Posts tagged ‘böcker’

Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn?

twiligh-crap

Det är väl inte många som har missat hysterin runt Twilight-serien (döpt efter den första boken), den senaste återupplivningen av gamla vampyrmyter i modern samtidskultur. Serien har från förespråkarna liknats vid en ny Harry Potter1, men har också anklagats för att vara dålig rent litteraturmässigt sett, och för att vara sexistisk. Detta kände jag var värt att undersöka, och därför köpte jag ett exemplar av Twilight för att se efter.

Nu tänkte jag börja med att diskutera vad den här texten inte är tänkt att vara, för att sedan följa upp med en kort diskussion om vad man kan förvänta sig en bok eller av andra kulturella verk innan jag så att säga sätter tänderna i själva boken och rullar ut min analys. Det måste också påpekas att medan jag planerar att hålla inledningen i princip fri från avslöjanden om handlingen2 så är resten av texten en analys, inte en bokrecension, och därför kommer jag att förutsätta att alla som läser min text antingen redan har läst boken eller inte bryr sig om s.k. »spoilers«.

Något som slog mig ganska tidigt i boken var att det skulle bli problematiskt att analysera den utan att halka ner i en recension, där jag blandar ihop dess antifeministiska tendenser med dess litterära kvalitéer. Eller snarare dess brist på dem, för boken är dålig. Helt enkelt. Karaktärerna är dåliga, språket är dåligt, historien är dålig och hur Meyer hanterar vampyrarvet är direkt vedervärdigt, inte minst för mig som fan av både Stokers och Rice vampyrer. Men steget mellan att fördöma en boks kvalitet och att fördöma dess fans är kort, och det är något jag vill undvika. Bevisligen finns det kvalitéer i boken som många uppskattar, och jag håller med om att den bitvis är känsloväckande och spännande. Men det hjälper inte riktigt när man, som någon sa i en kommentar på nätet, bara känner att man vill döda något efter tvåhundra sidor av synonymer till »vacker«.

Så, vad kan man förvänta sig av en bok? Måste alla författare som skriver till unga människor skriva moraliskt uppbyggliga, ultrafeministiska verk? I den bästa av världar skulle man så klart förvänta sig detta, men vi är långt ifrån den. Att ställa dessa krav på en ungdomsbok idag vore orimligt, helt enkelt, och det är inte detta jag tänker utgå ifrån. Målet är alltså inte att visa att boken inte är feministisk, utan att den i själva verket är reaktionär, anti-feministisk, något som jag verkligen tycker att man kan kräva att böcker inte ska vara, i synnerhet om de riktar sig till unga människor!

Något annat som också blir viktigt att diskutera när vi är inne på författaransvar är skillnaden mellan att skildra något och att normalisera eller romantisera det; att skildra hustrumisshandel, till exempel, i en bok är ju inte automatiskt fel, det beror på hur det framställs av författaren. De är ju ändå de som skriver, berättelserna kommer inte bara flygande med formuleringar och allt från idévärlden. Meyer har själv mött den feministiska kritiken mot sina böcker såhär:

In my own opinion (key word), the foundation of feminism is this: being able to choose. The core of anti-feminism is, conversely, telling a woman she can't do something solely because she's a woman—taking any choice away from her specifically because of her gender. "You can't be an astronaut, because you're a woman. You can't be president because you're a woman. You can't run a company because you're a woman." All of those oppressive "can't"s.

One of the weird things about modern feminism is that some feminists seem to be putting their own limits on women's choices. That feels backward to me. It's as if you can't choose a family on your own terms and still be considered a strong woman. How is that empowering? Are there rules about if, when, and how we love or marry and if, when, and how we have kids? Are there jobs we can and can't have in order to be a "real" feminist? To me, those limitations seem anti-feminist in basic principle."

