Posts tagged ‘fri mjukvarurörelsen’

Att kritisera Piratpartiet

Flyende pirat
Fly, pirat, fly! En civiliserad samtalston är uppenbarligen inte aktuell här.

Det hivas mycket skit på Piratpartiet just nu. Det är klart att etablerade partier (ibland med rötter i egna folkrörelser) känner sig hotade av denna nya folkrörelse. Den största katapulten verkar svensk inrikespolitiks Se&Hör, Politikerbloggen, vara, med inlägg som de här. Men även delar av vänstern deltar i kastandet, bland annat Jinge som okritiskt och utan vidare problematisering återrapporterar skvaller från Politikerbloggen och Aftonbladet i inlägg som "Här är BRUDARNA Piratpartiet !!". Det här inlägget har sina rötter i en refuserad kommentar (det är givetvis helt okej) till just det inlägget, men vi har valt att skala bort den del som behandlade Jinges illustrationsval till förmån för ett bredare inlägg. Vi på Luftslottet tänkte nu istället bringa ordning i leden med en liten guide: "hur man kritiserar Piratpartiet utan att framstå som en idiot".

Angreppsvinklar man inte skall använda:

Rick Falkvinges privatliv. Att partiledarens facebookraggande har gjorts till en politisk affär är skamligt för alla inblandade, utom såklart för Rick Falkvinge själv. Rick Falkvinge är inte Piratpartiet, Piratpartiet är inte Rick Falkvinge, och han har rätt till ett privatliv (inklusive sexliv) utan medias vakande öga över sig. För att citera honom själv: "Vilka jag knullar med, i vilken ordning och när, det är en del av mitt privatliv och helt och hållet min ensak." Dessutom borde åtminstone vänstern försöka lära sig att inte kasta sten i glashus.

Könsfördelningen i Piratpartiets medlemskår. Piratpartiet har onekligen problem med en sned könsfördelning. De är inte den enda organisationen som har problem med detta. T ex Konfliktportalen har en betydande övervikt av manliga bloggare, däribland Luftslottets båda skribenter. Piratpartiet gör åtminstone en tapper insats för att försöka reda upp detta problem, gör vi i Konfliktportalen det? Inte vad jag märkt.

Piratpartiets problem är att deras väljar- och medlemsbas består av en demografi där det råder en kraftig könsobalans, mer specifikt ugna IT-specialister. Som t ex i Tuss förra klass, datateknik på KTH, där det fanns 5 tjejer på 200 elever – mindre än 3 %! Är detta ett problem? Ja. Är det Piratpartiets problem? Inte bara.

En analys av situationen från ett vänsterhåll bör inte bygga på någon sorts kvasi-feminism för att basha Piratpartiet, utan den bör vara radikal: den bör gå till roten med problemet. Hur kommer det sig att så få kvinnor väljer att läsa dator- och IT-relaterade ämnen på akademisk nivå? Det är den intressanta frågan.

Potentiell knarklegalisering. Ingen i Piratpartiet har sagt att Piratpartiet förespråkar narkotikalegalisering, och så är inte heller fallet: de har en parlamentsstrategi som går ut på att kohandla sig till bästa möjliga genomslag för sina egna frågor. Så gör alla partier, om än inte lika uttalat och inte lika mycket till sin spets (eftersom de har fler frågor de tycker saker om). Denna strategi kan leda till att man röstar för narkotikalegalisering, men den kan lika gärna leda till att man röstar mot narkotikalegalisering. Förmodligen det senare – den fruktansvärda knarklegaliserargruppen ALDE är redan både Centerpartiet och Folkpartiet med i, är det någon som tror att de är en del av legaliseringsrörelsen?

Angreppsvinklar man skall använda:

Piratpartiets status som enfrågeparti. Jaja, det är mer än en fråga, men Piratpartiet är ett "fokusparti" som inte har någon åsikt i väldigt många frågor. Det har fördelar och nackdelar: å ena sidan kan man få ett väldigt starkt tryck på just de väldigt viktiga frågor som Piratpartiet driver, å andra sidan får man inget tryck på andra frågor man kan tänkas vilja driva, t ex feminism, klimat, välfärd, etc. Att använda den här angreppsvinkeln när man går på specifikt Piratpartiet är dock värdelöst – det är som att övertyga någon att byta favoritfärg. Däremot kan det vara användbart när du skall få din kompis att rösta på Vänsterpartiet istället för Piratpartiet.

