Posts tagged ‘politik’

Våldsdebatten reloaded

Igår publicerades tre nya debattartiklar i Yelahs granskning av "vänstern" från ett feministiskt- och queerteoretiskt perspektiv. Initiativet började inget vidare, men har definitivt hämtat sig. Diskussionen är givetvis relevant; det torde vara ställt utom allt tvivel att patriarkatet inte faller med kapitalismen (men väl med klassamhället, eftersom patriarkatet är en sorts klass)och att det är en lika god kandidat för krossande. Bäst tycker jag också att texten Feministisk kamp är inte en kvinnofråga! är. Den är både argumenterande och tar upp flera intressanta exempel, så läsning av den rekommenderas. De två andra texterna håller inte riktigt samma kvalitet. Texten "Kön är som vattenfast mascara[…]" är mer queerorienterad än regelrätt feministisk, till skillnad från de andra två, men tyvärr halkar den bort mot att bli mer en personlig text än en allmängiltig argumentation. Jag antar att argumentationen för pacifistisk aktivism är personliga åsikter och ett sidospår som följde med, för de tankarna utvecklas inte- och passas aldrig in i själva argumentationen.

Denna argumentation utgör däremot kärnan i texten "Hand i hand med våldsromantiken". I texten påstår skribenten att "[hen] [inte] anser att vi kan särskilja machokulturen från dess våldsromantik". Vad hen egentligen verkar mena är att det inte går att skilja våldet från våldsromantiken och därmed också machokulturen, vilket jag anser vara huvudfelet i argumentationen. Den reduceras till att bli ytterligare en iteration av den urgamla våldsdiskussionen, och därmed ganska intetsägande. Självklart är en våldsromantisk machokultur helt värdelös och behöver bekämpas med alla till buds stående medel (jag borde anmäla mig som frivillig bullbakare åt AFA exempelvis). Men våld är fortfarande bara ett medel eller en strategi om man så vill. Ibland fungerar den, ibland fungerar den inte. Just det faktum att vi är olika och har olika strategier är en av våra styrkor. Att kategoriskt börja döma ut någon annans strategier är att sätta sig på lite för höga hästar (därmed inte sagt att man inte kan kritisera kulturer hos vissa grupper — men hur många av Yelahs skribenter har egentligen koll på kulturen i AFA? Jag har det inte i alla fall!). Jag accepterar pacifistisk kamp och ser pacifistiska ickevåldsaktioner som en nödvändig komponent i rörelsen, men jag är övertygad om att det inte räcker. Det är när pacifister börjar anklaga våldsanvändare för att vara omänskliga vildar som jag börjar dra öronen åt mig och värma upp anklagelserna om hippietrams. Som AK skrev så är inte revolutionen ett teparty, men det betyder inte att den inte kan– och ska vara dansant. Med tanke på att det troligen kommer att ta oss några hundra år att lyckas, som bäst, så kan det vara en bra idé att se till att skapa en trevlig och givande miljö för alla som deltar.

Fri vilja och religösa dumheter (plus ett förslag)

Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunskap är styrka

Man hör ofta pratas om frihet som ett abstrakt begrepp, med eller utan precisering. Många friheter är bara friheter (som bäst) på ett idéplan som till exempel yttrandefriheten. Total yttrandefrihet har aldrig existerat och kommer inte att existera, frågan handlar väl mest om hur mycket yttrandefrihet som är rimligt. Men jag har redan diskuterat yttrandefrihet och tänkte gå vidare till andra typer av vanliga frihetsbegrepp, närmast begreppet fri vilja. Mot slutet tänkte jag också skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp.

