Posts tagged ‘media’

Tyvärr, Kjöller, vi har ingen medborgarlön ännu

Ok, ok vi börjar komma farligt nära inläggsinflation, men jag läste en så rolig ledare i DN att jag var tvungen att kommentera den. Det är Hanne Kjöller som i dagens (torsdagens) tidning förfasar sig över hur a-kassan fungerar. Rubriken är "Mental medborgarlön redan införd", och texten påminner en hel del om John Madisons uttalanden om faran med "överdriven demokrati" och "the danger of the leveling spirit", det vill säga faran för att ett någorlunda demokratiskt system riskerar leda till att "fel" klasspolitik förs.

Den första halvan av texten är inte helt vansinnig: den påpekar att det är ett problem att tjänstemännen sätter upp egna regler och normer för utfärdande av a-kassa skilda från de som har beslutats om. Att måla upp det som ett demokratiproblem är kanske att ta i, men det är ju åtminstone något som kan diskuteras.

Riktigt roligt blir det inte förrän i slutet, där Kjöller börjar beklaga sig över resultatet av undersökningarna om vilken sorts a-kassa "folket" vill ha. Det visar sig att 41% av de tillfrågade i den undersökning hon har läst tycker att a-kassan ska användas mot skapandet av mer mobila arbetare som måste byta jobb eller bostadsort när de blir arbetslösa, något Kjöller förfasar sig över.

Behöver jag påpeka det orimliga i att tala om demokratiproblem när det visar sig att myndigheterna beter sig som folket vill ha det, och inte som ministrarna har beslutat? Synen på demokrati som ministerstyre har väl aldrig varit mer löjeväckande tydlig. Och, framför allt, klassföraktet som lyser igenom är lustigt; den som arbetar ska vara jävligt glad över att få vilket jobb som helst, var som helst.

Tyvärr, Kjöller, så har vi inte medborgarlön ännu. Alla är inte berättigade till a-kassa.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Problem med det privatiserade pensionsystemet, Jinge skriver Oops, you did it again Britney!, Bent skriver En annan värld är helt oundviklig, Björn Nilsson skriver Vänsterpartiet på väg utför?

Att kritisera Piratpartiet

Flyende pirat
Fly, pirat, fly! En civiliserad samtalston är uppenbarligen inte aktuell här.

Det hivas mycket skit på Piratpartiet just nu. Det är klart att etablerade partier (ibland med rötter i egna folkrörelser) känner sig hotade av denna nya folkrörelse. Den största katapulten verkar svensk inrikespolitiks Se&Hör, Politikerbloggen, vara, med inlägg som de här. Men även delar av vänstern deltar i kastandet, bland annat Jinge som okritiskt och utan vidare problematisering återrapporterar skvaller från Politikerbloggen och Aftonbladet i inlägg som "Här är BRUDARNA Piratpartiet !!". Det här inlägget har sina rötter i en refuserad kommentar (det är givetvis helt okej) till just det inlägget, men vi har valt att skala bort den del som behandlade Jinges illustrationsval till förmån för ett bredare inlägg. Vi på Luftslottet tänkte nu istället bringa ordning i leden med en liten guide: "hur man kritiserar Piratpartiet utan att framstå som en idiot".

Angreppsvinklar man inte skall använda:

Rick Falkvinges privatliv. Att partiledarens facebookraggande har gjorts till en politisk affär är skamligt för alla inblandade, utom såklart för Rick Falkvinge själv. Rick Falkvinge är inte Piratpartiet, Piratpartiet är inte Rick Falkvinge, och han har rätt till ett privatliv (inklusive sexliv) utan medias vakande öga över sig. För att citera honom själv: "Vilka jag knullar med, i vilken ordning och när, det är en del av mitt privatliv och helt och hållet min ensak." Dessutom borde åtminstone vänstern försöka lära sig att inte kasta sten i glashus.

