Posts tagged ‘individualism’

Fri vilja och religösa dumheter (plus ett förslag)

Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunskap är styrka

Man hör ofta pratas om frihet som ett abstrakt begrepp, med eller utan precisering. Många friheter är bara friheter (som bäst) på ett idéplan som till exempel yttrandefriheten. Total yttrandefrihet har aldrig existerat och kommer inte att existera, frågan handlar väl mest om hur mycket yttrandefrihet som är rimligt. Men jag har redan diskuterat yttrandefrihet och tänkte gå vidare till andra typer av vanliga frihetsbegrepp, närmast begreppet fri vilja. Mot slutet tänkte jag också skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp.

Från början härstammar idén om den fria viljan från två egentligen helt olika strömningar. Den ena är upplysningstankarna, med sina ideal om den förnuftiga människan som analyserar och formar sin omgivning, och den andra är kristendomen, där människan har skapats med en fri vilja att göra som hon vill. Människan får sedan agera som ett slags vågmästare mellan Gud och Djävulen genom att välja mellan att göra ont eller gott (jag struntar här i diskussionen om de absurt onda saker Gud själv gör- och tvingar andra att göra i Bibeln). Båda idéströmningarna har en märkligt atomär syn på medvetandet, de separerar helt indata från medvetande och tänker sig att det finns någon slags fryst substans, en hård kärna inuti medvetandet (i kristendomens fall skulle det kunna vara själen) som utgör den egentliga viljan. Runt den samlas sedan erfarenheter och intryck, och denna egentligen världsfrånskilda beslutsmotor fattar sedan beslut utefter dessa.

Man behöver inte vara expert på utvecklingspsykologi för att börja ana oråd. Om den fria viljan är så atomär, hur växer den då fram? Bara en komplett galning skulle ju erkänna ett spädbarns rätt till "fri vilja", men de har ju fortfarande som princip samma luktsinne, syn och så vidare som en vuxen människa, och alltså borde det som inte har vuxit färdigt ännu och som gör dem omyndiga vara just denna påstått atomära beslutsfattarmotor, eller själ om man så vill.

Ett annat stort problem med konceptet fri vilja är statistik. Om vi exempelvis säger att för personer med föräldrar som inte röker så börjar 1% själva att röka, medan motsvarande siffra för personer med rökande föräldrar är den omvända, att 99% börjar röka och 1% låter bli (siffrorna är såklart spekulativa och bara som exempel). Det ställer till det lite för vår fria vilja. Det verkar ju som om "indata" i form av upplevelser och intryck (och uppfostran!) påverkar vår beslutsfattarmotor en hel del! Eftersom dessa intryck är helt bortom vår kontroll (vi kan ju inte välja föräldrar) så börjar det bli vanskligt att tala om en fri vilja. Uppenbarligen spelar intrycken större roll, annars skulle det ju knappt vara någon skillnad mellan barn till rökande- respektive ickerökande föräldrar!

Den fria viljans dilemman blir också intressanta när man diskuterar feminism. De allra flesta kvinnor är ju med och reproducerar patriarkatet och placerar sig så att säga frivilligt i underläge. Om alla världens kvinnor en dag bara slutade med denna reproduktion skulle patriarkatet upphöra (men troligen skulle det bli hårda strider innan dess). Givetvis betyder inte det att man kan påstå att det är kvinnornas eget fel att de får lägre löner, gör mer obetalt hemarbete ("frivilligt"), får mindre plats i skolan och på jobbet och så vidare och så vidare. Det är ingen som har funderat över varför så många kvinnor exempelvis tycker att det är roligt att laga mat, medan så få män gör det. Om det finns något sådant som en fri vilja så är den uppenbarligen inte den starkast styrande kraften.

Vad jag försöker visa med mina exempel är att den fria viljan inte existerar egentligen. I dagens förhärskande idétraditioner ingår en nästan total blindhet för kollektiv och en total fokusering på individer. När man befinner sig nere på individnivån är det relativt lätt att upprätthålla villfarelsen om den fria viljan; personers handlingar kommer synbart från deras egna beslut, fattade efter betraktande av omvärlden. På en kollektiv nivå faller hela teoribygget samman nästan direkt, vilket jag visade med mina exempel ovan. Det visar sig att upplevelser- och sociala klimat påverkar så mycket att de helt dränker en eventuell fri vilja. Varför skulle vi annars ha drogmissbrukare (jag menar här verkligen missbrukare, inte personer som röker på ibland eller dricker vin till maten), ojämlik arbetsfördelning och så vidare? Varför skulle vi ha social skiktning över huvud taget?

Det är inte en slump att det är snudd på tabu att ifrågasätta den fria viljan idag. Den utgör i det närmaste kärnan i liberalismen, som är kapitalismens huvudsakliga ideologiska vapen. Genom att idealisera den fria viljan och fria val (av politiker så väl som varor) och genom att fokusera på individer så åstadkommer man effekten av att först legitimera det kapitalistiska förtryckarsystemet och samtidigt sopa undan spåren efter sig. På en individnivå kan kapitalismen, precis som liberalerna vill få det till, faktiskt beskrivas som ett system av frihet och valmöjlighet. För att tydligt se dess effekter måste man betrakta världen med kollektivglasögonen för att se hur skiktad, ofri och ojämlik den faktiskt blir. För vilken frihet är det egentligen att välja mellan två jeansmärken eller mellan ett skitjobb och ett annat för att ha råd med mat? Men när man befinner sig i fri-vilja-paradigmet är det svårt att se sin situation som en effekt av ett system. Man beskriver istället sin tillvaro med de begrepp som finns till hands; "jag skulle ha pluggat mer och skaffat ett bättre jobb" och så vidare. Systemets problem maskeras som individens, och sopas på så sätt under mattan.