Från början härstammar idén om den fria viljan från två egentligen helt olika strömningar. Den ena är upplysningstankarna, med sina ideal om den förnuftiga människan som analyserar och formar sin omgivning, och den andra är kristendomen, där människan har skapats med en fri vilja att göra som hon vill. Människan får sedan agera som ett slags vågmästare mellan Gud och Djävulen genom att välja mellan att göra ont eller gott (jag struntar här i diskussionen om de absurt onda saker Gud själv gör- och tvingar andra att göra i Bibeln). Båda idéströmningarna har en märkligt atomär syn på medvetandet, de separerar helt indata från medvetande och tänker sig att det finns någon slags fryst substans, en hård kärna inuti medvetandet (i kristendomens fall skulle det kunna vara själen) som utgör den egentliga viljan. Runt den samlas sedan erfarenheter och intryck, och denna egentligen världsfrånskilda beslutsmotor fattar sedan beslut utefter dessa.

Man behöver inte vara expert på utvecklingspsykologi för att börja ana oråd. Om den fria viljan är så atomär, hur växer den då fram? Bara en komplett galning skulle ju erkänna ett spädbarns rätt till "fri vilja", men de har ju fortfarande som princip samma luktsinne, syn och så vidare som en vuxen människa, och alltså borde det som inte har vuxit färdigt ännu och som gör dem omyndiga vara just denna påstått atomära beslutsfattarmotor, eller själ om man så vill.

Ett annat stort problem med konceptet fri vilja är statistik. Om vi exempelvis säger att för personer med föräldrar som inte röker så börjar 1% själva att röka, medan motsvarande siffra för personer med rökande föräldrar är den omvända, att 99% börjar röka och 1% låter bli (siffrorna är såklart spekulativa och bara som exempel). Det ställer till det lite för vår fria vilja. Det verkar ju som om "indata" i form av upplevelser och intryck (och uppfostran!) påverkar vår beslutsfattarmotor en hel del! Eftersom dessa intryck är helt bortom vår kontroll (vi kan ju inte välja föräldrar) så börjar det bli vanskligt att tala om en fri vilja. Uppenbarligen spelar intrycken större roll, annars skulle det ju knappt vara någon skillnad mellan barn till rökande- respektive ickerökande föräldrar!

Den fria viljans dilemman blir också intressanta när man diskuterar feminism. De allra flesta kvinnor är ju med och reproducerar patriarkatet och placerar sig så att säga frivilligt i underläge. Om alla världens kvinnor en dag bara slutade med denna reproduktion skulle patriarkatet upphöra (men troligen skulle det bli hårda strider innan dess). Givetvis betyder inte det att man kan påstå att det är kvinnornas eget fel att de får lägre löner, gör mer obetalt hemarbete ("frivilligt"), får mindre plats i skolan och på jobbet och så vidare och så vidare. Det är ingen som har funderat över varför så många kvinnor exempelvis tycker att det är roligt att laga mat, medan så få män gör det. Om det finns något sådant som en fri vilja så är den uppenbarligen inte den starkast styrande kraften.

Vad jag försöker visa med mina exempel är att den fria viljan inte existerar egentligen. I dagens förhärskande idétraditioner ingår en nästan total blindhet för kollektiv och en total fokusering på individer. När man befinner sig nere på individnivån är det relativt lätt att upprätthålla villfarelsen om den fria viljan; personers handlingar kommer synbart från deras egna beslut, fattade efter betraktande av omvärlden. På en kollektiv nivå faller hela teoribygget samman nästan direkt, vilket jag visade med mina exempel ovan. Det visar sig att upplevelser- och sociala klimat påverkar så mycket att de helt dränker en eventuell fri vilja. Varför skulle vi annars ha drogmissbrukare (jag menar här verkligen missbrukare, inte personer som röker på ibland eller dricker vin till maten), ojämlik arbetsfördelning och så vidare? Varför skulle vi ha social skiktning över huvud taget?

