Posts tagged ‘kultur’

Fucking 90-tal

Jag tänkte att bättre sent än aldrig och satte mig för att se Fucking Åmål. I just det här fallet är den gamla floskeln faktiskt sann rent bokstavligt (med betoning på "bättre sent"): när filmen hade premiär var jag med största sannorlikhet på tok för liten för att uppskatta den. Jag upptäckte också att det fanns andra poänger med att se den med tio års fördröjning; den visar sig utgöra ett utmärkt porträtt av sin samtid.

Fucking Åmål fångar skickligt 90-talet: platåskor, rejvpartyn, skumgummijackor, Okej-affischer på väggarna och fult böjda kepsar. Den utgör också ett landmärke för hur trist och urvattnat livet verkade, och hur skelettartade datorerna var innan den stora internetvågen kom och dränkte oss. Så futtigt det känns att i huvudsak använda en dator till att krafsa lite i en ordbehandlare såhär efter ADSL!

Jag känner också igen de unga 90-talsmännen, eller snarare pojkarna, från min barndom så tydligt att jag nästan kan känna lukten av Axe (som jag fortfarande inte står ut med) i rummet. Som sociala och emotionella zombies, stympade i allt från känslomässiga uttryck till klädval och frisyrer, utgör deras mumlanden och hesa fyllevrål en fond mot vilken huvudpersonerna tecknas. Elin säger att hon kan förstå varför Agnes är lesbisk för att "killar är så jävla äckliga". I mitt stilla sinne håller jag med. De är helt enkelt anskrämliga, och tjejerna i huvudrollerna springer i åttor runt dem.

Det hela antar tragikomiska proportioner när Markus börjar hävda att "tjejer inte förstår sig på teknik, bilar och höhö porrfilm och sånt där", får mothugg och försöker rädda sig genom att hävda att det finns saker som tjejer är bättre än killar–utan att komma på något annat än "att sminka sig"! Han har alltså en flickvän som han umgås med regelbundet, men ändå känner han henne så illa att det enda han tror att hon kan är att sminka sig! Uppenbarligen är han helt oförmögen att se eller förstå henne i sitt zombielika tillstånd.

Medan Markus verkar uttrycka sin frustration genom spontana aggressiva utbrott är Johan en mycket mer tragisk figur. Det är uppenbart att han vill försöka förstå Elin och också förmedla sina känslor, men allt han får fram genom sin zombiedräkt är ett bortkommet mumlande. Hela filmen igenom bär han samma förvirrade, frustrerade ansiktsuttryck, allt från när han tafatt frågar om det gick bra efter deras första samlag till när Elin gör slut med honom. Det är uppenbart att han är oförmögen att både läsa av hennes känslor och att förstå sina egna.

Fucking Åmål är verkligen en mer intressant film än vad man kan tro baserat på hur den använts av vuxna ungdomsförståsigpåare. Tumregeln att ingen film som tvingas på elever genom skolbio någonsin är bra kanske inte alltid stämmer.

Från Konfliktportalen.se: Jinge ställer Frågor om Zlatan, Anders_S skriver Mycket snack och liten verkstad från en del borgerliga riksdagsledamöter, cappuccinosocialist skriver ”Pete Rock & CL Smooth was on stage drinking Cisco”, andread0ria diskuterar Hägglunds och Åkessons populism i Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?, Bo Myre menar att Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry

Tips: musik som vill bli kopierad

Sajten Jamendo har distribuerat musik under olika former av Creative Commons-licenserna i flera år nu, och har vid det här laget börjat komma upp i ett riktigt bra utbud. Fortfarande är elektronisk musik av olika sorter kraftigt överrepresenterad, och det är märkbart svårare att hitta icke-instrumentala låtar än motsatsen.

Musiken kan laddas ner antingen direkt, som mp3, eller via torrents (mp3 med högre bitrate eller ogg vorbis). Problemet med torrentarna är att de som leder till oggar ofta är outdelade. Vad det beror på vet jag inte, men det är synd. Fri spridning gäller för alla artister, men några få undantag tillåter inte deriverade verk eller modifikationer.

Den första rekommendationen är albumet 2 (BY-NC-SA) av polska efiel. Musiken är ett slags minimalistisk elektronika med inslag av sång (på polska?) av både manliga och kvinnliga vokalister. Den påminner lite om Efterklangs post-rock, men är lite mer svajig och en aning mer kaotisk. Man kastas från minimalistiska beats till sång till klassiskt piano och tillbaka igen. På det hela taget är det en intressant och spännande upplevelse, även om det inte är ett album jag skulle sitta och digga.