När vi har skrattat klart åt de stereotypt liberala formuleringarna kan vi fortsätta med att syna detta svar. Till att börja med är ju fokuset på »val« begränsande och förblindande. Poängen med patriarkatet (eller genusmaktordningen eller heteronormativiteten eller vad du nu vill) är ju att det är ett socialt system som också påverkar vad vi vill och får oss att önska vår egen underordning i många fall. Det är ju dessutom skrattretande att tala om fria val hos en karaktär som man själv har hittat på! Men även om vi skulle anta att Meyer har rätt i dessa påståenden och definitioner av feminism kontra anti-feminism så återstår ett viktigt faktum, nämligen att hon inte besvarar den faktiska kritiken mot serien! Nedan börjar alltså den faktiska analysen/kommentaren till texten, vilket i klarhet betyder spoilers!

För att kort sammanfatta historien för de som inte har läst boken: Bella flyttar från sin hysteriska/vimsiga mor som äntligen har hittat en karl som kan hålla koll på henne hem till sin buttra, tysta och känslomässigt handikappade far i en liten gruvort. Där upptäcker hon att hennes far inte har lärt sig laga mat under de 17 år som han har bott ensam, och tar därför utan vidare diskussion över både all matlagning, all disk och all tvätt. Man skulle kunna säga att det är lite av en askungesaga så långt. Bella kommer sen till skolan, där hennes första kontakt med elever är två stycken killar som utan vidare omvändning raggar på henne (och sen fortsätter med det resten av boken). Där träffar hon också den latent våldsamme vampyren Edward, och de utvecklar ett förhållande som går ut på att han bestämmer och hon följer. Det hela avslutas med en kamp mot en annan vampyr, som också vill ha henne, ur vilken Edward går segrande, men Bella klarar sig med nöd och näppe.

Det är ett känt grepp att låta huvudpersonen vara tråkig för att tilltala många läsare, men Bella är kusligt tom. Hon verkar inte ha några egentliga intressen, inga vänner egentligen (utom några stycken killar som alla raggar på henne och en tjej som mest verkar ha henne som social dumpningstipp), gör inget på fritiden (utom att laga mat till sin far). Hon är vansinnigt klumpig och verkar inte vara bra på något alls egentligen. De flesta andra karaktärer är också väldigt tomma, men många har åtminstone hobbys och åsikter.

Förutom att alla karaktärer är extremt platta och stereotypa så framställs den könade särarten och det heteronorma som krafter över alla andra; alla karaktärer tycks söka efter att ordna sig i par, och livet som singel eller frånskiljd framställs som misär, både i form av Bellas hysteriska »hare-brained« mor och som hennes buttre far som, påpekas det tydligt »aldrig har kommit över hennes skilsmässa«. Men det lyser också igenom när Bella hälsar på hos Cullens (Edwards familj), och de säger att de är så glada för att han har henne nu så att han blir hel.

När sen Edward introduceras i Bellas liv blir hon ännu mindre en egen person, och förvandlas istället till en satellit som cirkulerar runt honom och bara honom. Att vara utan honom bara för ett ögonblick blir olidligt, och det enda som framställs är hur hon hela tiden längtar efter honom. Det hela tar sig löjliga proportioner, till exempel när Edward frågar efter hennes favoritfärg och hon har ändrat den till den som hans ögon har.

Samtidigt kan deras förhållande bara beskrivas som destruktivt. Edward är, minst sagt, »pushy« (med Bellas egna ord); han släpar, lyfter, drar och kör över henne verbalt. Hennes åsikter, tankar och känslor förminskas konstant, medan hans blir det som är viktigast för dem båda (även om han hävdar motsatsen), så till den grad att hans första reaktion efter att ha räddat henne från att bli våldtagen är att be henne lugna ner honom! Hon behöver ständigt skyddas, kan inte betros ens med att ta hand om sig själv. Och ständigt, redan från början, finns våldet där, knappt dolt, samtidigt som Edward rationaliserar sitt kontrollbeteende och sin manipulation av Bella till att handla om »hennes eget bästa«.