Könsfördelningen i Piratpartiets medlemskår. Piratpartiet har onekligen problem med en sned könsfördelning. De är inte den enda organisationen som har problem med detta. T ex Konfliktportalen har en betydande övervikt av manliga bloggare, däribland Luftslottets båda skribenter. Piratpartiet gör åtminstone en tapper insats för att försöka reda upp detta problem, gör vi i Konfliktportalen det? Inte vad jag märkt.

Piratpartiets problem är att deras väljar- och medlemsbas består av en demografi där det råder en kraftig könsobalans, mer specifikt ugna IT-specialister. Som t ex i Tuss förra klass, datateknik på KTH, där det fanns 5 tjejer på 200 elever – mindre än 3 %! Är detta ett problem? Ja. Är det Piratpartiets problem? Inte bara.

En analys av situationen från ett vänsterhåll bör inte bygga på någon sorts kvasi-feminism för att basha Piratpartiet, utan den bör vara radikal: den bör gå till roten med problemet. Hur kommer det sig att så få kvinnor väljer att läsa dator- och IT-relaterade ämnen på akademisk nivå? Det är den intressanta frågan.

Potentiell knarklegalisering. Ingen i Piratpartiet har sagt att Piratpartiet förespråkar narkotikalegalisering, och så är inte heller fallet: de har en parlamentsstrategi som går ut på att kohandla sig till bästa möjliga genomslag för sina egna frågor. Så gör alla partier, om än inte lika uttalat och inte lika mycket till sin spets (eftersom de har fler frågor de tycker saker om). Denna strategi kan leda till att man röstar för narkotikalegalisering, men den kan lika gärna leda till att man röstar mot narkotikalegalisering. Förmodligen det senare – den fruktansvärda knarklegaliserargruppen ALDE är redan både Centerpartiet och Folkpartiet med i, är det någon som tror att de är en del av legaliseringsrörelsen?

Angreppsvinklar man skall använda:

Piratpartiets status som enfrågeparti. Jaja, det är mer än en fråga, men Piratpartiet är ett "fokusparti" som inte har någon åsikt i väldigt många frågor. Det har fördelar och nackdelar: å ena sidan kan man få ett väldigt starkt tryck på just de väldigt viktiga frågor som Piratpartiet driver, å andra sidan får man inget tryck på andra frågor man kan tänkas vilja driva, t ex feminism, klimat, välfärd, etc. Att använda den här angreppsvinkeln när man går på specifikt Piratpartiet är dock värdelöst – det är som att övertyga någon att byta favoritfärg. Däremot kan det vara användbart när du skall få din kompis att rösta på Vänsterpartiet istället för Piratpartiet.

Piratpartiets bristande analys av hur dagens situation uppstått. Eftersom Piratpartiet hårdnackat vägrar ta ställning på något sätt som skulle kunna placera dem utefter en vänster/höger-skala har de också undvikit att ta upp någon teori till hur den nuvarande situationen, med massiva underhållningsföretagskonglomerat som vill samarbeta med staten för att kontrollera konsumtionen, har uppstått. Resultatet blir en väldigt grund politik: det förklaras vad som är fel, men inte varför dessa fel har uppstått.

Piraters vilja att äta kakan, utan att få receptet. Vänstern idag har en otroligt naiv syn på mjukvara, och inte sällan anses det att piratkopiering av proprietär programvara (t ex Windows) är en revolutionär, anti-kapitalistisk, handling. Så är inte fallet: Microsoft har piratkopieringen att tacka för sin totala dominans i resten av samhället, det vill säga hos företagen och i offentlig sektor. Langaren bjuder på första silen, sen är du fast: eftersom varenda kotte använda Windows hemma är IT-administratörerna i stort sett tvungna att använda Windows i datorparken för att slippa ägna hela sin arbetstid åt att förklara varför det inte finns någon startmeny. Piratpartiets krav på förkortad upphovsrätt etc adresserar inte det här problemet. (Mer kring detta kommer att komma på ett Luftslottet-föredrag på Alternativa Politikerveckan.)

