Posts tagged ‘fri programvara’

Vad bör göras: Manifest för ett öppet och fritt internet

Olika typer av nätverk, från vänster till höger: centraliserade (Facebook, Google), nav-och-ekrar-modellen (vanliga internet, epost) och decentraliserade (GNUnet, OneSwarm, trackerlösa torrents)

Olika typer av nätverk, från vänster till höger: centraliserade (Facebook, Google), nav-och-ekrar-modellen (vanliga internet, epost) och helt decentraliserade (GNUnet, OneSwarm, trackerlösa torrents).

Vi har ägnat mycket energi åt att kritisera tekniska lösningar, communities och andra nya fenomen på internet för sina inlåsande, tekniskt undermåliga och socialt manipulerande egenskaper. Nu tänkte vi istället lista vilka egenskaper vi efterlyser, i form av rättigheter som användaren har:

  • Rätten till källkoden. Och när vi menar källkoden, menar vi all kod som är nödvändig för att starta en egen kopia av sajten. Alla komponenter behöver naturligtvis inte vara exakt samma som används just för den aktuella sidan: om den exempelvis kör en ofri Oracle-databasserver som lika gärna kan bytas ut mot en fri MySQL så är det okej. Koden ska inte gömmas undan, utan kan lämpligen placeras i en fotnot på framsidan eller på hjälpsidorna. Koden eller lösningarna i den ska heller inte täckas av några patent, utan ska vara fritt implementerbara. Nyckelordet här är i praktiken. Föredragen licens är AGPL, men vilken fri licens som helst duger.
  • Rätten till datan. All data som är åtkomlig för en inloggad användare ska också vara åtkomlig och flyttbar för denna användare i maskinläsbart format. Det ska, i praktiken, gå att flytta en hel användare från originalsajten till sin egen- eller någon annans kopia av samma mjukvara utan att behöva skriva egna filter för att omforma datan, eller exempelvis försöka plocka ut den ur HTML:en. Ett enkelt RSS-flöde räcker helt enkelt inte! Detta applicerar även på icke-sociala applikationer, exempelvis i dokumenthanterare eller epostklienter där metadata läggs till konventionell (och åtkomlig) data. Datan får inte lagras i format som inte kan avkodas med fri mjukvara.
  • Rätten till att försvinna. Alla användare måste, av vilken anledning som helst, få radera all data som kan beskrivas som personlig från sajten, så långt det är möjligt. Data som inte är personlig (exempelvis kommentarer i andra användares gästböcker etc) kan avidentifieras (t.ex genom att personens namn stryks från den).
  • Rätten till att interagera. En fristående kopia av mjukvaran ska kunna komma åt datan i alla andra körande kopior genom öppna standarder så länge det inte är säkerhetsmässigt omöjligt. Det står förstås administratörerna fritt att neka en nod tillgång till sin data.
  • Rätten till insyn. Buggar och problem i koden, med undantag för nyligen upptäckta säkerhetshål som av förklarliga skäl kan behöva hållas hemliga, ska finnas tillgängliga för alla användare och behandlas i en  öppen och transparent process, t.ex med en buggtracker.
  • Rätten till åtkomst. Det måste vara praktiskt möjligt att använda sajten normalt med enbart fri programvara, därför bör till exempel embed:ad video föredras framför- eller erbjudas som alternativ till- flashkodad video. Det är inte ett minus om sajten inte fungerar med ofri programvara.

Det här är inga orimliga krav. De flesta större sajter skulle lätt kunna avklara dem på mellan en vecka och en månad, utan vidare mycket jobb. Möjligen skulle inter-sajt-protokollen vara det som behöver filas på mest. System som t.ex WordPress följer också precis enligt manifestet. Men, och det ska understrykas, det här är ingen idealbild. Det är tvärt om ett manifest för en återgång till internet som det var på väg att se ut innan web 2.0-vågen skruvade till det.

