Posts tagged ‘film’

Fucking 90-tal

Jag tänkte att bättre sent än aldrig och satte mig för att se Fucking Åmål. I just det här fallet är den gamla floskeln faktiskt sann rent bokstavligt (med betoning på "bättre sent"): när filmen hade premiär var jag med största sannorlikhet på tok för liten för att uppskatta den. Jag upptäckte också att det fanns andra poänger med att se den med tio års fördröjning; den visar sig utgöra ett utmärkt porträtt av sin samtid.

Fucking Åmål fångar skickligt 90-talet: platåskor, rejvpartyn, skumgummijackor, Okej-affischer på väggarna och fult böjda kepsar. Den utgör också ett landmärke för hur trist och urvattnat livet verkade, och hur skelettartade datorerna var innan den stora internetvågen kom och dränkte oss. Så futtigt det känns att i huvudsak använda en dator till att krafsa lite i en ordbehandlare såhär efter ADSL!

Jag känner också igen de unga 90-talsmännen, eller snarare pojkarna, från min barndom så tydligt att jag nästan kan känna lukten av Axe (som jag fortfarande inte står ut med) i rummet. Som sociala och emotionella zombies, stympade i allt från känslomässiga uttryck till klädval och frisyrer, utgör deras mumlanden och hesa fyllevrål en fond mot vilken huvudpersonerna tecknas. Elin säger att hon kan förstå varför Agnes är lesbisk för att "killar är så jävla äckliga". I mitt stilla sinne håller jag med. De är helt enkelt anskrämliga, och tjejerna i huvudrollerna springer i åttor runt dem.

Det hela antar tragikomiska proportioner när Markus börjar hävda att "tjejer inte förstår sig på teknik, bilar och höhö porrfilm och sånt där", får mothugg och försöker rädda sig genom att hävda att det finns saker som tjejer är bättre än killar–utan att komma på något annat än "att sminka sig"! Han har alltså en flickvän som han umgås med regelbundet, men ändå känner han henne så illa att det enda han tror att hon kan är att sminka sig! Uppenbarligen är han helt oförmögen att se eller förstå henne i sitt zombielika tillstånd.

Medan Markus verkar uttrycka sin frustration genom spontana aggressiva utbrott är Johan en mycket mer tragisk figur. Det är uppenbart att han vill försöka förstå Elin och också förmedla sina känslor, men allt han får fram genom sin zombiedräkt är ett bortkommet mumlande. Hela filmen igenom bär han samma förvirrade, frustrerade ansiktsuttryck, allt från när han tafatt frågar om det gick bra efter deras första samlag till när Elin gör slut med honom. Det är uppenbart att han är oförmögen att både läsa av hennes känslor och att förstå sina egna.

Fucking Åmål är verkligen en mer intressant film än vad man kan tro baserat på hur den använts av vuxna ungdomsförståsigpåare. Tumregeln att ingen film som tvingas på elever genom skolbio någonsin är bra kanske inte alltid stämmer.

Från Konfliktportalen.se: Jinge ställer Frågor om Zlatan, Anders_S skriver Mycket snack och liten verkstad från en del borgerliga riksdagsledamöter, cappuccinosocialist skriver ”Pete Rock & CL Smooth was on stage drinking Cisco”, andread0ria diskuterar Hägglunds och Åkessons populism i Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?, Bo Myre menar att Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry

Högupplöst verklighetsflykt

death-race

Man skulle kunna säga att Death Race handlar om en fars strävan efter att återförenas med sin dotter. Man skulle kunna säga att det är en film om en oskyldigt dömd människas kamp mot ett korrumperat rättssystem styrt av vinstintresse snarare än rättvisa. Man skulle kunna säga att det är en satir med udden mot kommersialiseringen och privatiseringen av sådant som en gång var statens uppgift. Man skulle kunna säga att det är en parodi på den dumburksförslavade och nöjesvåldsfixerade TV-publiken i västvärlden. Då skulle man ha rätt.

Men vem bryr sig om sånt? Det är en film om våld, eller snarare en film med våld. Med knytnävar, med tillhyggen, med bilar, med skjutvapen, med maskingevär, med mosar-saker, med fjärrutlösta bomber, med eldkastare, med napalm, med missiler. Och en hel del andra saker. Explosioner!

Och det är därför jag gillar den. Vad mig anbelangar var slutscenen där huvudpersonerna lever ett hederligt liv som bilmekaniker och tar hand om Jensens dotter helt överflödig. Jag vill se våld, jag vill se explosioner, jag vill se handling och inte ord. Jag vill se de onda dö på spektakulära sätt, och de goda segra och överleva. I verkligheten är det tvärtom – om handling kommer utövas den av de onda och drabbar de oskyldiga. Det fyller mig med hat och förtvivlan, och eftersom jag inte kan ta ut min aggression i verkligheten litar jag på att samma onda makter (Kapitalet, alltså—inte Israel) ser till så att jag kan se de onda sprängas på låtsas.

I minst 720p.

RoboCop, folkets hjälte

RoboCop som spraymall!

RoboCop är delvis människa, delvis maskin, konstruerad av det allestädes närvarande megaföretaget Omni Consumer Products som ersättning för de rätt ineffektiva och fragila vanliga poliserna i våldsamma Old Detroit.

