Posts tagged ‘antifascism’

Recension av Deltagänget

Jag har letat efter Deltagänget på biblioteket ett tag, men åtminstone Stockholms stadsbiblioteks exemplar var utlånat nästan hela tiden, och det är dyrt att stå i kö så jag har inte kommit mig för att läsa den. Inte förrän jag hittade den på bokbordet på Kafé 44 för ett tag sedan.

Min första kontakt med Salka Sandén, författaren till boken, var på förra sommarens alternativa politikervecka. Hon var då där och högläste ur Deltagänget. Jag var just då i köket, som låg våningen över den improvicerade föreläsningshallen där högläsningen var, och jag minns att jag febrilt letade ingredienser till maten samtidigt som jag försökte både lyssna och inte skramla så mycket. Den överhängande stämningen var den av sagostund på dagis, frånsett att "sagan" handlade om en person som blev misshandlad av polisen.

I förordet till Deltagänget skriver Salka att "[huvudpersonerna] är tänkta som typkaratktärer och är inte porträtt av enskilda personer, utan ihopsatta som mosaiker av olika människor samt min begränsade fantasi". Jag tolkar det som att boken till stor del, men inte bara, är biografisk, men inte självbiografisk förstås.

En av anledningarna till att jag intresserade mig för boken var att jag ville få en känsla för hur nittitalet, med dess kulmen i kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg,1 egentligen var. Hur det kändes när en annan värld fortfarande verkligen var möjlig, innan alterglobaliseringsrörelsen kramades ihjäl.

Jag ville också göra mig en bild av AFAs rötter. Genom åren har ju organisationen blivit så demoniserad som det bara går i media (med allt från vinklingar till faktiska rena lögner), och det är svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det görs inte heller bättre av att de själva inte verkar vara det minsta intresserade av att framstå i god dager, åtminstone inte om man får tro deras bloggar.

På båda punkterna blev jag ganska nöjd, men ingen av dem utgör bokens verkliga styrka. Istället upptäckte jag, kanske för att det är den  första skönlitterära bok jag läser på länge, att det var en väldigt tät berättelse, både med en spännande och engagerande handling och berättad med ett inlevelsefullt språk. Själva boken är skriven i du-form, vilket jag aldrig har hört talas om förut, och det kanske gör sitt till.

Läsaren tas med på en resa från den lilla hålan som huvudpersonen växte upp i, via husockupationsrörelsen i Malmö ut till Tyskland och sen tillbaka igen. Och vidare med en hisnande fart. Ganska snabbt insåg jag att det var fel bok att läsa innan man skulle sova.

Vissa stycken av boken var väldigt svårlästa; det var lätt att identifiera sig med klaustrofobin och hopplösheten som skildrades nu när alla vägar framåt tycks igenmurade. Men samtidigt vittnar den pånyttfödda husockupantrörelsen (nu utan droger! Jag kan inte med ord beskriva min lycka över detta) och polisens taktikskifte vid Salem 2008 om att nittiotalet är på väg tillbaka, större och värre än någonsin. Och då gäller det att vara beredd.

Om man är närmare intresserad av Salka så har hon en blogg med texter om allt möjligt, både om politik och annat. Hon skriver också på Dagens konflikt. Beträffande Deltagänget så kan man låna den på sitt bibliotek alternativt hoppas på att få tag på den över bokbytarsajten Bookmooch.

  1. Jag vet att det var 2001, men som en vän sa så är de mest stereotypa erorna strax efter att de -tal som ger dem dess namn redan passerat. []

Våldsdebatten reloaded

Igår publicerades tre nya debattartiklar i Yelahs granskning av "vänstern" från ett feministiskt- och queerteoretiskt perspektiv. Initiativet började inget vidare, men har definitivt hämtat sig. Diskussionen är givetvis relevant; det torde vara ställt utom allt tvivel att patriarkatet inte faller med kapitalismen (men väl med klassamhället, eftersom patriarkatet är en sorts klass)och att det är en lika god kandidat för krossande. Bäst tycker jag också att texten Feministisk kamp är inte en kvinnofråga! är. Den är både argumenterande och tar upp flera intressanta exempel, så läsning av den rekommenderas. De två andra texterna håller inte riktigt samma kvalitet. Texten "Kön är som vattenfast mascara[…]" är mer queerorienterad än regelrätt feministisk, till skillnad från de andra två, men tyvärr halkar den bort mot att bli mer en personlig text än en allmängiltig argumentation. Jag antar att argumentationen för pacifistisk aktivism är personliga åsikter och ett sidospår som följde med, för de tankarna utvecklas inte- och passas aldrig in i själva argumentationen.