Rent tekniskt så är det ingen skillnad på en klient och en server, alltså på en besökare och t.ex en servern bakom en websida. Eller snarare: det behöver inte göras en åtskillnad. Alla klienter och servrar skulle lika gärna kunna turas om som klient- respektive server. Anledningen till att internet har gått mot en struktur av nav med ekrar, alltså många servrar med ännu fler klienter är att det helt enkelt var det lättaste sättet att ordna saker på.

Om vi ska tala om ideal, och det ska vi, så är vårt ideal ett platt system med noder, där varje nod utgör både klient och server. Dels är ett sådant system mycket mer tolerant mot både tekniska fel (det finns ingen central komponent som kan gå sönder), censur och kontrollförsök, men det viktigaste är att det gör kontrollen över näten mer demokratisk: eftersom varje användare är jämlik har de också samma kontroll över dataflödena i nätet/svärmen, samma rättigheter och möjligheter att publicera information.

Varför har vi inte redan ett sådant system, om det nu är så bra? Jo, till att börja med så är det svårt att synkronisera data i stora svärmar, vilket just är anledningen till att nav-och-ekrar-modellen har valts; med tillräckligt många olika nav får man nästan samma stabilitet som hos den navlösa modellen. Sen handlar det troligen mycket om kontroll: i ett navlöst nätverk kan ingen enskild person eller grupp kontrollera dataflödena. Och att till exempel visa annonser skulle vara en teknisk omöjlighet (men å andra sidan skulle det också vara ganska onödigt, eftersom ingen behöver köra dyra servrar).

Det pågår just nu flera experiment med decentraliserade nätverk, kanske främst avsett för fildelning (GNUnet och OneSwarm är några av de mer intressanta). Många av dem bygger på något sätt på DHT, en intressant ny teknik för att sprida- och koordinera information i nät med många noder, exempelvis svärmar. Inte ens idealet framstår alltså som onåbart.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Mot generalstrejk i Honduras, Anders_S skriver Ouppklarade mord, Jinge skriver Reinfeldt och svininfluensan, Björn Nilsson skriver Demonstration “Aktion mot Deportation” mot Stockholmsprogrammet, nettle skriver Ockupation för frirum och mot Fort Europa

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

10 anledningar att hata Spotify

destroy

10. Spotify har låg ljudkvalitet. Streamad musik har sina begränsningar. Jag har hört att Spotify streamar i 160 kbits ogg, vilket är rätt bra – men inget jämfört med det dubbla!

9. Spotify är inte bärbart. Det är en uttalad ambition att ingen längre skall behöva förvara lokala musikarkiv på sin egen dator. Men när man inte är framför datorn då? Den som använder en mp3-spelare vill förmodligen fortsätta med att lyssna på musik på promenaden, på cykeln, på bussen, på tåget. Är det så att Spotify är en omväg till mobilmusik-lösningar där man får musik streamad (precis som med Spotify) till sin mobiltelefon? Det sägs att Spotify skall komma till mobiltelefoner, men det är inte en klockren lösning: mobiltäckning har man inte överallt, t ex i vissa delar av Stockholms tunnelbana.

8. Spotify funkar inte på Linux. Spotify är ytterligare ett i den långa raden av måste ha-gadgets och mjukvara (iPoden är ett exempel nr 1 i den kategorin) som bara funkar tillsammans med proprietära operativsystem och därmed befäster deras dominans ytterligare. (Wine räknas inte, därför att det inte är en långsiktig lösning: Wine fungerar genom att emulera Windows APIt, som är odokumenterat – Wine är alltså byggt på omvänd ingenjörskonst och rena gissningar. Att hänvisa till Wine för att slippa kritik om brist på klienter till fria operativsystem är som att be en Windows-användare installera Cygwin eller Wubi för att köra Linux-applikationer – ett otänkbart fulhack!)

