Posts tagged ‘politik’

Rapport från en motståndsoas i en politisk öken

IMG_1065-2

Luftslottets båda skribenter har typ sommarlov och hälften har återvänt till Sveriges vackraste ö, Gotland. Tyvärr förpestas den just nu av en av årets äckligaste politiska händelser, Politikerveckan i Almedalen.

Här finns inga illusioner av medborgardeltagande i vår så kallade demokrati. Lobbyister, politiker, och journalister vänslas i Visbys sommarhetta, och kring benen på dem springer inhyrda flygbladsutdelare som knappt vet vad de delar ut och ungdomsförbundare som agerar fanclub åt sina respektive representanter. Nytt rekord i år, över 1000 seminarier! Frågan är hur många som går på "Västsverige som klustermotor för den maritima näringen"…

Mitt i detta finns som tur är en motståndsoas i den politiska öknen. Alternativa Politikerveckan är på plats mitt i Visby innerstad, i S:t Hans-skolan. Halva Luftslottet har hållit sitt föredrag "Att befria datorerna: fri programvarurörelsen som antikapitalistiskt redskap", den andra hälften ansvarar för caféet – döpt till Café Ishackan. Här finns stans billigaste, och godaste, fika! (Bortsett från det man får gratis av lobbyisterna, då.)

Alternativa Politikerveckan är allt som Almedalsveckan inte är. Ett billigt hotellrum kostar 1500 spänn per natt – om man får tag på ett. Alternativveckan erbjuder boende i masslogi till självkostnadspris – 45 spänn per natt! Dessutom vegansk frukost, lunch och middag – för bara 30 spänn. Våra seminarier uppmuntrar deltagande och de flesta följs upp av praktiska workshops.

Kom hit!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver ett inlägg som jag inte läst men har en uppenbart felaktig rubrik: Människorna bakom Pirate Bay cashar in, Kaj Raving skriver däremot sanning i sin rubrik Hjältarna på Lagena, cappuccinosocialist skriver Björklundlagen, Jinge pratar om väder Mördande varmt, andread0ria konstater Slutord om Humanisternas kampanj, Björn Nilsson skriver om hur Gamla och nya media (miss)lyckas i Irak och Iran. Salka, som håller föredrag på Alternativveckan 17:00 på onsdag, skrev senast om att gud inte finns.

Att kritisera Piratpartiet

Flyende pirat
Fly, pirat, fly! En civiliserad samtalston är uppenbarligen inte aktuell här.

Det hivas mycket skit på Piratpartiet just nu. Det är klart att etablerade partier (ibland med rötter i egna folkrörelser) känner sig hotade av denna nya folkrörelse. Den största katapulten verkar svensk inrikespolitiks Se&Hör, Politikerbloggen, vara, med inlägg som de här. Men även delar av vänstern deltar i kastandet, bland annat Jinge som okritiskt och utan vidare problematisering återrapporterar skvaller från Politikerbloggen och Aftonbladet i inlägg som "Här är BRUDARNA Piratpartiet !!". Det här inlägget har sina rötter i en refuserad kommentar (det är givetvis helt okej) till just det inlägget, men vi har valt att skala bort den del som behandlade Jinges illustrationsval till förmån för ett bredare inlägg. Vi på Luftslottet tänkte nu istället bringa ordning i leden med en liten guide: "hur man kritiserar Piratpartiet utan att framstå som en idiot".

Angreppsvinklar man inte skall använda:

Rick Falkvinges privatliv. Att partiledarens facebookraggande har gjorts till en politisk affär är skamligt för alla inblandade, utom såklart för Rick Falkvinge själv. Rick Falkvinge är inte Piratpartiet, Piratpartiet är inte Rick Falkvinge, och han har rätt till ett privatliv (inklusive sexliv) utan medias vakande öga över sig. För att citera honom själv: "Vilka jag knullar med, i vilken ordning och när, det är en del av mitt privatliv och helt och hållet min ensak." Dessutom borde åtminstone vänstern försöka lära sig att inte kasta sten i glashus.

Könsfördelningen i Piratpartiets medlemskår. Piratpartiet har onekligen problem med en sned könsfördelning. De är inte den enda organisationen som har problem med detta. T ex Konfliktportalen har en betydande övervikt av manliga bloggare, däribland Luftslottets båda skribenter. Piratpartiet gör åtminstone en tapper insats för att försöka reda upp detta problem, gör vi i Konfliktportalen det? Inte vad jag märkt.

Piratpartiets problem är att deras väljar- och medlemsbas består av en demografi där det råder en kraftig könsobalans, mer specifikt ugna IT-specialister. Som t ex i Tuss förra klass, datateknik på KTH, där det fanns 5 tjejer på 200 elever – mindre än 3 %! Är detta ett problem? Ja. Är det Piratpartiets problem? Inte bara.

En analys av situationen från ett vänsterhåll bör inte bygga på någon sorts kvasi-feminism för att basha Piratpartiet, utan den bör vara radikal: den bör gå till roten med problemet. Hur kommer det sig att så få kvinnor väljer att läsa dator- och IT-relaterade ämnen på akademisk nivå? Det är den intressanta frågan.

