Posts tagged ‘våld’

Högupplöst verklighetsflykt

death-race

Man skulle kunna säga att Death Race handlar om en fars strävan efter att återförenas med sin dotter. Man skulle kunna säga att det är en film om en oskyldigt dömd människas kamp mot ett korrumperat rättssystem styrt av vinstintresse snarare än rättvisa. Man skulle kunna säga att det är en satir med udden mot kommersialiseringen och privatiseringen av sådant som en gång var statens uppgift. Man skulle kunna säga att det är en parodi på den dumburksförslavade och nöjesvåldsfixerade TV-publiken i västvärlden. Då skulle man ha rätt.

Men vem bryr sig om sånt? Det är en film om våld, eller snarare en film med våld. Med knytnävar, med tillhyggen, med bilar, med skjutvapen, med maskingevär, med mosar-saker, med fjärrutlösta bomber, med eldkastare, med napalm, med missiler. Och en hel del andra saker. Explosioner!

Och det är därför jag gillar den. Vad mig anbelangar var slutscenen där huvudpersonerna lever ett hederligt liv som bilmekaniker och tar hand om Jensens dotter helt överflödig. Jag vill se våld, jag vill se explosioner, jag vill se handling och inte ord. Jag vill se de onda dö på spektakulära sätt, och de goda segra och överleva. I verkligheten är det tvärtom – om handling kommer utövas den av de onda och drabbar de oskyldiga. Det fyller mig med hat och förtvivlan, och eftersom jag inte kan ta ut min aggression i verkligheten litar jag på att samma onda makter (Kapitalet, alltså—inte Israel) ser till så att jag kan se de onda sprängas på låtsas.

I minst 720p.

Våldsdebatten reloaded

Igår publicerades tre nya debattartiklar i Yelahs granskning av "vänstern" från ett feministiskt- och queerteoretiskt perspektiv. Initiativet började inget vidare, men har definitivt hämtat sig. Diskussionen är givetvis relevant; det torde vara ställt utom allt tvivel att patriarkatet inte faller med kapitalismen (men väl med klassamhället, eftersom patriarkatet är en sorts klass)och att det är en lika god kandidat för krossande. Bäst tycker jag också att texten Feministisk kamp är inte en kvinnofråga! är. Den är både argumenterande och tar upp flera intressanta exempel, så läsning av den rekommenderas. De två andra texterna håller inte riktigt samma kvalitet. Texten "Kön är som vattenfast mascara[…]" är mer queerorienterad än regelrätt feministisk, till skillnad från de andra två, men tyvärr halkar den bort mot att bli mer en personlig text än en allmängiltig argumentation. Jag antar att argumentationen för pacifistisk aktivism är personliga åsikter och ett sidospår som följde med, för de tankarna utvecklas inte- och passas aldrig in i själva argumentationen.

Denna argumentation utgör däremot kärnan i texten "Hand i hand med våldsromantiken". I texten påstår skribenten att "[hen] [inte] anser att vi kan särskilja machokulturen från dess våldsromantik". Vad hen egentligen verkar mena är att det inte går att skilja våldet från våldsromantiken och därmed också machokulturen, vilket jag anser vara huvudfelet i argumentationen. Den reduceras till att bli ytterligare en iteration av den urgamla våldsdiskussionen, och därmed ganska intetsägande. Självklart är en våldsromantisk machokultur helt värdelös och behöver bekämpas med alla till buds stående medel (jag borde anmäla mig som frivillig bullbakare åt AFA exempelvis). Men våld är fortfarande bara ett medel eller en strategi om man så vill. Ibland fungerar den, ibland fungerar den inte. Just det faktum att vi är olika och har olika strategier är en av våra styrkor. Att kategoriskt börja döma ut någon annans strategier är att sätta sig på lite för höga hästar (därmed inte sagt att man inte kan kritisera kulturer hos vissa grupper — men hur många av Yelahs skribenter har egentligen koll på kulturen i AFA? Jag har det inte i alla fall!). Jag accepterar pacifistisk kamp och ser pacifistiska ickevåldsaktioner som en nödvändig komponent i rörelsen, men jag är övertygad om att det inte räcker. Det är när pacifister börjar anklaga våldsanvändare för att vara omänskliga vildar som jag börjar dra öronen åt mig och värma upp anklagelserna om hippietrams. Som AK skrev så är inte revolutionen ett teparty, men det betyder inte att den inte kan– och ska vara dansant. Med tanke på att det troligen kommer att ta oss några hundra år att lyckas, som bäst, så kan det vara en bra idé att se till att skapa en trevlig och givande miljö för alla som deltar.

En gnutta hopp i vintermörkret?