7. Spotify likriktar metadatat. Istället för som på Last.fm, där klassicifieringen av musiken är användargenererad medelst taggande ("folksonomy"), så är musik taggad med ofta rätt godtyckliga och i de flesta fall oerhört breda genrer. Copyriot tar upp ett exempel: Xela, som ägnar sig åt subtil elektronika, har av Spotify har taggats som "Rock, Indie Rock, Alternative Pop/Rock, Indie Pop". Jämför detta med Last.fms crowdsourcade taggar: ambient, idm, electronic, electronica, glutch, downtempo, experimental, minimal, post-rock…

6. Spotify är hycklare. Till premiären av Spotify var det propert införskaffade musikarkivet inte särskilt omfattande, så man slängde in lite uppenbart piratkopierat material med. Spotify presenteras som ett alternativ till fildelningsnätverken, när de i själva verket själva utnyttjar dessa. Detta har pågått även efter den inledande kontroversen: t ex kan man lyssna på Looptroop trots att avtalet med deras representant inte är klart, och det var först i slutet av januari som Spotify började rensa bort låtar.

5. Spotify är reklamfinansierat. Reklam är dåligt. (Mer om det en annan gång, men den som vill läsa mer om det nu genast kan gå till närmaste bibliotek och låna Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig: en stridsskrift från 1953 – en fulltexts-PDF fanns på Libris men den verkar tyvärr inte funka.) (Ni som ändå använder skiten, installera Mutify.)

4. Spotify är en falsk dröm. När Spotify fick sina avtal med skivbolagsindustrin var de begränsade, framförallt tidsmässigt. Det finns all anledning att anta att om det går bra för Spotify kommer skivbolagen vilja ha en större del av kakan, vilket leder till högre avgifter/mer reklam – alltså sämre tjänst för pengarna. Eller för den delen skapa egna, sämre men mer lättkontrollerade tjänster, och sedan försämra Spotify tills det självdör. Vidare kräver en centraliserad musikdatabas att samtliga stora skivbolag samarbetar – något som man vanligtvis benämner "monopol" eller "kartellbildning". Att sånt inte gillas av EU bådar inte gott för Spotify (men samtidigt är det inte orimligt att anta att EU är tillräckligt korrupt för att hitta en lösning). Vidare så skapar Geographic Rights Management ("landsgränskontroll") ytterligare problem…

3. Spotify kan censurera. Just eftersom Spotify är ett centraliserat system har de möjlighet till godtycklig censur av allt som kan kännas obekvämt. T ex är ordet "fuck" i The Peaches låt "Fine as fuck" ersatt med tystnad. Även referenser till droger har rensats ut. Kommer man att kunna lyssna på Ebba Gröns Skjut en snut på Spotify? Det är inte osannolikt att de har en striktare tolkning av lagar om uppvigling än vad rättsväsendet har… Notera här att det precis som i FRA-frågan inte bara handlar om huruvida de faktiskt använder dessa möjligheter (vilket de i båda fall nog gör) eller inte, utan även om att de överhuvudtaget har den möjligheten.

2. Spotify likriktar kulturen. Decentraliseringen av kulturutbudet har varit till fördel för "den långa svansen", d v s den enorma massan artister som enskilt inte betyder särskilt mycket men som grupp producerar en betydande del av all kultur som konsumeras. Fildelningsnätverken har gjort det lätt för människor att hitta och dela med sig av dessa, och vem som helst har kunnat bidra till spridningen av ett verk bara genom att lägga upp dem på fildelningsnätverken. Spotify centraliserar och konsoliderar kulturutbudet: vem som helst kan inte längre lägga upp vad som helst. Vilket ju självklart leder till ett mindre utbud.

1. Spotify dödar den fria kulturen. Om alternativet är att släppa sin musik på traditionellt vis och se den piratas i massor samt att släppa sin musik under en fri licens och se den spridas över världen väljer nog många artister det senare, om inte annat så bara för att få goodwill och mer folk till spelningarna. Om det däremot går att släppa sin musik på ett icke-traditionellt vis utan att behöva låta folk sprida den hejvilt men samtidigt utan att lita till fysisk skivförsäljning väljer nog många artister istället den vägen. Det är såklart bra för skivbolagsindustrin, som köper sig några extra år av överlevnad. Möjligtvis är det även bra för konsumenter, som på ett lätt och billigt vis får tillgång till massor av musik. Men att hålla det sjunkande skivbolagsskeppet flytande är dåligt för rörelsen för fri kultur.

