren…
Mitt företag – mina regler. Passar det inte så stick.

Inlägget är så hånfullt att jag knappt vet var jag ska börja, men man kan åtminstone konstatera att Daniel, som författaren heter, verkar ha svalt den ideologiserade myten om det postindustriella kunskapssamhället med hull och hår. Nu befinner vi oss i den strålande Framtiden, där de löpande banden är borta, industrierna har flyttat till Kina och där alla är smarta, flexibla och glada! Strejker behövs inte längre, eftersom alla har stimulerande och kunskapsintensiva jobb. De strejkande representerar därför en samling bakåtsträvare, reliker från en svunnen tid.

Man kan fråga sig vilket »perspektiv« som Daniel tycker att man ska sätta sina arbetsförhållanden i? Ska man jämföra med Colombia och hålla tyst så länge det inte är lika illa? Ska man vara glad för att fackliga organisatörer inte hittas döda vid dikeskanter? Med det synsättet blir det ju alltid den som är värst som sätter standarden, och värre kan det alltid bli!

Efter lite uppmaningar till våld mot strejkvakter och strejkbryteri fortsätter sedan Daniel med att med förbluffande ärlighet återupprepa några klassiska liberala floskler. Kapitalisten, arbetsköparen,2 äger arbetet som hen köper och kan alltså göra vad hen vill med arbetaren, som ju »frivilligt« säljer sitt arbete. Möjligheten till avancemang lyfts också fram, att om man inte tycker om situationen så kan man väl avancera och bli chef. Man kan undra om Daniel också föreslår att den som, säg, motsätter sig det iranska väldet ska avancera till Rahbar?

Men hur frivilligt är det egentligen att sälja sitt arbete? Alla måste vi ju ha mat och tak över huvudet. Det är inget man kan förhandla bort. Och i ljuset av den nu skenande arbetslösheten blir det ganska bisarrt att hävda arbetarens frihet att välja vem som ska köpa hens arbete. Som det ser ut nu så får man vara glad åt vad man hittar, vilket betyder att arbetsköparna lätt kan välja och vraka, sätta upp värdelösa villkor och göra sig av med arbetare de inte tycker om. Sen har de mage och hävda att det är vi ungdomar som vill ha flexibla jobb!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver SAS-krasch inom kort, Anders_S skriver Poliser ska ha samma demokratiska rättigheter som alla andra, Björn Nilsson skriver Författare med dyster blick, Kaj Raving skriver Heja Israel!

  1. Kan det ha något att göra med att sketchserien faktiskt påminde lite om reklamfilmer? []
  2. Många säger »arbetsgivare«, man kan fråga sig varför. De köper ju arbete av någon. Ska jag börja kalla mig för »matgivare« nästa gång jag handlar mat? []

Tyvärr, Kjöller, vi har ingen medborgarlön ännu

Ok, ok vi börjar komma farligt nära inläggsinflation, men jag läste en så rolig ledare i DN att jag var tvungen att kommentera den. Det är Hanne Kjöller som i dagens (torsdagens) tidning förfasar sig över hur a-kassan fungerar. Rubriken är "Mental medborgarlön redan införd", och texten påminner en hel del om John Madisons uttalanden om faran med "överdriven demokrati" och "the danger of the leveling spirit", det vill säga faran för att ett någorlunda demokratiskt system riskerar leda till att "fel" klasspolitik förs.

Den första halvan av texten är inte helt vansinnig: den påpekar att det är ett problem att tjänstemännen sätter upp egna regler och normer för utfärdande av a-kassa skilda från de som har beslutats om. Att måla upp det som ett demokratiproblem är kanske att ta i, men det är ju åtminstone något som kan diskuteras.

Riktigt roligt blir det inte förrän i slutet, där Kjöller börjar beklaga sig över resultatet av undersökningarna om vilken sorts a-kassa "folket" vill ha. Det visar sig att 41% av de tillfrågade i den undersökning hon har läst tycker att a-kassan ska användas mot skapandet av mer mobila arbetare som måste byta jobb eller bostadsort när de blir arbetslösa, något Kjöller förfasar sig över.

