Posts tagged ‘piratrörelsen’

Att kritisera Piratpartiet

Flyende pirat
Fly, pirat, fly! En civiliserad samtalston är uppenbarligen inte aktuell här.

Det hivas mycket skit på Piratpartiet just nu. Det är klart att etablerade partier (ibland med rötter i egna folkrörelser) känner sig hotade av denna nya folkrörelse. Den största katapulten verkar svensk inrikespolitiks Se&Hör, Politikerbloggen, vara, med inlägg som de här. Men även delar av vänstern deltar i kastandet, bland annat Jinge som okritiskt och utan vidare problematisering återrapporterar skvaller från Politikerbloggen och Aftonbladet i inlägg som "Här är BRUDARNA Piratpartiet !!". Det här inlägget har sina rötter i en refuserad kommentar (det är givetvis helt okej) till just det inlägget, men vi har valt att skala bort den del som behandlade Jinges illustrationsval till förmån för ett bredare inlägg. Vi på Luftslottet tänkte nu istället bringa ordning i leden med en liten guide: "hur man kritiserar Piratpartiet utan att framstå som en idiot".

Angreppsvinklar man inte skall använda:

Rick Falkvinges privatliv. Att partiledarens facebookraggande har gjorts till en politisk affär är skamligt för alla inblandade, utom såklart för Rick Falkvinge själv. Rick Falkvinge är inte Piratpartiet, Piratpartiet är inte Rick Falkvinge, och han har rätt till ett privatliv (inklusive sexliv) utan medias vakande öga över sig. För att citera honom själv: "Vilka jag knullar med, i vilken ordning och när, det är en del av mitt privatliv och helt och hållet min ensak." Dessutom borde åtminstone vänstern försöka lära sig att inte kasta sten i glashus.

Könsfördelningen i Piratpartiets medlemskår. Piratpartiet har onekligen problem med en sned könsfördelning. De är inte den enda organisationen som har problem med detta. T ex Konfliktportalen har en betydande övervikt av manliga bloggare, däribland Luftslottets båda skribenter. Piratpartiet gör åtminstone en tapper insats för att försöka reda upp detta problem, gör vi i Konfliktportalen det? Inte vad jag märkt.

Piratpartiets problem är att deras väljar- och medlemsbas består av en demografi där det råder en kraftig könsobalans, mer specifikt ugna IT-specialister. Som t ex i Tuss förra klass, datateknik på KTH, där det fanns 5 tjejer på 200 elever – mindre än 3 %! Är detta ett problem? Ja. Är det Piratpartiets problem? Inte bara.

En analys av situationen från ett vänsterhåll bör inte bygga på någon sorts kvasi-feminism för att basha Piratpartiet, utan den bör vara radikal: den bör gå till roten med problemet. Hur kommer det sig att så få kvinnor väljer att läsa dator- och IT-relaterade ämnen på akademisk nivå? Det är den intressanta frågan.

Potentiell knarklegalisering. Ingen i Piratpartiet har sagt att Piratpartiet förespråkar narkotikalegalisering, och så är inte heller fallet: de har en parlamentsstrategi som går ut på att kohandla sig till bästa möjliga genomslag för sina egna frågor. Så gör alla partier, om än inte lika uttalat och inte lika mycket till sin spets (eftersom de har fler frågor de tycker saker om). Denna strategi kan leda till att man röstar för narkotikalegalisering, men den kan lika gärna leda till att man röstar mot narkotikalegalisering. Förmodligen det senare – den fruktansvärda knarklegaliserargruppen ALDE är redan både Centerpartiet och Folkpartiet med i, är det någon som tror att de är en del av legaliseringsrörelsen?

Angreppsvinklar man skall använda:

Piratpartiets status som enfrågeparti. Jaja, det är mer än en fråga, men Piratpartiet är ett "fokusparti" som inte har någon åsikt i väldigt många frågor. Det har fördelar och nackdelar: å ena sidan kan man få ett väldigt starkt tryck på just de väldigt viktiga frågor som Piratpartiet driver, å andra sidan får man inget tryck på andra frågor man kan tänkas vilja driva, t ex feminism, klimat, välfärd, etc. Att använda den här angreppsvinkeln när man går på specifikt Piratpartiet är dock värdelöst – det är som att övertyga någon att byta favoritfärg. Däremot kan det vara användbart när du skall få din kompis att rösta på Vänsterpartiet istället för Piratpartiet.