Intressant? Klicka då här så att fler får läsa det!

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Den stora pingvinnappningen

Jag skrev om webapplikationernas framfart och om det hot mot den fria mjukvaran i ett tidigare inlägg. Men det heter ju "inget ont som inte för något gott med sig"; Microsoft togs precis lika mycket på sängen som FSF av den nya utvecklingen med ett sänkt behov av datorkraft i hemdatorerna. Precis när Vista lanseras med dunder och brak och nya rekord i systemkrav börjar hårdvaruproducenterna tävla om att bygga så små och energisnåla (det vill säga dåliga) bärbara datorer istället för att pumpa i så mycket prestanda för så lite pengar som möjligt.  Folk brydde sig helt enkelt inte om hur många instruktioner deras processorer kunde ösa ur sig så länge de kunde få sin dagliga injektion Facebook. Apple missade också tåget helt, möjligen med flit för att upprätthålla sin image som lyxdatortillverkare.

Hårdvarutillverkarna valde därför att börja använda GNU/Linux i olika konstellationer som förinstallerade operativsystem på sina minibärbara. Ett ganska smart drag, eftersom Linux har förhållandevis bra hårdvarustöd och mycket programvara finns färdigskriven. Asus lanserade sin EeePC med en hårt modifierad (och nerdummad) version av Xandros, en relativt obskyr distribution, och fler följde exemplet.

På senare tid har fler och fler datortillverkare valt att istället utveckla sina egna distributioner snarare än att lita på de som redan finns. Det är ett ganska dumt drag eftersom det leder till onödigt mycket arbetsduplicerande, men det är inte det största problemet. Tillverkarna har också börjat kidnappa Linux; om de utvecklar en mjukvarustack runt Linux (och för den delen GNU) så är det enda de behöver släppa källkoden till just Linux. All den andra programvaran är deras egen och de kan göra den så ofri de vill. Och det, visar det sig, vill de. Nyligen annonserades en ny HP-dator med en "proprietär Linuxdistribution" enligt nyhetssajten LinuxDevices, och utvecklingen är tydlig.

Det värsta har redan hänt inom mobiltelefonområdet; precis som att Mac OS X består av en kidnappad BSD-deriverad kärna (som Apple visserligen lämnar tillbaka lite kod för till BSD-projekten) levererar Motorola flera telefoner med Linux i botten. Men den programvara som körs i dem är inte längre fri som i frihet; för användaren betyder användandet av Linux bara att de får bättre minneshantering än vad de skulle ha fått med Symbian, som en bloggare lakoniskt påpekade. Eftersom Linux är släppt under GPLv2 är det fullt tillåtet för telefon- eller datortillverkarna att låsa telefonerna så att användarna inte ges någon möjlighet att byta ut programvaran som körs, exempelvis genom att kräva att den är signerad med en hemlig kryptografisk nyckel. De kan då inte ens verifiera att den programvara som används verkligen är den som tillverkaren säger att den är. Detta fenomen kallar FSF för Tivoization, efter det amerikanska företaget TiVo som var tidiga med en teknik för att hindra användarna att ändra programvaran i deras enheter. Ofta är också dessa telefoner och enheter så handikappade i sitt stöd för tredjepartsprogramvara att de i själva verket inte skiljer sig från enheter helt utan fri programvara. Den utvecklingen kommer med största sannorlikhet att drabba även de små bärbara datorerna inom kort.

Den stora frågan är bara: är en snutt fri programvara som beter sig likadant som ofri programvara över huvud taget bättre än ofri? Och hur ska vi ställa oss till en eventuell framtid med  en ohelig dubbelmacka av Linux och ofritt lull-lull körande på allas datorer istället för Windows?

Google Android — öppen för utnyttjande

Den är snygg, den är väldesignad och den aspirerar på världsherravälde!

Den är väldesignad, den är plastig och den aspirerar på världsherravälde!