Behöver jag påpeka det orimliga i att tala om demokratiproblem när det visar sig att myndigheterna beter sig som folket vill ha det, och inte som ministrarna har beslutat? Synen på demokrati som ministerstyre har väl aldrig varit mer löjeväckande tydlig. Och, framför allt, klassföraktet som lyser igenom är lustigt; den som arbetar ska vara jävligt glad över att få vilket jobb som helst, var som helst.

Tyvärr, Kjöller, så har vi inte medborgarlön ännu. Alla är inte berättigade till a-kassa.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Problem med det privatiserade pensionsystemet, Jinge skriver Oops, you did it again Britney!, Bent skriver En annan värld är helt oundviklig, Björn Nilsson skriver Vänsterpartiet på väg utför?

Rapport från en motståndsoas i en politisk öken

IMG_1065-2

Luftslottets båda skribenter har typ sommarlov och hälften har återvänt till Sveriges vackraste ö, Gotland. Tyvärr förpestas den just nu av en av årets äckligaste politiska händelser, Politikerveckan i Almedalen.

Här finns inga illusioner av medborgardeltagande i vår så kallade demokrati. Lobbyister, politiker, och journalister vänslas i Visbys sommarhetta, och kring benen på dem springer inhyrda flygbladsutdelare som knappt vet vad de delar ut och ungdomsförbundare som agerar fanclub åt sina respektive representanter. Nytt rekord i år, över 1000 seminarier! Frågan är hur många som går på "Västsverige som klustermotor för den maritima näringen"…

Mitt i detta finns som tur är en motståndsoas i den politiska öknen. Alternativa Politikerveckan är på plats mitt i Visby innerstad, i S:t Hans-skolan. Halva Luftslottet har hållit sitt föredrag "Att befria datorerna: fri programvarurörelsen som antikapitalistiskt redskap", den andra hälften ansvarar för caféet – döpt till Café Ishackan. Här finns stans billigaste, och godaste, fika! (Bortsett från det man får gratis av lobbyisterna, då.)

Alternativa Politikerveckan är allt som Almedalsveckan inte är. Ett billigt hotellrum kostar 1500 spänn per natt – om man får tag på ett. Alternativveckan erbjuder boende i masslogi till självkostnadspris – 45 spänn per natt! Dessutom vegansk frukost, lunch och middag – för bara 30 spänn. Våra seminarier uppmuntrar deltagande och de flesta följs upp av praktiska workshops.

Kom hit!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver ett inlägg som jag inte läst men har en uppenbart felaktig rubrik: Människorna bakom Pirate Bay cashar in, Kaj Raving skriver däremot sanning i sin rubrik Hjältarna på Lagena, cappuccinosocialist skriver Björklundlagen, Jinge pratar om väder Mördande varmt, andread0ria konstater Slutord om Humanisternas kampanj, Björn Nilsson skriver om hur Gamla och nya media (miss)lyckas i Irak och Iran. Salka, som håller föredrag på Alternativveckan 17:00 på onsdag, skrev senast om att gud inte finns.

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

Vanliga frågor, del ett: varför kampen mot kapitalet (fortfarande) är relevant

Det är inte ovanligt att man stöter på något av följande tre argument mot antikapitalistisk kamp:

  1. Vem som helst kan ha en bra idé, ta ett lån och bli rik, det är inte relevant att prata om klasser längre, speciellt inte när så många arbetsplatser har demokratiserats.
  2. Kapitalet har bättrat sig, nu för tiden har vi ju Rättvisemärkt och Krav! Den Marxistiska analysen grundar sig på miljön vid 1900-talet och kan inte användas längre.
  3. Kapitalismen är en nödvändig och sund komponent i ett demokratiskt samhälle.

Vi tänkte därför här möta dessa tre argumentklasser i tur och ordning.

