Luftslottet: revolution, mötesprotokoll!

Jag satt och läste i Moderata Ungdomsförbundets medlemtidsning Blått (pdf, sid 6) och fick syn på en notis med rubriken "Danderyd är bäst i klassen!". I sin helhet lyder den som följer:

Det borgerliga Danderyd visar var skolbänken ska stå. I kommunen har eleverna nämligen bäst betyg i hela landet. Coolt nog satsar de inte mest pengar, istället fortsätter de på den inslagna vägen med skolpeng och massor med friskolor. Konkurrens och valfrihet fungerar!

Förlåt, men va? Notisförfattaren kan knappast fått särskilt bra betyg med den analysförmågan. Att Danderyd har bäst betyg i hela landet kanske har något att göra med att Danderyd har högst medelinkomst i landet? Hur många undersökningar har inte publicerats som presenterar ett samband mellan uppväxtmiljö och studieresultat? Jisses…

Jag blev naturligtvis nyfiken på hur det egentligen ligger till och kan därför presentera följande ståtliga tabell, baserad på data från Skolverket (Studieresultat och övergång till gymnasieskolan för elever i huvudmannens skolor som avslutat årskurs 9 läsåret 2007/08, xls) och från E24 (Kommunerna som har högst och lägst medelinkomst, 2007). Håll till godo.

En kam. Dra alla över den.

En spännande sak med att prata om saker som har det minsta lilla som har med statistik att göra är attityden "nu tycker jag att du drar alla över en kam".

Exempel: jag läste en kurs där vi diskuterade genus och könsroller ganska mycket. På ett seminarium tittade klassen på en lista med "motsatspar", där den ena sidan vanligtvis associerades med "kvinnligt" och den andra med "manligt". Det var alltså dikotomier i stil med "fostran/omsorg", "styrka/svaghet", etc. Sedan tillfrågades vi om vi tyckte att de här associeringarna stämde överens med hur folk vanligtvis associerar.

Såklart är det någon som genast säger någonting i stil med "min mamma stämmer inte alls in på det där". Någon annan klämmer fram någonting i stil med "min pappa var väldigt omsorgsfull". Efter att jag påpekat hur dumt det är att dra ner sådant här på individnivå, och bland annat nämnt att kvinnor i snitt tjänar 87 % av vad män tjänar,¹ så är till och med någon som på fullt allvar säger att en kvinnlig chef tjänar mer än många män.

För mig är det helt ofattbart hur man ens kan komma på tanken att dra ner statistikproblem på individnivå och sedan använda ett helt irrelevant exempel för att "motbevisa" problemets existens. Hur kommer det sig att folk verkar vara totalt blinda inför strukturella problem och väljer att stirra sig blinda på individuella fall?

Det är inte bara genustänk som missgynnas av den här blindheten; det är allt motstånd mot existerande maktstrukturer. Jag tror att den här individualistiska tendensen är ett stort hot mot alla sociala rörelser idag – det enda den gynnar är just individualistiska ideologier; som liberalismen. Genom att inte släppa den enskilde med blicken misslyckas folk med att se övergripande problem som rör en hel grupp. Fler exempel:

• Lasse konfronteras med att Sverige behöver minska sina koldioxidutsläpp med 122 %. Lasse tycker att han ju faktiskt behöver köra bil till jobbet eftersom det inte finns någon bra busslinje där han bor, dessutom var det jättevarmt en sommar när han var liten så varför skulle det vara ett problem nu?

• Någon försöker förklara problemet med osäkra anställningar för Britta, men Britta svarar att hennes son som har en visstidsanställning trivs jättebra med det och dessutom har hennes väninna har en egen firma och hon har ju inte satt behovsanställningar i system.

• Ställd inför det faktum att hög alkoholtolerans ökar risken för att man skall utveckla missbrukartendenser, berättar Eric om hans kompis som dricker jättemycket men som inte alls är missbrukare utan har jättebra betyg. (Sedan tar han en öl till.)