Medan Rice använder sin vampyrmyt för att skapa romantiska och mångbottnade karaktärer och gör människa-vampyrinteraktionen till en konflikt mellan två världar med ömsesidigt oförstående så är Meyers vampyrer en metafor för våld, misshandel och förtryck. Och detta ifrågasätts aldrig någonsin genom hela boken, och inte heller av Meyer utanför boken.

Med rätt framställning hade denna historia ändå kunnat ges en ironisk poäng, kanske hade den kunnat diskutera könsroller eller destruktiva förhållanden. Men istället romantiseras Bellas totala beroende av Edward, och detta inför precis fel publik. Nej, mot Edward ställer vi Buffy!

Fotnot: titeln på inlägget är en drift med boken. Vid ett tillfälle (i ett försök att kompensera?) säger Bella att hon skriver en uppsats om huruvida Shakespeares hantering av sina kvinnliga karaktärer är misogyn.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Sahlin markerar avståndet till väljarna, Anders_S skriver Korkade kådisar och bisarra ankor, Fredrik Jönsson skriver De kriminella brunskjortorna (Sverigedemokraterna), L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Det handlar om demokratisyn – demokrati versus postdemokrati, Johan Frick skriver Inget kan väl…

  1. Gör gärna en jämförelse mellan de två. Titta speciellt på hur stor grupp myter de olika författarna plockar ur, hur fantasifulla de är i termer både av handling och miljöer men också karaktärsutveckling. Jämför sen sinne för humor, både inuti berättelserna och i själva språket. []
  2. Varning! Detta inkluderar inte länkar! []

Recension av Deltagänget

Jag har letat efter Deltagänget på biblioteket ett tag, men åtminstone Stockholms stadsbiblioteks exemplar var utlånat nästan hela tiden, och det är dyrt att stå i kö så jag har inte kommit mig för att läsa den. Inte förrän jag hittade den på bokbordet på Kafé 44 för ett tag sedan.

Min första kontakt med Salka Sandén, författaren till boken, var på förra sommarens alternativa politikervecka. Hon var då där och högläste ur Deltagänget. Jag var just då i köket, som låg våningen över den improvicerade föreläsningshallen där högläsningen var, och jag minns att jag febrilt letade ingredienser till maten samtidigt som jag försökte både lyssna och inte skramla så mycket. Den överhängande stämningen var den av sagostund på dagis, frånsett att "sagan" handlade om en person som blev misshandlad av polisen.

I förordet till Deltagänget skriver Salka att "[huvudpersonerna] är tänkta som typkaratktärer och är inte porträtt av enskilda personer, utan ihopsatta som mosaiker av olika människor samt min begränsade fantasi". Jag tolkar det som att boken till stor del, men inte bara, är biografisk, men inte självbiografisk förstås.

En av anledningarna till att jag intresserade mig för boken var att jag ville få en känsla för hur nittitalet, med dess kulmen i kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg,1 egentligen var. Hur det kändes när en annan värld fortfarande verkligen var möjlig, innan alterglobaliseringsrörelsen kramades ihjäl.

Jag ville också göra mig en bild av AFAs rötter. Genom åren har ju organisationen blivit så demoniserad som det bara går i media (med allt från vinklingar till faktiska rena lögner), och det är svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det görs inte heller bättre av att de själva inte verkar vara det minsta intresserade av att framstå i god dager, åtminstone inte om man får tro deras bloggar.

På båda punkterna blev jag ganska nöjd, men ingen av dem utgör bokens verkliga styrka. Istället upptäckte jag, kanske för att det är den  första skönlitterära bok jag läser på länge, att det var en väldigt tät berättelse, både med en spännande och engagerande handling och berättad med ett inlevelsefullt språk. Själva boken är skriven i du-form, vilket jag aldrig har hört talas om förut, och det kanske gör sitt till.

Läsaren tas med på en resa från den lilla hålan som huvudpersonen växte upp i, via husockupationsrörelsen i Malmö ut till Tyskland och sen tillbaka igen. Och vidare med en hisnande fart. Ganska snabbt insåg jag att det var fel bok att läsa innan man skulle sova.