Vad gäller "allas lika möjligheter" (det första argumentet) kan det till att börja med vara en poäng att förklara vad som egentligen menas med kapital. Många associerar ordet "kapitalist" till gubbar med monokel och stormhatt som övervakar vita manliga arbetare som svettas i ett stålverk eller något liknande, men det som avses med kapital är helt enkelt pengar som investeras i arbetskraft och arbetsmedel för att på så sätt förökas.

Med kapitalet menar man den sociala relation (och motsättning!) som finns mellan kapitalet (arbetsköpare, chefer, investerare) och arbetet (anställda). Det tål att upprepas; kapitalet är en social relation. Inte en person med monokel. Inte en person. Det är möjligt att glida in- och ut ur denna relations olika roller. Exempelvis kan man tänka sig en mellanchef som växelvis agerar ansikte åt kapitalet och växelvis är arbetare.

Här kan vi se att eftersom kapitalet är en social relation, en maktfördelning, så spelar det ingen roll om dagens kapitalist var städare igår; hans eller hennes sociala funktion är densamma som en "född" kapitalists, och det är praktiskt omöjligt för alla arbetare att bli kapitalister, även om det inte nödvändigtvis skulle vara bättre om de kunde det. Därför spelar klassresorna och de demokratiserade arbetsplatserna (där flera anställda turas om att agera ansikte åt kapitalet) från det första argumentet inte någon roll. De är istället en strategi från kapitalets sida att hantera arbetarna (alla som stött på begreppet "elevdemokrati" bör förstå vad som avses).

Angående den "goda kapitalismen" (det andra argumentet) så måste man, för att förstå hur kapitalet i stort verkar, förstå att det av naturen är internationellt, och att det har en enda drift: förökandet. En hög guld är, per definition, inte kapital om den inte investeras- och därigenom förökas. Kapitalet kommer dessutom att drivas till att öka sina vinster på grund av "om inte jag gör det så gör någon annan det"-faktorn.1 Myrstacken är liten och många kapitalister strävar efter att komma upp till toppen.

Denna mekanism sållar effektivt bort nyblivna kapitalister med goda avsikter, "compassionate capitalists", "gröna kapitalister" eller arbetarkooperativ exempelvis, antingen genom att konkurrera ut dem eller genom att förändra dem. En reklamfilm som talar om hur miljövänlig man är kostar mindre (det vill säga inbringar större vinst) än att faktiskt vara miljövänlig

Även om några enstaka företag lyckas bygga sig ett varumärke på miljövänlighet så kommer systemet som helhet fortfarande vara djupt omiljövänligt, och därför är heller inte det andra argumentet relevant. De tunga och obehagliga tillverkningsindustrierna har dessutom bara effektiviserats och omformats, men mest av allt flyttats till platser där vi har sämre insyn. Europas tidiga 1900-tal övervintrar bland asiens frihandelszoner och liberala experiment.

Återstår gör då påståendet om att kapitalismen är en nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle (det tredje argumentet). Det förs ofta av den liberala skolan, som tycks ha bortsett från själva kapitalet, och istället fokuserar uteslutande på bytet av varor genom marknaden. Argumentationen brukar gå något i stil med att om du odlar äpplen så köper jag dem av dig och bakar paj, som jag säljer tillbaka till dig. Alla blir glada, och ett plus ett blir lite mer än två, eftersom det nu både finns äpplen och paj.2

Problemet med resonemanget uppstår om äppelpajsbagaren bygger en pajfabrik och anställer arbetare som får baka paj åt henom. Hen kan då låta arbetarna producera pajer för mer pengar än deras lön och kostnaden för fabriksbygget, vilket ger vår nyblivna pajkapitalist möjlighet att bygga ännu fler pajfabriker, tjäna ännu mer pengar och på så sätt förskjuta den redan skeva maktfördelningen ytterligare.

Vi kan alltså inte betrakta kapitalismen som bara ett praktiskt bytessystem, utan måste se det som ett system för (ojämn) fördelning av social makt. Alldeles oavsett om man anser det parlamentariska systemet vara demokratiskt eller inte så är det helt enkelt uppenbart att kapitalismen inte är demokratisk på något sätt.