Denna argumentation utgör däremot kärnan i texten "Hand i hand med våldsromantiken". I texten påstår skribenten att "[hen] [inte] anser att vi kan särskilja machokulturen från dess våldsromantik". Vad hen egentligen verkar mena är att det inte går att skilja våldet från våldsromantiken och därmed också machokulturen, vilket jag anser vara huvudfelet i argumentationen. Den reduceras till att bli ytterligare en iteration av den urgamla våldsdiskussionen, och därmed ganska intetsägande. Självklart är en våldsromantisk machokultur helt värdelös och behöver bekämpas med alla till buds stående medel (jag borde anmäla mig som frivillig bullbakare åt AFA exempelvis). Men våld är fortfarande bara ett medel eller en strategi om man så vill. Ibland fungerar den, ibland fungerar den inte. Just det faktum att vi är olika och har olika strategier är en av våra styrkor. Att kategoriskt börja döma ut någon annans strategier är att sätta sig på lite för höga hästar (därmed inte sagt att man inte kan kritisera kulturer hos vissa grupper — men hur många av Yelahs skribenter har egentligen koll på kulturen i AFA? Jag har det inte i alla fall!). Jag accepterar pacifistisk kamp och ser pacifistiska ickevåldsaktioner som en nödvändig komponent i rörelsen, men jag är övertygad om att det inte räcker. Det är när pacifister börjar anklaga våldsanvändare för att vara omänskliga vildar som jag börjar dra öronen åt mig och värma upp anklagelserna om hippietrams. Som AK skrev så är inte revolutionen ett teparty, men det betyder inte att den inte kan– och ska vara dansant. Med tanke på att det troligen kommer att ta oss några hundra år att lyckas, som bäst, så kan det vara en bra idé att se till att skapa en trevlig och givande miljö för alla som deltar.

Mörka tider

Just nu är en tid då allting verkar gå åt skogen, och för en gångs skull beror det på mer än en vanlig vinterdepression. Det började med att nyheten om att kulturhuset Cyklopen bränts ner nådde mig via SMS när jag befann mig på Höstmötas med Loesje (skämt om att "Ingen gjorde det!" undanbedes). Ett tag såg det ut som om det skulle bli månadens värsta händelse, men så i dagarna genomfördes ytterligare en attack, denna gång mot en barnfamilj syndikalister. Att det skulle vara en slump är knappast troligt, och på uppmaning av Petter sprids nu följande utskick från SAC:

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Samtidigt uppger bloggaren Erik Svensson på bloggen Biology & Politics , i slutet på ett inlägg om feminismens relation till biologin, att han slutar med sitt bloggande tills vidare på grund av "politiska påtryckningar från högre ort". Därmed försvinner en av de mer udda och givande bloggarna från min flödeslista.

Däremot finns det saker att göra, på lördag, den sjätte, är det både världsdagen för klimataktioner och antirasistisk demonstration i Salem. Gå på någon, eller klona dig och gå på båda! Läs också gärna Jobs text om den nu passerade köpfria dagen.

Uttalande från SACs Arbetsutskott

Cyklopen i brand.

I enlighet med Petters uppmaning publicerar även jag SACs uttalande med anledning av brandattentatet i måndags kväll – bara två dagar efter att det autonoma och frihetliga kulturhuset Cyklopen bränts upp i en anlagd brand.

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Läs gärna dessutom Redundans "Rasismens fähundar i den borgerliga rastgården", Dagens Konflikts "Högerextremismen egentligen vänster?" (och resten av deras tema högerextremism), Ali Esbatis "Vägra tåla rasism", Salka Sandéns "Brandattacken mot Cyklopen", Arbetarens Rebecka Bohlins "Vadå svensk?", samt, för att lätta upp stämningen lite, Arbetarens satirvinjett Christian Values.

Det är skillnad på yttrande och yttrande

Det är skillnad på kommunikation och kommunikation. Om Pelle och Lisa säger att Kalle är ful till varandra så är det knappast något som skadar Kalle; det är en affär mellan de två. Om de däremot ställer sig vid podiet på skolavslutningen och inför hela skolan förklarar hur gräsligt ful Kalle är så är det en helt annan sak. Och det är ytterligare en sak om de båda fakiskt går fram till Kalle och säger det.

I det första- och sista fallen är det ju frågan om privat kommunikation. De absolut flesta (utom de politiker som för tillfället råkar sitta vid makten — oppositionen är alltid emot förslag att inskränka privat kommunikation, regeringen ofta för) är nog ganska överens om att den typen av kommunikation ska vara helt fri, åtminstone i det första fallet. I de två andra fallen råder mer oklarhet; många, framför allt nazister och internettroll, hävdar sin rätt att genomföra de två andra typerna av kommunikation och rubricerar den "yttrandefrihet".

Skillnaden är bara att det för att privat kommunikation ska vara "fri" enligt de normala kriterierna bara krävs att ingen gör något, men för att kommunikationen ska vara fri i nazisternas- trollens och de religösa fanatikernas mening krävs en aktiv handling för att skydda dem från Kalles vedergällning. Det är naturligtvis inte samma sak! Att ens omnämna de två med samma begrepp är snudd på bedrägeri. Jag ser ingen som helst anledning till varför man skulle skydda nazisters "rätt" att organisera sig för att sprida hatpropaganda, det blir bara extra absurt när man tänker att de verkligen inte skulle åtgälda tjänsten om situationen var den omvända. Precis lika skrattretande är de abortmotståndare som mördar läkare; så mycket medkänsla för en klump nervceller utan förmåga att känna smärta eller reflektera över sin situation och så lite för fullt utvecklade människor.

Det absolut mesta antifascistiska arbetet är inom ramarna för vad som kan kallas självförsvar, direkt eller indirekt. Allt AFA gör faller inte under den kategorin, precis lika lite som att allt antifascistiskt arbete har med AFA att göra. Och antifascister eller vänsterextremister är inte lika goda kålsupare som nazisterna, vilket media gärna skriver om på ledarsidor och liknande i samma andetag som de beskriver nazisterna som ett slags stackars white trash.