Potentiell knarklegalisering. Ingen i Piratpartiet har sagt att Piratpartiet förespråkar narkotikalegalisering, och så är inte heller fallet: de har en parlamentsstrategi som går ut på att kohandla sig till bästa möjliga genomslag för sina egna frågor. Så gör alla partier, om än inte lika uttalat och inte lika mycket till sin spets (eftersom de har fler frågor de tycker saker om). Denna strategi kan leda till att man röstar för narkotikalegalisering, men den kan lika gärna leda till att man röstar mot narkotikalegalisering. Förmodligen det senare – den fruktansvärda knarklegaliserargruppen ALDE är redan både Centerpartiet och Folkpartiet med i, är det någon som tror att de är en del av legaliseringsrörelsen?

Angreppsvinklar man skall använda:

Piratpartiets status som enfrågeparti. Jaja, det är mer än en fråga, men Piratpartiet är ett "fokusparti" som inte har någon åsikt i väldigt många frågor. Det har fördelar och nackdelar: å ena sidan kan man få ett väldigt starkt tryck på just de väldigt viktiga frågor som Piratpartiet driver, å andra sidan får man inget tryck på andra frågor man kan tänkas vilja driva, t ex feminism, klimat, välfärd, etc. Att använda den här angreppsvinkeln när man går på specifikt Piratpartiet är dock värdelöst – det är som att övertyga någon att byta favoritfärg. Däremot kan det vara användbart när du skall få din kompis att rösta på Vänsterpartiet istället för Piratpartiet.

Piratpartiets bristande analys av hur dagens situation uppstått. Eftersom Piratpartiet hårdnackat vägrar ta ställning på något sätt som skulle kunna placera dem utefter en vänster/höger-skala har de också undvikit att ta upp någon teori till hur den nuvarande situationen, med massiva underhållningsföretagskonglomerat som vill samarbeta med staten för att kontrollera konsumtionen, har uppstått. Resultatet blir en väldigt grund politik: det förklaras vad som är fel, men inte varför dessa fel har uppstått.

Piraters vilja att äta kakan, utan att få receptet. Vänstern idag har en otroligt naiv syn på mjukvara, och inte sällan anses det att piratkopiering av proprietär programvara (t ex Windows) är en revolutionär, anti-kapitalistisk, handling. Så är inte fallet: Microsoft har piratkopieringen att tacka för sin totala dominans i resten av samhället, det vill säga hos företagen och i offentlig sektor. Langaren bjuder på första silen, sen är du fast: eftersom varenda kotte använda Windows hemma är IT-administratörerna i stort sett tvungna att använda Windows i datorparken för att slippa ägna hela sin arbetstid åt att förklara varför det inte finns någon startmeny. Piratpartiets krav på förkortad upphovsrätt etc adresserar inte det här problemet. (Mer kring detta kommer att komma på ett Luftslottet-föredrag på Alternativa Politikerveckan.)

Från Konfliktportalen.se: clausewitz skriver Ockupantfestivalaroonie, Anders_S konstaterar att Piratpartiet är på väg in EU-parlamentet, Jinge funderar om Den strängt troende juden?, MJE nedtecknar Anteckningar 15/5-09., Jesper skriver Inför ockupationsfestivalen i Lund, aik-micke skriver om att bokhandeln INFo fyller 20 bast, och Kim Müller berättar om rättegången mot ett skyddsombud imorgon (läs: igår).

Cyberrymdimperiet slår tillbaka

När datorerna uppstod i den amerikanska högskolemiljön var de stora bjässeapparater som programmerades med pappersband. Det var långt innan Bill Gates hade fått för sig att man skulle kunna förvandla programvara till varor i sig själva. "Piratkopiering" och förbättring av varandras programkod var vanligt förekommande, till och med normen. Det var ju datorerna själva som såldes, när de väl såldes. Programvaran var bara en del av dem.

Men tiderna förändrades, och Bill Gates upptäckte snabbt att det faktiskt gick att tjäna pengar på mjukvara-som-vara. Hans företag, Microsoft, började ilsket bekämpa universitetens piratkultur. Ungefär samtidigt började hemdatorerna dyka upp. Microsofts DOS, senare med skalet Windows, slog, vilket ledde till en operativsystemshegemoni. En följd av detta var att hårdvarutillverkare hade en måttstock att rätta sig efter, vilket ledde till en vild konkurrens om PC-hårdvarumarknaden, med prisdumpning som följd. Vilket ledde till fler Windowsanvändare — och så vidare.

Under tiden uppstod ur universitetskulturen en motreaktion mot varufieringen av mjukvara; fri programvarurörelsen, med Richard Stallmans GNU-projekt i spetsen. Hjärtat i GNU är en licens, Gnu Public License, GPL. Den är sinnrikt konstruerad för att vända immaterialrättslagarna mot sig själva. I korthet säger den att "eftersom immaterialrätten säger att jag får bestämma över vad folk gör med 'min' programvara, så säger jag att de får göra vad de vill med den, så länge de ger andra samma möjlighet med deras kopior". Det är uppenbart att Stallman och de andra förstod redan på 70-talet det som skulle bli uppenbart för de flesta på 2000-talet: att mjukvara-som-vara är dömt att misslyckas eftersom mjukvara inte kan behandlas som ett föremål. Det kan tillhöra flera personer samtidigt och kopieras nästan gratis.

Även om den inte nödvändigtvis var medveten om det1 så var GNU-projektet en reaktion på kapitalets kontroll över datorerna. Datorer är nämligen inte som videobandspelare, kaffekokare eller radioapparater, de är medvetet multifunktionella maskiner. Det innebär att datorer, till skillnad från många andra maskiner, kan användas för reproduktion lika väl som produktion, för befrielse istället för kontroll, med betydligt mindre omställning än en annan maskin skulle kräva. Och det är denna frihet som GNU-projektet och andra kom att kämpa för.

