Luftslottet: för oss som fortfarande drömmer

Det är skillnad på kommunikation och kommunikation. Om Pelle och Lisa säger att Kalle är ful till varandra så är det knappast något som skadar Kalle; det är en affär mellan de två. Om de däremot ställer sig vid podiet på skolavslutningen och inför hela skolan förklarar hur gräsligt ful Kalle är så är det en helt annan sak. Och det är ytterligare en sak om de båda fakiskt går fram till Kalle och säger det.

I det första- och sista fallen är det ju frågan om privat kommunikation. De absolut flesta (utom de politiker som för tillfället råkar sitta vid makten — oppositionen är alltid emot förslag att inskränka privat kommunikation, regeringen ofta för) är nog ganska överens om att den typen av kommunikation ska vara helt fri, åtminstone i det första fallet. I de två andra fallen råder mer oklarhet; många, framför allt nazister och internettroll, hävdar sin rätt att genomföra de två andra typerna av kommunikation och rubricerar den "yttrandefrihet".

Skillnaden är bara att det för att privat kommunikation ska vara "fri" enligt de normala kriterierna bara krävs att ingen gör något, men för att kommunikationen ska vara fri i nazisternas- trollens och de religösa fanatikernas mening krävs en aktiv handling för att skydda dem från Kalles vedergällning. Det är naturligtvis inte samma sak! Att ens omnämna de två med samma begrepp är snudd på bedrägeri. Jag ser ingen som helst anledning till varför man skulle skydda nazisters "rätt" att organisera sig för att sprida hatpropaganda, det blir bara extra absurt när man tänker att de verkligen inte skulle åtgälda tjänsten om situationen var den omvända. Precis lika skrattretande är de abortmotståndare som mördar läkare; så mycket medkänsla för en klump nervceller utan förmåga att känna smärta eller reflektera över sin situation och så lite för fullt utvecklade människor.

Det absolut mesta antifascistiska arbetet är inom ramarna för vad som kan kallas självförsvar, direkt eller indirekt. Allt AFA gör faller inte under den kategorin, precis lika lite som att allt antifascistiskt arbete har med AFA att göra. Och antifascister eller vänsterextremister är inte lika goda kålsupare som nazisterna, vilket media gärna skriver om på ledarsidor och liknande i samma andetag som de beskriver nazisterna som ett slags stackars white trash.

En kam. Dra alla över den.

En spännande sak med att prata om saker som har det minsta lilla som har med statistik att göra är attityden "nu tycker jag att du drar alla över en kam".

Exempel: jag läste en kurs där vi diskuterade genus och könsroller ganska mycket. På ett seminarium tittade klassen på en lista med "motsatspar", där den ena sidan vanligtvis associerades med "kvinnligt" och den andra med "manligt". Det var alltså dikotomier i stil med "fostran/omsorg", "styrka/svaghet", etc. Sedan tillfrågades vi om vi tyckte att de här associeringarna stämde överens med hur folk vanligtvis associerar.

Såklart är det någon som genast säger någonting i stil med "min mamma stämmer inte alls in på det där". Någon annan klämmer fram någonting i stil med "min pappa var väldigt omsorgsfull". Efter att jag påpekat hur dumt det är att dra ner sådant här på individnivå, och bland annat nämnt att kvinnor i snitt tjänar 87 % av vad män tjänar,¹ så är till och med någon som på fullt allvar säger att en kvinnlig chef tjänar mer än många män.

För mig är det helt ofattbart hur man ens kan komma på tanken att dra ner statistikproblem på individnivå och sedan använda ett helt irrelevant exempel för att "motbevisa" problemets existens. Hur kommer det sig att folk verkar vara totalt blinda inför strukturella problem och väljer att stirra sig blinda på individuella fall?

Det är inte bara genustänk som missgynnas av den här blindheten; det är allt motstånd mot existerande maktstrukturer. Jag tror att den här individualistiska tendensen är ett stort hot mot alla sociala rörelser idag – det enda den gynnar är just individualistiska ideologier; som liberalismen. Genom att inte släppa den enskilde med blicken misslyckas folk med att se övergripande problem som rör en hel grupp. Fler exempel:

• Lasse konfronteras med att Sverige behöver minska sina koldioxidutsläpp med 122 %. Lasse tycker att han ju faktiskt behöver köra bil till jobbet eftersom det inte finns någon bra busslinje där han bor, dessutom var det jättevarmt en sommar när han var liten så varför skulle det vara ett problem nu?