Nej, dra alla över en kam för bövelen! Annars blir vi aldrig av med lössen…

1. Inte en exakt siffra – den nämndes av någon annan tidigare i en smågruppsdiskussion. [↩]

Det har talats mycket om vad de olika partiernas budgetar innehåller och inte innehåller. Eftersom jag inte är särskilt intresserad av dem tänkte jag ta ett verktyg till hjälp för att ta reda på vad de pratar mest om: Wordle. Nedan följer fyra Wordle-genererade budgetsammanfattningar. Allting som genereras av Wordle är släppt under CC-BY.

Vänsterpartiets budgetmotion, Motion 2008/09:Fi271

Socialdemokraternas budgetmotion, Motion 2008/09:Fi270

Miljöpartiets budgetmotion, Motion 2008/09:Fi272

Regeringens budgetproposition, Proposition 2008/09:1. Allianspartierna lägger en gemensam proposition eftersom de är i regeringsställning, och motionerar alltså inte som de andra partierna.

Så vad får vi ut av det här? Tyvärr inte särskilt mycket. Det pratas mycket om kronor – inte särskilt konstigt eftersom det är en budget! Regeringen är omtalad i samtliga motioner, rimligen för att oppositionspartierna kritiserar regeringen och regeringen talar om sig själva i tredje person.

En sak som kan noteras är att man i Regeringens proposition hittar ordet "personer" rätt frekvent. I Miljöpartiets motion talas det istället om "människor". Socialdemokraterna talar ungefär lika mycket om "människor", "barn" och "ungdomar", medan Vänsterpartiet framförallt talar om "kvinnor", men även "män" och "människor". Dessutom kan vi konstatera att småpartierna (v) och (mp) verkar vilja påpeka sin egen existens genom att använda sitt eget namn rätt frekvent, något (s) inte gör.

En sak kan snabbt konstateras: Miljöpartiets mediauppmärksammade massanvändande av orden "stoppa", "förbud" och annat negativt verkar vara rätt överdrivet.

Ett exempel på en misslyckad namninsamling – skolan stängdes en månad senare.

Det finns två olika sorters politiska symbolhandlingar: att göra någonting symboliskt för att få medial uppmärksamhet, eller att göra någonting symboliskt bara för att göra någonting.

Den tidigare är inte värdelös. Den funkar bra. Sådana symbolhandlingar kan t ex vara att skicka mängder med folköl inköpt av minderåriga till folkhälsoministern, eller att utlova blommor till folk som matförgiftar näringslivet. (De strategiska och etiska argumenten för eller mot det senare beteendet är ovidkommande – uppmärksamhet fick de!)

Men ta till exempel namninsamlingar. Jag hatar namninsamlingar. Poängen med dem är att visa på folkets motstånd mot (eller, mer sällan, förespråkande av) en viss ståndpunkt, genom att visa hur många som tycker si. Det handlar om kvantitet, inte om kvalitet – det spelar ingen roll vem som spelar på bara det skrivs på. De liknar val lite, fast istället för att skriva sitt namn på en lista lägger man sin lapp i en låda.

Den stora skillnaden mellan namninsamlingar och val? Deltagandet. Skrapar man ihop 75 000 namn har man knappt mer än en 1 % av Sveriges röstberättigade befolkning, jämför detta med ett valdeltagande på 80 %!

Men namninsamlingar får väl ändå ibland medialt genomslag, eller hur? Knappast. Jag letade igenom DNs arkiv (med sökningar på "namnunderskrifter" och "namninsamling"), och det var oftare planerade namninsamlingar nämndes än genomförda sådana.

Nej, namninsamlingar är värdelöst. Mycket slit för lite verkan. Den positiva effekten är väl att den stärker självkänslan både hos den som gör skitjobbet och hos den som skriver under – "jag gör iallafall någonting" i båda fallen.

Men om detta någonting inte ger någonting, är det då någonting?