Så medan Bill Gates blev världens rikaste man (ett tag) på att sälja mjuk-varor, med ständigt billigare hemdatorer som följd, växte fri programvarurörelsen fram. En vändpunkt kom när Linus Torvalds släppte en testversion av det som skulle bli Linux i början på 90-talet. Kombinerad med verktygen från  GNU-projektet hade de nu allt de behövde för ett komplett system, inklusive billig hårdvara att köra det på. Några år senare kom internet-explosionen, när fler och fler fick tillgång till nätet. Det ledde till ett uppsving för fri programvarurörelsen, som alltid har varit ett löst nätverk av mestadels volontärer och hobbyister.

Så kom 90-talets slut och Napster gjorde problematiken hos immateriella varor tydlig; vem som helst kunde nu konsumera musik gratis, förutsatt att någon som redan hade den också fanns på samma nätverk. Den tunna varufernissan ovanpå musiken började flagna. Problematiken hade visserligen yttrat sig tidigare i form av avspelningar av kassetter, men det hade skett i för liten skala för att leda till häftigare debatt. Nu hade tekniken blivit global och så effektiv att skivkapitalet insåg att teknikrevolutionen hade placerat en veritabel bazooka mot deras huvuden.

Så de gjorde vad de alltid gör: de tog till våld, våld och mera våld. De slogs och förtalade och kämpade och åtalade och stämde. Att, som piratrörelsen ofta påstår, de skulle ha haft ett val att "modernisera sig" är bara delvis sant. Visst kunde de ha kommit på kopieringsskydd och andra metoder att med tekniskt våld tvinga tillbaka musiken i varuformen, men de hade bara varit ytterligare temporära lösningar på det egentliga problemet; det går inte att behandla immateriella produkter som varor.

Immaterialkapitalen har två möjligheter: att antingen med lagar (det vill säga våld) och avancerad teknik tvinga tillbaka konsumtionen inom varuformens hägn, eller att gå under. Hade de reagerat snabbare och hårdare hade kanske den första metoden fungerat, nu återstår bara den senare; att upphöra att existera eller omformas, anpassas. Anden har rymt ur flaskan, och det finns inget sätt att stoppa tillbaka honom.

Samtidigt drabbas mjukvarukapitalen av tvåfrontsangreppen från både fri programvarurörelsen, som ersätter den med en kamratutvecklad motpart, och från piratkulturen, som konsumerar deras varor utanför varuformen och därför utan vinst för dem. Det är viktigt att förstå att piratkulturen och fri programvarurörelsen inte (nödvändigtvis) har samma mål i frågan: piratrörelsen nöjer sig med att bara kunna konsumera den ofria mjukvaran utanför varuformen, medan fri programvarurörelsen vill ha en anpassningsbar programvara fri att studera, använda och modifiera för egna behov. Piraterna vill äta kakan, fri programvaruisterna vill ha receptet.2

På detta angrepp reagerar kapitalen på olika sätt. Det ena är samma som film- och musikkapitalen; domstolen. Det andra är att låtsas som om separationen av hård- och mjukvara aldrig inträffade, och följa ett slags holistisk modell. Denna strategi är Apples favorit, och därför klarar de sig också bättre än Microsoft. Även om det går att kopiera Mac OS, så är deras datorer materiella och okopierbara, och bara de kan upprätthålla (den immateriella!) föreställningen om att det är något unikt med deras union av dator/programvara så klarar de sig bra. Därför är prestige och goodwill viktigt för Apple.

En annan, och mer djupgående, reaktion på problematiken runt programvara-som-vara är att istället lansera programvara-som-tjänst. Man tvingar då in sin nu osäljbara immateriella vara i en speciell konsumtionsform som gör att man behåller kontrollen över varan hela tiden. Ett exempel kan vara fri programvara i en snyggt förpackad låda tillsammans med garanterad support, video-on-demand via TVn3 eller program som körs i webläsaren, online i det så kallade "molnet". Det sistnämnda är vad vi kommer att fokusera på i resten av texten.

Att erbjuda program som i stor utsträckning körs på ett företags servrar, som Gmail, Facebook och så vidare, är ett sätt att komma ifrån kopierbarheten och tvinga tillbaka konsumnionen inom varuformen, eller åtminstone där man har kontroll över den. Fenomenet benämns på businesspråk som "cloud computing", vilket är en ren eufemism. Det låter bättre att säga att man kör sina program och lagrar sin data i ett "moln" än på ett företags serverpark.

Dessa företag tar oftast inte betalt för tjänsterna, och lockar som regel med synergieffekter och globala åtkomstmöjligheter för sin data. De producerar ett behov av det mobila kontoret, där man kan arbeta varifrån som helst. Samtidigt fyller de Internet med låsta vuxenlekplatser där konsumenternas personliga data noggrant arkiveras och används  för riktad reklam och konsumentundersökningar. För företag är tillgången på denna data värd långt mycket mer än vad produktionen av varorna är.