En gammal favorit är artisten Tryad, som beskriver sig som en del av "The GNU/Linux for the music industry". Projektet är ett samarbete över nätet mellan ett 20-tal individer, och musikstilen kan även här beskrivas som någon sorts elektronika. De själva beskriver sig som "Industrial Classic Pop",  men användartaggarna "triphop", "chillout" och "melodic" beskriver kanske dem bättre. Deras första album, Public Domain (som inte är i Public Domain utan BY-SA) är klart bäst, men uppföljaren Listen (också BY-SA) är inte dålig den heller.

Mr.Henky gör eterisk elektropop som för tankarna till de fraktaler som pryder de flesta av hens albumomslag, i skarp kontrast till Tokees industriglitchmusik, som närmast kan liknas vid en urflippad (men välstämd) fabrik. JT Bruce gör musik med gitarr och trummor ("instrumental metal") som är som tagen från något fightingspelssoundtrack, och Blood Ruby gör drömsk pop i stil med Cocteau Twins eller All About Eve.

Vår tids prästerskap: om media, seriositet och spektakel

tpbpresskonferens
De ser lite ut som Kraftwerk, eller hur? Bild skamlöst kopierad av Falkvinge.

Medan The Spectrial rullat vidare har jag funderat över hur media fungerar. De hämtar mycket av sin legitimitet från det faktum att media är—eller anses vara—de enda som kan samtala med allmänheten, publiken, eller vad man nu vill kalla den. Denna publik beskrivs som ett slags genomsnitt, men också nästan som ett ideal. Den normala människan. Men självklart är inte publiken något som finns på riktigt; det är en uppfattning, en ande, och den kan ändras, med tiden exempelvis. Eller för att det passar ens intressen.

Media har fått rollen som denna andes språkrör, åt båda hållen. Dels visar den upp andens åsikter i olika frågor, och dels utgör den sig för att veta vad anden vill höra och hur den vill höra det. Vad som är seriöst, vilka uppfattningar som är godkända och vilka som bör undvikas. Vilka som får tala och vad de bör säga. Det är från denna bakgrund som tramsiga uttalanden om bloggosfären som en "liten men högljudd klick" ramlar ut från prästerskapet.1

Det som gör piratrörelsens hantering av The Spectrial så genialisk är att den inte bara vägrar gå genom prästerskapet, utan också driver gäck med hela konceptet och gör saker som inte ens vore möjliga enligt den gamla modellen. Struntar helt i vad som anses rimligt och seriöst och bara kör. Ett "manus" skrivs efter "teatern", i omvänd ordning mot vanlig scenproduktion. En kraftigt pimpad buss full med kopimister sänder video med tillbakamatning, live. Folk utklädda till kassettband stryker omkring runt tingsrätten. De åtalade, som mest av allt kan liknas vid rockstjärnor vid det här laget, chattar med sina fans från rättegången.

Och plötsligt står hela prästerskapet där med rumpan bar och tvingas inse att det inte längre är de som driver showen, utan att de har reducerats till en anomali, en pappersblogg som dessutom ligger hjälplöst efter. Givetvis har de fortfarande saker att erbjuda i termer av djupanalyser, som någon påpekade, men de är inte längre varken bäst, snabbast eller bredast. Men,  det som är mest intressant att se är hur makten att definiera verkligheten i det här fallet har decentraliserats och hamnat i händerna på bloggkollektivet istället för hos det relativt homogena prästerskapet.

Därför blir jag lite orolig när det på kvällen den 18:e börjar dyka upp blogginlägg om att Ifpis hemsida har hackats, och där flera av dem oroligt undrar om media kommer att använda det för att smutskasta piratrörelsen. Kom igen nu, det får inte handla om vem som ser bäst ut i media! Visst kan det vara rimligt att, som Piratbyrån, av ideologiska skäl fördöma liknande attacker, men fruktan för prästerskapets vrede bör inte styra ens handlande, då går man ju i deras koppel.

Och det hoppades jag att vi var klara med för ett tag.

  1. Jag är medveten om att just detta sades främst av Ask, men liknande tongångar har hörts även från mediernas tyckarspalter []

Teknik, makt och immaterialrätt

Inom flera mer- eller mindre radikala grupper är ett förakt mot teknik ganska vanligt, jag tänker då i synnerhet på delar av anarkismen (se delar av Crimethincs texter) och ekologismen. Kritiken är relativt välgrundad i många av fallen; det är sant att dagens teknik är starkt bidragande till det mesta av miljöförstöringen, delar av passiviseringen och att den ägande klassen konsekvent har använt sig av tekniska framsteg i produktionen för att splittra- och härska över proletariatet (för en närmare ingång på det, se Autonoma kärnans "Lite nytt och lite gammalt" eller Noam Chomskys tankar om automatisering). Men inget av detta finns egentligen i tekniken själv.