Piratpartiets bristande analys av hur dagens situation uppstått. Eftersom Piratpartiet hårdnackat vägrar ta ställning på något sätt som skulle kunna placera dem utefter en vänster/höger-skala har de också undvikit att ta upp någon teori till hur den nuvarande situationen, med massiva underhållningsföretagskonglomerat som vill samarbeta med staten för att kontrollera konsumtionen, har uppstått. Resultatet blir en väldigt grund politik: det förklaras vad som är fel, men inte varför dessa fel har uppstått.

Piraters vilja att äta kakan, utan att få receptet. Vänstern idag har en otroligt naiv syn på mjukvara, och inte sällan anses det att piratkopiering av proprietär programvara (t ex Windows) är en revolutionär, anti-kapitalistisk, handling. Så är inte fallet: Microsoft har piratkopieringen att tacka för sin totala dominans i resten av samhället, det vill säga hos företagen och i offentlig sektor. Langaren bjuder på första silen, sen är du fast: eftersom varenda kotte använda Windows hemma är IT-administratörerna i stort sett tvungna att använda Windows i datorparken för att slippa ägna hela sin arbetstid åt att förklara varför det inte finns någon startmeny. Piratpartiets krav på förkortad upphovsrätt etc adresserar inte det här problemet. (Mer kring detta kommer att komma på ett Luftslottet-föredrag på Alternativa Politikerveckan.)

Från Konfliktportalen.se: clausewitz skriver Ockupantfestivalaroonie, Anders_S konstaterar att Piratpartiet är på väg in EU-parlamentet, Jinge funderar om Den strängt troende juden?, MJE nedtecknar Anteckningar 15/5-09., Jesper skriver Inför ockupationsfestivalen i Lund, aik-micke skriver om att bokhandeln INFo fyller 20 bast, och Kim Müller berättar om rättegången mot ett skyddsombud imorgon (läs: igår).

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

Vår tids prästerskap: om media, seriositet och spektakel

tpbpresskonferens
De ser lite ut som Kraftwerk, eller hur? Bild skamlöst kopierad av Falkvinge.

Medan The Spectrial rullat vidare har jag funderat över hur media fungerar. De hämtar mycket av sin legitimitet från det faktum att media är—eller anses vara—de enda som kan samtala med allmänheten, publiken, eller vad man nu vill kalla den. Denna publik beskrivs som ett slags genomsnitt, men också nästan som ett ideal. Den normala människan. Men självklart är inte publiken något som finns på riktigt; det är en uppfattning, en ande, och den kan ändras, med tiden exempelvis. Eller för att det passar ens intressen.

Media har fått rollen som denna andes språkrör, åt båda hållen. Dels visar den upp andens åsikter i olika frågor, och dels utgör den sig för att veta vad anden vill höra och hur den vill höra det. Vad som är seriöst, vilka uppfattningar som är godkända och vilka som bör undvikas. Vilka som får tala och vad de bör säga. Det är från denna bakgrund som tramsiga uttalanden om bloggosfären som en "liten men högljudd klick" ramlar ut från prästerskapet.1

Det som gör piratrörelsens hantering av The Spectrial så genialisk är att den inte bara vägrar gå genom prästerskapet, utan också driver gäck med hela konceptet och gör saker som inte ens vore möjliga enligt den gamla modellen. Struntar helt i vad som anses rimligt och seriöst och bara kör. Ett "manus" skrivs efter "teatern", i omvänd ordning mot vanlig scenproduktion. En kraftigt pimpad buss full med kopimister sänder video med tillbakamatning, live. Folk utklädda till kassettband stryker omkring runt tingsrätten. De åtalade, som mest av allt kan liknas vid rockstjärnor vid det här laget, chattar med sina fans från rättegången.

Och plötsligt står hela prästerskapet där med rumpan bar och tvingas inse att det inte längre är de som driver showen, utan att de har reducerats till en anomali, en pappersblogg som dessutom ligger hjälplöst efter. Givetvis har de fortfarande saker att erbjuda i termer av djupanalyser, som någon påpekade, men de är inte längre varken bäst, snabbast eller bredast. Men,  det som är mest intressant att se är hur makten att definiera verkligheten i det här fallet har decentraliserats och hamnat i händerna på bloggkollektivet istället för hos det relativt homogena prästerskapet.