Från konfliktportalen: salkavalka skriver att klasskampen är lös, aik-micke skriver om Punkrock av Stig Larsson, aik-micke konstaterar att Till slut har AB fattat vad det handlar om, och clausewitz skriver ett stycke historia.

  1. Ekonomer känner till konceptet som "allmänningens dilemma", där det används för att bevisa att, tja, kapitalet kommer att exploatera sönder naturresurser om det får chansen. []
  2. Tramsmatematiken är ett autentiskt citat. []

Stoppa mediamatchen!

SvDs rubriker om Ådalshändelserna
Då som nu är sanningen något som modifieras friskt.

Stora delar av dagens vänster tycks vara helt besatta av ett positivt genomslag i media. Mediapersonligheter av olika slag gnäller om att vissa delar av vårt kämpande proletariat är "huliganer" som "förstör". De verkar leva i villfarelsen att om hela vänsterrörelsen betedde sig som små snälla lammungar och inte gjort någonting provokativt överhuvudtaget så skulle till och med Svenska Dagbladets ledarsida gullegulla med dem, och vips så skulle det egalitära samhället komma som en hamburgare på McDonald's.

Men så enkelt är det inte. McDonald's hamburgare trollas inte fram ur intet, det står några arbetare bakom och bygger ihop dem. Svenska Dagbladet ledarsida – och de flesta andra ledarsidor – kontrolleras av en politisk rörelse som representerar arbetarklassens eviga fiende, kapitalistklassen. Och de skulle inte ge upp kontrollen över produktionsmedlen ens om vi ersatte stenkastning med kattungeklappning i våra demonstrationer.

Deras mål är att så splittring i våra led. Om vänstern är upptagen att käbbla om huruvida det för kampen framåt att slå sönder polisens saftblandare eller inte1 så kommer vi inte att formulera några nya strategier för att bekämpa det nyliberala samhällets expansion. Istället måste vi inse att proletariatet är en multitud, en jättelik soppa av olika strategier, vissa dåliga, vissa bra. Att försöka spela efter deras regler är omöjligt, iallafall om vi vill vinna.

Ett exempel på en spirande folkrörelse (som trots sina i stort liberala rötter åtminstone har några element som skulle kunna inkorporeras i vänsterns politik) är Piratpartiet med kringorganisationer (Ung Pirat). Även om de själva förnekar det gör de sitt bästa för att förneka det så spelar de efter de borgerliga mediernas regler, i hopp om det mediala genomslag de så desperat behöver för att ha minsta lilla chans till parlamentarisk representation. Ändå så får de bara skit, skit, och åter skit. Ett klockrent exempel är Per Gudmundssons påstående om att Ung Pirats medlemsvärvning var tidernas klipskaste webscam, trots att förfarandet är snarlikt det hos de andra partipolitiska ungdomsförbunden. Hundratals bloggar tjurade över Gudmundssons sanningsförvrängning, och Gudmundsson bad lite halvhjärtat om ursäkt och sade att de andra ungdomsförbunden var lika dåliga, men skadan är redan skedd – för den som läser Svenska Dagbladets ledarsida men inte Rick Falkvinges blogg är Ung Pirat nu förknippat med skumraskerier.

Inte ens när de egna utsända rapporterar om vad som faktiskt händer på plats litar borgerlig media mer på sina egna reportrar än på polisens presstalesmän. Villigt ställer de upp att agera som våldsmonopolets propagandaarm, de vet mycket väl att de gör bäst i att gå hand i hand med deras uppdragsgivares polisiära gren. Det gagnar deras syften. Ülkü Holago var på plats och liverapporterade om grova kränkningar mot mötesfrihet och yttrandefrihet, men hennes rapporter plockades snart bort från SvDs webbplats och ersattes med officiella uttalanden (lögner) från polisen – som konstaterade precis raka motsatsen.

