Posts tagged ‘ungdomar’

Rätten att vara tråkig

Så mycket i ungdomskulturen handlar om ett »personligt uttryck«, att visa upp sig som en unik individ. Man ska vara spännande och annorlunda, kreativ, men bara inom vissa gränser. Att ha en chic väska tillverkad av fabrikssydda och väldiskade kaffepaket är lite udda och nyskapande, men att ha en gammal pappkasse från ICA är bara lodigt och ger sneda blickar från omgivningen. Mycket av det är en effekt av att företagen såg en möjlighet att slå mynt av tonårstidens identitetssökande. Ungdomskulturen är numera så hårt ansatt av reklam att det knappast går att se var den börjar och slutar. En lagom begränsad upplaga av ett antal »individdefinerande« produkter ger en möjlighet att uttrycka sig på ett garanterat socialt säkert sätt utan att råka avvika för mycket. Man köper en liten och lätt dator för att få en del av varumärkets image av frihet och framåtsträvan. Oftast är det inte medvetet, men det ligger där och skvalpar. I tillvaron finns tre krafter: varumärkena/produkterna, den enda legio uttrycksformen för »jaget«, individen och så alla andra.

Samma tänkande fortsätter in i traditionell kultur. Vilken musik man lyssnar på, böcker man har läst och vilka filmer man ser är ett slags individmarkerande konsumtion. Man vill läsa spännande och annorlunda böcker och lyssna på ny musik före alla andra för att verka annorlunda och nyskapande själv. Kulturen blir ett slagfält om prestige istället för ett forum för gemensamt skapande (för att inte tala om hur trist den hegemoniska åskådarkulturen är!). Hetsen att sticka ut men att göra det lagom mycket har lett till att man så ofta hör barn och ungdomar argumentera för rätten att vara annorlunda. Det är givetvis bra, att skydda annorlunda människor är viktigt, men det får snarare ses som en (den enda?) lycklig sideffekt av hela cirkusen. Klart homosexuella ska skyddas, de köper ju mobiltelefonskal med regnbågsflaggan och andra helt värdelösa konsumtionsartiklar, precis som alla andra!

Vad ingen däremot verkar tänka på är rätten att inte vara udda. Varför ska man tvingas definera sin personlighet? Varför understryka alla futtigt löjliga olikheter med töntigt onödiga prylar när vi alla har så många fler likheter ? Varför är det ingen som skriver arga insändare i Kamratposten och talar sig varm för rätten att vara helt normal?

Och varifrån kommer den idiotiska föreställningen om den hyperkreativt lidande Konstnären? Hen som genom sina övermänskliga förmågor kanaliserar sitt konstnärliga lidande så att massorna kan förundras. Till att börja med så är det fullständigt befängt att tro att lidande på något sätt skulle vara kreativt. Lidande är värdelöst och omänskligt och gör människor rädda och korkade och kortsynta. Fortsättningsvis är det svårt att förstå hur man kan mena att något där en person skapar något som konsumeras och beundras av otaliga andra utan något som helst skapande från deras sida skulle vara kreativt. Det låter snarare passiviserande, fördummande och enkelriktande såvida det inte fungerar som diskussionsunderlag eller platform för eget skapande.