Den senaste veckan har jag läst så mycket mainstreammedia att jag nästan har tappat bort mig och börjat tro på lögnerna de pumpar ut om att våld inte lönar sig och att motstånd är meningslöst, att det bästa man kan göra är att sitta ner, hålla tyst och vänta på att det ska fixa sig. Men bland mina RSS-flöden i kväll kommer det intressanta nyheter i form av en uppdatering om situationen i Grekland från Nya anarkisterna och en sammanfattning av medias rapportering om röran i Rosengård från Ockupantnytt. Det verkar som om Grekland börjar närma sig en kritisk punkt, även om det inte talas så mycket om det i exempelvis DNs artikel. Notera förresten hur debaclet i Grekland numera heter "protester", medan det är "våldsamma upplopp" i Rosengård. Lite stenkastning och några anlagda bränder är alltså "våldsamma upplopp", medan den situation av nära nog inbördeskrig, med ockupationer av statlig TV, generalstrejk och attacker på polisstationer är "protester". Det verkar som om revolutionen går på TV, åtminstone grekisk sådan.

DN-rapporteringen fortsätter lika tandlöst och korkat som brukligt, inte ens den uttjatade sammanfattningen av protesternas kostnader och uttalanden om att landet "vanäras av våldet" från regeringen saknas. Artikeln missar också helt att kritiken riktar sig mot det (ny)liberala/kapitalistiska systemet som sådant, inte bara mot "regeringens sociala och ekonomiska reformer och mot dess oförmåga att skydda Grekland mot den globala finanskrisen".

Personligen tycker jag att det är trevligt att det händer något, och ännu mer trevligt att det verkar kunna komma något bra ur det. Under alla omständigheter verkar den grekiska regeringen sitta mer och mer löst, knappast oförtjänt. Tyvärr verkar det inte vara några svenska aktioner planerade för den 20:e, som är den internationella dagen för solidaritetsaktioner. Nåväl. Kan grekerna så kan vi!

Våld och katastrofer: appropå kravallerna i Grekland

Få har väl missat att det brinner i Aten. Utom Sveriges ambassadör i Grekland, som totalt verkar ha missat vad det handlar om. På hans minst sagt bagatelliserande redogörelse låter det som om det genom en olycklig miss i grekisk lagstiftning har skapats frizoner för anarkister på de grekiska högskolorna, vilka tar alla chanser de får att förstöra allt de hittar, och detta är i princip summan av hans analys av kravallerna, som framställs som en temporär ordningsstörning. Vidare påpekar ambassadören att det faktum att anarkisterna saknar ledare (det låter som om det kom som en överraskning i texten) blir problematiskt, eftersom det inte ger etablissemanget, för vilket han inte har ett kritiskt ord, en möjlighet att veta vad de vill. Vad han egentligen menar med det är att det inte finns någon mer eller mindre självutnämnd ledare för rörelsen som den uppenbarligen korrupta staten kan kohandla bort småsmulor till för att stävja upploppen, en favoritmetod i väst för att hantera obekväma rörelser. Men just situationen i Grekland var inte det jag tänkte skulle utgöra huvudnumret för dagens diskussion, jag tänkte istället diskutera det våldsbegrepp som används i media, dels om kravallerna i Grekland, men även vid mycket mildare oroligheter här hemma.

När media talar om våld kan man vara säker på att de menar någon form av ordningsstörning, typiskt med fysisk konflikt mellan personer och/eller förstörelse av egendom. Dessa konflikter, oavsett om det rör sig om motdemonstrationerna i Salem, protester mot WTO-möten (de verkar bli mindre vanliga i takt med att WTO-mötena flyttas längre och längre bort från bebodda områden) eller fackliga stridsmetoder, framställs ofta med en lätt (eller, om det är en tyckarspalt, svår-) oförstående ton. Våldet framställs i regel som oproportionerligt och djupt omotiverat, som något chockerande främmande i vår trygga tillvaro. Att det framstår som obegripligt beror på att skribenterna inte har förstått, eller inte låtsas om, de lågintensiva våldselementen i vardagen.

Det är våld som tvingar vissa att arbeta och andra att låta bli, som stressar människor sjuka och skapar social utslagning, tiggare, fattigdom. Det är våld som knäcker ryggar, skapar musarmar och mobbing. Men det är ett ansiktslöst, systematiserat och lågintensivt våld, oglamoröst i förhållande till kravallerna. Vardagsvåldet rycker in och håller folk på plats med fruktan för sociala repressalier, utblottning och misär långt innan våldsmonopelet med sin batong och sin pepparsprej gör det. Det som i media framställs som våldsamma ordningsstörningar är i själva verket inget annat än ett brott i den våldsamma vardagen.

Mening och attityder skapas i sociala sammanhang och beror starkt på gruppdynamik. Hur våldsamt motståndet mot vardagen blir beror mycket på hur starkt vardagsvåldet är och hur medveten om det en grupp är. Det är uppenbart att det grekiska vardagsvåldet är mycket värre än det svenska, men troligen är också medvetenheten om det högre bland kravallarna. Även inom väldigt stora delar av den svenska vänstern finns det en helt omotiverad (av annat än propaganda) övertro på konsumentmakt och en stark skepsis till politiskt våld som bara är motiverad om man verkligen inte har insett vidden av vardagsvåldet. När vi har lärt oss att kapitalismen i grunden är ett våldsamt system som kräver ständiga blodsoffer kommer vi också att ställa oss betydligt mindre tvekande till politiskt våld.