Posts tagged ‘fackligt’

Problemet med i-landsproblemen

Humorprogrammet Hipp Hipp! hade flera återkommande sketcher, och en av de mer omtalade var »dagens i-landsproblem«, där fåniga vardagsproblem i stil med»chipsen är för trasiga för att dippa« visades upp. Som en dålig reklamfilm1 verkar dessa sketcher, och framför allt begreppet, ha fastnat i det allmänna medvetandet.

Länge gjorde det inte så mycket, för det finns ju en viss poäng i att vifta bort ett problem med lite förlösande igenkänningshumor. Men ganska snart började jag bli mer och mer skeptisk till begreppet, i takt med att det började användas på ett hånfullt och överlägset sätt för att bagatellisera problem hos andra. Som det ökända »tänk på barnen i Biafra«, som föräldrar brukade ta till (eller är det bara en myt?) om barnen inte tyckte om maten.

Nu verkar begreppsmutationen ha gått hela vägen runt, för på Hamn4:an i Göteborgs stödgrupp på Tracebook postade något rikspucko följande:

Jag vill bara säga att vad vi nu än strejkar om i det här landet så känns det lite som ett I-landsproblem… Bussförares scheman, hamnarbetares anställningsavtal… fackföreningar och arbetare borde sätta detta gärna i lite perspektiv till större saker.
Om det blev en strejk på mn arbetsplats så skulle jag slå mig förbi strejkvakterna och gå in och sortera gem eller sopa golv. Vad som helst utom att strejka.
Om jag nu som arbetsgivare har gett någon en anställning måste jag väl även få säga upp personen om jag känner att det är nödvändigt utan en massa tjafs. Som anställd knegare i en hamn (eller var som helst annars) så borde man väl inse att man inte är chef över vad som händer på arbetsplatsen? Vill man påverka dessa saker får man väl utbilda sig eller slå sig uppåt i ett företag så att man själv blir arbetsgivaren…
Mitt företag – mina regler. Passar det inte så stick.

Inlägget är så hånfullt att jag knappt vet var jag ska börja, men man kan åtminstone konstatera att Daniel, som författaren heter, verkar ha svalt den ideologiserade myten om det postindustriella kunskapssamhället med hull och hår. Nu befinner vi oss i den strålande Framtiden, där de löpande banden är borta, industrierna har flyttat till Kina och där alla är smarta, flexibla och glada! Strejker behövs inte längre, eftersom alla har stimulerande och kunskapsintensiva jobb. De strejkande representerar därför en samling bakåtsträvare, reliker från en svunnen tid.

Man kan fråga sig vilket »perspektiv« som Daniel tycker att man ska sätta sina arbetsförhållanden i? Ska man jämföra med Colombia och hålla tyst så länge det inte är lika illa? Ska man vara glad för att fackliga organisatörer inte hittas döda vid dikeskanter? Med det synsättet blir det ju alltid den som är värst som sätter standarden, och värre kan det alltid bli!

Efter lite uppmaningar till våld mot strejkvakter och strejkbryteri fortsätter sedan Daniel med att med förbluffande ärlighet återupprepa några klassiska liberala floskler. Kapitalisten, arbetsköparen,2 äger arbetet som hen köper och kan alltså göra vad hen vill med arbetaren, som ju »frivilligt« säljer sitt arbete. Möjligheten till avancemang lyfts också fram, att om man inte tycker om situationen så kan man väl avancera och bli chef. Man kan undra om Daniel också föreslår att den som, säg, motsätter sig det iranska väldet ska avancera till Rahbar?

Men hur frivilligt är det egentligen att sälja sitt arbete? Alla måste vi ju ha mat och tak över huvudet. Det är inget man kan förhandla bort. Och i ljuset av den nu skenande arbetslösheten blir det ganska bisarrt att hävda arbetarens frihet att välja vem som ska köpa hens arbete. Som det ser ut nu så får man vara glad åt vad man hittar, vilket betyder att arbetsköparna lätt kan välja och vraka, sätta upp värdelösa villkor och göra sig av med arbetare de inte tycker om. Sen har de mage och hävda att det är vi ungdomar som vill ha flexibla jobb!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver SAS-krasch inom kort, Anders_S skriver Poliser ska ha samma demokratiska rättigheter som alla andra, Björn Nilsson skriver Författare med dyster blick, Kaj Raving skriver Heja Israel!