• Någon försöker förklara problemet med osäkra anställningar för Britta, men Britta svarar att hennes son som har en visstidsanställning trivs jättebra med det och dessutom har hennes väninna har en egen firma och hon har ju inte satt behovsanställningar i system.

• Ställd inför det faktum att hög alkoholtolerans ökar risken för att man skall utveckla missbrukartendenser, berättar Eric om hans kompis som dricker jättemycket men som inte alls är missbrukare utan har jättebra betyg. (Sedan tar han en öl till.)

Nej, dra alla över en kam för bövelen! Annars blir vi aldrig av med lössen…

1. Inte en exakt siffra – den nämndes av någon annan tidigare i en smågruppsdiskussion. [↩]

Det har talats mycket om vad de olika partiernas budgetar innehåller och inte innehåller. Eftersom jag inte är särskilt intresserad av dem tänkte jag ta ett verktyg till hjälp för att ta reda på vad de pratar mest om: Wordle. Nedan följer fyra Wordle-genererade budgetsammanfattningar. Allting som genereras av Wordle är släppt under CC-BY.

Vänsterpartiets budgetmotion, Motion 2008/09:Fi271

Socialdemokraternas budgetmotion, Motion 2008/09:Fi270

Miljöpartiets budgetmotion, Motion 2008/09:Fi272

Regeringens budgetproposition, Proposition 2008/09:1. Allianspartierna lägger en gemensam proposition eftersom de är i regeringsställning, och motionerar alltså inte som de andra partierna.

Så vad får vi ut av det här? Tyvärr inte särskilt mycket. Det pratas mycket om kronor – inte särskilt konstigt eftersom det är en budget! Regeringen är omtalad i samtliga motioner, rimligen för att oppositionspartierna kritiserar regeringen och regeringen talar om sig själva i tredje person.

En sak som kan noteras är att man i Regeringens proposition hittar ordet "personer" rätt frekvent. I Miljöpartiets motion talas det istället om "människor". Socialdemokraterna talar ungefär lika mycket om "människor", "barn" och "ungdomar", medan Vänsterpartiet framförallt talar om "kvinnor", men även "män" och "människor". Dessutom kan vi konstatera att småpartierna (v) och (mp) verkar vilja påpeka sin egen existens genom att använda sitt eget namn rätt frekvent, något (s) inte gör.

En sak kan snabbt konstateras: Miljöpartiets mediauppmärksammade massanvändande av orden "stoppa", "förbud" och annat negativt verkar vara rätt överdrivet.

Sju partier – inte två!

Det är en direkt oroväckande att se så många tala om "tydliga regeringsalternativ" nu för tiden. För att betraktas som "seriös politiker" gäller det att man tillsammans med andra partier presenterar den politik som kommer att föras efter valet, vilket, i och med det kompromissande det kräver, av nödvändighet står i motsättning till den politik man vill föra efter valet.¹

En gång i tiden gick val i vår pluralistiska parlamentariska demokrati till så att partierna presenterade vad de ville göra, vi gick till val, och utifrån de styrkeförhållanden som vi väljare satte så kompromissade partierna fram beslut och regeringar – ibland vänsterregeringar, ibland högerregeringar, ibland mittenregeringar.

Med början 2004, då Allians för Sverige presenterades, slog Sverige in på vägen mot en dualistisk parlamentarisk demokrati: en tvåpartimodell, som den i USA (och i en viss mån i Storbritannien, eftersom first-past-the-post-mandatfördelningssystem leder till tvåpartimodeller²). Varför? Det är enkelt: om Allians för Sverige presenterar ett gemensamt valmanifest, spelar det någon egentlig roll vilket parti i Allians för Sverige jag röstar på?

De borgerliga partierna i Allians för Sverige gör redan sitt bästa för att uppvisa "enighet",³ och skyler över alla inbördes skillnader i enighetens namn. Eftersom vänsterblocket känner sig tvingade att också uppvisa denna "enighet" reduceras valet till ett val mellan vänster och höger; och inte som tidigare ett smörgåsbord av åsiktspaket.