Därför blir jag lite orolig när det på kvällen den 18:e börjar dyka upp blogginlägg om att Ifpis hemsida har hackats, och där flera av dem oroligt undrar om media kommer att använda det för att smutskasta piratrörelsen. Kom igen nu, det får inte handla om vem som ser bäst ut i media! Visst kan det vara rimligt att, som Piratbyrån, av ideologiska skäl fördöma liknande attacker, men fruktan för prästerskapets vrede bör inte styra ens handlande, då går man ju i deras koppel.

Och det hoppades jag att vi var klara med för ett tag.

  1. Jag är medveten om att just detta sades främst av Ask, men liknande tongångar har hörts även från mediernas tyckarspalter []

Rapport från The Spectrial, dag ett

Vid elva smet jag från min föreläsning, mötte upp med en vän och reste mot tingsrätten för att delta i periferin till det kanske mest intrikata skådespel som någonsin producerats i Sverige. Det var svårt att hitta, nästan misstänkt svårt.

Utanför tingsrätten hade relativt få människor samlats runt KTHs Promenadorkester, som spelade musik med vag piratanknytning som bara blev mer och mer otajt i takt med att det blev kallare och kallare. Mest var där piratpartister, vilket irriterade mig lite. Nog för att det är jättebra att de är där och propagerar (även om det förstås inte påverkar domstolens beslut), men jag tycker att det är mer tveksamt att de åker snålskjuts på spektaklet för att bygga sitt egna partipolitiska varumärke och ragga röster till EU-valet.

Det var också ganska mycket gammelmedia som drällde runt. Jag blev till exempel intervjuad av en person med SR-mikrofon, men det verkar inte som om det dök upp vare sig som textartikel eller som strömmande ljud (och det ska jag väl tacka den osynliga enhörningen för!). Möjligen var inte min tveksamhet mot piratpartiet och mitt försiktiga påpekande att det här var en konflikt bland många andra vad de sökte.

Jag kände också igen—och hälsade på—en del personer från KTH. Strax efter SR-intervjun hamnade vi (jag och min vän) i en klump personer som senare skulle visa sig vara (vad jag uppfattade som) hotshots inom Sverok. De verkade intressanta, så vi stannade och pratade med dem tills kylan blev helt olidlig och vi beslutade oss för att äta lunch.

När vi kom tillbaka fanns inte ett spår kvar av demonstrationen. Istället gick vi in i tingsrätten, där det var ännu mer pintjockt med gammelmedia, och satte oss i hörsalen för att lyssna (vi hade inte platser till rättegångssalen). Här verkade en stor del av åhörarna djupt engagerade i två saker: att hitta el till sina laptops och att få tag på en internetuppkoppling så att de kunde live-blogga. Bloggkändisarna stod som spön i backen.

Efter att ha misslyckats med elen (uttagen verkade döda), tröttnat på uppläsningen av skärmdumpar (åklagaren lyckades inte med sin bildvisning) med listor över peers på Wallander-filmer1 som de agnat med, och konstaterat att det inte fanns några närvarande öppna nätverk lämnade jag och mitt sällskap åhörarsalen för att istället sitta i korridoren och ägna oss åt nätverkande (i dubbel bemärkelse).

Med personerna vi hittade i denna korridor diskuterade vi viktiga frågor såsom fildelningstekniker, vilket programmeringsspråk som är bäst och vilken texteditor man bör använda (vim vs Emacs vs ed vs fjärilar), samtidigt som vi försökte dela ut någons 3G-modem över en trådlös ad-hoc-anslutning. Vi åt också Creative Commons-kakor.2 En person som vi hade pratat lite med (och som möjligen har med Piratbyrån att göra) gick förbi oss och tipsade oss (som "verkade tekniskt kunniga") om att titta på Consistent Hashing (vilket verkar vara nyckelkomponenten i DHT) som en möjlighet för framtida fildelningsprotokoll.

Och det börjar bli uppenbart att skivbolagen, precis som det sades på presskonferensen, redan har förlorat oavsett vem som vinner målet. Det bådar onekligen illa för dem att piraternas mest engagerade personer är betydligt mer teknikkunniga än genomsnittet. Att vi sitter i deras korridorer och spekulerar om hur vi ska planera nästa anfall när de som bäst försöker sänka ett flera år gammalt skepp. Jag träffade fler hackers och likasinnade i tingsrättens korridorer på några timmar än jag gjort efter nästan två terminer på KTH.