Här, i en ospecifierad framtid, har polisväsendet outsourcats till OCP (och ozonlagret är så pajat att det krävs tjocka lager med blå gegga för att vistas i solen i Florida). En företagschef säger vid ett tillfälle "Hell, we practically are the military" och vid ett annat tillfälle påpekas att OCP ser profit på nya och visionära områden som vanligtvis inte förknippas med profit: sjukvård och skolväsendet, till exempel.

Visst är det fascinerande hur väl fiktionen stämmer överens med verkligheten? Den nära framtiden är här nu, och förvisso har vi inte robotar (eller cyborger) eller multibranschmegaföretag (åtminstone inte i OCP-utsträckning), men mycket annat stämmer: sjukvården privatiseras, skolväsendet privatiseras, och i vissa delar av världen privatiseras även stora delar av militären (dessa privatiserade delar av militären utgör det "militär-industriella komplexet" och består av företag som t ex Halliburton och Blackwater). All denna privatisering sågs bara för tjugo år sedan som så långt in i framtiden, så absurd och dystopisk, att vi samtidigt skulle ha cyborger som sprang runt på gatorna!

Fast allt är ju inte fel i RoboCops Old Detroit. RoboCop, vars primära direktiv – "Serve the public trust", "Protect the innocent", samt "Uphold the law" – leder honom till att jaga upp och ta kål på först småtjuvar, sedan knarkkungar, och slutligen diverse av OCPs onda chefer. I den sista filmen går han med i en motståndsgrupp och, mot slutet med stöd av alla vanliga poliser som nu hoppat av sina jobb i protest mot OCP (Oppressive Capitalist Pigs, enligt graffiti som syns i filmen), leder tillsammans med dem en folklig resning mot storkapitalets förtryck.

Är det vad i framtiden har på lager för oss? Folkliga resningar mot förtryckande storföretag? Som tur är är framtiden ikapp oss även på den här fronten, över hela världen har folk rest sig, och fortsätter resa sig, mot globalisering och kapitalism.

Jag hoppas bara att Hollywood hinner spotta ut en reboot av RoboCop-serien innan Hollywood sätts i brand och filmföretagens ledare ställs mot väggen i den ärorika revolutionen.

Batman, torteraren

Är tortyr okej? De flesta är alldeles rörande överens om att nej, tortyr är självklart inte okej! Kroppsstraff började sedan Upplysningen på 1700-talet sakta men säkert avskaffas i väst, och i Sverige avskaffades det 1855 (i fängelser dock först 1938). Föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades inte förrän 1966 och ett uttryckligt förbud kom inte förrän 1979. I USA är barnaga inte förbjudet (dock belagt med restriktioner), och i några amerikanska delstater förekommer till och med skolaga.

Skillnaden mellan kroppsstraff, aga och tortyr är åtminstone för mig oklar, men just specifikt tortyr är förbjudet enligt internationell lag och de inhemska lagarna i de allra flesta länder. Detta till trots räknar Amnesty International med att 75 % av världens regeringar för närvarande praktiserar tortyr enligt deras definition. I till exempel USA är skendränkning tillåtet (och är enligt CIA inte ens tortyr till att börja med), och president Bush har lagt in sitt veto mot propositioner att förbjuda det, med hänvisning till att det är ett viktigt verktyg i "kampen mot terroristerna".

Men här i Sverige sysslar vi såklart inte med sådana barbarfasoner. Eller? Så sent som 2006 bekräftade FNs kommitté för mänskliga rättigheter att svenska myndigheter var ansvariga för den tortyr som Mohammed El Zari utsattes för i Egypten efter hans och Ahmed Agizas deportation i december 2001. Sverige skyller såklart på att de försäkrades att någon tortyr inte skulle förekomma. Amnesty påpekar diplomatiska försäkringars generella opålitlighet och fördömer dem som ett sätt för "snälla" länder att gå runt förbud mot tortyr genom att låta "dumma" länder göra grovjobbet.

Men trots att varenda regering här i värlen bara är skenheliga hycklare så är väl allmänheten iallafall mot tortyr? Nja. Ofta hör man mindre genomtänkta kommentarer om att våldtäktsmän, barnamördare och demonstranter borde utsättas för mer eller mindre plågsamma saker. Och trots den enorma succé som The Dark Knight har varit så verkar ingen kritisera de etiska aspekterna av Batmans brottsbekämpningsmetoder?

Batman gör det smutsiga jobbet som ingen annan kan göra, och betraktas – åtminstone av publiken – som en hjälte för det. Det är han som bryter benen på maffiabossar, som dunkar Jokerns huvud i väggen medan polisen tittar bort. Han bluffar inte. Han har bara en etisk begränsning: att inte döda.

I filmen betraktas detta som kontroversiellt. Många anser att Batman är minst lika "ond" som det "onda" han försöker få väck, och Batman är medveten om det och ser det som sin uppgift att vara "den onde". När Dent försöker sig på liknande metoder – om inte tortyr så åtminstone hot om våld – så är Batman där och stoppar honom, eftersom det är hans jobb.

Så långt, allting gott. Allmänheten och media i Gotham City diskuterar för- och nackdelar med att ha en laglös vigilante springandes runt staden, och de de moraliska och etiska implikationerna av hans gärningar. Jag personligen tänker inte ta ställning, utan lämnar det åt filmens värld.

Men när vi sitter i biosalongen och ser den mörke riddarens teflonbeklädda nävar med ett köttigt ljud träffa den hjälplöse, uppenbart mentalt sjuke, Jokern – är det inte lite konstigt att ingen tar ställning mot det?