Från Konfliktportalen.se: clausewitz skriver Ockupantfestivalaroonie, Anders_S konstaterar att Piratpartiet är på väg in EU-parlamentet, Jinge funderar om Den strängt troende juden?, MJE nedtecknar Anteckningar 15/5-09., Jesper skriver Inför ockupationsfestivalen i Lund, aik-micke skriver om att bokhandeln INFo fyller 20 bast, och Kim Müller berättar om rättegången mot ett skyddsombud imorgon (läs: igår).

Stoppa mediamatchen!

SvDs rubriker om Ådalshändelserna
Då som nu är sanningen något som modifieras friskt.

Stora delar av dagens vänster tycks vara helt besatta av ett positivt genomslag i media. Mediapersonligheter av olika slag gnäller om att vissa delar av vårt kämpande proletariat är "huliganer" som "förstör". De verkar leva i villfarelsen att om hela vänsterrörelsen betedde sig som små snälla lammungar och inte gjort någonting provokativt överhuvudtaget så skulle till och med Svenska Dagbladets ledarsida gullegulla med dem, och vips så skulle det egalitära samhället komma som en hamburgare på McDonald's.

Men så enkelt är det inte. McDonald's hamburgare trollas inte fram ur intet, det står några arbetare bakom och bygger ihop dem. Svenska Dagbladet ledarsida – och de flesta andra ledarsidor – kontrolleras av en politisk rörelse som representerar arbetarklassens eviga fiende, kapitalistklassen. Och de skulle inte ge upp kontrollen över produktionsmedlen ens om vi ersatte stenkastning med kattungeklappning i våra demonstrationer.

Deras mål är att så splittring i våra led. Om vänstern är upptagen att käbbla om huruvida det för kampen framåt att slå sönder polisens saftblandare eller inte1 så kommer vi inte att formulera några nya strategier för att bekämpa det nyliberala samhällets expansion. Istället måste vi inse att proletariatet är en multitud, en jättelik soppa av olika strategier, vissa dåliga, vissa bra. Att försöka spela efter deras regler är omöjligt, iallafall om vi vill vinna.

Ett exempel på en spirande folkrörelse (som trots sina i stort liberala rötter åtminstone har några element som skulle kunna inkorporeras i vänsterns politik) är Piratpartiet med kringorganisationer (Ung Pirat). Även om de själva förnekar det gör de sitt bästa för att förneka det så spelar de efter de borgerliga mediernas regler, i hopp om det mediala genomslag de så desperat behöver för att ha minsta lilla chans till parlamentarisk representation. Ändå så får de bara skit, skit, och åter skit. Ett klockrent exempel är Per Gudmundssons påstående om att Ung Pirats medlemsvärvning var tidernas klipskaste webscam, trots att förfarandet är snarlikt det hos de andra partipolitiska ungdomsförbunden. Hundratals bloggar tjurade över Gudmundssons sanningsförvrängning, och Gudmundsson bad lite halvhjärtat om ursäkt och sade att de andra ungdomsförbunden var lika dåliga, men skadan är redan skedd – för den som läser Svenska Dagbladets ledarsida men inte Rick Falkvinges blogg är Ung Pirat nu förknippat med skumraskerier.

Inte ens när de egna utsända rapporterar om vad som faktiskt händer på plats litar borgerlig media mer på sina egna reportrar än på polisens presstalesmän. Villigt ställer de upp att agera som våldsmonopolets propagandaarm, de vet mycket väl att de gör bäst i att gå hand i hand med deras uppdragsgivares polisiära gren. Det gagnar deras syften. Ülkü Holago var på plats och liverapporterade om grova kränkningar mot mötesfrihet och yttrandefrihet, men hennes rapporter plockades snart bort från SvDs webbplats och ersattes med officiella uttalanden (lögner) från polisen – som konstaterade precis raka motsatsen.