Ju färre val, desto mindre demokrati.

1. Tydligen så håller Pär Nuder med mig. [↩]
2. Läs på om Duvergers lag för mer information om denna tendens [↩]
3. Läs gärna även Elin Schwartz "När enighet blev viktigare än demokrati" [↩]

Helt misslyckade protester. (Bild av lokha, CC-BY-NC-SA)

För lite mer än ett år sedan, den 28 september 2007, satt jag ute i Hemse hos en kompis som hade födelsedagskalas. Samma dag var den stora ha-en-röd-tröja-på-dig-för-Burmas-skull-dagen. Trots att jag hade en röd tröja på mig – jag minns inte om det var ett medvetet val eller en tillfällighet, dock – argumenterade jag att protesten var meningslös, ett feel-good-jippo för allmänheten. Jag sade att det inte spelar någon roll hur många som går med i Facebook-grupper med ilskna namn eller för den delen hur många som springer runt på Sergels torg klädda i rött – munkarna kommer att slås ner, demokratin kommer att krossas.

Jag hade tidigare i veckan gått i polemik om konceptets meningslöshet, framförallt i kommentarer på olika bloggar (såklart). Jag minns hur jag möttes av dels det loja det-är-ju-i-alla-fall-symboliskt, och dels saker i stil med den här kommentaren:

Härligt, lycka till med din ambitiösa gör-ingenting-för-det-är-ändå-skitsamma!
Slit inte ut dig bara!

Vi andra vet att den Burmesiska juntan utkämpar ett psykologiskt krig med sina medborgare och alla opinionsyttrare i resten av världen. Allt som görs är en del i en framvällande fors av dissidens, som juntan försöker att betrakta med jämnmod och likgiltighet. Men det vi hoppas är att varje droppe sakta ingjuter tvivel – kanske inte hos Than Shwe, men hos alla hejdukar, höga generaler ända ner till soldaterna. Tills de inser att vad de håller på med är skit och måste ges upp.

Att sedan munkar och demonstranter i Burma eventuellt får se bilder på demonstrationer från hela världen lär inte alls vara meningslöst utan tvärtom stärkande för stridsmoralen!

Författaren till den senare kommentaren drev en blogg dedikerad till den burmesiska kampen, som jag inte sett förrän nu – med sista inlägget från 17 oktober 2007.

För hur gick det med den framvällande forsen av dissidens till slut? Militärjuntan krossade den som en slägga kan krossa ett ägg. I slutet av oktober 2007 var "Saffransrevolutionen" föga mer än ett smärtsamt minne hos den burmesiska befolkningen, och den nyss så engagerade allmänheten i väst skiftade sin uppmärksamhet till andra saker. Nu, ett år senare, rapporteras (om man letar lite) att situationen är värre än någonsin.

Det är ett praktexempel på hur media har och använder sitt agendasättarprivilegium. Befolkningen hetsas till tillfälliga "folkstormar" som vanligen handlar om någonting som pågår hela tiden (Burma, bröstcancer, svält, HIV/AIDS) eller om saker som liksom skapas av sensationslysten media: Arbogafallets förundersökning som torrent på The Pirate Bay är ett praktexempel, innan TV4s "larm" hade den bara laddats ner ett fåtal gånger och utan den uppmärksamheten hade den knappast laddats ner 45 000 gånger. Ett annat klockrent exempel är galna chips-sjukan…

Vad kan man göra åt det här? En del säger att bloggarna, eller snarare den nya tidens medborgarjournalistik, är lösningen på problemet. Nu när publikationsverktygen är satta under demokratisk kontroll – i var mans händer – skall den härskande klassens problemformuleringsprivilegium ge vika, låter det, ungefär. En balanserad "journalistkår" förväntas ge en balanserad mediabevakning.

Men så är det ju knappast. Bloggarna är föga mer än kuggar i det massmediala maskineriet. Bloggarna har gått från någorlunda självständig kommunikationsplattform till en hypeskapare för den gamla vanliga medievärlden; politiken styrs fortfarande från DN Debatt och den blogg som Twingly-länkar mest blir mest inflytelserik.

Så vi är fortfarande fast med etablissemangets problemformuleringsprivilegium. Fan.

RoboCop som spraymall!