Vi ser alltså hur kapitalet genom "molnberäkning" (cloud computing) försöker fila ner piratrörelsens tänder och samtidigt göra fri programvarurörelsen meningslös. För det är ingen slump att så stora delar av "molnet" är inhägnade med digitala murar och försedda med passkontroller. Det är ett problem för nästa generations fri programvaru- och piratrörelser.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter

  1. Möjligen var Stallman själv det, men kanske inte. []
  2. Det finns många punkter av överlappning mellan rörelserna, men i princip går det att göra åtskillnaden utan att alltför många pirater blir arga. []
  3. Givetvis är VoD-TV också kopierbar, men den är markant svårare att kopiera än exempelvis en skiva, framför allt om tillverkaren har kontroll över hårdvaran som videon visas på. []

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips

Krastavac från Vardagspussel publicerade ett inlägg som handlade om hur alla inte orkade traggla Marx och föredrog att se på t ex Scrubs istället. Som svar på det propsade Jesper från redundans om nödvändigheten i att ändå bilda sig, och när Haninge från Forever United efterlyste nya organisationsformer för lärande konstaterade Tusen Pekpinnar att det nu var lite "debatt", samt att Marx är onödigt tråkig och att det finns andra alternativ.

Det kan tyckas som om att arbetarklassen är i ett permanent moment 22 – för att avskaffa kapitalismen måste vi bilda oss för att förstå den, men om vi inte avskaffar kapitalismen har vi inte tid att bilda oss för att förstå den, eftersom vår "fritid" går åt till att regenerera krafterna inför det kommande arbetet.1 Detta trots att arbetarklassen tillkämpat sig åtta timmars arbetsdag, gratis utbildning, folkbibliotek, och allt möjligt för att befrämja just studier. Ändå använder vi allt mindre av vår fritid till studier – varför?

Några amatörhypoteser:

  1. Arbetarklassen har helt enkelt blivit latare, och kräver mer avslappnande fritid. Lycka uppfattas relativt till omgivningen och relativt till ens egna förflutna,2 och Marx har inte samma omedelbara underhållningsvärde som Scrubs.3
  2. Eftersom kapitalismen kräver dumma arbetare som klarar av att göra monotona trista skitjobb, trubbas en del helt enkelt av tills de blir just dumma i huvudet.
  3. Uppväxt med grundskola och eventuellt gymnasium har gjort så att de delar av arbetarklassen som inte haft det snorlätt i skolan associerar studier med negativa känslor, vilket inte uppmuntrar till vidare studier, hur spännande och roligt det än kan vara att studera i goda vänners lag.
  4. Informationstsunamin den västerländska arbetarklassen utsätts för har en negativ effekt på vår förmåga att ta in mer omfattande verk. När pressmeddelanden kommer i 140 tecken så är 140 sidor föga lockande, och än mindre 845 sidor Kapitalets första band. Allt skall sammanfattas, destilleras, förenklas, förkortas – till fördel för förståelse, men till nackdel för djupare analys.
  5. Den moderna kulturen är en åskådarkultur, vilket föder passivitet. Dåtiden präglas av deltagande – logedanser, sång, och skratt snarare än tv-serier i fåtöljen. Detta illustreras tydligt med den totala bristen på allsång vid politiska möten, något som ju var väldigt vanligt förr i tiden.4
  6. Att växa upp med ögonen klistrade vid TVns magiska bilder har en negativ inverkan på vårt skriftspråk. Analfabetiska kulturer har svårare att greppa abstrakta koncept och liknelser än kulturer med skriftspråk – Marx mervärdesteori går inte att förklara med en serie bilder (även om illustrationers pedagogiska värde verkligen inte skall underskattas).

Så problemformuleringar lider det ingen brist på. Lösningsförslag, däremot…

Vi på Luftslottet tror att vårt problem inte kan härledas till en av de ovan listade hypoteserna, utan snarare en kombination av dem allihop och ett gäng till. Därför är det av vikt att bekämpa dem allihop – genom att aktivt motarbeta en Björklundsk skolpolitik, till exempel. Plötsligt blir brädspel en revolutionär handling, eftersom det är ett uttryck för aktivt deltagande snarare än passivt åskådande. Att kulturarbetare är mer vänster än befolkningen i genomsnitt, kan det bero på det här?

Samtidigt är det ju av vikt att man bara för detta inte bygger in sig i ett elfenbenstorn. Det finns ingen anledning att använda svåra uttryck när lättare finns till hands – en god filosof är värdelös om hen inte samtidigt också är en god pedagog. Därmed är det viktigt att vi, som Jesper påpekar, undviker en folkpartistisk "skyll dig själv"-retorik. Hur går vi vidare? Är det dags att starta en ny läsrörelse? (Eller skall vi helt enkelt spränga televisionsanläggningar?) Handlar det om att återuppbygga studiecirkelns forna glans?5 Hur får vi isåfall folk att gå på studiecirklar, och hur undviker vi att det leder till att diskussionsgrupper kring anarkokommunistisk teori blir ett mål snarare än ett medel?

Innan Luftslottet hunnit publicera ovanstående text skrev Krastavac ytterligare ett inlägg, som förklarade 1) att Krastavac är rätt bildad (vilket vi ju redan visste, eftersom det märks i inläggen på Vardagspussel – att bildningen delvis kommer från praktik snarare än böcker är inte utav någon betydelse), 2) att det finns en skillnad mellan "teoretisk diskussion" (typ det som Tuss kallade det "organiskt", se nedan) och "akademisk diskussion", 3) att det viktiga är hur vi kan skänka glädje och mening åt fritidsstudier i teori, samt 4) att Krastavac inte kan kalla sig marxist eftersom hen inte har läst tillräckligt med Marx. Jag (Job) håller inte med – jag kallar mig marxist trots att det enda jag läst är just manifestet och några wikipediaartiklar, samt att jag sett några föredrag.