Piratpartiets bristande analys av hur dagens situation uppstått. Eftersom Piratpartiet hårdnackat vägrar ta ställning på något sätt som skulle kunna placera dem utefter en vänster/höger-skala har de också undvikit att ta upp någon teori till hur den nuvarande situationen, med massiva underhållningsföretagskonglomerat som vill samarbeta med staten för att kontrollera konsumtionen, har uppstått. Resultatet blir en väldigt grund politik: det förklaras vad som är fel, men inte varför dessa fel har uppstått.

Piraters vilja att äta kakan, utan att få receptet. Vänstern idag har en otroligt naiv syn på mjukvara, och inte sällan anses det att piratkopiering av proprietär programvara (t ex Windows) är en revolutionär, anti-kapitalistisk, handling. Så är inte fallet: Microsoft har piratkopieringen att tacka för sin totala dominans i resten av samhället, det vill säga hos företagen och i offentlig sektor. Langaren bjuder på första silen, sen är du fast: eftersom varenda kotte använda Windows hemma är IT-administratörerna i stort sett tvungna att använda Windows i datorparken för att slippa ägna hela sin arbetstid åt att förklara varför det inte finns någon startmeny. Piratpartiets krav på förkortad upphovsrätt etc adresserar inte det här problemet. (Mer kring detta kommer att komma på ett Luftslottet-föredrag på Alternativa Politikerveckan.)

Från Konfliktportalen.se: clausewitz skriver Ockupantfestivalaroonie, Anders_S konstaterar att Piratpartiet är på väg in EU-parlamentet, Jinge funderar om Den strängt troende juden?, MJE nedtecknar Anteckningar 15/5-09., Jesper skriver Inför ockupationsfestivalen i Lund, aik-micke skriver om att bokhandeln INFo fyller 20 bast, och Kim Müller berättar om rättegången mot ett skyddsombud imorgon (läs: igår).

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

10 anledningar att hata Spotify

destroy

10. Spotify har låg ljudkvalitet. Streamad musik har sina begränsningar. Jag har hört att Spotify streamar i 160 kbits ogg, vilket är rätt bra – men inget jämfört med det dubbla!

9. Spotify är inte bärbart. Det är en uttalad ambition att ingen längre skall behöva förvara lokala musikarkiv på sin egen dator. Men när man inte är framför datorn då? Den som använder en mp3-spelare vill förmodligen fortsätta med att lyssna på musik på promenaden, på cykeln, på bussen, på tåget. Är det så att Spotify är en omväg till mobilmusik-lösningar där man får musik streamad (precis som med Spotify) till sin mobiltelefon? Det sägs att Spotify skall komma till mobiltelefoner, men det är inte en klockren lösning: mobiltäckning har man inte överallt, t ex i vissa delar av Stockholms tunnelbana.

8. Spotify funkar inte på Linux. Spotify är ytterligare ett i den långa raden av måste ha-gadgets och mjukvara (iPoden är ett exempel nr 1 i den kategorin) som bara funkar tillsammans med proprietära operativsystem och därmed befäster deras dominans ytterligare. (Wine räknas inte, därför att det inte är en långsiktig lösning: Wine fungerar genom att emulera Windows APIt, som är odokumenterat – Wine är alltså byggt på omvänd ingenjörskonst och rena gissningar. Att hänvisa till Wine för att slippa kritik om brist på klienter till fria operativsystem är som att be en Windows-användare installera Cygwin eller Wubi för att köra Linux-applikationer – ett otänkbart fulhack!)

7. Spotify likriktar metadatat. Istället för som på Last.fm, där klassicifieringen av musiken är användargenererad medelst taggande ("folksonomy"), så är musik taggad med ofta rätt godtyckliga och i de flesta fall oerhört breda genrer. Copyriot tar upp ett exempel: Xela, som ägnar sig åt subtil elektronika, har av Spotify har taggats som "Rock, Indie Rock, Alternative Pop/Rock, Indie Pop". Jämför detta med Last.fms crowdsourcade taggar: ambient, idm, electronic, electronica, glutch, downtempo, experimental, minimal, post-rock…

6. Spotify är hycklare. Till premiären av Spotify var det propert införskaffade musikarkivet inte särskilt omfattande, så man slängde in lite uppenbart piratkopierat material med. Spotify presenteras som ett alternativ till fildelningsnätverken, när de i själva verket själva utnyttjar dessa. Detta har pågått även efter den inledande kontroversen: t ex kan man lyssna på Looptroop trots att avtalet med deras representant inte är klart, och det var först i slutet av januari som Spotify började rensa bort låtar.