Tekniken är egentligen neutral och kan användas- och utvecklas i olika syften. Samma maskiner som används för dötrista och meningslösa jobb i callcenters skulle kunna användas för att koordinera aktioner, och automatisering och mekanisering skulle kunna förenkla- och i vissa fall helt avlägsna tråkiga, farliga eller tunga jobb. Men det kommer givetvis aldrig att ske så länge produktion- och utveckling av teknik sker under kapitalistiska premisser. Istället används, som sagt, tekniken som vapen, i form av allt från FRA-lagen och övervakning på jobbet till sövande TV-program och liberal propagandaspridning.

Under kapitalistiska produktionsförhållanden blir tekniken en guldgruva för att tillfredställa det aldrig sinande behovet av nya säljbara produkter och nya marknader. Mobiltelefoner, fickdatorer och dyra datorprylar är saker som folk för bara en generation sedan knappt hade hört talas om, men som vi nu inte kan tänka oss att leva utan — trots att de egentligen inte behövs. Och dessa prylar kan också konstrueras på ett sådant sätt att de ständigt måste bytas ut eller förnyas, vilket leder till ännu mera försäljning och därmed också vinster.

Ur denna situation växer ett intressant faktum: all hårdvara är en fusion av hårdvara och mjukvara. Hårdvaran är inte användbar utan mjukvara som talar om vad den ska göra, och mjukvaran existerar inte utan hårdvara. Synbart är mjukvaran och hårdvaran ett och samma, men med en viktig skillnad: mjukvaran kan bytas ut- eller ändras och därmed få hårdvaran att göra andra saker. En mobiltelefon kan exempelvis istället bli en miniräknare med en annan programvara, och en ny version av en programvara kan rätta till oönskat beteende hos den gamla versionen. Det gör att det blir önskvärt att kunna byta ut- och flytta mjukvara, vilket görs med en speciell typ av hårdvara som bara förmedlar mjukvaran och inte kör den. Typiska exempel är disketter, CD-skivor och nätverksutrustning (det är en ganska hård abstraktion, döda mig inte kära nätverkstekniker).

I och med att hårdvara och mjukvara nu synbart har separerats och att det finns ett behov av bra mjukvara blir det aktuellt med separat produktion av mjukvara. Det intressanta med mjukvara är att det visar sig att den inte beter sig som andra föremål. En hammare, exempelvis, kostar först en mängd resurser för att producera det första exemplaret (designa hammaren och så vidare), medan resten av exemplaren kostar mindre resurser att producera. Men det finns fortfarande gränser för hur många hammare jag kan producera och för hur billiga jag kan göra dem; jag kommer ju fortfarande att måsta betala för järnet, gummit och färgen, det vill säga råvarorna (och så arbetet), för varje hammare.

Mjukvara, visar det sig, fungerar lite annorlunda. Det kostar visserligen resurser att trolla fram det första exemplaret av ett program- en bild eller en mp3-fil (det finns ingen egentlig skillnad mellan mjukvara och data), men resten av alla kopior är gratis- eller praktikst taget gratis att producera, och det finns ingen egentlig gräns för hur många man kan göra. Alltså: det finns ingen naturlig brist på program på samma sätt som det finns på hammare. I datorernas barndom var det inget större problem, eftersom hårdvaran var så dyr att mjukvarukostnaderna försvann i jämförelse, och dessutom fanns de nästan bara på högskolor och forskningsinstitutioner ändå. Men utvecklingen sedan dess har rört sig åt ett annat håll; företaget Microsoft introducerade mycket framgångsrikt mjukvara som vara, och sedan dess finns deras operativsystemsserie Windows i var och varannans hem.

Att det ens går att sälja mjukvara är inte självklart. För att den ska fungera som en vara måste en artificiell brist introduceras, och det sker genom det lagområde som kallas immaterialrätt. Det blir helt sonika förbjudet att kopiera mjukvara, vare sig den är i form av en ljudfil eller ett program. Ja, det stämmer, alla upphovsrättslagstiftningar och alla lagar som införs för att backa dem (den föreslagna IPRED inte minst) finns bara för att det ska bli möjligt att tjäna pengar på- och handla med mjukvara.