En sak är säkert: en sockerbit att svälja teorin med är Alternativa politikerveckan, 28 juni-4 juli i Visby. Var där eller var borgerlig!

Från Konfliktportalen.se, exklusive de inlägg som redan länkats: Kristoffer Ejnermark påminner om att enskilda kufar inte representativa för bloggosfären, tusenpekpinnar berättar om det roliga med bloggar, och jesper tipsar om ett marxistiskt perspektiv på den ekonomiska krisen (torrent), och kimmuller sammanfattar budgeten: AMS-trams och klasshat.

  1. Såklart gäller inte detta alla – en del har tid, och ork. Men här drar vi alla över en kam. []
  2. Easterlinparadoxen – förvisso omdiskuterad, men jag tror att dess generella drag stämmer. []
  3. Möjligtvis bortsett från i teateruppsättningar av det Kommunistiska Manifestet. []
  4. Här kan ett levande internet vara av stor betydelse. []
  5. Tuss kallade det här för "organisk bildning – typ lära, applicera, diskutera i en hög". []

Vanliga frågor, del ett: varför kampen mot kapitalet (fortfarande) är relevant

Det är inte ovanligt att man stöter på något av följande tre argument mot antikapitalistisk kamp:

  1. Vem som helst kan ha en bra idé, ta ett lån och bli rik, det är inte relevant att prata om klasser längre, speciellt inte när så många arbetsplatser har demokratiserats.
  2. Kapitalet har bättrat sig, nu för tiden har vi ju Rättvisemärkt och Krav! Den Marxistiska analysen grundar sig på miljön vid 1900-talet och kan inte användas längre.
  3. Kapitalismen är en nödvändig och sund komponent i ett demokratiskt samhälle.

Vi tänkte därför här möta dessa tre argumentklasser i tur och ordning.

Vad gäller "allas lika möjligheter" (det första argumentet) kan det till att börja med vara en poäng att förklara vad som egentligen menas med kapital. Många associerar ordet "kapitalist" till gubbar med monokel och stormhatt som övervakar vita manliga arbetare som svettas i ett stålverk eller något liknande, men det som avses med kapital är helt enkelt pengar som investeras i arbetskraft och arbetsmedel för att på så sätt förökas.

Med kapitalet menar man den sociala relation (och motsättning!) som finns mellan kapitalet (arbetsköpare, chefer, investerare) och arbetet (anställda). Det tål att upprepas; kapitalet är en social relation. Inte en person med monokel. Inte en person. Det är möjligt att glida in- och ut ur denna relations olika roller. Exempelvis kan man tänka sig en mellanchef som växelvis agerar ansikte åt kapitalet och växelvis är arbetare.

Här kan vi se att eftersom kapitalet är en social relation, en maktfördelning, så spelar det ingen roll om dagens kapitalist var städare igår; hans eller hennes sociala funktion är densamma som en "född" kapitalists, och det är praktiskt omöjligt för alla arbetare att bli kapitalister, även om det inte nödvändigtvis skulle vara bättre om de kunde det. Därför spelar klassresorna och de demokratiserade arbetsplatserna (där flera anställda turas om att agera ansikte åt kapitalet) från det första argumentet inte någon roll. De är istället en strategi från kapitalets sida att hantera arbetarna (alla som stött på begreppet "elevdemokrati" bör förstå vad som avses).

Angående den "goda kapitalismen" (det andra argumentet) så måste man, för att förstå hur kapitalet i stort verkar, förstå att det av naturen är internationellt, och att det har en enda drift: förökandet. En hög guld är, per definition, inte kapital om den inte investeras- och därigenom förökas. Kapitalet kommer dessutom att drivas till att öka sina vinster på grund av "om inte jag gör det så gör någon annan det"-faktorn.1 Myrstacken är liten och många kapitalister strävar efter att komma upp till toppen.

Denna mekanism sållar effektivt bort nyblivna kapitalister med goda avsikter, "compassionate capitalists", "gröna kapitalister" eller arbetarkooperativ exempelvis, antingen genom att konkurrera ut dem eller genom att förändra dem. En reklamfilm som talar om hur miljövänlig man är kostar mindre (det vill säga inbringar större vinst) än att faktiskt vara miljövänlig

Även om några enstaka företag lyckas bygga sig ett varumärke på miljövänlighet så kommer systemet som helhet fortfarande vara djupt omiljövänligt, och därför är heller inte det andra argumentet relevant. De tunga och obehagliga tillverkningsindustrierna har dessutom bara effektiviserats och omformats, men mest av allt flyttats till platser där vi har sämre insyn. Europas tidiga 1900-tal övervintrar bland asiens frihandelszoner och liberala experiment.

Återstår gör då påståendet om att kapitalismen är en nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle (det tredje argumentet). Det förs ofta av den liberala skolan, som tycks ha bortsett från själva kapitalet, och istället fokuserar uteslutande på bytet av varor genom marknaden. Argumentationen brukar gå något i stil med att om du odlar äpplen så köper jag dem av dig och bakar paj, som jag säljer tillbaka till dig. Alla blir glada, och ett plus ett blir lite mer än två, eftersom det nu både finns äpplen och paj.2

Problemet med resonemanget uppstår om äppelpajsbagaren bygger en pajfabrik och anställer arbetare som får baka paj åt henom. Hen kan då låta arbetarna producera pajer för mer pengar än deras lön och kostnaden för fabriksbygget, vilket ger vår nyblivna pajkapitalist möjlighet att bygga ännu fler pajfabriker, tjäna ännu mer pengar och på så sätt förskjuta den redan skeva maktfördelningen ytterligare.