  1. Kan det ha något att göra med att sketchserien faktiskt påminde lite om reklamfilmer? []
  2. Många säger »arbetsgivare«, man kan fråga sig varför. De köper ju arbete av någon. Ska jag börja kalla mig för »matgivare« nästa gång jag handlar mat? []

Om strejken på Systembolagets lager

Nu, i morse, har arbetarna på Lagena till slut gått ut i vild strejk mot varslen, efter en serie demonstrationer och förhandlingar. Det hela handlar om att Lagena, som sköter Systembolagets lager, i skydd av krisen försöker varsla 33  fast anställda och ersätta dem med arbetare från bemanningsföretag, som är lättare att köra med. Trots att de inte går med förlust!

Förutom att kampen mot varslen säkerligen kan vara inspirerande nu när fler och fler företag försöker fiffla bort de sista spillrorna av anställningstrygghet vi har, så är det också trevligt att se facklig kamp från något annat än syndikalister. Det skulle också, även om det nog är lite väl mycket att hoppas på, kunna leda till en början på en återvitalisering av arbetarrörelsen.

Många andra bloggar har också behandlat händelsen: Loke (innehållande en lista på arbetarnas krav), Forever United, Jesper på redundans, Kim Müller, cappuccinosocialisten, Tusen pekpinnar och Andrea Doria för att bara nämna några. Samira Ariadad publicerar och dissekerar också ett mail från Lagenas VD, där denne försöker sig på två klassiska fula grepp: för det första att utmåla de strejkande arbetarna som bråkstakar och skilja ut dem från de "vanliga" arbetarna, och för det andra att försöka mana till någon slags lojalitet mot företaget och ledningen. Att döma av de ovanligt långa och välskrivna kommentarerna lyckas det inget vidare.

Som nykterister ser vi på Luftslottet även en annan fördel med strejken: det är snart midsommar, vilket är en supandets högtid, och om strejken fortgår finns det risk för att spriten ska ta slut i butikerna. Systembolagets- och Lagenas talespersoner hävdar förstås motsatsen. Nåväl. Upp till bevis!

Var är integritetsmupparna nu?

busskameraEn övervakningskamera utklädd till brandvarnare!

Det pratas jävligt mycket om integritet (hur bra det är) och övervakning (hur dåligt det är). HAX, opassande, och Rick Falkvinge är några av Sveriges populäraste bloggar.1 Federley, ni vet han som körde en salladsbar i konkurs (och lät sedan staten betala ut en lönegaranti) har också tidigare pratat mycket om det.

Men när ett företag olagligen sätter upp övervakningskameror maskerade som brandvarnare håller de käften! Trots att den vision de målar upp av en skräckatmosfär där ingen vågar säga något här blir verklighet så är de tysta. För att citera Djampour Fereidon, ur styrelsen för Kommunals klubb på Råstagaraget: "Det är en skräckatmosfär. Ingen vågar säga något. De är rädda för att få sparken." Att de låser in skyddsombud och misshandlar dem gör knappast saken bättre.

För den som undrar varför vänstern är så passiv i motståndet mot förkortningarna, här är svaret. För oss är det inte någonting nytt, det är bara ett av staten och kapitalets många verktyg för repression och kontroll. Den som är hungrig söker i första hand efter mat,2 inte efter att slippa abstrakt statlig övervakning. Fick jag välja mellan sänkt a-kasseavgift och att slippa FRA-lagen skulle jag förmodligen välja sänkt a-kasseavgift.

Petter påminner om Salka Sandéns kommentar från efterdyningarna av FRA-debatten tidigare i år. Den är fortfarande högst aktuell. Även andra inlägg från Dagens Konflikt är högst relevanta.

Vill man ägna mer tid åt immaterielrätt kan man läsa Tuss senaste inlägg på Luftslottet, jag personligen föredrar Snatterskans tetrispepparkakor (som förresten är ett solklart intrång i The Tetris Companys upphovsrätt). Glöm förresten inte att välklädda banditer alltid kommer undan.

  1. EDIT 23:00: Som jag påpekat i en kommentar nedan använder jag inte "mupp" som ett nedsättande ord, utan snarare som ett litet gulligt flufford, typ. Dock gillar jag varken frihetsfrontare eller centerpartister, så om någon vill fortsätta tolka ordet negativt så undanta opassande och Falkvinge. []
  2. En liknelse, jag är mätt, thankyouverymuch. []

Stråthutredningen

Idag publicerades en debattartikel med titeln "Begränsad strejkrädd räddar svensk modell" i Dagens nyheter, signerad av flera personer med tunga titlar. Artikeln verkar vara ett resultat av utredningen runt EG-domstolens Lavaldomar. Ännu så länge verkar den inte ha kommenterats vidare ingående i blogosfären, jag hittar bara korta notiser. Bland annat en av Vänsterpartiets Hanna Löfqvist och en av den för mig mer välkända Fredrik Segerfeldt. Ingen av dessa är vidare analyserande; Löfqvists är möjligen upprörd eller beklagande och Segerfeldts består mest av den vanliga liberala noll-analysen och tunnelseendet. Ingen av dem behandlar debattartikeln, vare sig till innehåll eller form. Troligen kommer mina betydligt duktigare kamrater från tankesmedjan- och blogportalen konflikt snart att publicera sina analyser, men jag tänker ändå försöka mig på en tills vidare.