Det är inte en slump att det är snudd på tabu att ifrågasätta den fria viljan idag. Den utgör i det närmaste kärnan i liberalismen, som är kapitalismens huvudsakliga ideologiska vapen. Genom att idealisera den fria viljan och fria val (av politiker så väl som varor) och genom att fokusera på individer så åstadkommer man effekten av att först legitimera det kapitalistiska förtryckarsystemet och samtidigt sopa undan spåren efter sig. På en individnivå kan kapitalismen, precis som liberalerna vill få det till, faktiskt beskrivas som ett system av frihet och valmöjlighet. För att tydligt se dess effekter måste man betrakta världen med kollektivglasögonen för att se hur skiktad, ofri och ojämlik den faktiskt blir. För vilken frihet är det egentligen att välja mellan två jeansmärken eller mellan ett skitjobb och ett annat för att ha råd med mat? Men när man befinner sig i fri-vilja-paradigmet är det svårt att se sin situation som en effekt av ett system. Man beskriver istället sin tillvaro med de begrepp som finns till hands; "jag skulle ha pluggat mer och skaffat ett bättre jobb" och så vidare. Systemets problem maskeras som individens, och sopas på så sätt under mattan.

Efter att ha sågat begreppet fri vilja och därmed skjutit hela det förhärskande liberala frihetsbegreppet i sank tänkte jag skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp. Till att börja med kan det vara värt att notera att även om fri vilja inte existerar på riktigt så är det inte för inte som idén finns. Även om de val man gör inte är helt fria så känns det ju fortfarande så, vilket är ett faktum att ta hänsyn till i vår skiss. Det gör ju att vi nästan direkt kan avfärda de mer auktoritära politiska systemen; jag behöver ju inte ha en fri vilja för att veta att jag inte gärna gasas ihjäl eller tvingas arbeta dygnet runt i Gulag.

Det kan också vara intressant att titta på utvecklingspsykologen Maslows behovstrappa (den framställdes som en trappa när jag läste psykologi). I korthet menade hen att människor (som regel, det finns ju individuella variationer) har en serie behov som behöver tillfredställas inkrementellt. För att ta ett självklart exempel så är det inte möjligt att tillfredställa sina behov av kreativ sysselsättning om man håller på att svälta ihjäl eller inte har någon stans att sova om nätterna. Behovstrappan ger en fingervisning om hur vårt frihetsbegrepp skulle kunna börja: så mycket som möjligt av de lägre nivåerna av trappan bör uppfyllas för så många som möjligt och så ovillkorligt som möjligt. Anledningen till att jag vill ha dit ett "ovillkorligt" är att frihet under tvång helt enkelt inte är en frihet att tala om. Om man har att välja mellan att göra en handling A eller att svälta (eller att inte få något av ens andra behov uppfyllda) är man inte på något sätt fri.

När vi nu har definerat upp vår skiss av frihet som friheten att inom rimliga gränser garanteras att våra grundläggande behov tillfredställs kan det vara värt att ta en titt på en motsvarighet till begreppet fri vilja. Känslan av personlig frihet är ju fortfarande något som måste värnas om: att bli överkörd är aldrig roligt, ens om det är för det allmännas bästa. Men individuell frihet måste kompletteras med en medvetenhet av sociala sammanhang och dynamik. Det går inte att betrakta människor som atomärt fria själar, utan snarare som noder som växelverkar och omprogrammeras i förhållande till sin omvärld och som verkar i ett socialt sammanhang. Grupptryck och gruppmedvetande är mekanismer som både är farliga och användbara; sociala koder kan både skapa nykterister och narkomaner, mördare och frihetskämpar. Vi måste göra styrning av sociala sammanhang till något medvetet, och det måste användas till bättre ändamål än att få oss att köpa saker!

En gnutta hopp i vintermörkret?