Vissa stycken av boken var väldigt svårlästa; det var lätt att identifiera sig med klaustrofobin och hopplösheten som skildrades nu när alla vägar framåt tycks igenmurade. Men samtidigt vittnar den pånyttfödda husockupantrörelsen (nu utan droger! Jag kan inte med ord beskriva min lycka över detta) och polisens taktikskifte vid Salem 2008 om att nittiotalet är på väg tillbaka, större och värre än någonsin. Och då gäller det att vara beredd.

Om man är närmare intresserad av Salka så har hon en blogg med texter om allt möjligt, både om politik och annat. Hon skriver också på Dagens konflikt. Beträffande Deltagänget så kan man låna den på sitt bibliotek alternativt hoppas på att få tag på den över bokbytarsajten Bookmooch.

  1. Jag vet att det var 2001, men som en vän sa så är de mest stereotypa erorna strax efter att de -tal som ger dem dess namn redan passerat. []

Boktips

Jag håller för närvarande på med boken The China Study, skriven av bland annat en mycket välmeriterad professor (vad det verkar, de första två-tre sidorna innehåller endast lovord från akademiska höjdare). Den handlar om mat- eller kanske mer specifikt om kopplingen mellan vad vi äter och välkända välfärdssjukdomar (diabetes, cancer, hjärtproblem, fetma…). Den utger sig för att vara en långsam dietguide som inte ger någon "quick fix", samtidigt som den gör rätt sensationella påståenden om hur den kan påverka ens hälsa till det bättre. Det som fick mig att fastna för den är det faktum att den nästan direkt börjar med att beskriva vetenskapliga undersökningar, först på råttor och sedan på människor, och sen fortsätter med en snabb grundkurs i hur man bedömmer trovärdigheten på vetenskapliga uttalanden. För hur många dietguider är det sant?

För att avslöja hur boken relativt snabbt utvecklar sig kan jag säga att den slår ganska hårt mot Arla-myten om mjölks förträfflighet. Minst sagt. Så långt jag har läst är den ett vetenskapligt brandtal för veganism. Om det som står i boken ens är i närheten av sanningen så förstår jag inte varför den inte har fått större genomslag. Under alla omständigheter så känns den ändå välkommen i den anda av vetenskapsfientlighet och knappt undertryckt panik som tycks råda. Larmrapporterna om livsfarlig mat, cancerchips och "läskiga" tillsatser duggar ju in i en stadig takt.

På senare tid har korstågen mot bland annat MSG och andra tillsatser börjat anta religösa proportioner. Och vad är de baserade på? "det här kanske kan ge cancer". Jag tror att det handlar om minst lika mycket teknofobi som rationell oro. Det är klart att man inte ska äta syntetiserade kemikalier som inte är säkra, men det är garanterat inte glutamaten i vår mat som dödar flest eller genererar mest välfärdssjukdomar. Det är ju bristen på motion, fettet, sockret och de dåliga matvanorna. Men istället för att fokusera på de riktiga problemskaparna lägger man hela diskussionen i vilka tillsatser man ska äta eller inte. Vad kommer härnäst, fältlinjer? Slagrutor? Elallergi? Hur som helst skulle jag gärna vilja se Arla och Bregott svara på det här.

Brev från Filippinerna

Idag när jag kom hem (från min första dugga någonsin!) väntade förutom några tråkiga brev ett stort brev från Filippinerna i brevlådan!

Brevet innehöll Naomi Kleins senaste bok, The Shock Doctrine. Den kommer jag säkert återkomma till när jag har läst den, men frågan är varför den kommer i ett brev från Filippinerna och inte från, säg, Adlibris?

Jag är medlem i BookMooch, ett internationellt bokbytarcommunity. Inga pengar är inblandade, utan det fungerar med ett internt poängsystem: du får poäng om du skickar böcker, och blir av med poäng om du tar emot böcker. Den som skickar står för portot (men en slipper i gengäld stå för portot när en tar emot böcker).

Jag har skickat betydligt fler böcker än jag tagit emot, framförallt science fiction. Men jag har en hel del kvar!