Att borgerlig media aldrig vinklar nyheter till vänsterns fördel är intet nytt under solen. När liberaler tågar tillsammans med nazister för att demonstrera mot fastighetsskatten är det tyst, men när fyra nazister meddelar att de tänker dyka upp på en demonstration mot Israels våld mot Gaza, men inte ens dyker upp, så är det en "rödbrun röra". Man kan ju tycka att vi borde lärt oss vår läxa när skotten i Ådalen rapporterades som nödvändiga insatser mot en oregerlig lynchmobb (se bilden ovan, och mer här), men detta till trots är det fortfarande folk som konstant försöker slicka deras stövlar. När skall detta få ett slut?

Stoppa mediamatchen – domarna är köpta!

Utöver det som är länkat i brödtexten ovan, läs även: Match, Media och Metoder, En pajad saftblandare…, och Svenska Dagbladet sprider antisemitisk dynga. Det finns förresten media som inte är köpta, framförallt såklart Arbetaren, men även t ex Yelah och Fria Tidningen. Sedan är det ju ett måste att ha Dagens Konflikt i sin RSS-läsare.

  1. Jag själv är tveksam till om egendomsförstörelse är en bra taktik – men det är inte relevant i det här sammanhanget! []

Danderyd är bäst i klassen, Blått är sämst i klassen

Jag satt och läste i Moderata Ungdomsförbundets medlemtidsning Blått (pdf, sid 6) och fick syn på en notis med rubriken "Danderyd är bäst i klassen!". I sin helhet lyder den som följer:

Det borgerliga Danderyd visar var skolbänken ska stå. I kommunen har eleverna nämligen bäst betyg i hela landet. Coolt nog satsar de inte mest pengar, istället fortsätter de på den inslagna vägen med skolpeng och massor med friskolor. Konkurrens och valfrihet fungerar!

Förlåt, men va? Notisförfattaren kan knappast fått särskilt bra betyg med den analysförmågan. Att Danderyd har bäst betyg i hela landet kanske har något att göra med att Danderyd har högst medelinkomst i landet? Hur många undersökningar har inte publicerats som presenterar ett samband mellan uppväxtmiljö och studieresultat? Jisses…

Jag blev naturligtvis nyfiken på hur det egentligen ligger till och kan därför presentera följande ståtliga tabell, baserad på data från Skolverket (Studieresultat och övergång till gymnasieskolan för elever i huvudmannens skolor som avslutat årskurs 9 läsåret 2007/08, xls) och från E24 (Kommunerna som har högst och lägst medelinkomst, 2007). Håll till godo.

Svar till Sanna Rayman

Hej Sanna!

Eftersom det inte går att kommentera på din blogg så får jag väl svara såhär istället.

Anledningen till att den gode komministern är nog inte, som du verkar antyda, att han hatar judar. Isåfall hade det nog inte organiserats något fackeltåg till att börja med. Snarare är det nog så att Nordin lider av en fobisk rädsla att stöta sig med någon – fånigt, ja, anti-semitiskt, nej. Det är inte heller omöjligt att Gaza används som en ursäkt för att ställa in när andra orsaker ligger bakom. Det påminner mig om när jag (som representant för Ungdomens Nykterhetsförbund på Gotland) var med och organiserade ett fackeltåg till minne av Kristallnatten en gång: alla partier deltog, utom Folkpartiet, som motiverade sin frånvaro med att de inte ville samarbeta med det "odemokratiska Vänsterpartiet". En vecka senare gick alla partier i ett gemensamt tåg mot höjda färjepriser, då spelade tydligen demokrati ingen roll längre…

Sedan är det väl kanske på sin plats att påpeka att Luleås komminister Bo Nordin inte på något sätt är representativ för varesig den svenska vänstern eller den svenska antikrigsrörelsen. Faktum är att vänstern och antikrigsrörelsen konsekvent har använt just termerna "Israel", "israeler" och "israeliska"… detta till skillnad från den falang av högern som lite för ofta råkar säga "muslim" istället för "islamist".