Den senaste veckan har jag läst så mycket mainstreammedia att jag nästan har tappat bort mig och börjat tro på lögnerna de pumpar ut om att våld inte lönar sig och att motstånd är meningslöst, att det bästa man kan göra är att sitta ner, hålla tyst och vänta på att det ska fixa sig. Men bland mina RSS-flöden i kväll kommer det intressanta nyheter i form av en uppdatering om situationen i Grekland från Nya anarkisterna och en sammanfattning av medias rapportering om röran i Rosengård från Ockupantnytt. Det verkar som om Grekland börjar närma sig en kritisk punkt, även om det inte talas så mycket om det i exempelvis DNs artikel. Notera förresten hur debaclet i Grekland numera heter "protester", medan det är "våldsamma upplopp" i Rosengård. Lite stenkastning och några anlagda bränder är alltså "våldsamma upplopp", medan den situation av nära nog inbördeskrig, med ockupationer av statlig TV, generalstrejk och attacker på polisstationer är "protester". Det verkar som om revolutionen går på TV, åtminstone grekisk sådan.

DN-rapporteringen fortsätter lika tandlöst och korkat som brukligt, inte ens den uttjatade sammanfattningen av protesternas kostnader och uttalanden om att landet "vanäras av våldet" från regeringen saknas. Artikeln missar också helt att kritiken riktar sig mot det (ny)liberala/kapitalistiska systemet som sådant, inte bara mot "regeringens sociala och ekonomiska reformer och mot dess oförmåga att skydda Grekland mot den globala finanskrisen".

Personligen tycker jag att det är trevligt att det händer något, och ännu mer trevligt att det verkar kunna komma något bra ur det. Under alla omständigheter verkar den grekiska regeringen sitta mer och mer löst, knappast oförtjänt. Tyvärr verkar det inte vara några svenska aktioner planerade för den 20:e, som är den internationella dagen för solidaritetsaktioner. Nåväl. Kan grekerna så kan vi!

Var är integritetsmupparna nu?

busskameraEn övervakningskamera utklädd till brandvarnare!

Det pratas jävligt mycket om integritet (hur bra det är) och övervakning (hur dåligt det är). HAX, opassande, och Rick Falkvinge är några av Sveriges populäraste bloggar.1 Federley, ni vet han som körde en salladsbar i konkurs (och lät sedan staten betala ut en lönegaranti) har också tidigare pratat mycket om det.

Men när ett företag olagligen sätter upp övervakningskameror maskerade som brandvarnare håller de käften! Trots att den vision de målar upp av en skräckatmosfär där ingen vågar säga något här blir verklighet så är de tysta. För att citera Djampour Fereidon, ur styrelsen för Kommunals klubb på Råstagaraget: "Det är en skräckatmosfär. Ingen vågar säga något. De är rädda för att få sparken." Att de låser in skyddsombud och misshandlar dem gör knappast saken bättre.

För den som undrar varför vänstern är så passiv i motståndet mot förkortningarna, här är svaret. För oss är det inte någonting nytt, det är bara ett av staten och kapitalets många verktyg för repression och kontroll. Den som är hungrig söker i första hand efter mat,2 inte efter att slippa abstrakt statlig övervakning. Fick jag välja mellan sänkt a-kasseavgift och att slippa FRA-lagen skulle jag förmodligen välja sänkt a-kasseavgift.

Petter påminner om Salka Sandéns kommentar från efterdyningarna av FRA-debatten tidigare i år. Den är fortfarande högst aktuell. Även andra inlägg från Dagens Konflikt är högst relevanta.

Vill man ägna mer tid åt immaterielrätt kan man läsa Tuss senaste inlägg på Luftslottet, jag personligen föredrar Snatterskans tetrispepparkakor (som förresten är ett solklart intrång i The Tetris Companys upphovsrätt). Glöm förresten inte att välklädda banditer alltid kommer undan.