Vi kan alltså inte betrakta kapitalismen som bara ett praktiskt bytessystem, utan måste se det som ett system för (ojämn) fördelning av social makt. Alldeles oavsett om man anser det parlamentariska systemet vara demokratiskt eller inte så är det helt enkelt uppenbart att kapitalismen inte är demokratisk på något sätt.

Från konfliktportalen: salkavalka skriver att klasskampen är lös, aik-micke skriver om Punkrock av Stig Larsson, aik-micke konstaterar att Till slut har AB fattat vad det handlar om, och clausewitz skriver ett stycke historia.

  1. Ekonomer känner till konceptet som "allmänningens dilemma", där det används för att bevisa att, tja, kapitalet kommer att exploatera sönder naturresurser om det får chansen. []
  2. Tramsmatematiken är ett autentiskt citat. []

Stoppa mediamatchen!

SvDs rubriker om Ådalshändelserna
Då som nu är sanningen något som modifieras friskt.

Stora delar av dagens vänster tycks vara helt besatta av ett positivt genomslag i media. Mediapersonligheter av olika slag gnäller om att vissa delar av vårt kämpande proletariat är "huliganer" som "förstör". De verkar leva i villfarelsen att om hela vänsterrörelsen betedde sig som små snälla lammungar och inte gjort någonting provokativt överhuvudtaget så skulle till och med Svenska Dagbladets ledarsida gullegulla med dem, och vips så skulle det egalitära samhället komma som en hamburgare på McDonald's.

Men så enkelt är det inte. McDonald's hamburgare trollas inte fram ur intet, det står några arbetare bakom och bygger ihop dem. Svenska Dagbladet ledarsida – och de flesta andra ledarsidor – kontrolleras av en politisk rörelse som representerar arbetarklassens eviga fiende, kapitalistklassen. Och de skulle inte ge upp kontrollen över produktionsmedlen ens om vi ersatte stenkastning med kattungeklappning i våra demonstrationer.

Deras mål är att så splittring i våra led. Om vänstern är upptagen att käbbla om huruvida det för kampen framåt att slå sönder polisens saftblandare eller inte1 så kommer vi inte att formulera några nya strategier för att bekämpa det nyliberala samhällets expansion. Istället måste vi inse att proletariatet är en multitud, en jättelik soppa av olika strategier, vissa dåliga, vissa bra. Att försöka spela efter deras regler är omöjligt, iallafall om vi vill vinna.

Ett exempel på en spirande folkrörelse (som trots sina i stort liberala rötter åtminstone har några element som skulle kunna inkorporeras i vänsterns politik) är Piratpartiet med kringorganisationer (Ung Pirat). Även om de själva förnekar det gör de sitt bästa för att förneka det så spelar de efter de borgerliga mediernas regler, i hopp om det mediala genomslag de så desperat behöver för att ha minsta lilla chans till parlamentarisk representation. Ändå så får de bara skit, skit, och åter skit. Ett klockrent exempel är Per Gudmundssons påstående om att Ung Pirats medlemsvärvning var tidernas klipskaste webscam, trots att förfarandet är snarlikt det hos de andra partipolitiska ungdomsförbunden. Hundratals bloggar tjurade över Gudmundssons sanningsförvrängning, och Gudmundsson bad lite halvhjärtat om ursäkt och sade att de andra ungdomsförbunden var lika dåliga, men skadan är redan skedd – för den som läser Svenska Dagbladets ledarsida men inte Rick Falkvinges blogg är Ung Pirat nu förknippat med skumraskerier.

Inte ens när de egna utsända rapporterar om vad som faktiskt händer på plats litar borgerlig media mer på sina egna reportrar än på polisens presstalesmän. Villigt ställer de upp att agera som våldsmonopolets propagandaarm, de vet mycket väl att de gör bäst i att gå hand i hand med deras uppdragsgivares polisiära gren. Det gagnar deras syften. Ülkü Holago var på plats och liverapporterade om grova kränkningar mot mötesfrihet och yttrandefrihet, men hennes rapporter plockades snart bort från SvDs webbplats och ersattes med officiella uttalanden (lögner) från polisen – som konstaterade precis raka motsatsen.

Att borgerlig media aldrig vinklar nyheter till vänsterns fördel är intet nytt under solen. När liberaler tågar tillsammans med nazister för att demonstrera mot fastighetsskatten är det tyst, men när fyra nazister meddelar att de tänker dyka upp på en demonstration mot Israels våld mot Gaza, men inte ens dyker upp, så är det en "rödbrun röra". Man kan ju tycka att vi borde lärt oss vår läxa när skotten i Ådalen rapporterades som nödvändiga insatser mot en oregerlig lynchmobb (se bilden ovan, och mer här), men detta till trots är det fortfarande folk som konstant försöker slicka deras stövlar. När skall detta få ett slut?

Stoppa mediamatchen – domarna är köpta!

Utöver det som är länkat i brödtexten ovan, läs även: Match, Media och Metoder, En pajad saftblandare…, och Svenska Dagbladet sprider antisemitisk dynga. Det finns förresten media som inte är köpta, framförallt såklart Arbetaren, men även t ex Yelah och Fria Tidningen. Sedan är det ju ett måste att ha Dagens Konflikt i sin RSS-läsare.