Att anklaga Israel-motståndare för judehat känns lite 1900-tal tycker jag. Kan vi gå vidare nu?

Nu faller propagandabomberna istället

Det har inte kommit många officiella uttalanden om händelserna i Gaza från Luftslottet. Det närmsta vi har kommit är en text av Job som nämner det på omvägar. Jag tänkte inte göra några anspråk på att analysera själva situationen, utan istället tänkte jag fokusera på att analysera delar av debatten.

Den typiska israeliska1 argumentationen brukar utgå från Qassam-raketerna som skjuts mot olika israeliska städer och fortsätta med att deklarera att Hamas är terrorister och vill se den israeliska staten och det israeliska folket utrotade. Mest utlämnande i argumentationen är att så stor kraft läggs vid benämningen "terrorister". Vi har ju lärt oss av USAs nykoloniala agerande att det är dags att dra öronen åt sig när man hör T-ordet användas.

I diskussionen om raketerna kan det vara värt att notera att den rent fysiska skada som dessa knappt meterlånga, icke-styrda rör av metall egentligen gör är mer eller mindre försumbar. Eyerouge visar med lite räkneövningar att fler dör till följd av cigarettrökning än av raketerna. I samma text nämns också att Israel lägger större del av sitt BNP på militären än vad till och med USA gör. Givetvis rättfärdigar inget av detta raketerna: det är självklart oförsvarligt att träffa civila2, men det ifrågasätter det goda uppsåt som den israeliska staten hävdar sig ha.

Men det största felet i diskussionen ligger inte egentligen i frågan om hur farliga raketerna är. Att Hamas lät kärnvapen regna över Tel Aviv eller Jerusalem skulle inte ändra på det faktum att Israel bryter mot konventioner de själva har skrivit under. Det skulle heller inte rättfärdiga landockupationerna, de olagliga vapnen, de vansinniga civila förlusterna, de rasistiska vägspärrarna och murarna eller det aktiva hindret mot humanitär hjälp.

Att förneka– eller till och med som delar av högern försvara– de uppenbara krigsförbrytelserna som Israel har begått under dessa veckor är oansvarigt, oärligt och mycket, mycket fult. Att få den regelrätta massakern i Gaza att se ut som ett krig, eller att hävda att Hamas sköt först (Israel erkänner själva att de bröt vapenvilan) är bara två av de metoder som används för att ta fokus från det uppenbara.

Just nu är det ganska uppenbart vad som kommer att hända. När det är paus i det fysiska bombandet kommer propagandabomberna att regna istället. Troligen kommer Israel att vilja ta på sig hela äran för sitt nåderika eldupphör. Vår egna regering tycks redan ha tagit ställning, och uppmanar Hamas att hålla sig i skinnet, utan att ens nämna Israel (som ju faktiskt bröt vapenvilan förra gången — se ovan). Reinfeldt talar kallar också Hamas vapenimport "smuggling", men säger inget om handeln av massförstörelsevapen till Israel. Samtidigt är det viktigt att påpeka att flera  israeler upplever det som djupt respektlöst att använda deras dödade släktingar som svepskäl för massakern, och att det finns protester även i israeliska städer. Det är inte den israeliska populationens fel att deras regering är maktgalen och rasistisk.

Tips: Det finns en inspelad film av Chomsky kommenterandes det hela, men jag hittar den bara i värdelöst format.
Uppdatering: Israel har tydligen anlitat bloggare för att sprida propaganda.

  1. När jag pratar om Israel så menar jag alltså precis staten Israel och dess officiella myndigheter och talespersoner, inte invånarna. Lite som Autonoma kärnan, fast ännu smalare. []
  2. Notera att jag i "civila" inte inkluderar bosättare. []

Fri vilja och religösa dumheter (plus ett förslag)

Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunskap är styrka

Man hör ofta pratas om frihet som ett abstrakt begrepp, med eller utan precisering. Många friheter är bara friheter (som bäst) på ett idéplan som till exempel yttrandefriheten. Total yttrandefrihet har aldrig existerat och kommer inte att existera, frågan handlar väl mest om hur mycket yttrandefrihet som är rimligt. Men jag har redan diskuterat yttrandefrihet och tänkte gå vidare till andra typer av vanliga frihetsbegrepp, närmast begreppet fri vilja. Mot slutet tänkte jag också skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp.