Till formen är debattartikeln snarare lugnande eller försäkrande än debatterande. Trygghetsbegrepp som "den svenska modellen" används tidigt och i en luddig kontext, troligen mest för att låta som om man inte har något emot dessa, lite som när moderaterna kallade sig för "det nya arbetarpartiet". Ganska snart kommer också ett ännu tydligare försäkrande; "[författarna] vill därför betona att domen enbart berör utländska företag som tillfälligt utstationerar arbetstagare till Sverige.", följt av ett konstaterande att det "under hösten 2008 [kan] ha rört sig om några tusen personer som på detta sätt tillfälligt har arbetat i Sverige". I klartext; de lagändringar som ska anpassa Sverige till EG-domstolens beslut kommer bara att drabba några få, och bara utländska företag. Som bäst kan det beskrivas som en smula oärligt eftersom arbetsmarknaden är mycket, mycket mer dynamisk än så.

Efter dessa betryggande ord blir artikeln dock svårare att förstå, begrepp som aldrig introducerats används flitigt. De föreslår bland annat att "de svenska arbetsmarknadsorganisationerna får en stark och tydlig roll för att bestämma villkoren för de utstationerade" och att "[v]illkoren [för utstationeringen?]måste ligga inom utstationeringsdirektivets hårda kärna. det vill säga minimivillkoren i värdlandets bestämmelser om lön, semester, arbetstid, arbetsmiljö etcetera. Därtill ska utgångspunkten vara branschavtalen". Vad de menar med  "värdland" förklaras aldrig, men om de hade menat Sverige så hade de troligen skrivit det, alltså utgår jag från att de menar arbetarnas hemland. Nästa stycke tyder också på att "arbetsmarknadsorganisationer" inte avser fackföreningar (vad menar de då? Svenskt näringsliv?), eftersom facken omnämns separat där: "de fackliga organisationerna får vidta stridsåtgärder för att genomdriva minimivillkor enligt ovan". Men "stridsåtgärder får dock inte vidtas om det utstationerande företaget visar att det tillämpar samma eller bättre villkor än dem som gäller enligt ett tillämpligt svenskt branschavtal."

Så, vad jag förstår är ett branschavtal enligt nationalencyklopedin helt enkelt ett kollektivavtal. De används, vad jag förstår, för att stävja underbudsköpande av arbete och som ett alternativ till lagstadgad minimilön. Att de ska gälla även utländska arbetare i Sverige är väl självklart. Däremot är det konstigt att stridåtgärder bara är tillåtna när företagen inte följer branschavtalen, vilket kan betyda problem för fack som inte arbetar enligt den modellen, exempelvis SAC. Troligen är också branschavtalen förhållandevis låga jämfört med de faktiska reallönerna som är uppförhandlade på arbetsplatserna, vilket betyder att problemet med underbud fortfarande finns kvar i någon mån, och säkerligen finns det fler djävlar gömda i detaljerna.  Att döma av andras analyser kan också skrotandet av lex Britannia bli ett problem; arbetare med dåliga kollektivavtal kan ju då köpas in och på så vis dumpa priserna.

I Aftonbladets nätupplaga publiceras idag också en bäbispråksgenomgång av utredningen, som bäst kan sammanfattas som "tjoho! alla kommer att bli nöjda!". Expressen har istället en betydligt köttigare och mer obehaglig debattartikel av Eric Erfors. Den inleds med den sedvanliga snyfthistorien om arbetare som bara vill arbeta men som inte får för de onda onda facken, med samma liberala nollanalys som jag nämnde ovan. Förutom att inte vara någon hejare på att analysera situationer verkar Erfors även sakna insikt i hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, eftersom han häpnar över att Stråth bjöd in både facken och arbetsköparna att komma med kommentarer. Med tanke på att staten knappt är inblandad annat än som medlare i arbetsmarknadskonflikter är det knappast konstigt; av alla de inbjudna parterna var staten minst berörd av utredningen. Vidare fortsätter Erfors att attackera en annan punkt i den svenska modellen och föreslå införande av en lagstadgad minimilön, med motiveringen att "utändska företag kan faktiskt behöva veta vad lönekostnaderna blir om de ska lägga in ett nytt anbud på något skolbygge i Vaxholm", och nämner sådär i förbifarten att "i förhandlingarna med Laval krävde Byggnads dessutom en genomsnittslön". Jag har väldigt svårt att se det orimliga i det kravet.