Posts tagged ‘recensioner’

Fucking 90-tal

Jag tänkte att bättre sent än aldrig och satte mig för att se Fucking Åmål. I just det här fallet är den gamla floskeln faktiskt sann rent bokstavligt (med betoning på "bättre sent"): när filmen hade premiär var jag med största sannorlikhet på tok för liten för att uppskatta den. Jag upptäckte också att det fanns andra poänger med att se den med tio års fördröjning; den visar sig utgöra ett utmärkt porträtt av sin samtid.

Fucking Åmål fångar skickligt 90-talet: platåskor, rejvpartyn, skumgummijackor, Okej-affischer på väggarna och fult böjda kepsar. Den utgör också ett landmärke för hur trist och urvattnat livet verkade, och hur skelettartade datorerna var innan den stora internetvågen kom och dränkte oss. Så futtigt det känns att i huvudsak använda en dator till att krafsa lite i en ordbehandlare såhär efter ADSL!

Jag känner också igen de unga 90-talsmännen, eller snarare pojkarna, från min barndom så tydligt att jag nästan kan känna lukten av Axe (som jag fortfarande inte står ut med) i rummet. Som sociala och emotionella zombies, stympade i allt från känslomässiga uttryck till klädval och frisyrer, utgör deras mumlanden och hesa fyllevrål en fond mot vilken huvudpersonerna tecknas. Elin säger att hon kan förstå varför Agnes är lesbisk för att "killar är så jävla äckliga". I mitt stilla sinne håller jag med. De är helt enkelt anskrämliga, och tjejerna i huvudrollerna springer i åttor runt dem.

Det hela antar tragikomiska proportioner när Markus börjar hävda att "tjejer inte förstår sig på teknik, bilar och höhö porrfilm och sånt där", får mothugg och försöker rädda sig genom att hävda att det finns saker som tjejer är bättre än killar–utan att komma på något annat än "att sminka sig"! Han har alltså en flickvän som han umgås med regelbundet, men ändå känner han henne så illa att det enda han tror att hon kan är att sminka sig! Uppenbarligen är han helt oförmögen att se eller förstå henne i sitt zombielika tillstånd.

Medan Markus verkar uttrycka sin frustration genom spontana aggressiva utbrott är Johan en mycket mer tragisk figur. Det är uppenbart att han vill försöka förstå Elin och också förmedla sina känslor, men allt han får fram genom sin zombiedräkt är ett bortkommet mumlande. Hela filmen igenom bär han samma förvirrade, frustrerade ansiktsuttryck, allt från när han tafatt frågar om det gick bra efter deras första samlag till när Elin gör slut med honom. Det är uppenbart att han är oförmögen att både läsa av hennes känslor och att förstå sina egna.

Fucking Åmål är verkligen en mer intressant film än vad man kan tro baserat på hur den använts av vuxna ungdomsförståsigpåare. Tumregeln att ingen film som tvingas på elever genom skolbio någonsin är bra kanske inte alltid stämmer.

Från Konfliktportalen.se: Jinge ställer Frågor om Zlatan, Anders_S skriver Mycket snack och liten verkstad från en del borgerliga riksdagsledamöter, cappuccinosocialist skriver ”Pete Rock & CL Smooth was on stage drinking Cisco”, andread0ria diskuterar Hägglunds och Åkessons populism i Vem var egentligen först med ”verklighetens folk”?, Bo Myre menar att Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse, kimmuller skriver Intake: Battle Cry

Recension av Deltagänget

Jag har letat efter Deltagänget på biblioteket ett tag, men åtminstone Stockholms stadsbiblioteks exemplar var utlånat nästan hela tiden, och det är dyrt att stå i kö så jag har inte kommit mig för att läsa den. Inte förrän jag hittade den på bokbordet på Kafé 44 för ett tag sedan.

Min första kontakt med Salka Sandén, författaren till boken, var på förra sommarens alternativa politikervecka. Hon var då där och högläste ur Deltagänget. Jag var just då i köket, som låg våningen över den improvicerade föreläsningshallen där högläsningen var, och jag minns att jag febrilt letade ingredienser till maten samtidigt som jag försökte både lyssna och inte skramla så mycket. Den överhängande stämningen var den av sagostund på dagis, frånsett att "sagan" handlade om en person som blev misshandlad av polisen.

I förordet till Deltagänget skriver Salka att "[huvudpersonerna] är tänkta som typkaratktärer och är inte porträtt av enskilda personer, utan ihopsatta som mosaiker av olika människor samt min begränsade fantasi". Jag tolkar det som att boken till stor del, men inte bara, är biografisk, men inte självbiografisk förstås.

En av anledningarna till att jag intresserade mig för boken var att jag ville få en känsla för hur nittitalet, med dess kulmen i kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg,1 egentligen var. Hur det kändes när en annan värld fortfarande verkligen var möjlig, innan alterglobaliseringsrörelsen kramades ihjäl.

Jag ville också göra mig en bild av AFAs rötter. Genom åren har ju organisationen blivit så demoniserad som det bara går i media (med allt från vinklingar till faktiska rena lögner), och det är svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det görs inte heller bättre av att de själva inte verkar vara det minsta intresserade av att framstå i god dager, åtminstone inte om man får tro deras bloggar.

På båda punkterna blev jag ganska nöjd, men ingen av dem utgör bokens verkliga styrka. Istället upptäckte jag, kanske för att det är den  första skönlitterära bok jag läser på länge, att det var en väldigt tät berättelse, både med en spännande och engagerande handling och berättad med ett inlevelsefullt språk. Själva boken är skriven i du-form, vilket jag aldrig har hört talas om förut, och det kanske gör sitt till.

Läsaren tas med på en resa från den lilla hålan som huvudpersonen växte upp i, via husockupationsrörelsen i Malmö ut till Tyskland och sen tillbaka igen. Och vidare med en hisnande fart. Ganska snabbt insåg jag att det var fel bok att läsa innan man skulle sova.

Vissa stycken av boken var väldigt svårlästa; det var lätt att identifiera sig med klaustrofobin och hopplösheten som skildrades nu när alla vägar framåt tycks igenmurade. Men samtidigt vittnar den pånyttfödda husockupantrörelsen (nu utan droger! Jag kan inte med ord beskriva min lycka över detta) och polisens taktikskifte vid Salem 2008 om att nittiotalet är på väg tillbaka, större och värre än någonsin. Och då gäller det att vara beredd.

Om man är närmare intresserad av Salka så har hon en blogg med texter om allt möjligt, både om politik och annat. Hon skriver också på Dagens konflikt. Beträffande Deltagänget så kan man låna den på sitt bibliotek alternativt hoppas på att få tag på den över bokbytarsajten Bookmooch.

  1. Jag vet att det var 2001, men som en vän sa så är de mest stereotypa erorna strax efter att de -tal som ger dem dess namn redan passerat. []