Att borgerlig media aldrig vinklar nyheter till vänsterns fördel är intet nytt under solen. När liberaler tågar tillsammans med nazister för att demonstrera mot fastighetsskatten är det tyst, men när fyra nazister meddelar att de tänker dyka upp på en demonstration mot Israels våld mot Gaza, men inte ens dyker upp, så är det en "rödbrun röra". Man kan ju tycka att vi borde lärt oss vår läxa när skotten i Ådalen rapporterades som nödvändiga insatser mot en oregerlig lynchmobb (se bilden ovan, och mer här), men detta till trots är det fortfarande folk som konstant försöker slicka deras stövlar. När skall detta få ett slut?

Stoppa mediamatchen – domarna är köpta!

Utöver det som är länkat i brödtexten ovan, läs även: Match, Media och Metoder, En pajad saftblandare…, och Svenska Dagbladet sprider antisemitisk dynga. Det finns förresten media som inte är köpta, framförallt såklart Arbetaren, men även t ex Yelah och Fria Tidningen. Sedan är det ju ett måste att ha Dagens Konflikt i sin RSS-läsare.

  1. Jag själv är tveksam till om egendomsförstörelse är en bra taktik – men det är inte relevant i det här sammanhanget! []

Vår tids prästerskap: om media, seriositet och spektakel

tpbpresskonferens
De ser lite ut som Kraftwerk, eller hur? Bild skamlöst kopierad av Falkvinge.

Medan The Spectrial rullat vidare har jag funderat över hur media fungerar. De hämtar mycket av sin legitimitet från det faktum att media är—eller anses vara—de enda som kan samtala med allmänheten, publiken, eller vad man nu vill kalla den. Denna publik beskrivs som ett slags genomsnitt, men också nästan som ett ideal. Den normala människan. Men självklart är inte publiken något som finns på riktigt; det är en uppfattning, en ande, och den kan ändras, med tiden exempelvis. Eller för att det passar ens intressen.

Media har fått rollen som denna andes språkrör, åt båda hållen. Dels visar den upp andens åsikter i olika frågor, och dels utgör den sig för att veta vad anden vill höra och hur den vill höra det. Vad som är seriöst, vilka uppfattningar som är godkända och vilka som bör undvikas. Vilka som får tala och vad de bör säga. Det är från denna bakgrund som tramsiga uttalanden om bloggosfären som en "liten men högljudd klick" ramlar ut från prästerskapet.1

Det som gör piratrörelsens hantering av The Spectrial så genialisk är att den inte bara vägrar gå genom prästerskapet, utan också driver gäck med hela konceptet och gör saker som inte ens vore möjliga enligt den gamla modellen. Struntar helt i vad som anses rimligt och seriöst och bara kör. Ett "manus" skrivs efter "teatern", i omvänd ordning mot vanlig scenproduktion. En kraftigt pimpad buss full med kopimister sänder video med tillbakamatning, live. Folk utklädda till kassettband stryker omkring runt tingsrätten. De åtalade, som mest av allt kan liknas vid rockstjärnor vid det här laget, chattar med sina fans från rättegången.

Och plötsligt står hela prästerskapet där med rumpan bar och tvingas inse att det inte längre är de som driver showen, utan att de har reducerats till en anomali, en pappersblogg som dessutom ligger hjälplöst efter. Givetvis har de fortfarande saker att erbjuda i termer av djupanalyser, som någon påpekade, men de är inte längre varken bäst, snabbast eller bredast. Men,  det som är mest intressant att se är hur makten att definiera verkligheten i det här fallet har decentraliserats och hamnat i händerna på bloggkollektivet istället för hos det relativt homogena prästerskapet.

Därför blir jag lite orolig när det på kvällen den 18:e börjar dyka upp blogginlägg om att Ifpis hemsida har hackats, och där flera av dem oroligt undrar om media kommer att använda det för att smutskasta piratrörelsen. Kom igen nu, det får inte handla om vem som ser bäst ut i media! Visst kan det vara rimligt att, som Piratbyrån, av ideologiska skäl fördöma liknande attacker, men fruktan för prästerskapets vrede bör inte styra ens handlande, då går man ju i deras koppel.

Och det hoppades jag att vi var klara med för ett tag.