Rättegången beräknas pågå i minst två veckor, men troligen kommer det att ta ännu längre tid. I mångt och mycket är den ett krig mellan den tekniska- och den ekonomiska/politiska makten, så min gissning är att det mot den bakgrunden kommer att sluta med en eller flera fällande domar, men att det, som sagt, inte kommer att göra större skillnad än att folk blir lite oroligare för att köra trackers i Sverige.

  1. Så alla pirater med något som påminner om filmsmak behöver alltså inte oroa sig []
  2. ShareAlike, NonCommercial, Attribution []

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Den stora pingvinnappningen

Jag skrev om webapplikationernas framfart och om det hot mot den fria mjukvaran i ett tidigare inlägg. Men det heter ju "inget ont som inte för något gott med sig"; Microsoft togs precis lika mycket på sängen som FSF av den nya utvecklingen med ett sänkt behov av datorkraft i hemdatorerna. Precis när Vista lanseras med dunder och brak och nya rekord i systemkrav börjar hårdvaruproducenterna tävla om att bygga så små och energisnåla (det vill säga dåliga) bärbara datorer istället för att pumpa i så mycket prestanda för så lite pengar som möjligt.  Folk brydde sig helt enkelt inte om hur många instruktioner deras processorer kunde ösa ur sig så länge de kunde få sin dagliga injektion Facebook. Apple missade också tåget helt, möjligen med flit för att upprätthålla sin image som lyxdatortillverkare.

Hårdvarutillverkarna valde därför att börja använda GNU/Linux i olika konstellationer som förinstallerade operativsystem på sina minibärbara. Ett ganska smart drag, eftersom Linux har förhållandevis bra hårdvarustöd och mycket programvara finns färdigskriven. Asus lanserade sin EeePC med en hårt modifierad (och nerdummad) version av Xandros, en relativt obskyr distribution, och fler följde exemplet.

På senare tid har fler och fler datortillverkare valt att istället utveckla sina egna distributioner snarare än att lita på de som redan finns. Det är ett ganska dumt drag eftersom det leder till onödigt mycket arbetsduplicerande, men det är inte det största problemet. Tillverkarna har också börjat kidnappa Linux; om de utvecklar en mjukvarustack runt Linux (och för den delen GNU) så är det enda de behöver släppa källkoden till just Linux. All den andra programvaran är deras egen och de kan göra den så ofri de vill. Och det, visar det sig, vill de. Nyligen annonserades en ny HP-dator med en "proprietär Linuxdistribution" enligt nyhetssajten LinuxDevices, och utvecklingen är tydlig.

Det värsta har redan hänt inom mobiltelefonområdet; precis som att Mac OS X består av en kidnappad BSD-deriverad kärna (som Apple visserligen lämnar tillbaka lite kod för till BSD-projekten) levererar Motorola flera telefoner med Linux i botten. Men den programvara som körs i dem är inte längre fri som i frihet; för användaren betyder användandet av Linux bara att de får bättre minneshantering än vad de skulle ha fått med Symbian, som en bloggare lakoniskt påpekade. Eftersom Linux är släppt under GPLv2 är det fullt tillåtet för telefon- eller datortillverkarna att låsa telefonerna så att användarna inte ges någon möjlighet att byta ut programvaran som körs, exempelvis genom att kräva att den är signerad med en hemlig kryptografisk nyckel. De kan då inte ens verifiera att den programvara som används verkligen är den som tillverkaren säger att den är. Detta fenomen kallar FSF för Tivoization, efter det amerikanska företaget TiVo som var tidiga med en teknik för att hindra användarna att ändra programvaran i deras enheter. Ofta är också dessa telefoner och enheter så handikappade i sitt stöd för tredjepartsprogramvara att de i själva verket inte skiljer sig från enheter helt utan fri programvara. Den utvecklingen kommer med största sannorlikhet att drabba även de små bärbara datorerna inom kort.

Den stora frågan är bara: är en snutt fri programvara som beter sig likadant som ofri programvara över huvud taget bättre än ofri? Och hur ska vi ställa oss till en eventuell framtid med  en ohelig dubbelmacka av Linux och ofritt lull-lull körande på allas datorer istället för Windows?