5. Spotify är reklamfinansierat. Reklam är dåligt. (Mer om det en annan gång, men den som vill läsa mer om det nu genast kan gå till närmaste bibliotek och låna Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig: en stridsskrift från 1953 – en fulltexts-PDF fanns på Libris men den verkar tyvärr inte funka.) (Ni som ändå använder skiten, installera Mutify.)

4. Spotify är en falsk dröm. När Spotify fick sina avtal med skivbolagsindustrin var de begränsade, framförallt tidsmässigt. Det finns all anledning att anta att om det går bra för Spotify kommer skivbolagen vilja ha en större del av kakan, vilket leder till högre avgifter/mer reklam – alltså sämre tjänst för pengarna. Eller för den delen skapa egna, sämre men mer lättkontrollerade tjänster, och sedan försämra Spotify tills det självdör. Vidare kräver en centraliserad musikdatabas att samtliga stora skivbolag samarbetar – något som man vanligtvis benämner "monopol" eller "kartellbildning". Att sånt inte gillas av EU bådar inte gott för Spotify (men samtidigt är det inte orimligt att anta att EU är tillräckligt korrupt för att hitta en lösning). Vidare så skapar Geographic Rights Management ("landsgränskontroll") ytterligare problem…

3. Spotify kan censurera. Just eftersom Spotify är ett centraliserat system har de möjlighet till godtycklig censur av allt som kan kännas obekvämt. T ex är ordet "fuck" i The Peaches låt "Fine as fuck" ersatt med tystnad. Även referenser till droger har rensats ut. Kommer man att kunna lyssna på Ebba Gröns Skjut en snut på Spotify? Det är inte osannolikt att de har en striktare tolkning av lagar om uppvigling än vad rättsväsendet har… Notera här att det precis som i FRA-frågan inte bara handlar om huruvida de faktiskt använder dessa möjligheter (vilket de i båda fall nog gör) eller inte, utan även om att de överhuvudtaget har den möjligheten.

2. Spotify likriktar kulturen. Decentraliseringen av kulturutbudet har varit till fördel för "den långa svansen", d v s den enorma massan artister som enskilt inte betyder särskilt mycket men som grupp producerar en betydande del av all kultur som konsumeras. Fildelningsnätverken har gjort det lätt för människor att hitta och dela med sig av dessa, och vem som helst har kunnat bidra till spridningen av ett verk bara genom att lägga upp dem på fildelningsnätverken. Spotify centraliserar och konsoliderar kulturutbudet: vem som helst kan inte längre lägga upp vad som helst. Vilket ju självklart leder till ett mindre utbud.

1. Spotify dödar den fria kulturen. Om alternativet är att släppa sin musik på traditionellt vis och se den piratas i massor samt att släppa sin musik under en fri licens och se den spridas över världen väljer nog många artister det senare, om inte annat så bara för att få goodwill och mer folk till spelningarna. Om det däremot går att släppa sin musik på ett icke-traditionellt vis utan att behöva låta folk sprida den hejvilt men samtidigt utan att lita till fysisk skivförsäljning väljer nog många artister istället den vägen. Det är såklart bra för skivbolagsindustrin, som köper sig några extra år av överlevnad. Möjligtvis är det även bra för konsumenter, som på ett lätt och billigt vis får tillgång till massor av musik. Men att hålla det sjunkande skivbolagsskeppet flytande är dåligt för rörelsen för fri kultur.

Intressant? Klicka då här så att fler får läsa det!