  1. Jag är medveten om att just detta sades främst av Ask, men liknande tongångar har hörts även från mediernas tyckarspalter []

Media glömde Burma, och du med

Helt misslyckade protester. (Bild av lokha, CC-BY-NC-SA)

För lite mer än ett år sedan, den 28 september 2007, satt jag ute i Hemse hos en kompis som hade födelsedagskalas. Samma dag var den stora ha-en-röd-tröja-på-dig-för-Burmas-skull-dagen. Trots att jag hade en röd tröja på mig – jag minns inte om det var ett medvetet val eller en tillfällighet, dock – argumenterade jag att protesten var meningslös, ett feel-good-jippo för allmänheten. Jag sade att det inte spelar någon roll hur många som går med i Facebook-grupper med ilskna namn eller för den delen hur många som springer runt på Sergels torg klädda i rött – munkarna kommer att slås ner, demokratin kommer att krossas.

Jag hade tidigare i veckan gått i polemik om konceptets meningslöshet, framförallt i kommentarer på olika bloggar (såklart). Jag minns hur jag möttes av dels det loja det-är-ju-i-alla-fall-symboliskt, och dels saker i stil med den här kommentaren:

Härligt, lycka till med din ambitiösa gör-ingenting-för-det-är-ändå-skitsamma!
Slit inte ut dig bara!

Vi andra vet att den Burmesiska juntan utkämpar ett psykologiskt krig med sina medborgare och alla opinionsyttrare i resten av världen. Allt som görs är en del i en framvällande fors av dissidens, som juntan försöker att betrakta med jämnmod och likgiltighet. Men det vi hoppas är att varje droppe sakta ingjuter tvivel – kanske inte hos Than Shwe, men hos alla hejdukar, höga generaler ända ner till soldaterna. Tills de inser att vad de håller på med är skit och måste ges upp.

Att sedan munkar och demonstranter i Burma eventuellt får se bilder på demonstrationer från hela världen lär inte alls vara meningslöst utan tvärtom stärkande för stridsmoralen!

Författaren till den senare kommentaren drev en blogg dedikerad till den burmesiska kampen, som jag inte sett förrän nu – med sista inlägget från 17 oktober 2007.

För hur gick det med den framvällande forsen av dissidens till slut? Militärjuntan krossade den som en slägga kan krossa ett ägg. I slutet av oktober 2007 var "Saffransrevolutionen" föga mer än ett smärtsamt minne hos den burmesiska befolkningen, och den nyss så engagerade allmänheten i väst skiftade sin uppmärksamhet till andra saker. Nu, ett år senare, rapporteras (om man letar lite) att situationen är värre än någonsin.

Det är ett praktexempel på hur media har och använder sitt agendasättarprivilegium. Befolkningen hetsas till tillfälliga "folkstormar" som vanligen handlar om någonting som pågår hela tiden (Burma, bröstcancer, svält, HIV/AIDS) eller om saker som liksom skapas av sensationslysten media: Arbogafallets förundersökning som torrent på The Pirate Bay är ett praktexempel, innan TV4s "larm" hade den bara laddats ner ett fåtal gånger och utan den uppmärksamheten hade den knappast laddats ner 45 000 gånger. Ett annat klockrent exempel är galna chips-sjukan

Vad kan man göra åt det här? En del säger att bloggarna, eller snarare den nya tidens medborgarjournalistik, är lösningen på problemet. Nu när publikationsverktygen är satta under demokratisk kontroll – i var mans händer – skall den härskande klassens problemformuleringsprivilegium ge vika, låter det, ungefär. En balanserad "journalistkår" förväntas ge en balanserad mediabevakning.

Men så är det ju knappast. Bloggarna är föga mer än kuggar i det massmediala maskineriet. Bloggarna har gått från någorlunda självständig kommunikationsplattform till en hypeskapare för den gamla vanliga medievärlden; politiken styrs fortfarande från DN Debatt och den blogg som Twingly-länkar mest blir mest inflytelserik.

Så vi är fortfarande fast med etablissemangets problemformuleringsprivilegium. Fan.