Good hacker, bad hacker

Härom dagen öppnades epostlistan Serengeti för fri programvaruintresserade vänsteraktivister, ett sannerligen välkommet initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag har gnisslat tänder över den totala frånvaron av insikt i fri programvarudebatten inom vänstern (ja, det är ett gräsligt klumpbegrepp, men för en gångs skull stämmer det — varken sossar, vänsterpartister, eller någon vänsterideologisk utomparlamentarisk grupp jag känner till verkar ha förstått frågan). Medan jag kan förstå att exempelvis liberaler eller socialdemokrater inte har några problem med att få ihop sitt användande av ofri programvara ideologiskt så skulle jag vilja hävda att det är näst intill oförenligt med de ideal som den mer seriösa vänstern åtminstone påstår sig följa.

Fri programvara handlar om att skapa mjukvara som tar hänsyn till olika användares- men kanske framför allt olika gruppers behov. Det handlar om att motarbeta det monopol på programvara som de stora företagen bygger upp och hänsynslöst utnyttjar för att maximera sina vinster. Ofri programvara placerar konsumenten i en beroendeställning till producenten på ett sätt som gör att det blir lätt att skapa självförstärkande mönster. För du tror väl inte på allvar att du behövde köpa en ny dator för att den gamla blev långsam av slitage? Att alla har iPods och i-gud-vet-vad för att de är så otroligt bra? Att alla använder programvara som det är svårt på gränsen till omöjligt att få insyn i hur den fungerar skapar också andra problem; operativsystem som Windows eller Mac OS X som används av många och som källkoden inte finns tillgänglig för granskning till är veritabla syltburkar för övervakning och användarkontroll från alla möjliga håll. Bland annat kan nämnas att en misstänkt bakdörr för den USAiska säkerhetstjänsten NSA har hittats i just Windows. Att använda fri programvara är helt enkelt ett förhållandevis enkelt sätt att bromsa imperialismen åtminstone i cyberspace och bli lite svårare att övervaka.

Att så många i vänstern tycks helt missa den fria mjukvaran beror förmodligen mindre på ideologisk inkonsekvens och mer på prioriteringar eller (förmodligen mest) ren okunskap. Båda dessa problem adresseras genom skapandet av Serengeti, som dels skulle kunna fungera som upplysningsorgan och dels som ett slags arbetsförmedling där intresserade aktivister kan hjälpa olika grupper eller projekt med sina kunskaper.

Med detta sagt är det kanske värt att påpeka att min syn på fri programvara inte är gemensam för hela rörelsen. På senare tid har inriktningen "Open Source" ("öppen källkod"), som egentligen är en synonym för fri programvara, börjat få mer och mer genomslag. De flesta (men inte alla!) anhängare av öppen källkod pratar oftare om de tekniska fördelarna med fri programvara än om de sociala- och moraliska aspekterna, helt enkelt för att begreppet lanserades för att sälja in konceptet hos företag. Det har lett till ett ökat intresse från företag för rörelsen, vilket i någon mån är bra. De har ju trots allt pengar, och det är under alla omständigheter bättre att de släpper sin kod fri än att de gör ofri programvara.

Men det har också lett till en avpolitisering av rörelsen, mycket lik den som verkar ha drabbat hela samhället. Och det behöver knappast sägas att i sammanhanget betyder ingen politik samma sak som överallt annars: liberalism. Den tydliga sprickan syntes när Serengeti introducerades i en tråd på Linuxportalen. Några reagerade som Jonas Björk, en gammal räv i sammanhanget, med färgblindhet; "vad är skillnaden mellan den och det vi gör?". Andra reagerade med sina liberalat McCarthyistiska lillhjärnor och ytterligare några proklamerade högt och ljudligt att de minsann inte var ute efter att diskutera politik, utan fri programvara! Som om det var någon skillnad. Och som om det vore ett slags hot, en kommunistisk front av hackers som kommer krypande för att på klassiskt trotskistiskt manér ta över rörelsen och, ve och fasa, göra den politisk!

Jag vet inte varför, men det verkar finnas ett utbrett hat mot all politik som inte är liberalism just i den svenska fri programvarurörelsen som jag inte har sett i den internationella motsvarigheten. Det är väldigt konstigt eftersom rörelsen mycket handlar om samarbete- och liberalismens uppfattning om samarbete är att ge alla väldigt stora pistoler så att de kan råna varandra så mycket som möjligt. Rörelsens grundare, Richard Stallman, är också engagerad i många typiska rättvisefrågor med liknande synpunkter som stora delar av vänstern, även om han verkar sakna ett klassperspektiv. Ett exempel är den här serien.