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Good hacker, bad hacker

Härom dagen öppnades epostlistan Serengeti för fri programvaruintresserade vänsteraktivister, ett sannerligen välkommet initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag har gnisslat tänder över den totala frånvaron av insikt i fri programvarudebatten inom vänstern (ja, det är ett gräsligt klumpbegrepp, men för en gångs skull stämmer det — varken sossar, vänsterpartister, eller någon vänsterideologisk utomparlamentarisk grupp jag känner till verkar ha förstått frågan). Medan jag kan förstå att exempelvis liberaler eller socialdemokrater inte har några problem med att få ihop sitt användande av ofri programvara ideologiskt så skulle jag vilja hävda att det är näst intill oförenligt med de ideal som den mer seriösa vänstern åtminstone påstår sig följa.

Fri programvara handlar om att skapa mjukvara som tar hänsyn till olika användares- men kanske framför allt olika gruppers behov. Det handlar om att motarbeta det monopol på programvara som de stora företagen bygger upp och hänsynslöst utnyttjar för att maximera sina vinster. Ofri programvara placerar konsumenten i en beroendeställning till producenten på ett sätt som gör att det blir lätt att skapa självförstärkande mönster. För du tror väl inte på allvar att du behövde köpa en ny dator för att den gamla blev långsam av slitage? Att alla har iPods och i-gud-vet-vad för att de är så otroligt bra? Att alla använder programvara som det är svårt på gränsen till omöjligt att få insyn i hur den fungerar skapar också andra problem; operativsystem som Windows eller Mac OS X som används av många och som källkoden inte finns tillgänglig för granskning till är veritabla syltburkar för övervakning och användarkontroll från alla möjliga håll. Bland annat kan nämnas att en misstänkt bakdörr för den USAiska säkerhetstjänsten NSA har hittats i just Windows. Att använda fri programvara är helt enkelt ett förhållandevis enkelt sätt att bromsa imperialismen åtminstone i cyberspace och bli lite svårare att övervaka.

Att så många i vänstern tycks helt missa den fria mjukvaran beror förmodligen mindre på ideologisk inkonsekvens och mer på prioriteringar eller (förmodligen mest) ren okunskap. Båda dessa problem adresseras genom skapandet av Serengeti, som dels skulle kunna fungera som upplysningsorgan och dels som ett slags arbetsförmedling där intresserade aktivister kan hjälpa olika grupper eller projekt med sina kunskaper.

Med detta sagt är det kanske värt att påpeka att min syn på fri programvara inte är gemensam för hela rörelsen. På senare tid har inriktningen "Open Source" ("öppen källkod"), som egentligen är en synonym för fri programvara, börjat få mer och mer genomslag. De flesta (men inte alla!) anhängare av öppen källkod pratar oftare om de tekniska fördelarna med fri programvara än om de sociala- och moraliska aspekterna, helt enkelt för att begreppet lanserades för att sälja in konceptet hos företag. Det har lett till ett ökat intresse från företag för rörelsen, vilket i någon mån är bra. De har ju trots allt pengar, och det är under alla omständigheter bättre att de släpper sin kod fri än att de gör ofri programvara.

Men det har också lett till en avpolitisering av rörelsen, mycket lik den som verkar ha drabbat hela samhället. Och det behöver knappast sägas att i sammanhanget betyder ingen politik samma sak som överallt annars: liberalism. Den tydliga sprickan syntes när Serengeti introducerades i en tråd på Linuxportalen. Några reagerade som Jonas Björk, en gammal räv i sammanhanget, med färgblindhet; "vad är skillnaden mellan den och det vi gör?". Andra reagerade med sina liberalat McCarthyistiska lillhjärnor och ytterligare några proklamerade högt och ljudligt att de minsann inte var ute efter att diskutera politik, utan fri programvara! Som om det var någon skillnad. Och som om det vore ett slags hot, en kommunistisk front av hackers som kommer krypande för att på klassiskt trotskistiskt manér ta över rörelsen och, ve och fasa, göra den politisk!

Jag vet inte varför, men det verkar finnas ett utbrett hat mot all politik som inte är liberalism just i den svenska fri programvarurörelsen som jag inte har sett i den internationella motsvarigheten. Det är väldigt konstigt eftersom rörelsen mycket handlar om samarbete- och liberalismens uppfattning om samarbete är att ge alla väldigt stora pistoler så att de kan råna varandra så mycket som möjligt. Rörelsens grundare, Richard Stallman, är också engagerad i många typiska rättvisefrågor med liknande synpunkter som stora delar av vänstern, även om han verkar sakna ett klassperspektiv. Ett exempel är den här serien.