  1. EDIT 23:00: Som jag påpekat i en kommentar nedan använder jag inte "mupp" som ett nedsättande ord, utan snarare som ett litet gulligt flufford, typ. Dock gillar jag varken frihetsfrontare eller centerpartister, så om någon vill fortsätta tolka ordet negativt så undanta opassande och Falkvinge. []
  2. En liknelse, jag är mätt, thankyouverymuch. []

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Stråthutredningen

Idag publicerades en debattartikel med titeln "Begränsad strejkrädd räddar svensk modell" i Dagens nyheter, signerad av flera personer med tunga titlar. Artikeln verkar vara ett resultat av utredningen runt EG-domstolens Lavaldomar. Ännu så länge verkar den inte ha kommenterats vidare ingående i blogosfären, jag hittar bara korta notiser. Bland annat en av Vänsterpartiets Hanna Löfqvist och en av den för mig mer välkända Fredrik Segerfeldt. Ingen av dessa är vidare analyserande; Löfqvists är möjligen upprörd eller beklagande och Segerfeldts består mest av den vanliga liberala noll-analysen och tunnelseendet. Ingen av dem behandlar debattartikeln, vare sig till innehåll eller form. Troligen kommer mina betydligt duktigare kamrater från tankesmedjan- och blogportalen konflikt snart att publicera sina analyser, men jag tänker ändå försöka mig på en tills vidare.

Till formen är debattartikeln snarare lugnande eller försäkrande än debatterande. Trygghetsbegrepp som "den svenska modellen" används tidigt och i en luddig kontext, troligen mest för att låta som om man inte har något emot dessa, lite som när moderaterna kallade sig för "det nya arbetarpartiet". Ganska snart kommer också ett ännu tydligare försäkrande; "[författarna] vill därför betona att domen enbart berör utländska företag som tillfälligt utstationerar arbetstagare till Sverige.", följt av ett konstaterande att det "under hösten 2008 [kan] ha rört sig om några tusen personer som på detta sätt tillfälligt har arbetat i Sverige". I klartext; de lagändringar som ska anpassa Sverige till EG-domstolens beslut kommer bara att drabba några få, och bara utländska företag. Som bäst kan det beskrivas som en smula oärligt eftersom arbetsmarknaden är mycket, mycket mer dynamisk än så.

Efter dessa betryggande ord blir artikeln dock svårare att förstå, begrepp som aldrig introducerats används flitigt. De föreslår bland annat att "de svenska arbetsmarknadsorganisationerna får en stark och tydlig roll för att bestämma villkoren för de utstationerade" och att "[v]illkoren [för utstationeringen?]måste ligga inom utstationeringsdirektivets hårda kärna. det vill säga minimivillkoren i värdlandets bestämmelser om lön, semester, arbetstid, arbetsmiljö etcetera. Därtill ska utgångspunkten vara branschavtalen". Vad de menar med  "värdland" förklaras aldrig, men om de hade menat Sverige så hade de troligen skrivit det, alltså utgår jag från att de menar arbetarnas hemland. Nästa stycke tyder också på att "arbetsmarknadsorganisationer" inte avser fackföreningar (vad menar de då? Svenskt näringsliv?), eftersom facken omnämns separat där: "de fackliga organisationerna får vidta stridsåtgärder för att genomdriva minimivillkor enligt ovan". Men "stridsåtgärder får dock inte vidtas om det utstationerande företaget visar att det tillämpar samma eller bättre villkor än dem som gäller enligt ett tillämpligt svenskt branschavtal."

Så, vad jag förstår är ett branschavtal enligt nationalencyklopedin helt enkelt ett kollektivavtal. De används, vad jag förstår, för att stävja underbudsköpande av arbete och som ett alternativ till lagstadgad minimilön. Att de ska gälla även utländska arbetare i Sverige är väl självklart. Däremot är det konstigt att stridåtgärder bara är tillåtna när företagen inte följer branschavtalen, vilket kan betyda problem för fack som inte arbetar enligt den modellen, exempelvis SAC. Troligen är också branschavtalen förhållandevis låga jämfört med de faktiska reallönerna som är uppförhandlade på arbetsplatserna, vilket betyder att problemet med underbud fortfarande finns kvar i någon mån, och säkerligen finns det fler djävlar gömda i detaljerna.  Att döma av andras analyser kan också skrotandet av lex Britannia bli ett problem; arbetare med dåliga kollektivavtal kan ju då köpas in och på så vis dumpa priserna.