Från början härstammar idén om den fria viljan från två egentligen helt olika strömningar. Den ena är upplysningstankarna, med sina ideal om den förnuftiga människan som analyserar och formar sin omgivning, och den andra är kristendomen, där människan har skapats med en fri vilja att göra som hon vill. Människan får sedan agera som ett slags vågmästare mellan Gud och Djävulen genom att välja mellan att göra ont eller gott (jag struntar här i diskussionen om de absurt onda saker Gud själv gör- och tvingar andra att göra i Bibeln). Båda idéströmningarna har en märkligt atomär syn på medvetandet, de separerar helt indata från medvetande och tänker sig att det finns någon slags fryst substans, en hård kärna inuti medvetandet (i kristendomens fall skulle det kunna vara själen) som utgör den egentliga viljan. Runt den samlas sedan erfarenheter och intryck, och denna egentligen världsfrånskilda beslutsmotor fattar sedan beslut utefter dessa.

Man behöver inte vara expert på utvecklingspsykologi för att börja ana oråd. Om den fria viljan är så atomär, hur växer den då fram? Bara en komplett galning skulle ju erkänna ett spädbarns rätt till "fri vilja", men de har ju fortfarande som princip samma luktsinne, syn och så vidare som en vuxen människa, och alltså borde det som inte har vuxit färdigt ännu och som gör dem omyndiga vara just denna påstått atomära beslutsfattarmotor, eller själ om man så vill.

Ett annat stort problem med konceptet fri vilja är statistik. Om vi exempelvis säger att för personer med föräldrar som inte röker så börjar 1% själva att röka, medan motsvarande siffra för personer med rökande föräldrar är den omvända, att 99% börjar röka och 1% låter bli (siffrorna är såklart spekulativa och bara som exempel). Det ställer till det lite för vår fria vilja. Det verkar ju som om "indata" i form av upplevelser och intryck (och uppfostran!) påverkar vår beslutsfattarmotor en hel del! Eftersom dessa intryck är helt bortom vår kontroll (vi kan ju inte välja föräldrar) så börjar det bli vanskligt att tala om en fri vilja. Uppenbarligen spelar intrycken större roll, annars skulle det ju knappt vara någon skillnad mellan barn till rökande- respektive ickerökande föräldrar!

Den fria viljans dilemman blir också intressanta när man diskuterar feminism. De allra flesta kvinnor är ju med och reproducerar patriarkatet och placerar sig så att säga frivilligt i underläge. Om alla världens kvinnor en dag bara slutade med denna reproduktion skulle patriarkatet upphöra (men troligen skulle det bli hårda strider innan dess). Givetvis betyder inte det att man kan påstå att det är kvinnornas eget fel att de får lägre löner, gör mer obetalt hemarbete ("frivilligt"), får mindre plats i skolan och på jobbet och så vidare och så vidare. Det är ingen som har funderat över varför så många kvinnor exempelvis tycker att det är roligt att laga mat, medan så få män gör det. Om det finns något sådant som en fri vilja så är den uppenbarligen inte den starkast styrande kraften.

Vad jag försöker visa med mina exempel är att den fria viljan inte existerar egentligen. I dagens förhärskande idétraditioner ingår en nästan total blindhet för kollektiv och en total fokusering på individer. När man befinner sig nere på individnivån är det relativt lätt att upprätthålla villfarelsen om den fria viljan; personers handlingar kommer synbart från deras egna beslut, fattade efter betraktande av omvärlden. På en kollektiv nivå faller hela teoribygget samman nästan direkt, vilket jag visade med mina exempel ovan. Det visar sig att upplevelser- och sociala klimat påverkar så mycket att de helt dränker en eventuell fri vilja. Varför skulle vi annars ha drogmissbrukare (jag menar här verkligen missbrukare, inte personer som röker på ibland eller dricker vin till maten), ojämlik arbetsfördelning och så vidare? Varför skulle vi ha social skiktning över huvud taget?