  1. Jag själv är tveksam till om egendomsförstörelse är en bra taktik – men det är inte relevant i det här sammanhanget! []

Rapport från The Spectrial, dag ett

Vid elva smet jag från min föreläsning, mötte upp med en vän och reste mot tingsrätten för att delta i periferin till det kanske mest intrikata skådespel som någonsin producerats i Sverige. Det var svårt att hitta, nästan misstänkt svårt.

Utanför tingsrätten hade relativt få människor samlats runt KTHs Promenadorkester, som spelade musik med vag piratanknytning som bara blev mer och mer otajt i takt med att det blev kallare och kallare. Mest var där piratpartister, vilket irriterade mig lite. Nog för att det är jättebra att de är där och propagerar (även om det förstås inte påverkar domstolens beslut), men jag tycker att det är mer tveksamt att de åker snålskjuts på spektaklet för att bygga sitt egna partipolitiska varumärke och ragga röster till EU-valet.

Det var också ganska mycket gammelmedia som drällde runt. Jag blev till exempel intervjuad av en person med SR-mikrofon, men det verkar inte som om det dök upp vare sig som textartikel eller som strömmande ljud (och det ska jag väl tacka den osynliga enhörningen för!). Möjligen var inte min tveksamhet mot piratpartiet och mitt försiktiga påpekande att det här var en konflikt bland många andra vad de sökte.

Jag kände också igen—och hälsade på—en del personer från KTH. Strax efter SR-intervjun hamnade vi (jag och min vän) i en klump personer som senare skulle visa sig vara (vad jag uppfattade som) hotshots inom Sverok. De verkade intressanta, så vi stannade och pratade med dem tills kylan blev helt olidlig och vi beslutade oss för att äta lunch.

När vi kom tillbaka fanns inte ett spår kvar av demonstrationen. Istället gick vi in i tingsrätten, där det var ännu mer pintjockt med gammelmedia, och satte oss i hörsalen för att lyssna (vi hade inte platser till rättegångssalen). Här verkade en stor del av åhörarna djupt engagerade i två saker: att hitta el till sina laptops och att få tag på en internetuppkoppling så att de kunde live-blogga. Bloggkändisarna stod som spön i backen.

Efter att ha misslyckats med elen (uttagen verkade döda), tröttnat på uppläsningen av skärmdumpar (åklagaren lyckades inte med sin bildvisning) med listor över peers på Wallander-filmer1 som de agnat med, och konstaterat att det inte fanns några närvarande öppna nätverk lämnade jag och mitt sällskap åhörarsalen för att istället sitta i korridoren och ägna oss åt nätverkande (i dubbel bemärkelse).

Med personerna vi hittade i denna korridor diskuterade vi viktiga frågor såsom fildelningstekniker, vilket programmeringsspråk som är bäst och vilken texteditor man bör använda (vim vs Emacs vs ed vs fjärilar), samtidigt som vi försökte dela ut någons 3G-modem över en trådlös ad-hoc-anslutning. Vi åt också Creative Commons-kakor.2 En person som vi hade pratat lite med (och som möjligen har med Piratbyrån att göra) gick förbi oss och tipsade oss (som "verkade tekniskt kunniga") om att titta på Consistent Hashing (vilket verkar vara nyckelkomponenten i DHT) som en möjlighet för framtida fildelningsprotokoll.

Och det börjar bli uppenbart att skivbolagen, precis som det sades på presskonferensen, redan har förlorat oavsett vem som vinner målet. Det bådar onekligen illa för dem att piraternas mest engagerade personer är betydligt mer teknikkunniga än genomsnittet. Att vi sitter i deras korridorer och spekulerar om hur vi ska planera nästa anfall när de som bäst försöker sänka ett flera år gammalt skepp. Jag träffade fler hackers och likasinnade i tingsrättens korridorer på några timmar än jag gjort efter nästan två terminer på KTH.

Rättegången beräknas pågå i minst två veckor, men troligen kommer det att ta ännu längre tid. I mångt och mycket är den ett krig mellan den tekniska- och den ekonomiska/politiska makten, så min gissning är att det mot den bakgrunden kommer att sluta med en eller flera fällande domar, men att det, som sagt, inte kommer att göra större skillnad än att folk blir lite oroligare för att köra trackers i Sverige.

  1. Så alla pirater med något som påminner om filmsmak behöver alltså inte oroa sig []
  2. ShareAlike, NonCommercial, Attribution []

Danderyd är bäst i klassen, Blått är sämst i klassen

Jag satt och läste i Moderata Ungdomsförbundets medlemtidsning Blått (pdf, sid 6) och fick syn på en notis med rubriken "Danderyd är bäst i klassen!". I sin helhet lyder den som följer:

Det borgerliga Danderyd visar var skolbänken ska stå. I kommunen har eleverna nämligen bäst betyg i hela landet. Coolt nog satsar de inte mest pengar, istället fortsätter de på den inslagna vägen med skolpeng och massor med friskolor. Konkurrens och valfrihet fungerar!

Förlåt, men va? Notisförfattaren kan knappast fått särskilt bra betyg med den analysförmågan. Att Danderyd har bäst betyg i hela landet kanske har något att göra med att Danderyd har högst medelinkomst i landet? Hur många undersökningar har inte publicerats som presenterar ett samband mellan uppväxtmiljö och studieresultat? Jisses…

Jag blev naturligtvis nyfiken på hur det egentligen ligger till och kan därför presentera följande ståtliga tabell, baserad på data från Skolverket (Studieresultat och övergång till gymnasieskolan för elever i huvudmannens skolor som avslutat årskurs 9 läsåret 2007/08, xls) och från E24 (Kommunerna som har högst och lägst medelinkomst, 2007). Håll till godo.