Men som vanligt säljer kapitalisten det rep som han kommer att dingla i; i takt med att (till stor del helt onödiga) datorer har blivit vanligare i hemmen har också olovlig kopiering av mjukvara blivit både lättare och mer önskvärt. Men framväxten av piratverksamheten, som på sätt och vis plockar ut varor ur marknadens ramar, överskuggas av den betydligt mer intressanta fri programvarurörelsen, som istället producerar- och konsumerar mjukvara helt utanför kapitalismen, i en gåvoekonomi. Eben Moglen beskriver detta bättre i Anarchism Triumphant: Free Software and the Death of Copyright. I takt med att rörelsen har fått upp styrfart har flera företag (bland annat Apple och Google) börjat introducera mjukvara från fri programvarurörelsen på den kapitalistiska marknaden, ibland med bidrag till rörelsen, ibland utan.

Ett annat sätt att göra mjukvara säljbar är att låtsas om att splittringen mellan mjukvara och hårdvara aldrig fanns på samma sätt som immaterialrätten låtsas att det finns en brist på mjukvara. Denna metod används kraftigt av bland annat de flesta mobiltelefontillverkare och av Apple, som båda två vidtar åtgärder för att både se till att deras mjukvara inte kör på andra enheter än deras egna och att annan mjukvara inte körs på deras (på senare tid har både Apple och mobiltillverkarna fått vika sig på den senare punkten, även om Apple fortfarande verkar ha ett i det närmsta sjukligt kontrollbehov).

I övrigt skriver Job om kampen om vad vi ska dricka till jul, Yelah jämför filmernas storrånare med verklighetens motsvarigheter, Herman på Dagens konflikt skriver, precis som jag härom dagen, om kravallerna i Grekland och vardagsvåld och Erik Svensson på Biology & Politics skriver om postmodernisternas skräck för naturen.

Rätten att vara tråkig

Så mycket i ungdomskulturen handlar om ett »personligt uttryck«, att visa upp sig som en unik individ. Man ska vara spännande och annorlunda, kreativ, men bara inom vissa gränser. Att ha en chic väska tillverkad av fabrikssydda och väldiskade kaffepaket är lite udda och nyskapande, men att ha en gammal pappkasse från ICA är bara lodigt och ger sneda blickar från omgivningen. Mycket av det är en effekt av att företagen såg en möjlighet att slå mynt av tonårstidens identitetssökande. Ungdomskulturen är numera så hårt ansatt av reklam att det knappast går att se var den börjar och slutar. En lagom begränsad upplaga av ett antal »individdefinerande« produkter ger en möjlighet att uttrycka sig på ett garanterat socialt säkert sätt utan att råka avvika för mycket. Man köper en liten och lätt dator för att få en del av varumärkets image av frihet och framåtsträvan. Oftast är det inte medvetet, men det ligger där och skvalpar. I tillvaron finns tre krafter: varumärkena/produkterna, den enda legio uttrycksformen för »jaget«, individen och så alla andra.

Samma tänkande fortsätter in i traditionell kultur. Vilken musik man lyssnar på, böcker man har läst och vilka filmer man ser är ett slags individmarkerande konsumtion. Man vill läsa spännande och annorlunda böcker och lyssna på ny musik före alla andra för att verka annorlunda och nyskapande själv. Kulturen blir ett slagfält om prestige istället för ett forum för gemensamt skapande (för att inte tala om hur trist den hegemoniska åskådarkulturen är!). Hetsen att sticka ut men att göra det lagom mycket har lett till att man så ofta hör barn och ungdomar argumentera för rätten att vara annorlunda. Det är givetvis bra, att skydda annorlunda människor är viktigt, men det får snarare ses som en (den enda?) lycklig sideffekt av hela cirkusen. Klart homosexuella ska skyddas, de köper ju mobiltelefonskal med regnbågsflaggan och andra helt värdelösa konsumtionsartiklar, precis som alla andra!

Vad ingen däremot verkar tänka på är rätten att inte vara udda. Varför ska man tvingas definera sin personlighet? Varför understryka alla futtigt löjliga olikheter med töntigt onödiga prylar när vi alla har så många fler likheter ? Varför är det ingen som skriver arga insändare i Kamratposten och talar sig varm för rätten att vara helt normal?

Och varifrån kommer den idiotiska föreställningen om den hyperkreativt lidande Konstnären? Hen som genom sina övermänskliga förmågor kanaliserar sitt konstnärliga lidande så att massorna kan förundras. Till att börja med så är det fullständigt befängt att tro att lidande på något sätt skulle vara kreativt. Lidande är värdelöst och omänskligt och gör människor rädda och korkade och kortsynta. Fortsättningsvis är det svårt att förstå hur man kan mena att något där en person skapar något som konsumeras och beundras av otaliga andra utan något som helst skapande från deras sida skulle vara kreativt. Det låter snarare passiviserande, fördummande och enkelriktande såvida det inte fungerar som diskussionsunderlag eller platform för eget skapande.