RoboCop är delvis människa, delvis maskin, konstruerad av det allestädes närvarande megaföretaget Omni Consumer Products som ersättning för de rätt ineffektiva och fragila vanliga poliserna i våldsamma Old Detroit.

Här, i en ospecifierad framtid, har polisväsendet outsourcats till OCP (och ozonlagret är så pajat att det krävs tjocka lager med blå gegga för att vistas i solen i Florida). En företagschef säger vid ett tillfälle "Hell, we practically are the military" och vid ett annat tillfälle påpekas att OCP ser profit på nya och visionära områden som vanligtvis inte förknippas med profit: sjukvård och skolväsendet, till exempel.

Visst är det fascinerande hur väl fiktionen stämmer överens med verkligheten? Den nära framtiden är här nu, och förvisso har vi inte robotar (eller cyborger) eller multibranschmegaföretag (åtminstone inte i OCP-utsträckning), men mycket annat stämmer: sjukvården privatiseras, skolväsendet privatiseras, och i vissa delar av världen privatiseras även stora delar av militären (dessa privatiserade delar av militären utgör det "militär-industriella komplexet" och består av företag som t ex Halliburton och Blackwater). All denna privatisering sågs bara för tjugo år sedan som så långt in i framtiden, så absurd och dystopisk, att vi samtidigt skulle ha cyborger som sprang runt på gatorna!

Fast allt är ju inte fel i RoboCops Old Detroit. RoboCop, vars primära direktiv – "Serve the public trust", "Protect the innocent", samt "Uphold the law" – leder honom till att jaga upp och ta kål på först småtjuvar, sedan knarkkungar, och slutligen diverse av OCPs onda chefer. I den sista filmen går han med i en motståndsgrupp och, mot slutet med stöd av alla vanliga poliser som nu hoppat av sina jobb i protest mot OCP (Oppressive Capitalist Pigs, enligt graffiti som syns i filmen), leder tillsammans med dem en folklig resning mot storkapitalets förtryck.

Är det vad i framtiden har på lager för oss? Folkliga resningar mot förtryckande storföretag? Som tur är är framtiden ikapp oss även på den här fronten, över hela världen har folk rest sig, och fortsätter resa sig, mot globalisering och kapitalism.

Jag hoppas bara att Hollywood hinner spotta ut en reboot av RoboCop-serien innan Hollywood sätts i brand och filmföretagens ledare ställs mot väggen i den ärorika revolutionen.

Ett exempel på en misslyckad namninsamling – skolan stängdes en månad senare.

Det finns två olika sorters politiska symbolhandlingar: att göra någonting symboliskt för att få medial uppmärksamhet, eller att göra någonting symboliskt bara för att göra någonting.

Den tidigare är inte värdelös. Den funkar bra. Sådana symbolhandlingar kan t ex vara att skicka mängder med folköl inköpt av minderåriga till folkhälsoministern, eller att utlova blommor till folk som matförgiftar näringslivet. (De strategiska och etiska argumenten för eller mot det senare beteendet är ovidkommande – uppmärksamhet fick de!)

Men ta till exempel namninsamlingar. Jag hatar namninsamlingar. Poängen med dem är att visa på folkets motstånd mot (eller, mer sällan, förespråkande av) en viss ståndpunkt, genom att visa hur många som tycker si. Det handlar om kvantitet, inte om kvalitet – det spelar ingen roll vem som spelar på bara det skrivs på. De liknar val lite, fast istället för att skriva sitt namn på en lista lägger man sin lapp i en låda.

Den stora skillnaden mellan namninsamlingar och val? Deltagandet. Skrapar man ihop 75 000 namn har man knappt mer än en 1 % av Sveriges röstberättigade befolkning, jämför detta med ett valdeltagande på 80 %!

Men namninsamlingar får väl ändå ibland medialt genomslag, eller hur? Knappast. Jag letade igenom DNs arkiv (med sökningar på "namnunderskrifter" och "namninsamling"), och det var oftare planerade namninsamlingar nämndes än genomförda sådana.

Nej, namninsamlingar är värdelöst. Mycket slit för lite verkan. Den positiva effekten är väl att den stärker självkänslan både hos den som gör skitjobbet och hos den som skriver under – "jag gör iallafall någonting" i båda fallen.

Men om detta någonting inte ger någonting, är det då någonting?