Svar till Sanna Rayman

Hej Sanna!

Eftersom det inte går att kommentera på din blogg så får jag väl svara såhär istället.

Anledningen till att den gode komministern är nog inte, som du verkar antyda, att han hatar judar. Isåfall hade det nog inte organiserats något fackeltåg till att börja med. Snarare är det nog så att Nordin lider av en fobisk rädsla att stöta sig med någon – fånigt, ja, anti-semitiskt, nej. Det är inte heller omöjligt att Gaza används som en ursäkt för att ställa in när andra orsaker ligger bakom. Det påminner mig om när jag (som representant för Ungdomens Nykterhetsförbund på Gotland) var med och organiserade ett fackeltåg till minne av Kristallnatten en gång: alla partier deltog, utom Folkpartiet, som motiverade sin frånvaro med att de inte ville samarbeta med det "odemokratiska Vänsterpartiet". En vecka senare gick alla partier i ett gemensamt tåg mot höjda färjepriser, då spelade tydligen demokrati ingen roll längre…

Sedan är det väl kanske på sin plats att påpeka att Luleås komminister Bo Nordin inte på något sätt är representativ för varesig den svenska vänstern eller den svenska antikrigsrörelsen. Faktum är att vänstern och antikrigsrörelsen konsekvent har använt just termerna "Israel", "israeler" och "israeliska"… detta till skillnad från den falang av högern som lite för ofta råkar säga "muslim" istället för "islamist".

Att anklaga Israel-motståndare för judehat känns lite 1900-tal tycker jag. Kan vi gå vidare nu?

Nu faller propagandabomberna istället

Det har inte kommit många officiella uttalanden om händelserna i Gaza från Luftslottet. Det närmsta vi har kommit är en text av Job som nämner det på omvägar. Jag tänkte inte göra några anspråk på att analysera själva situationen, utan istället tänkte jag fokusera på att analysera delar av debatten.

Den typiska israeliska1 argumentationen brukar utgå från Qassam-raketerna som skjuts mot olika israeliska städer och fortsätta med att deklarera att Hamas är terrorister och vill se den israeliska staten och det israeliska folket utrotade. Mest utlämnande i argumentationen är att så stor kraft läggs vid benämningen "terrorister". Vi har ju lärt oss av USAs nykoloniala agerande att det är dags att dra öronen åt sig när man hör T-ordet användas.

I diskussionen om raketerna kan det vara värt att notera att den rent fysiska skada som dessa knappt meterlånga, icke-styrda rör av metall egentligen gör är mer eller mindre försumbar. Eyerouge visar med lite räkneövningar att fler dör till följd av cigarettrökning än av raketerna. I samma text nämns också att Israel lägger större del av sitt BNP på militären än vad till och med USA gör. Givetvis rättfärdigar inget av detta raketerna: det är självklart oförsvarligt att träffa civila2, men det ifrågasätter det goda uppsåt som den israeliska staten hävdar sig ha.

Men det största felet i diskussionen ligger inte egentligen i frågan om hur farliga raketerna är. Att Hamas lät kärnvapen regna över Tel Aviv eller Jerusalem skulle inte ändra på det faktum att Israel bryter mot konventioner de själva har skrivit under. Det skulle heller inte rättfärdiga landockupationerna, de olagliga vapnen, de vansinniga civila förlusterna, de rasistiska vägspärrarna och murarna eller det aktiva hindret mot humanitär hjälp.

Att förneka– eller till och med som delar av högern försvara– de uppenbara krigsförbrytelserna som Israel har begått under dessa veckor är oansvarigt, oärligt och mycket, mycket fult. Att få den regelrätta massakern i Gaza att se ut som ett krig, eller att hävda att Hamas sköt först (Israel erkänner själva att de bröt vapenvilan) är bara två av de metoder som används för att ta fokus från det uppenbara.

Just nu är det ganska uppenbart vad som kommer att hända. När det är paus i det fysiska bombandet kommer propagandabomberna att regna istället. Troligen kommer Israel att vilja ta på sig hela äran för sitt nåderika eldupphör. Vår egna regering tycks redan ha tagit ställning, och uppmanar Hamas att hålla sig i skinnet, utan att ens nämna Israel (som ju faktiskt bröt vapenvilan förra gången — se ovan). Reinfeldt talar kallar också Hamas vapenimport "smuggling", men säger inget om handeln av massförstörelsevapen till Israel. Samtidigt är det viktigt att påpeka att flera  israeler upplever det som djupt respektlöst att använda deras dödade släktingar som svepskäl för massakern, och att det finns protester även i israeliska städer. Det är inte den israeliska populationens fel att deras regering är maktgalen och rasistisk.

Tips: Det finns en inspelad film av Chomsky kommenterandes det hela, men jag hittar den bara i värdelöst format.
Uppdatering: Israel har tydligen anlitat bloggare för att sprida propaganda.

  1. När jag pratar om Israel så menar jag alltså precis staten Israel och dess officiella myndigheter och talespersoner, inte invånarna. Lite som Autonoma kärnan, fast ännu smalare. []
  2. Notera att jag i "civila" inte inkluderar bosättare. []