I Aftonbladets nätupplaga publiceras idag också en bäbispråksgenomgång av utredningen, som bäst kan sammanfattas som "tjoho! alla kommer att bli nöjda!". Expressen har istället en betydligt köttigare och mer obehaglig debattartikel av Eric Erfors. Den inleds med den sedvanliga snyfthistorien om arbetare som bara vill arbeta men som inte får för de onda onda facken, med samma liberala nollanalys som jag nämnde ovan. Förutom att inte vara någon hejare på att analysera situationer verkar Erfors även sakna insikt i hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, eftersom han häpnar över att Stråth bjöd in både facken och arbetsköparna att komma med kommentarer. Med tanke på att staten knappt är inblandad annat än som medlare i arbetsmarknadskonflikter är det knappast konstigt; av alla de inbjudna parterna var staten minst berörd av utredningen. Vidare fortsätter Erfors att attackera en annan punkt i den svenska modellen och föreslå införande av en lagstadgad minimilön, med motiveringen att "utändska företag kan faktiskt behöva veta vad lönekostnaderna blir om de ska lägga in ett nytt anbud på något skolbygge i Vaxholm", och nämner sådär i förbifarten att "i förhandlingarna med Laval krävde Byggnads dessutom en genomsnittslön". Jag har väldigt svårt att se det orimliga i det kravet.

Våld och katastrofer: appropå kravallerna i Grekland

Få har väl missat att det brinner i Aten. Utom Sveriges ambassadör i Grekland, som totalt verkar ha missat vad det handlar om. På hans minst sagt bagatelliserande redogörelse låter det som om det genom en olycklig miss i grekisk lagstiftning har skapats frizoner för anarkister på de grekiska högskolorna, vilka tar alla chanser de får att förstöra allt de hittar, och detta är i princip summan av hans analys av kravallerna, som framställs som en temporär ordningsstörning. Vidare påpekar ambassadören att det faktum att anarkisterna saknar ledare (det låter som om det kom som en överraskning i texten) blir problematiskt, eftersom det inte ger etablissemanget, för vilket han inte har ett kritiskt ord, en möjlighet att veta vad de vill. Vad han egentligen menar med det är att det inte finns någon mer eller mindre självutnämnd ledare för rörelsen som den uppenbarligen korrupta staten kan kohandla bort småsmulor till för att stävja upploppen, en favoritmetod i väst för att hantera obekväma rörelser. Men just situationen i Grekland var inte det jag tänkte skulle utgöra huvudnumret för dagens diskussion, jag tänkte istället diskutera det våldsbegrepp som används i media, dels om kravallerna i Grekland, men även vid mycket mildare oroligheter här hemma.

När media talar om våld kan man vara säker på att de menar någon form av ordningsstörning, typiskt med fysisk konflikt mellan personer och/eller förstörelse av egendom. Dessa konflikter, oavsett om det rör sig om motdemonstrationerna i Salem, protester mot WTO-möten (de verkar bli mindre vanliga i takt med att WTO-mötena flyttas längre och längre bort från bebodda områden) eller fackliga stridsmetoder, framställs ofta med en lätt (eller, om det är en tyckarspalt, svår-) oförstående ton. Våldet framställs i regel som oproportionerligt och djupt omotiverat, som något chockerande främmande i vår trygga tillvaro. Att det framstår som obegripligt beror på att skribenterna inte har förstått, eller inte låtsas om, de lågintensiva våldselementen i vardagen.

Det är våld som tvingar vissa att arbeta och andra att låta bli, som stressar människor sjuka och skapar social utslagning, tiggare, fattigdom. Det är våld som knäcker ryggar, skapar musarmar och mobbing. Men det är ett ansiktslöst, systematiserat och lågintensivt våld, oglamoröst i förhållande till kravallerna. Vardagsvåldet rycker in och håller folk på plats med fruktan för sociala repressalier, utblottning och misär långt innan våldsmonopelet med sin batong och sin pepparsprej gör det. Det som i media framställs som våldsamma ordningsstörningar är i själva verket inget annat än ett brott i den våldsamma vardagen.