Efter att ha sågat begreppet fri vilja och därmed skjutit hela det förhärskande liberala frihetsbegreppet i sank tänkte jag skissera lite på ett alternativt frihetsbegrepp. Till att börja med kan det vara värt att notera att även om fri vilja inte existerar på riktigt så är det inte för inte som idén finns. Även om de val man gör inte är helt fria så känns det ju fortfarande så, vilket är ett faktum att ta hänsyn till i vår skiss. Det gör ju att vi nästan direkt kan avfärda de mer auktoritära politiska systemen; jag behöver ju inte ha en fri vilja för att veta att jag inte gärna gasas ihjäl eller tvingas arbeta dygnet runt i Gulag.

Det kan också vara intressant att titta på utvecklingspsykologen Maslows behovstrappa (den framställdes som en trappa när jag läste psykologi). I korthet menade hen att människor (som regel, det finns ju individuella variationer) har en serie behov som behöver tillfredställas inkrementellt. För att ta ett självklart exempel så är det inte möjligt att tillfredställa sina behov av kreativ sysselsättning om man håller på att svälta ihjäl eller inte har någon stans att sova om nätterna. Behovstrappan ger en fingervisning om hur vårt frihetsbegrepp skulle kunna börja: så mycket som möjligt av de lägre nivåerna av trappan bör uppfyllas för så många som möjligt och så ovillkorligt som möjligt. Anledningen till att jag vill ha dit ett "ovillkorligt" är att frihet under tvång helt enkelt inte är en frihet att tala om. Om man har att välja mellan att göra en handling A eller att svälta (eller att inte få något av ens andra behov uppfyllda) är man inte på något sätt fri.

När vi nu har definerat upp vår skiss av frihet som friheten att inom rimliga gränser garanteras att våra grundläggande behov tillfredställs kan det vara värt att ta en titt på en motsvarighet till begreppet fri vilja. Känslan av personlig frihet är ju fortfarande något som måste värnas om: att bli överkörd är aldrig roligt, ens om det är för det allmännas bästa. Men individuell frihet måste kompletteras med en medvetenhet av sociala sammanhang och dynamik. Det går inte att betrakta människor som atomärt fria själar, utan snarare som noder som växelverkar och omprogrammeras i förhållande till sin omvärld och som verkar i ett socialt sammanhang. Grupptryck och gruppmedvetande är mekanismer som både är farliga och användbara; sociala koder kan både skapa nykterister och narkomaner, mördare och frihetskämpar. Vi måste göra styrning av sociala sammanhang till något medvetet, och det måste användas till bättre ändamål än att få oss att köpa saker!

Rätten att vara tråkig

Så mycket i ungdomskulturen handlar om ett »personligt uttryck«, att visa upp sig som en unik individ. Man ska vara spännande och annorlunda, kreativ, men bara inom vissa gränser. Att ha en chic väska tillverkad av fabrikssydda och väldiskade kaffepaket är lite udda och nyskapande, men att ha en gammal pappkasse från ICA är bara lodigt och ger sneda blickar från omgivningen. Mycket av det är en effekt av att företagen såg en möjlighet att slå mynt av tonårstidens identitetssökande. Ungdomskulturen är numera så hårt ansatt av reklam att det knappast går att se var den börjar och slutar. En lagom begränsad upplaga av ett antal »individdefinerande« produkter ger en möjlighet att uttrycka sig på ett garanterat socialt säkert sätt utan att råka avvika för mycket. Man köper en liten och lätt dator för att få en del av varumärkets image av frihet och framåtsträvan. Oftast är det inte medvetet, men det ligger där och skvalpar. I tillvaron finns tre krafter: varumärkena/produkterna, den enda legio uttrycksformen för »jaget«, individen och så alla andra.

Samma tänkande fortsätter in i traditionell kultur. Vilken musik man lyssnar på, böcker man har läst och vilka filmer man ser är ett slags individmarkerande konsumtion. Man vill läsa spännande och annorlunda böcker och lyssna på ny musik före alla andra för att verka annorlunda och nyskapande själv. Kulturen blir ett slagfält om prestige istället för ett forum för gemensamt skapande (för att inte tala om hur trist den hegemoniska åskådarkulturen är!). Hetsen att sticka ut men att göra det lagom mycket har lett till att man så ofta hör barn och ungdomar argumentera för rätten att vara annorlunda. Det är givetvis bra, att skydda annorlunda människor är viktigt, men det får snarare ses som en (den enda?) lycklig sideffekt av hela cirkusen. Klart homosexuella ska skyddas, de köper ju mobiltelefonskal med regnbågsflaggan och andra helt värdelösa konsumtionsartiklar, precis som alla andra!

Vad ingen däremot verkar tänka på är rätten att inte vara udda. Varför ska man tvingas definera sin personlighet? Varför understryka alla futtigt löjliga olikheter med töntigt onödiga prylar när vi alla har så många fler likheter ? Varför är det ingen som skriver arga insändare i Kamratposten och talar sig varm för rätten att vara helt normal?

Och varifrån kommer den idiotiska föreställningen om den hyperkreativt lidande Konstnären? Hen som genom sina övermänskliga förmågor kanaliserar sitt konstnärliga lidande så att massorna kan förundras. Till att börja med så är det fullständigt befängt att tro att lidande på något sätt skulle vara kreativt. Lidande är värdelöst och omänskligt och gör människor rädda och korkade och kortsynta. Fortsättningsvis är det svårt att förstå hur man kan mena att något där en person skapar något som konsumeras och beundras av otaliga andra utan något som helst skapande från deras sida skulle vara kreativt. Det låter snarare passiviserande, fördummande och enkelriktande såvida det inte fungerar som diskussionsunderlag eller platform för eget skapande.