Det är inte en slump att det är snudd på tabu att ifrågasätta den fria viljan idag. Den utgör i det närmaste kärnan i liberalismen, som är kapitalismens huvudsakliga ideologiska vapen. Genom att idealisera den fria viljan och fria val (av politiker så väl som varor) och genom att fokusera på individer så åstadkommer man effekten av att först legitimera det kapitalistiska förtryckarsystemet och samtidigt sopa undan spåren efter sig. På en individnivå kan kapitalismen, precis som liberalerna vill få det till, faktiskt beskrivas som ett system av frihet och valmöjlighet. För att tydligt se dess effekter måste man betrakta världen med kollektivglasögonen för att se hur skiktad, ofri och ojämlik den faktiskt blir. För vilken frihet är det egentligen att välja mellan två jeansmärken eller mellan ett skitjobb och ett annat för att ha råd med mat? Men när man befinner sig i fri-vilja-paradigmet är det svårt att se sin situation som en effekt av ett system. Man beskriver istället sin tillvaro med de begrepp som finns till hands; "jag skulle ha pluggat mer och skaffat ett bättre jobb" och så vidare. Systemets problem maskeras som individens, och sopas på så sätt under mattan.

Efter att ha sågat begreppet fri vilja och därmed skjutit hela det förhärskande liberala frihetsbegreppet i sank tänkte jag skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp. Till att börja med kan det vara värt att notera att även om fri vilja inte existerar på riktigt så är det inte för inte som idén finns. Även om de val man gör inte är helt fria så känns det ju fortfarande så, vilket är ett faktum att ta hänsyn till i vår skiss. Det gör ju att vi nästan direkt kan avfärda de mer auktoritära politiska systemen; jag behöver ju inte ha en fri vilja för att veta att jag inte gärna gasas ihjäl eller tvingas arbeta dygnet runt i Gulag.

Det kan också vara intressant att titta på utvecklingspsykologen Maslows behovstrappa (den framställdes som en trappa när jag läste psykologi). I korthet menade hen att människor (som regel, det finns ju individuella variationer) har en serie behov som behöver tillfredställas inkrementellt. För att ta ett självklart exempel så är det inte möjligt att tillfredställa sina behov av kreativ sysselsättning om man håller på att svälta ihjäl eller inte har någon stans att sova om nätterna. Behovstrappan ger en fingervisning om hur vårt frihetsbegrepp skulle kunna börja: så mycket som möjligt av de lägre nivåerna av trappan bör uppfyllas för så många som möjligt och så ovillkorligt som möjligt. Anledningen till att jag vill ha dit ett "ovillkorligt" är att frihet under tvång helt enkelt inte är en frihet att tala om. Om man har att välja mellan att göra en handling A eller att svälta (eller att inte få något av ens andra behov uppfyllda) är man inte på något sätt fri.

När vi nu har definerat upp vår skiss av frihet som friheten att inom rimliga gränser garanteras att våra grundläggande behov tillfredställs kan det vara värt att ta en titt på en motsvarighet till begreppet fri vilja. Känslan av personlig frihet är ju fortfarande något som måste värnas om: att bli överkörd är aldrig roligt, ens om det är för det allmännas bästa. Men individuell frihet måste kompletteras med en medvetenhet av sociala sammanhang och dynamik. Det går inte att betrakta människor som atomärt fria själar, utan snarare som noder som växelverkar och omprogrammeras i förhållande till sin omvärld och som verkar i ett socialt sammanhang. Grupptryck och gruppmedvetande är mekanismer som både är farliga och användbara; sociala koder kan både skapa nykterister och narkomaner, mördare och frihetskämpar. Vi måste göra styrning av sociala sammanhang till något medvetet, och det måste användas till bättre ändamål än att få oss att köpa saker!