Mening och attityder skapas i sociala sammanhang och beror starkt på gruppdynamik. Hur våldsamt motståndet mot vardagen blir beror mycket på hur starkt vardagsvåldet är och hur medveten om det en grupp är. Det är uppenbart att det grekiska vardagsvåldet är mycket värre än det svenska, men troligen är också medvetenheten om det högre bland kravallarna. Även inom väldigt stora delar av den svenska vänstern finns det en helt omotiverad (av annat än propaganda) övertro på konsumentmakt och en stark skepsis till politiskt våld som bara är motiverad om man verkligen inte har insett vidden av vardagsvåldet. När vi har lärt oss att kapitalismen i grunden är ett våldsamt system som kräver ständiga blodsoffer kommer vi också att ställa oss betydligt mindre tvekande till politiskt våld.

Uttalande från SACs Arbetsutskott

Cyklopen i brand.

I enlighet med Petters uppmaning publicerar även jag SACs uttalande med anledning av brandattentatet i måndags kväll – bara två dagar efter att det autonoma och frihetliga kulturhuset Cyklopen bränts upp i en anlagd brand.

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Läs gärna dessutom Redundans "Rasismens fähundar i den borgerliga rastgården", Dagens Konflikts "Högerextremismen egentligen vänster?" (och resten av deras tema högerextremism), Ali Esbatis "Vägra tåla rasism", Salka Sandéns "Brandattacken mot Cyklopen", Arbetarens Rebecka Bohlins "Vadå svensk?", samt, för att lätta upp stämningen lite, Arbetarens satirvinjett Christian Values.

En köpfri dag

Trots att den är föga uppmärksammad, föga effektiv, och föga känd,1 väcker "En köpfri dag" upprörda känslor både från vänster och höger.

Förespråkarna hävdar att "konsumtionshetsen" är dålig ur ett miljö- och klimatperspektiv, dålig ur ett globalt rättvise-perspektiv, samt dålig för vår psykiska hälsa. Detta är självklart viktiga, och sanna, poänger – de varor vi konsumerar fraktas fram och tillbaka över hela världen och har säkert tillverkas i någon fabrik som häller ut sina utsläpp i närmaste flod, de varor vi konsumerar har alltför ofta producerats av arbetare i ekonomiska frizoner med sämre villkor än vad den svenska arbetarrörelsen någonsin upplevt, de varor vi konsumerar bidrar säkerligen till att folk drivs in i en konsumtionscykel som tvingar dem att upprepa arbete-konsumtionscykeln så ofta att de inte har tid att göra det som gör en lycklig, att umgås med nära och kära.

Högern och dess "fri"handelsförespråkare2 motsätter sig såklart detta. Det ter sig ett lätt byte för varenda nybliven liten MUFare: handeln är vad som bygger upp vårt samhälle! Om alla slutar konsumera så försvinner alla jobb och alla blir fattiga! Konsumtion föder välstånd! Självklart är det inte så allvarligt – den köpfria dagen skulle behöva samla hela befolkningen för att ens rubba marginalerna i finansherrarnas bokföring. På julafton handlas det inte särskilt mycket, klart mindre än på den köpfria dagen, men detta klagar inte högern på.

Från vänstern – det vill säga den del av vänstern som inte tror att Rättvisemärkt leder till arbetarklassens frigörelse och att ekologisk konsumtion räddar oss från klimatkatastroferna – låter kritiken annorlunda. För konsumentmakten – både när den tar sig uttryck i endagsbojkotter eller "klimatsmart" shopping – är verkningslös när det kommer till saker som verkligen räknas. Det är inte konsumtionen som är det intressanta, det är produktionen.