Google har nu släppt Android, deras programvara för mobiltelefoner, fri. Projektet har kantats av märkligheter och fult spel som ger misstankar om att Google försöker konkurrera med Apples iPhone i lite väl många avseenden. Koden är inte under GPL, trots att de använder Linux som är det. Istället har Google valt att släppa Android under Apache-licensen, vilket det argumenteras för i prestigebloggen Ars Technica i november 2007. Ganska snabbt framgår det att skälen för detta är att de egentligen inte gillar fri programvara, men ändå vill dra nytta av te tekniska fördelarna med utvecklingsmodellen. Apachelicensen beskrivs som, till skillnad från GPL, varande "conducive to commercial development and proprietary redistribution". Conductive to commercial development. Smaka på den formuleringen! Artikeln fortsätter sedan att med förbluffande ärlighet beskriva vad detta innebär mer exakt; "[permissive licenses] make it possible to use open-source software code without having to turn proprietary enhancements back over to the open source software community". De kan med andra ord plocka ut alla de goda syltkakorna ur fri programvara-burken, lägga till en hög ofria transfetter och sälja dem dyrt utan att behöva lägga tillbaka något. Digital utsugning helt enkelt. Uppenbarligen är det här grabbar och tjejer som är helt befriade från moraluppfattning och andra handelshinder. Lyckligtvis är Apachelicensen kompatibel med GPLv3, så det går att omlicensera Android eller derivat av det.

Jag är osäker på vad Android kommer att betyda för mobiltelefonprogramvarorna. Det pågår just nu flera projekt för att utveckla en fri programvara för mobiltelefoner, där OpenMoko kanske är det mest kaotiska och Nokias QTopia förmodligen är det mest oseriösa. Värt att notera är att min uppfattning av oseriositet är exakt ortogonal till vad man brukar mena; en oseriös mjukvaruutvecklare inger en känsla av att försöka sälja något. En affärsrelation är per definition ojämlik och oärlig och jag håller mig så långt ifrån den som möjligt. OpenMoko började som ett projekt att både designa en telefon och att skriva en mjukvarustack som var helt fri ovanpå Linux. Till skillnad från QTopia så använder de en full X-server, vilket betyder att vilka grafiska GNU/Linuxprogram som helst i teorin bara kan kompileras om och köras utan modifiering.

Projektet har nu först åstadkommit en utvecklartelefon och sedan en en massproducerad telefon. I princip har den senare allt man förväntar sig av en modern telefon (utom kamera); tryckkänslig skärm (jag vet inte om den har stöd för multitouch), accelerometrar, GPS, bluetooth, wifi och SD-kortsläsare. All hårdvara är dessutom dokumenterad och det finns fria drivrutiner till alla komponenter. Tack vare att det faktiskt är en hackertelefon så går det att göra massor av finurligheter som inte är möjligt på andra telefoner. Exempelvis går det att ställa telefonerna i USB-värdläge så att man med en modifierad kontakt kan ansluta vilka USB-enheter som helst; tangentbord, möss eller 3G-modem. Däremot är mjukvaran fortfarande inte i närheten av att bli färdig, mest på grund av att projektet hattar runt så mycket. Först höll de på med sin egna mjukvarustack, sen kom de på att de kunde använda komponenter ur QTopia, men klistret mellan dem är ännu så länge inte helt torrt, så många saker som borde fungera gör inte det. För närvarande uppger de heltidsanställda utvecklarna (med kontor i Taipei) att de arbetar på stabiliteten, mest på kärnnivå så det lär ta ett tag innan det släpps några spektakulärt visuella mjukvaruuppdateringar.
Jag hoppas att Androidkoden kan komma till nytta i OpenMoko-utvecklingen. Google har trots allt långt mycket större resurser än vad OpenMoko-utvecklarna har och att inte utnyttja dem vore direkt korkat.

Uppdatering: Android verkar nu ha portats till Neo Freerunner, men det finns ännu så länge bara patchar, inga binärer.

Uppdatering #2: Jag verkar inte vara ensam om att vara bekymrad över utveckningen av Android.