Rättviserörelsen – den massa som dricker Rättvisemärkt kaffe, käkar ekologiska tomater, och vägrar handla på En Köpfri Dag – kommer aldrig att bringa fram någon social omvälvning. Det enda de på lång sikt lyckas med är att legitimera (och kanske mildra lite grann) det utsugningssystem som är kapitalismen, genom att upprätthålla en illusion av konsumentmakt och begränsa "antikapitalistiska" protester till blott förändringar av konsumtionsmönster.

Genom klimatsmart shopping, rättvis handel, och kortvarig konsumtionsvägran skapas en idé om att det går att förändra om bara alla hjälper till. Företagen som faktiskt säljer skiten slipper undan ansvar, istället så är det de som fortfarande köper den som skulden läggs på. För de borde ju köpa rättvisemärkt/klimatsmart! Hur kan de vara så hjärtlösa att de konsumerar någonting som är gjort på blodet från fattiga arbetare i tredje världen?!

Ja, välkommen till verkligheten. Om det nu ens var så att alla var villiga att "handla rätt", att alla faktiskt trodde på att det var en bra grej, att alla överhuvudtaget kände till konceptet – så skulle det ändå inte funka. För var och en behöver mat, och när vissa inte ens kan få tak över huvudet, hur magstarkt är det inte att begära att folk skall betala extra för att slippa skuldkänslor? Det går inte. Som för att strö ytterligare salt i såren framförs denna begäran samtidigt som den ägande klassen håller världens dyraste fest!

Produktionssystemet vi lever i, kapitalismen, skapar själv en marknad för "orättvisa varor". Detta sker inte bara genom att de som är underst i hierarkin helt enkelt inte har råd att köpa någonting bättre än krossade tomater från Eldorado, utan även genom subtilare sätt som den marknadsföring som får oss att köpa "kvalitetsmärken" istället för varumärkeslösa alternativ även i brist på mätbar skillnad. För att komma tillrätta med detta räcker det inte med att handla mindre; utan produktionssystemets grundvalar måste förändras.

Att reducera världsproblem till konsumtionsproblem är, åtminstone för en proletär,3 att skjuta sig själv i foten.

Intressant?

  1. Inför förra årets köpfria dag konstaterade branschorganisationen Svensk Handel att man inte ser något tecken på minskad omsättning alls. Detta verkar vara den allmänna uppfattningen. []
  2. De som lever i och precis utanför de ekonomiska frizonerna i tredje världen har nog en annan definition av frihet. []
  3. Med andra ord, åtminstone för den som inte är kapitalist. "I marxistisk teori betecknar ordet "proletariat" produktions- och underhållsarbetarna, som är egendomslösa i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom som kan användas i produktionen." (Wikipedia) []

Bonus till "duktiga lärare"?

Det finns mycket att säga om det pedagogiska i Moderaternas förslag om att lyfta fram duktiga elever (DN), men det värsta i förslaget är väl ändå att "duktiga lärare" skulle belönas, t ex med en bonus.

Det är ett faktum att barn till föräldrar med akademisk bakgrund gör bättre ifrån sig i skolan än barn till föräldrar med icke-akademisk bakgrund. Omvänt så gör barn till föräldrar med icke-akademisk bakgrund sämre ifrån sig. Även om lärare kan göra skillnad på individuell nivå så spelar det i det stora hela ingen roll hur bra lärare man har eller inte har; korrelationen (och kausaliteten) mellan föräldrars studiebakgrund och elevernas skolresultat är tydlig.

Så vad skulle resultatet av (m)s förslag bli? Antagligen att lärare i områden där jobbet är relativt lätt då eleverna har studievana sedan tidigare plötsligt får bonusar, medan lärare i områden där jobbet är betydligt svårare p g a studieovana, mindre resurser, kulturkonflikter etc inte får någon bonus.

Var någonstans verkar det vettigt?